GÖRAN BERGSTRÖM
Det finns ett stort antal studier som behandlat olika konflikter och strider inom svensk skola över tid. Exempelvis striden om latinets vara eller inte vara, kristendomens plats i skolan, grundskolans införande, konflikter mellan olika partier inom politikområdet skola för att nämna några exempel. Mer sällsynt är studier som tar fasta på centrala frågor som rör skolans inre liv.
I Magnus Hulténs bok ”Striden om den goda skolan” står konflikter kring kunskapsbegreppet i centrum, närmare bestämt hur frågan om betyg och läroplaner skapade både konfliktlinjer och till sist så pass mycket samförstånd att banbrytande reformer kunde sjösättas. Tidsspannet är i första hand 1980- och 90-tal. Visst hade kunskaper diskuterats tidigare i skolsammanhang, men Hulthén visar på ett övertygande sätt hur styrningen av skolans kunskapsuppdrag fick en ny och mer central innebörd från 1980-talets början, först i skoldebatten men senare också i reformarbetet. Han benämner förändringen ”Den nya kunskapspolitiken”.
I boken lyfts några frågeställningar fram: Varför reaktualiserades kunskap som ett centralt begrepp inom utbildningspolitiken? Vilka problem skulle ett ökat fokus på kunskap lösa och hur utformades den nya utformningen av kunskapsskolan? Förutom dessa frågeställningar driver Hulthén några spännande teser i boken. En går ut på att den ökade fokuseringen på kunskap samtidigt innebar att andra och i någon mening mer ideologiskt förknippade teman på skolområdet som jämlikhet och demokrati fick stå tillbaka, åtminstone under den tid som förknippas med nittiotalsreformerna (kommunalisering, valfrihet, nya läroplaner, nytt betygssystem). På så vis fick ’den nya kunskapspolitiken’ en viss avideologiserande funktion. En annan intressant tes som Hulthén driver är att reformeringen av betygssystemet ska ses som ett viktig förutsättning för både decentraliseringen och marknadiseringen av skolan under 1990-talet. En tredje tes är att den nya läroplanen (Lpo 94) och det nya betygssystemet kan ses som en förutsättning för dagens resultat- och krisdebatt om skolan.
Boken är exempel på ett imponerande arkivarbete, den bygger på ny empiri genom det detektivarbete som författaren genomfört när allt efterlämnat arkivmaterial från två centrala utredningar finkammats, Betygsberedningen och Läroplanskommittén. Därtill bygger materialet på intervjuer av ett tjugotal personer, främst forskare men också centrala skolpolitiker. Förutom arkivmaterial och intervjuer har studien bred täckning i den litteratur och forskning som kan kopplas till studien. Teoretiskt säger sig författaren vilja anknyta till Carol Bacchis ’What’s the Problem Represented to be’ ansats som bl.a. sätter fokus på problemformulering inom ett specifikt politikområde. Studien är dessutom inspirerad av så kallade kontroversstudier, något som förekommer inom historisk forskning.
Studien består av fyra delar, huvudfokus ligger på två utredningar, Betygsberedningen och Läroplanskommittén, båda tillsatta kring 1990. Därefter följer en del som behandlar mottagandet av förslaget till ny läroplan (Lpo 94) och avslutningsvis diskuterar författaren vilka konsekvenser som den nya kunskapspolitiken fått.
Förändrade konfliktlinjer i skolpolitiken
Under större delen av 1900-talet gick inte konfliktlinjen inom skolpolitiken mellan socialdemokrati och borgerlighet. Socialdemokrati och mitten (Fp/Bf senare Centern) var i stort sett överens om de större skolpolitiska reformerna. De frågor som stod i centrum och där konfliktlinjer fanns handlade om parallellskolesystemet och om differentiering.
Det gällde frågor som i mer eller mindre utsträckning handlade om hur skolan skolans organisering i stort skulle se ut. Under 1980-talet kunde man skönja nya frågor på skolområdet som både väckte debatt men som också kom att delvis bryta upp gamla konfliktlinjer.
Det relativa betygssystemet fick allt fler kritiker, särskilt från politiskt håll. Inom det vetenskapliga samhället fanns olika uppfattningar. Från höger attackerades betygssystemet med argumentet att det motverkade kunskaper och det sågs som en symbol för en överstatlig socialdemokratiskt och byråkratiskt styrd skola. Från vänster gick kritiken ut på att betygssystemet både sorterade elever och reproducerade klassamhället (s. 59). Här fanns således en enighet mellan höger och vänster. Inom socialdemokratin var man splittrad i betygsfrågan, en del ville ha en betygsfri grundskola, andra ansåg betyg nödvändiga.
Här visar författaren på ett förtjänstfullt sätt hur en gemensam kritik mot det gamla och visioner om ett annat och bättre betygssystem kom att ena socialdemokratin i betygsfrågan. Frågan om ett nytt (bättre) betygssystem ansågs nu värd att utreda, motståndarna till betyg marginaliserades. Nu kunde man (Göran Persson) utlova ett betygssystem som skulle kunna bli ett verktyg till förmån för utsatta och svaga elever. Jag tror författaren här lyfter fram en viktig poäng: Göran Persson har ju allmänt ansetts som nyckelmannen när det gäller att bryta ned SÖ och att kommunalisera skolan. Men hans förmåga att få över partiet på en ny linje i betygsfrågan har inte uppmärksammats i lika hög grad.
Runt 1980 började två begrepp i hög grad prägla på skoldebatten, kunskap och flum. En ny konfliktlinje etablerades i svensk skoldebatt. Distinktionen kunskap kontra flum bröt delvis upp en tidigare vänster – högerdimension inom skolpolitiken. När ett begrepp som kunskap får fotfäste på diskursiv nivå sker det som motsats till en annat begrepp, den retoriska antites som kunskapsbegreppet kom att ta spjärn mot var flummet, flumskolan. Flumskolan var en benämning som först kom till användning inom delar av den så kallade kunskapsrörelsen som etablerades i slutet av 1970-talet.
Formuleringen ’mer kunskaper’ kunde dock skapa nya konfliktlinjer inom specifika delar av det politiska fältet. Delar av vänstern kunde till exempel stödja krav på ’mer kunskaper’ i skolan som en motvikt mot vad man uppfattade som borgerligt inspirerat trams om ’fostran’. Andra höll fast vid idén om en betygsfri skola. På lite längre sikt, från 1990-talet och framåt kom, menar författaren frågan om ’mer kunskaper’ fungera som ett nav i skolpolitiken. I princip hela det politiska fältet kom att utgå från skolans kunskapsuppdrag. Andra tidigare och förmodligen mer ideologiskt färgade konfliktområden som skolans betydelse för att bidra till ett jämlikare samhälle tonades ned. När frågor om skolans tillkortakommanden avseende likvärdighet senare fick stort utrymme i debatten var det helt och hållet relaterat till frågan om skolans kunskapsuppdrag.
Nu över till bokens empiri som i huvudsak behandlat två utredningar:
Betygsberedningen (BB)
I boken ägnas stort utrymme att både redovisa och problematisera de teman som beredningen brottades med. Hultén menar att synen på BB ofta varit nedsättande – ”utredningen som det inte blev något av” (s.77) som en professor uttryckte saken. Men författaren menar istället att BB är ”en av de viktigaste och intressantaste i svensk skolhistoria” (s.78). Skälet är att beredningen, den var parlamentariskt tillsatt (riksdagens alla partier fanns representerade), lyckades med det som ingen annan tidigare lyckats med, nämligen att nå en blocköverskridande överenskommelse i en fråga som under större delen av 1900-talet varit splittrande. Vi lever fortfarande med den ram för betygssättning som beredningen föreslog.
Betyg och läroplaner har i svensk skolpolitisk historia behandlats som separata frågor. BB:s huvuduppgift var att utarbeta ett nytt målrelaterat betygssystem. Författaren gör en synnerligen noggrann genomgång av beredningsarbetet med inriktning på några teman som särskilt förtjänas att lyfta fram: urvalsfrågan, experterna som kopplades till utredningsarbetet, synen på kunskap, betyg samt två huvudprinciper för det nya betygssystemet, nämligen taxonomier för kunskap och gränsen för godkänd (s. 95). Från början uppfattades inte urvalsfrågan som central – senare, efter remissomgången blev den det.
Istället blev synen på kunskap viktigare för beredningsarbetet och på den punkten kom de båda utredningarna i konflikt med varandra. Hultén lyfter fram, på goda grunder hur viktigt det blev för BB att etablera en positiv syn på vad man kunde förvänta sig av ett nytt målrelaterat betygssystem. Vänstern såg möjligheter, tydligare riktlinjer för vad som skulle gälla avseende kunskaper skulle gynna arbetarklassens barn och högern såg det nya betygssystemet som ett led i nedbantning av en socialdemokratiskt och byråkratiskt styrd skolpolitik.
Beredningens förslag fick dock minst sagt ett kyligt mottagande och flera kända professorer i pedagogik sågade beredningens förslag. Men som jag varit inne på, Hultén menar, åtminstone så här i efterhand att bedömningen var väl negativ. Beredningen hade ju ändå lyckats med något som ingen tidigare lyckats med.
Läroplanskommittén (LK)
Till skillnad från BB hade LK en ren expertsammansättning. De frågor som LK bl.a. behandlade och som Hultén stannar vid var principer för skolans styrning, bildning och kunskap, kursplaner och inte minst frågan om relationen mellan kursplan och betygssystem (s.136). LK såg en verklig möjlighet att bryta ’statsprogressivismen’, och ett nytt styrsystem för skolan skulle i första hand ge lärarna ökat inflytande genom vad man kallade ’deltagande målstyrning’. När nya direktiv kom 1991 (Beatrice Ask) vinklades fokus i högre grad mot att utreda kunskapsfrågan, synen på kunskap.
Inom sekretariatet hade Ingrid Carlgren en nyckelroll när det kom till olika kapitelutkast ifråga om synen på kunskap. Men i denna fråga skavde det mellan LK och BB. Medan man i BB utvecklade mer generella modeller för kunskap menade man i LK att hänsyn måste tas till olika ämnestraditioner. Hultén menar att den starkaste kritiken mot LK:s mjukare syn kom från expertgruppen (Allard, Mård och Sundblad) inom BB. Förutom denna skillnad lyfter författaren fram frågan om betygssystemets koppling till läroplan/kursplan där LK inte alls såg kopplingen som logisk, tvärtom. Här handlar det i slutändan om var makten skall ligga, på central nivå eller lokal.
Mottagandet blev blandat. Vid den här tiden fanns, menar Hultén i stort sett ingen kritisk diskussion om målstyrning som styrsystem. Däremot fanns mycket och ibland frän kritik mot att vissa ämnen fått stryka på foten. Idrott, slöjd, bild och hemkunskap fick stå tillbaka till förmån för så kallade teoretiska ämnen.
En ny läroplan, ett nytt betygssystem
Det nya betygssystemet blev målrelaterat men inte som BB föreslog. Den borgerliga regeringen ville ha fler betygssteg, sex. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen gick tillbaka till fyra steg (BB:s förslag) och senare återinförde den borgerliga regeringen sex steg. Författaren lyfter fram en viktig förändring som den borgerliga regeringen genomförde under 1990 -talet och som inte hade stöd i LK:s förslag. Betygskriterier infördes i kursplaner, dvs. vi fick en direkt koppling mellan betyg och kursplaner vilket man inom LK diskuterat men också varnat för. På så vis tippade maktbalansen över till den centrala nivån.
Och sedan…
Man kan tycka att med ett nytt betygssystem och en ny läroplan borde den tidigare kunskapsdebatten ebba ut. Hultén menar att det är en paradox när exempelvis Jan Björklund i olika debattartiklar i slutet av 1990-talet i ganska kategoriska ordalag beskrev skolan med hjälp av distinktionen kunskap – flum. ”Det är en kopia av 1980-talets politik” (s.195). Sakligt sett är det ologiskt men som politiskt framgångsrecept verkar fokus på ’kunskaper i skolan’ nu i ännu högre grad blivit ett politiskt framgångsprojekt.
En annan poäng i boken är när författaren pekar på sambandet mellan det målrelaterade betygssystemet och den resultat- och krisdebatt som etablerades under tidigt 2000-tal i och med PISA och TIMSS. Det kan ju också ses som en paradox, den nya ordningen som baserades på att man tidigare identifierat vissa problem (bl.a. bristande kunskaper) skulle ju med hjälp av ett nytt system bidra till ökade kunskaper hos eleverna. Istället kom en ännu kraftigare diskussion om (bristande)kunskaper – efter det att den nya ordningen införts.
Några avslutande kommentarer
Som min genomgång säkert visat är Hulténs bok synnerligen läsvärd både som ett historiskt dokument över en viktig tid för svensk skola, gnetande arkivarbete ger resultat, och för att författaren är så initierad i sakfrågorna och vilket skapar förutsättningar att både problematisera och föra fram lite spännande teser. De ger definitivt näring åt nytolkningar av hur olika faktorer samvarierar inom politikområdet skola.
Det hör väl ändå till regeln att en recensent skall komma med några kritiska inlägg. Jag pekar på tre möjliga synpunkter. Hultén för fram den i och för sig rimliga men också spännande hypotesen att ”betygssystemets utformning kan ses som en förutsättning för den starka decentralisering och marknadisering som kom att följa” (s.58). Inom politikvetenskapen är frågor om orsak och verkan komplicerade och föremål för olika typer av diskussioner. För det första noterar jag att åtminstone den viktiga kommunaliseringen av skolan föregick betygs- och läroplansreformerna. För det andra måste nog följande motfråga ställas: Skulle inte exempelvis etableringsfrihet på skolområdet genomförts ändå? Ett alternativt sätt att se på relationerna mellan dessa reformer är att se dem mer som en helhet, de utgör alla exempel på ett paradigmskifte inom detta politikområde. Jag tror en sådan bedömning som snarare bygger på en omvänd kausalitet ligger närmare hur många forskare inom förvaltningspolitik skulle resonera.
Min andra synpunkt utgår från mina egna fallenheter. Hultén är inspirerad av Carol Bacchis ”What’s the Problem Representad to be’ ansats. Bra! Visst – det hela beror på vad man lägger i termen ’inspirerad’, men själva upplägget av studien bär inte särskilt tydliga spår av Bacchi. Hennes ansats är ju inte enbart att fokusera problemformulering, den bygger på specifika vetenskapsteoretiska utgångspunkter och ryms inom begreppet diskursanalys.
För en statsvetare är Hulténs genomträngande behandling av två olika kommittéer med olika sammansättning intressant i sig. Även om boken ger en mycket god bild, baserat på arkivmaterialet av arbetet inom kommittéerna, skulle kommittéarbetet också kunna belysas med annorlunda ingångar. Ibland skymtar relationen till departement och Skolverket, t.ex. den intressanta uppgiften att den moderate ordföranden i BB (A.C. Haglund) var bakbunden av sitt parti och hade svårt att nå fram till sin moderate minister. Inom BB ges politikerna betydande utrymme i boken. Men i vissa frågor, exempelvis den mer generella synen på kunskap, skulle man vilja veta om expertgruppen var helt och hållet dominerande. Fanns det ingen motreaktion från politisk håll? Jag gissar att så inte var fallet. Det väcker spännande frågor om relationen mellan politik – förvaltning och politik – expertis. Men det är noga sett ett annat projekt.
Göran Bergström, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.Forskningsinriktningen har i huvudsak varit utbildningspolitik i vid mening men också specifika teman som frågor om likvärdighet (Utbildning och Demokrati 2016, tillsammans med Ekström L. ) eller hur olika processvärden uppfattas av svenska skolledare (Scandinavian Journal of Public Administration 2018, tillsammans med Madestam J. och Sundström G.), men också artiklar inom samhällskunskapens ämnesdidaktik (Journal of Humanities and Social Science Education 2015, tillsammans Ekström L. ). Sedan länge finns också ett särskilt intresse för olika textanalytiska metoder vilket resulterat i
Texten mening och makt 2018 (4:e uppl., tillsammans med Boréus K.), även utgiven i en engelsk version på Sage förlag,
Analyzing Text and Discourse. Eight Approaches for Social Sciences (tillsammans med Boréus K.). Under många år var Bergström studierektor vid statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Numera (född 1949) begränsar sig de undervisande arbetsinsatserna till Rektorsprogrammet.