TOMAS KROKSMARK RECENSERAR
Joakim Landahl
Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg
Stockholm: Lärarförlaget 2016, 496 sidor
Det senaste modeordet i skoldebatten tycks nu vara ’skolans själ’. Det började med att representanter för OECD tyckte sig se, i sin analys av den svenska skolan, att nämnda själ gått förlorad. Det var i maj månad 2015. Nu är det Skolkommissionen som återigen påminner oss om själen – den är förlorad men möjligen på väg tillbaka. Det väcker hopp.
Men vad är en själ? Vilket typ av analysverktyg kan inte bara hitta en själ utan också konstatera att den inte längre finns och till sist också se att den är i återtåg?

Om vi skulle försöka oss på att ranka de internationellt främsta och bäst kända pedagogerna i vårt land är det omöjligt att gå förbi Ellen Key (1849 – 1926). Lika svårt är det att bortse från skalden och gymnasten Per-Henrik Ling (1776-1839) – Linggymnastikens fader. Hans porträtt prydde för övrigt baksidan av alla medaljer vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. Ett annat namn är Otto Salomon (1849-1907) – skolslöjden skapare i Sverige. I vår egen tid bör Ference Marton framhållas, grundaren av fenomenografin och variationsteorin samt introduktör av learning study i vårt land.
Möjligen är det så att det finns en person som skulle kunna ställas allra främst, som besjälar vår skola. Det är folkskolläraren och tidigare ecklesiastikministern Fridtjuv Berg (1851-1916). Han har inget internationellt namn att tala om men har övat ett närmast osannolikt inflytande på svensk skola. En skolans Axel Oxenstierna.
År 1964 publicerade Klas Bröms den 508 sidor omfattande volymen: Fridtjuv Bergs pedagogik: med tyngpunkt på tiden före hans första statsrådsperiod. En diger genomgång och beskrivning av en stor skolmänniskas kamp för en nyare och modernare skola. Ett drygt halvsekel senare presenterar Lärarförlaget en ny, mycket vacker och välproducerad bok om Fridtjuv Berg: Politik & pedagogik En biografi över Fridtjuv Berg, skriven av docenten Joakim Landahl (496 sidor).
496 välskrivna, fullpackade och spännande sidor om vår kanske allra främsta skolmänniska någonsin. Här kan vi alla som arbetar i och med skolan lära oss en hel del. Boken borde vara obligatorisk vid alla lärarutbildningar – och inom Utbildningsutskottet. Av Landahls mycket gedigna och lärda skildringar av Fridtjuv Bergs arbete träder en pinsamt tydlig skillnad fram mellan Berg och dagens ömkansvärda skoldebatt. Berg kunde sin skola, han var beläst inom pedagogiken, ägde det politiska engagemanget och hade egen erfarenhet som lärare. Inget av detta förfogar dagens mest inflytelserika skolpolitiker över.
Fridtjuv Berg var skolmänniska i hela sitt liv. Hans pappa Anders Berg var folkskollärare i Finspång och sonen gick i samma fotspår. Parallellt med lärarjobbet var han liberal riksdagsman och blev som sådan Sveriges första folkskollärare som utnämndes till ecklesiastikminister 1905-1906 och 1911-1914 i Karls Staaffs ministärer. Berg förstod att politik och pedagogik hör ihop, han backade inte för att ideologiska ställningstaganden måste läggas som grund för att reformera den svenska skolan; vem är den till för; vem har rätten till bildning; hur ska vi möta det lärande barnet?
Berg tog strid för ett sammanhållet skolsystem (grundskola) och en skola som skulle överbrygga klassklyftorna, en skola för alla. Han värnade demokrati och frihet och han var ansvarig för stavningreformen 1906.
Det slår mig i läsningen av Landahl att skolans själ till stor del tycks bestå av kunskaper om just skolan. När sådana försvinner blir skolan själlös, tom och fattig. Skolkommissionen hävdar att själen är på väg till baka. Frågan är nu vem som är vår tids Fridtjuv Berg. Vem ska besjäla skolan med nödvändiga kunskaper och som samtidigt har ett politiskt patos? Jag är rädd att någon sådan person inte finns – men jag hoppas, att Skolkommissionen har rätt.
PS.
Lärarstiftelsen ger tillsammans med Lärarförbundet ger nu ut en faximil av Fridtjuv Bergs Folkskolan såsom bottenskola Ett inlägg i en viktig samhällsfråga – från 1883. Berg inleder med: ”En för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola – den tanken är ej från i går, ej upprunnen i någon inbillningssjuk drömmares oroliga hjärna, den är 250 år gammal och stammar från ingen mindre än uppfostringslärans fader, Comenius”. Så skriver en blott 24-årig blivande skolminister.
Utgåvan sammanfaller med firandet av Folkskolans 175-årsjubileum. En kulturell och skolhistorisk välgärning. Hurra! för Lärarstiftelsen och Lärarförbundet som kombinerar mod och patos för pedagogiken.
Tomas Kroksmark är professor i pedagogiskt arbete och legitimerad lärare. Han är verksam vid Jönköping University.Tomas forskning rör för närvarande två olika områden som han kombinerar: 1. Vad innebär det för läraryrket och för skolans utveckling att det i skollagen sägs att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”? och 2. Hur undervisar lärare och hur lär sig eleverna det de ska i skolan i de länder (Kina, Sydkorea & Singapore) som gör de bästa resultaten i internationella kunskapstest? Går det att kombinera kunskaper om en forskningsgrundad undervisning med kunskaper om hur lärare undervisar som ständigt är bäst?