Recension: Folkhögskolan 150 år

BRITTEN EKSTRAND

2018 års årsbok från Föreningen för folkbildningsforskning har titeln  Folkhögskolan 150 år och är en antologi om 392 sidor redigerad av Ann-Marie Laginder, Eva Önnesjö, Irma Carlsson och Erik Nylander. I introduktionen till boken skriver redaktörerna om upphovet:

År 2018 har svensk folkhögskola verkat i 150 år. Föreningen för Folkbildningsforskning beslutade därför att ägna Årsboken 2018 helt åt folkhögskolans moderna historia. Inför folkhögskolans 100-årsjubileum 1968 gav Svenska folkhögskolans lärarförening ut fyra band om Svensk folkhögskola 100 år. Publikationerna som samlades i dessa fyra böcker har alltsedan dess varit referenslitteratur för alla som intresserat sig för utbildningsformen. Mot den bakgrunden var det viktigt att uppdatera och komplettera våra kunskaper om folkhögskolornas utveckling de senaste 50 åren 1968–2018.

Ambitionen har varit att försöka spegla denna utbildningsforms mångfald. Det gör man genom 18 bidrag med olika infallsvinklar författade av sammanlagt 28 författare. Det är alltifrån forskningsbaserade texter med fakta och analyser till personligt hållna erfarenhetsbaserade beskrivningar och tolkningar. Inledningsvis ges en bakgrundsbeskrivning av de första hundra åren i folkhögskolans historia. Härefter har de olika bidragen samlats under fyra talande huvudrubriker eller tema. Först tecknas Folkhögskolans moderna historia, det vill säga de senaste femtio åren. Härefter följer temat Frihet och styrningrespektive Pedagogisk tradition och förändring. Boken avslutas med bidrag under temat Perspektiv på folkhögskolan i samtiden. Det är en rik historisk skildring som växer fram genom bidragen i denna antologi. En utveckling i ett spänningsfält mellan yttre krav och inre kraft.

Årsbok Folkhögskolan 150 år

Som utbildningsform uppstod folkhögskolan 1868 i syfte att möta landsbygdens behov av utbildning (böndernas behov av politisk skolning och modernisering av jordbruket), men genom tillväxten av alltfler skolor vidgades snart målgrupp och kursutbud. Antalet skolor har ökat i en överraskande stadig takt genom alla år och i Sverige idag finns 155 folkhögskolor med olika karaktär beroende på dess inriktning och huvudman.

Folkhögskolans identitet

Utbildningsformens egenart kännetecknas av ständig förändring och förnyelse. Förändring har ibland betraktats som folkhögskolans identitet. Folkhögskolor har varit nydanande ifråga om kursutbud, utbildningar som aldrig tidigare funnits (mer allmänt känt är till exempel estetiska kurser och linjer). Inte sällan betoning på bildning mer än utbildning. Att folkhögskolan visat prov på en inre drivkraft visade exempelvis arbetsgruppen för en progressiv folkhögskola i kampen för en nytänkande folkhögskollärarutbildning efter mötet med det traditionella lärarutbildningsupplägget vid universitetet.

Utbildningen av folkhögskollärare och de egna rektorerna har varit viktig. Sedan 1970 har folkhögskollärare utbildats vid folkhögskollärarprogrammet på Linköpings universitet, men dessförinnan fanns fortbildningskurser i pedagogiskt arbete i form av sommarkurser som anordnades av Skolöverstyrelsen. Folkhögskolorna har också varit föregångare ifråga om att nå nya deltagargrupper som arbetare, kvinnor och vuxna med funktionsvariationer. Folkhögskolorna har enligt utvärderingar de facto nått människor med någon typ av ofullständig utbildning och grupper som på olika sätt hamnat utanför. Internatverksamheten där den funnits och finns har mött många.

Ny mark har brutits också ifråga om att utveckla nya pedagogiska metoder. Detta trots att folkhögskolorna sinsemellan är och alltid har varit högst olika ifråga om kursutbud och inriktning (religiöst, politiskt, filosofiskt).

Demokratiserande skolform

Genom ytterligare tillväxt och förmåga att möta nya utmaningar i ett förändrat samhälle bedöms folkhögskolorna haft ett modernt genombrott de senaste femtio åren. Folkhögskolan är idag mindre normativ och mer analytisk och vetenskapligt grundad utan att tappa förankringen i det ”folkhögskolemässiga” genom kontaktytor med folkhögskoleföreträdare i och utanför folkhögskoleverksamheten. Folkhögskolan omnämns som en demokratiserande skolform. En skolform som fortfarande är inriktad mot pedagogisk förnyelse och demokratisk skolning. I ett nationellt perspektiv har folkhögskolorna bidragit med alltifrån allmänna och speciella kurser till yrkesinriktade utbildningar, präglade av sin tid, men också av regionala förhållanden liksom av sina olika huvudmän som landsting och skilda rörelser.

I ett internationellt perspektiv har folkhögskolor varit föregångare ifråga om kurser med inriktning mot globala rättvisefrågor och till exempel mänskliga rättigheter. Verksamhetsfältet i sig har också vidgats mot internationella samarbetsprojekt.

All utbildning och alla utbildningsformer styrs till syvende och sist inte minst av yttre faktorer; materiella, politiska och sociala. Också folkhögskolorna är nu liksom förr självfallet påverkade av samhällsförändringar och de villkor som i olika perioder styrt utveckling och förändring. Inte heller har de stått opåverkade av nutida styrning från kvalitativa värden mot det kvantifierade, mätbara i det vi kallar New Public Management-rörelsen.

Folkhögskolans frihet är emellertid en förutsättning för dess utveckling och särart, och hur framtiden ter sig handlar självfallet om hur relationen mellan statens styrmekanismer och skolornas autonomi kommer att se ut. Frihetsgraderna har och är dock fortfarande större genom den självständighet man har och har haft gentemot staten, vilket gör att folkhögskolorna även framöver kan bidra till pedagogikens utveckling och förändring, och utbildningssystemet i stort. Så måste man nog tolka budskapet i boken.

För de som befarat folkhögskolornas död har det de sista femtio åren visat sig vara tvärtom. Folkhögskolorna har blivit fler till antalet, möter fortfarande nya deltagargrupper, har ett mer varierat studieutbud (också på distans) med teori och praktik i förening, och erbjuder frivillig utbildning för en mängd vuxna med ett demokratiskt arbetssätt som betonar deltagarnas delaktighet.


Britten Ekstrand, docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet i Växjö. Mitt forskningsintresse rör informationsvetenskap, forskningsöversikter och forskningssynteser. Vidare forskningskommunikation, relationen forskning och utbildning samt teori och praktik.  Den forskning Jag bedrivit har också medfört några djupdykningar på områden som skolnärvaro respektive distansstudier. Med ett grundläggande intresse för pedagogikhistoria finns som regel ett historiskt perspektiv med i all min forskning.

 


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *