SOFIA PERSSON
För 100 år sedan fattade den svenska riksdagen formellt beslut om att ge kvinnor politisk rösträtt. Beslutet hade föregåtts av en lång och intensiv kamp från den kvinnliga rösträttsrörelsen där lärarinnor utgjorde en viktig grupp på såväl ledande positioner som bland gräsrötter. Rösträtten uppfattades som central för att kunna påverka skolan som samhällsinstitution och för att stärka situationen för kvinnor och barn. Artikeln handlar om en av de personer som var aktiva i arbetet för kvinnors rösträtt och social jämlikhet, närmare bestämt den radikala folkskolläraren Sofia Mathilda Svensson (1873–1923).
Sofia Svensson var en välkänd Göteborgsprofil i början av förra seklet och blev i pressen utnämnd till ”stadens flitigaste arbetsmyra” på grund av sina omfattande insatser inom utbildning, politik och socialvård (GT 1921-10-02). Under 1900-talets två första årtionden genomgick det svenska samhället en kraftfull social, ekonomisk och teknisk moderniseringsprocess. Sociala rörelser och organisationer av feministisk, partipolitisk och facklig karaktär formerades med avsikt att demokratisera samhället.
Sofia Svensson var en av deltagarna i dessa processer. Hon var framför allt verksam lokalt och inte i rörelsernas och organisationernas nationella maktcentrum, men politiska reformer av skola och samhälle var likväl beroende av personer som henne för sin initiering och etablering. Sofia Svensson och andra lärarinnor medverkade i processer som på sikt resulterade i rättigheter och välfärdsstatliga insatser som vi idag ofta tar för givna i Sverige.
Pedagogiskt och socialt arbete med samhällets utsatta
Sofia Svensson föddes 1873 i en halländsk jordbrukarfamilj. Hennes utbildningsbana började med en småskollärarexamen, vilken följdes av en folkskollärarexamen och därefter av behörighet för anställning i högre folkskola. Lärarutbildningen innebar en möjlighet för henne och andra lärarinnor till förvärvsarbete och ekonomiskt oberoende.
Hon arbetade inledningsvis i Halland och Karlstad, men flyttade 1907 till Göteborg och var verksam där fram till sin död 1923. Beteckningen ”fröken” avspeglade i Sofias Svenssons fall såväl yrke som civilstånd, hon var ogift. Hon tog dock hand om barn som hade det svårt och 1922 hade hon fyra barn inneboende hos sig.
I Göteborg undervisade hon i Oscar Fredriksskolan, Nordhemsskolan och Högre folkskolan. Genom sitt arbete kom hon i kontakt med elever i materiell nöd och det motiverade henne att försöka hjälpa till och att arbeta för social rättvisa. Fattigdomen var utbredd och under första världskriget förekom sociala oroligheter i Göteborg och på många andra ställen i landet. Oroligheterna bottnade i missnöje över brist på livsmedel och politiskt inflytande. Brödupproret den 5 maj 1917 samlade tusentals personer och utspelade sig i de områden som Sofia Svenssons elever kom ifrån: Masthugget, Haga och Annedal.
Vid upproret tvingade personer sig in i butiker och bagerier och krävde att få köpa potatis och bröd utan ransoneringskuponger. Polis och militär kallades in för att stävja situationen. En av de butiker som drabbades av upploppet låg i bottenplanen på Övre Husargatan 21, det var samma hus som Sofia Svensson själv bodde i.
Brödupproret var oorganiserat men efteråt höll kvinnor inom arbetarrörelsen ett möte där en kommitté utsågs med uppgift att sammanfatta förslag och föra dem vidare till borgmästaren. Sofia Svensson var en av de kvinnor som valdes in i kommittén. Kommittén formulerade krav på livsmedel till folket, full medborgarrätt och införande av rusdryckförbund.
Situationen med fattigdom och arbetslöshet präglade Sofia Svenssons arbete på Nordhemsskolan även om skolan vid tiden kallades ”Göteborgs största, vackraste och mest moderna folkskole-palats” (Fredberg 1922, s. 517). I en tidningsintervju framhåller Sofia Svensson att hon i skolan ”icke enbart [är] sysselsatt med läxplugget utan hjälper även till med barnbespisningen och är en av de ledande inom skoldistriktets barnbeklädnadssällskap. I år ställes ju större anspråk på dessa organisationer än någonsin tidigare, vilket naturligtvis beror på den rådande arbetslösheten.” (GT 1921-10-02, s. 6) För att lindra nöden hos eleverna på Nordhemsskolan serverades exempelvis våren 1922 drygt 20 000 portioner bestående av välling med smörgås samt ärter med korv och bröd.
Utöver sitt arbete som folkskollärare var Sofia Svensson också Göteborgs första avlönade kvinnliga barnavårdsman. Som barnavårdsman hade hon ansvar för som mest uppemot 250 barn. Praktiskt innebar uppdraget att hon utredde faderskap, upprättade avtal om underhållsbidrag, och följde upp barnens och mödrarnas situation. Uppdraget byggde på en lag från 1917 och avsikten var att lagen och barnavårdsmännens insatser skulle förbättra situationen för ogifta arbetarmödrar och deras barn. Reformen hade föregåtts av intensivt arbete och bred uppslutning från kvinnorörelsen.
En fråga där Sofia Svenssons intresse för jämställdhet och pedagogik sammanföll var sexualundervisning. Kvinnorörelsen påtalade behovet av undervisning om kroppens funktioner och könssjukdomar, och moraliska aspekter förbundna med sexualitet. Sådan undervisning var redan vanlig i de priviligierade barnens skolgång, främst i flickskolor, men förekom bara undantagsvis i folkskolan. Diskussioner fördes om huruvida så kallad sexualhygien borde införas som ämne även i folkskolans högre klasser, och om läkare eller lärare i så fall var bäst lämpade att hålla i undervisningen.
Förslaget var kontroversiellt och bland folkskolans lärare fanns ett utbrett motstånd mot att undervisa i ämnet. Sofia Svenssons hållning var emellertid att sexualhygien borde vara ett obligatoriskt ämne i folkskolan och att lärare skulle utbildas för att undervisa i det och om veneriska sjukdomar. I en samtida tidningsartikel framhålls att Sofia Svensson med den ”handlingsfrihet som folkskolan tillåter sina lärarekrafter, redan bedrev sexualundervisning bland sina flick-lärjungar” (Kvinnornas Tidning 1924-04-20, s. 1).
Facklig och politisk kamp
En av Sofia Svensson visioner var ”kvinnans likställighet med mannen”. Som exempel på ojämställdhet framhöll hon att hon ”efter 30 års lärarinneverksamhet i högsta lönegraden erhåller mindre lön än en nybakad folkskollärare” (GT 1921-10-02, s. 6).
Sveriges Folkskollärarinneförbund (SF) var en organisation som hade bildats år 1906 som en protest mot ojämställda villkor inom läraryrket, och förbundet samarbetade med andra kvinnoorganisationer i arbetet för ett mer jämställt arbetsliv och samhälle. Som fackligt aktiv satt Sofia Svensson med i styrelsen för Göteborgs lokala folkskollärarinneförening, och på nationell nivå satt hon i styrelsen för SF. Frågan om lika lön för lika arbete var av central vikt för SF.
Andra fackliga frågor som förbundet drev var till exempel att även lärarinnor skulle få tillträde till karriärtjänster som överlärare och undervisningsråd. SF framhöll också folkskollärarinnornas uppdrag som ”folkfostrare” i en vid bemärkelse och uppmuntrade sina medlemmar till att ”ej försumma det tillfälle, som står dem till buds, utan vidsynt och målmedvetet göra sin insats till främjande av ett bättre och lyckligare samhälle!” (Lärarinneförbundet 1922-08-15, s. 5)
Det innebar att lärarinnorna, utöver sin lärargärning, också uppmanades att delta i tidens sociala strävanden och ta sig an olika förtroendeuppdrag inom staten och kommunen. I linje med detta finns i ett nummer av Lärarinneförbundet ett längre porträtt av Sofia Svensson där hennes sociala engagemang beskrivs. I porträttet kallas hon för ”rättfärdighetens kämpe” och framstår som en förebild för andra lärarinnor (Lärarinneförbundet 1922-04-15, s. 4-5).
Sofia Svenssons vision om ”kvinnans likställighet med mannen” omfattade även att kvinnor skulle få rösträtt och bli politiska subjekt. Som lärare var Sofia Svensson van att tala inför grupper. Detta kom väl till pass då hon reste runt och agiterade för att värva anhängare till rösträttsrörelsen. Redan under sin tid i Karlstad var Sofia Svensson aktiv i styrelsen för Karlstadsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. När hon senare fick tjänst som folkskollärare i Göteborg anslöt hon sig till Göteborgsavdelningen (FKPR) av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). LKPR hade ambitionen att vara en partipolitiskt obunden förening. Merparten av ledningen tillhörde emellertid en medelklasselit med liberala värderingar även om Göteborgsföreningens ordförande Frigga Carlberg räknade sig till det socialliberala lägrets yttersta vänsterflygel. Med sina vänstersocialistiska sympatier stack Sofia Svensson ut politiskt i sammanhanget, men hon avancerade ändå och blev så småningom vice ordförande i Göteborgsföreningen.
Även inom den göteborgska arbetarrörelsen var Sofia Svensson en framträdande person. Först var hon socialdemokrat, men från och med 1916 gick hon över till vänsteroppositionen eftersom hon delade dess åsikter om jämställdhet, antimilitarism och rusdrycksförbud. När Göteborgs kommunistiska arbetarekommun bildades 1917 valdes hon in i styrelsen som enda kvinna. Ett år senare stod hon som första namn på kommunistiska arbetarkommunens vallista för andra kretsen i Göteborg. Hon var den första kvinnan i Göteborgs historia som hade placerats så högt upp på valsedeln. En insändare undertecknad ”Kvinnliga väljare inom 2:a valkretsen” uppmanar kvinnor inom alla partier som är intresserade av en kvinnlig representant i stadsfullmäktige att rösta på Sofia Svensson:
¨Av vikt för oss kvinnor särskilt är att få en representant, hemmastadd med och intresserad för sådana frågor som barnavård, ungdomens uppfostran, barnbespisning o. dyl. och icke minst bostadsfrågan. Fröken Svensson har nämligen under sin verksamhet som folkskollärare i ett av de fattigaste distrikten samt som kretsombud i barnavårdsnämnden haft rika tillfällen att studera de mindre bemedlades bostadsförhållanden. Fröken Svenssons klara förstånd, varma hjärta och omutligt självständiga väsen borgar för, att hon som stadsfullmäktig skulle göra en god insats i vårt samhälles utveckling till större rättfärdighet. Vi anropa därför icke blott arbetarepartiets kvinnor, utan kvinnor av alla partier, som önska en dugande representant för kvinnornas och kanske främst barnens intressen inom samhället. Rösten fredagen den 6 dec. 1918 med den valsedel vars första namn är Sofia Svensson.¨ (Väst-svenska kuriren 1918-12-04, s. 1)
Först vid ett senare val, år 1922, blev emellertid Sofia Svensson invald i Göteborgs stadsfullmäktige som första kommunist. Hennes första inlägg gällde skolfrågan, och hon uttalade sig för en enhetsskola och ökade möjligheter för elever från fattiga familjer läsa vidare i högre skolor.
Herr och fröken Sofia
Det samtida samhället var på genomgripande sätt präglat av social skiktning efter såväl klass som kön och Sofia Svensson vände sig till det parti som hon ansåg tydligast lovade förändring av rådande villkor. En samtida diktning om henne, under rubriken ”Vem är vem?”, skildrar henne som en stridbar person:
¨Vem är vem, som mot karlarna rasar,
Och ärelösa barnafäder basar?
Vem är vem, som är kvinnosakskvinna
Och strider för allt det feminina?
Vem är vem, som vid rådhusrättsskranket
Ställer bråkiga manfolk mot planket?
Vem är vem, som lär barnen att läsa
Och sig själva i handklädet fräsa?
Vem är vem, som kan ”tala” och diskutera
Och vill alla frågor grundligt dissekera?
Vem är vem, som i svartaste natten
Rädes varken hin eller katten
När från möten och ”barnavård” hon gångar
Och luften av svordomar ångar.
Vem är vem, som en käpp kan hantera
Om det gäller en karlslok exekvera?
Vem är vem, som där nöden vill stjälpa
Är städse beredd till att hjälpa?
Och som gladeligt offrar sin tia –
Vem är vem, om ej Svenson (sic) Sofia!¨
(Väst-svenska kuriren 1920-01-28)
Sofia Svensson bröt mot rådande genusordning när hon i olika sammanhang tog plats i offentligheten och med kraft argumenterade för sina åsikter och agerade för social förändring. I dagspressen skämtades det om att hon hade en manlig titel, det vill säga att hon kallades för folkskollärare. Det var emellertid inte så konstigt eftersom det var den korrekta yrkestiteln vid tiden. Av en samtida journalist har hon skildrats som korthårig, cigarrökande och manhaftig, och han skriver att hon kallade sig själv för ”herr” med syftning på att ”härska”, att vara självständig, i likhet med sina manliga kollegor. Att hon kallade sig ”herr” skulle eventuellt kunna tolkas som en blinkning till pressens skämt om hennes titel. I protokoll som hon själv har skrivit har hon emellertid använt beteckningen ”fröken Sofia Svensson” (Svensson 1992). På fotografier har hon också traditionella feminina attribut som uppsatt hår, klänning och brosch. Att skildra rösträttskvinnor som manhaftiga, ”manninor”, var en återkommande karikatyr av feminister som bröt mot rådande genusnormer.
Med- och motvind
Sammanfattningsvis arbetade Sofia Svensson under sin levnadstid för att förbättra situationen för barn, arbetare och kvinnor, och för att öka jämlikheten och jämställdheten i samhället. Rättigheter som vi i dag kan ta för självklara, som allmän rösträtt, lika rätt till utbildning, och lika lön, har etablerats genom en lång kamp från personer som Sofia Svensson. Hon var en av många pionjärer som i samarbete, konflikt och genom kompromisser med andra aktörer bidrog till att viktiga formella medborgerliga rättigheter, på sikt, infördes. I sitt arbete som lärare och barnavårdsman utförde hon också konkreta sociala och pedagogiska insatser när det gällde exempelvis skolmat, underhållsbidrag och sexualundervisning. Hennes gärning är emellertid till stora delar bortglömd idag. En bidragande anledning till detta kan vara, utifrån vad jag känner till, brist på texter som synliggör hennes insatser (se dock Svensson 1987; 1992).
Sofia Svenssons erfarenheter av ojämlika samhällsvillkor bidrog till engagemang i sociala rörelser och organisationer som artikulerade visioner och program för att förändra förhållanden inom skola och samhälle. Processerna var långsamma, och medan reformer som allmän rösträtt och lika rätt till utbildning idag har fått formellt genomslag, så återstår utmaningar när det gäller till exempel reell likvärdighet inom det svenska skolsystemet. Sofia Svenssons arbete rörde också centrala och ännu aktuella feministiska teman som kvinnors förutsättningar inom politiken, på arbetsmarknaden, inom familjen och avseende sexualitet. I en strävan efter ökad jämlikhet och jämställdhet kan Sofia Svenssons engagemang och insatser fungera som inspiration än idag. Eller som en skribent i Lärarinneförbundet uttrycker det:
”Att segla i motvind för inte alltid fram, men det är bättre det än segla i medvind genom att vända kappan efter vind.” (Lärarinneförbundet 1922-08-15, s. 5)
Sofia Persson är forskare och lektor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Perssons forskning omfattar yrkes- och professionssociologi, med särskilt fokus på lärare och gärna utifrån ett utbildningshistoriskt perspektiv, se även https://www.gu.se/omuniversitetet/personal/?userId=xperso
LITTERATUR
Bergman, Helena (2003) Att fostra till föräldraskap: barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900-1950. Doktorsavhandling. Stockholm Studies in history 69. Stockholm: Universitetet.
Fahl, Magnus (1963) Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 II: Biografisk matrikel. Göteborg.
Florin, Christina (2006) Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Stockholm: Atlas.
Fredberg, Carl Rudolf A:son (1922) Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdag, del 1. Lund:
Ekstrand. Hämtad från: http://runeberg.org/gamlagot/1/0517.html
Jonasdottir, Anna G. & Jones, Kathleen B. (2008) “Out of epistemology: feminist theory in the 1980s and beyond”. In Jónasdóttir & Jones eds. The political interests of gender revisited: redoing theory and research with a feminist face. Tokyo, New York, Paris: United Nations University Press.
Landsarkivet i Göteborg (2018) Hungerkravallerna Göteborg 1917: ett utställningsprojekt vid Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg. Göteborg: Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg.
Levin, Hjördis (2014) ”Sexualundervisning i Julita: ett tidens `krav´ omsatt i feministisk handling”. I Brändström, Anders m.fl. red. Befolkningshistoriska perspektiv: festskrift till Lars-Göran Tedebrand. Umeå: Universitetet.
Ohlander, Joh. (1923) Göteborgs Folkskoleväsen i gamla dagar och i våra. Göteborg: Wettergren & Kerbers Förlag.
Persson, Sofia (2008) Läraryrkets uppkomst och förändring: en sociologisk studie av lärares villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige ca. 1800-2000. Doktorsavhandling. Göteborg: Sociologiska institutionen, Universitetet.
Rohdin, Viola & Larsson-Utas, Gunvor (1998) Alla tiders folkskollärarinnor: pionjärer och förbund. Stockholm: Lärarförbundets Förlag.
Rönnbäck, Josefin (2004) Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921. Doktorsavhandling. Stockholm: Universitetet.
Småland, A. J. (1950) Storm och dyningar. Stockholm: Arbetarkulturs förlag.
Sofia Mathilda Svensson, www.skbl.se/sv/artikel/SofiaSvensson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Sofia Persson), hämtad 2019-10-18.
Svensson, Ingemar (1987) ”Röda Sofia”. I Ny Dag. 1987-02-01, s. 18.
Svensson, Ingemar (1992) Brytningsåren. Göteborg: Tre böcker.
Källmaterial
Centralbiblioteket, Göteborgs universitet:
– Lärarinneförbundet: organ för S.F. 1922-04-15; 1922-08-15; 1923-08-15;
1926-04-15.
Samhällsvetenskapliga biblioteket, Göteborgs universitet:
– Göteborgs Tidningen (GT) 1921-10-02; 1922-03-20.- Väst-svenska kuriren: Socialdemokratiska Vänsterns organ 1918-12-04; 1920-01-28; 1923-07-11.
Kvinnsam, Göteborgs universitet:
– Dagny 1911-08-31.
– Idun 1911-03-26.
– Kvinnornas Tidning 1922-11-12; 1923-07-15; 1924-04-20.
– LKRP (1906) Till regeringen från svenska kvinnor ingifna skrifvelser i rösträttsfrågan 1905-1906. Stockholm: Björck & Börjesson.
Regionarkivet i Göteborg:
– Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar 1923, no 177.