ANDREAS NORDIN
Efterkrigstidens utbildningsreformer i Sverige handlade till stor del om att skapa en mer inkluderande skola där alla barn skulle ges möjlighet till studier, oavsett social eller ekonomisk bakgrund. En skola för alla var den bärande principen som genomsyrade reformarbetet. Vad innebar det för de romska barnen?
Formerna för enhetsskolan drogs upp av 1946 års skolkommission och försök med denna nya enhetliga skolform genomfördes på flera platser i landet. Kommissionens arbete kom sedan också att ligga till grund för det efterföljande arbetet mot den nioårig grundskola som sjösattes år 1962.
1946 års skolkommission anförde i huvudsak tre skäl till införandet av en enhetlig nioårig skola. Det första skälet var att reformen var demokratiskt motiverad. Den skulle säkerställa en demokratisk medborgarfostran hos hela befolkningen. Det andra skälet var att den också ansågs ekonomiskt motiverad. I takt med att Sverige moderniserades behövdes en alltmer välutbildad befolkning med breda kunskaper, inte bara sådana kunskaper och färdigheter som kunde knytas till ett specifikt yrkesutövande. Det tredje och sista skälet som anfördes var att det sågs som en fråga om rättvisa där Kommissionen menade att införandet av en nioårig medborgarskola nu för första gången skulle säkerställa en fullgod skola även för den svenska landsbygden (SOU1948:27).
På det hela taget, ett reformpaket som syftade till en mer jämlik och rättvis fördelning av en bred och likvärdig utbildning för hela befolkningen där geografisk och/eller social hemvist inte längre skulle spela någon roll. Studier som tittat på enhetsskolereformen utifrån ett kommunalpolitiskt perspektiv har dock visat att det sällan finns några enkla samband mellan ambitionerna i centralt initierade skolreformer och hur de sedan konkretiseras i sina olika lokala praktiker, oavsett om skolan vid tiden formellt styrts av stat eller kommun.
De kommunala arenornas specifika historiska, politiska och kulturella kontexter fungerar i stor utsträckning som ett prisma genom vilket centralt initierade reformer bryts i en mängd olika färgnyanser. Såväl tiden för reformers införande som i vilken utsträckning och på vilka sätt de genomförts styrs i hög grad av den lokala arenans specifika villkor. Dessa frågor har tidigare problematiserats i termer av geografisk rättvisa (se t ex Román, m.fl. 2016). I denna text, som är sprungen ur forskningsprojektet ”Vem har styrt skolan? Kommunen, skolan och staten under 60 år av svenska skolreformer i en föränderlig värld”, riktas fokus mot skolreformens sociala dimension, det som har att göra med enhetsskolereformens ambition att säkerställa alla barns tillgång till en likvärdig skolgång, oavsett social bakgrund. Fokus riktas här mot de romska barnens situation i två svenska kommuner (Stockholm och Växjö) under perioden 1950-1970 och hur deras tillgång till skola hanterats i de båda kommunernas skolförvaltningar.
De romska barnen och skolan
Till följd av förbudet för romer att immigrera till Sverige under perioden 1914-1954 så kom den grupp som redan befann sig i landet att bilda en särskild grupp av svenska romer. Det dröjde dock till 1930-talet innan skolsituationen för de romska barnen började diskuteras på allvar, dessförinnan hade de inte setts som anpassningsbara och därmed möjliga att sammanföra med svenska barn i en gemensam skolgång. Medborgarskapsfrågan utgjorde också länge ett hinder för de romska barnen och det dröjde ända fram till år 1952 innan frågan löstes genom att den dåvarande socialministern officiellt gav den romska befolkningen svenskt medborgarskap.
Oklarheten kring medborgarskapsfrågan och en allmän misstro kring de romska barnens möjligheter att kunna delta i den ordinarie skolundervisningen till följd av den nomadiska livsstil som tillskrevs den romska gruppen gjorde att det vid tiden före andra världskriget inte fanns någon samsyn kring de romska barnens skolgång. De lösningar som diskuterades var till stor del tänkte som separata spår vid sidan av den ordinarie folkskolan.
En lösning som diskuterades av Skolöverstyrelsen var en form av ambulerande skolverksamhet med medföljande lärare som skulle följa med de romska barnen på deras resor, en annan var inrättandet av särskilda skolhem där eleverna skulle tillbringa hela sin skoltid (Sjögren, 2010). Samtidigt som staten uppvisade en oförmåga att komma till beslut i frågan om de romska barnens skolgång så växte frustrationen hos den romska befolkningsgruppen. Johan Dimitri Taikon var en som särskilt flitigt uppvaktade Skolöverstyrelsen om behovet av tillsyn av de skolpliktiga romska barnen. Efter att ha inkommit med skrivelser till konungen år 1933, 1935 och 1939 så påbörjades till sist en försöksverksamhet år 1943 efter att Kungl. Maj:t beviljat ett bidrag om 1500 kr för sådan verksamhet vid Lilla Sköndal i Stockholmsstadsdelen Gubbängen (SOU 1956:43). Bilden nedan visar denna första försöksverksamhet, till höger i bild sitter eleven Singoalla Taikon med sin son i knät.
Stockholmskällan, Foto Fotonummer SvD 32839
Romska barnen i gråzon
Efter en tid med olika former av försöksverksamhet föreslog Zigenarutredningen 1954, som för övrigt var den första ”invandrar- och integrationsutredningen” i Sverige, att romerna skulle gå i vanliga skolor, även om själva frågan om undervisningens organisering var en fråga som överläts till de enskilda skolorna att hantera. Klassundervisning var dock inte det enda förslag som diskuterades vid den här tiden.
En samtida undersökning av Stockholms romska befolkning visade att det inom folkskolans ramar även bedrevs en särskild ambulerande undervisning för de romska barn som inte hade fast boende. Denna bestod av cirka en timmes undervisning i mindre grupper om fyra-fem elever och genomfördes ofta i hemmen (Sjögren, 2010). För några verkar denna undervisning ha permanentats medan den för andra fungerat som en slags förberedelseklass i väntan på klassrumsundervisning. De romska barnen hamnade med andra ord i en gråzon, där olika skoldistrikt organiserade den undervisning som de enligt 1958 års folkskolestadga hade en skyldighet att säkerställa för alla skolpliktiga barn, på olika sätt.
Under 1960-talet väckte socialläkaren John Takman och psykologen Arne Trankell frågor rörande romernas socialmedicinska situation i Sverige. Enligt Henrik Román (1993) så var Takman och Trankell tillsammans med Katarina Taikon några av 1950- och 1960-talens viktigaste opinionsbildare när det gällde frågor om romernas situation i landet och de bidrog till ett ökat intresse för romernas situation, bland såväl forskare som politiker. Bland annat visade resultat från Stockholm att den ökade skolnärvaro som politikerna förväntat sig i takt med att den romska befolkningen i allt högre utsträckning blev bofast, och därmed lättare kunde följa den reguljära undervisningen, hade uteblivit. Istället visade statistiken att närvaron bland de romska barnen hade sjunkit. Resultaten väckte forskarnas nyfikenhet och ledde så småningom till genomförandet av en rad olika vetenskapliga studier. Men oavsett inriktning på de politiska åtgärder som också följde, så kan de i stor utsträckning sammanfattas som uttryck för en strävan efter att assimilera den romska befolkningen in i det svenska samhället (Rodell Olgaç, 2006).
Mot denna brokiga fond av nationella initiativ och reformer kommer den följande texten att behandla frågan om hur romernas skolgång hanterats och följts upp på kommunalpolitisk nivå med Stockholm och Växjö som exempelkommuner, två kommuner som skiljer sig avsevärt vad gäller storleken på den romska befolkningen.
Romska barnens skolgång i Stockholm
Stockholm hade tidigt en stor grupp romer och år 1957 bodde 120 av landets totalt 750 romer där (Sjögren, 2010). I egenskap av huvudstad, och därmed en närhet till nationellt beslutande organ, så är det uppenbart att Stockholm på både gott och ont fungerar som en föregångare vad gäller skolreformer generellt, så även när det gäller intresset för, och organiseringen av, de romska barnens skolgång.
De omfattande studier som John Takman bedrev under perioden 1962-65 och som syftade till en ökad inkludering av romerna i det svenska samhället var till exempel från början främst tänkta som Stockholmsprojekt, men växte efterhand till att så småningom omfatta den romska befolkningen i hela landet, alltså även de som kommit till Sverige från Finland och Europa efter 1954.
Stockholms årsberättelser visar att det bedrevs olika former av undervisning för de romska barnen. Gemensamt för de olika initiativen var att de alla utgjorde någon form av särskild specialundervisning, skild från de ordinarie klasserna. Från den första statligt stödda undervisningen vid Lilla Sköndal i Gubbängen 1943 och den försöksverksamhet som följde på den med ambulerande undervisning av särskilt tillsatta lärare, till att i början av 1960-talet börja knytas närmre den reguljära skolundervisningen.
Men trots ett organisatoriskt närmande så förblir den pedagogiska verksamheten till stor del separerad med särskilda lösningar för de romska eleverna. I bihang 40 till Stockholms årsberättelse 1966 talas det om att det från och med läsåret 1960 undervisades 5 stycken romska barn vilka bildade en egen klass i årskurs 4. Klassen lydde fram till 1963 under Hammarby rektorsområde men flyttades år 1964 över till Skarpnäcks rektorsområde. Även när de romska barnen började integreras i den reguljära skolan så sker det alltså utifrån en särskiljande logik.
Ett framträdande exempel på detta särskilda pedagogiska spår utgörs av den satsning som gjordes vid Årsta gamla skola med början läsåret 1967/68. I bihang 31 till Stockholms årsberättelse 1967 omtalas att lokaler iordningställts där för undervisning av vuxna zigenare. Av 1968 års årsberättelse framgår dock att Årsta även blev en plats för undervisning av de romska barnen. År 1964 inleddes ett samarbete mellan Stockholms socialtjänst och Stockholms universitet som ledde till att skolan blev föremål för en rad olika forskningsprojekt vilket i sin tur resulterade i, inte mindre än tretton publicerade rapporter under perioden 1965-1970 (Ohlsson Al Fakir, 2015).
Även Per-Johan Ödmans avhandlingsprojekt fokuserade på skolans verksamhet. Han följde dess verksamhet under läsåren 1967/68 och 1968/69. I avhandlingen som var ett aktionsforskningsprojekt deltog Ödman som forskare i det så kallade ”Skolreformsprojektet” med att bland annat leda studiecirkelverksamhet med skolans lärare. Skolreformprojektet var dock inte oproblematiskt utan skapade efterhand också frågor kring skolans roll i att överföra majoritetssamhällets normer och värderingar på ett sätt som inte alltid kändes bekvämt, varken för lärarna, eleverna, eller de involverade forskarna, vilket också Ödman problematiserar i sin avhandling (Rodell Olgaç, 2006).
Verksamheten vid Årsta gamla skola visar på ett tydligt sätt på den dubbelhet som statens assimileringsambitioner vid tiden för enhetsskolans införande rymde, där önskan om inlemmande i ett majoritetssamhälle samtidigt väcker frågor kring utrymme för social och kulturell särart. Enligt Henrik Román (1993) fanns det inte någon utvecklad minoritetspolitik i Sverige före 1975 utan etniska minoriteter förväntades anpassa sig till majoritetssamhället. När det gäller situationen för romer betraktades dessa i Sverige vid den tidpunkten inte som en etnisk minoritet utan behandlades från statsmakternas sida snarare som en socialt eftersatt grupp, vilken som helst, som nu skulle inlemmas i det svenska folkhemmet.
Efterhand växte den romska elevgruppen i Stockholm generellt och 1980 undervisades 275 romska elever i Stockholm varav den största gruppen, ca 58 % hade invandrat från Finland. Även om denna elevgrupp efterhand blev alltmer integrerad i den reguljära skolans undervisning så visar Stockholms årsberättelse från 1980 att det fortfarande bedrevs omfattade specialundervisning för dessa elever. Där beskrivs hur de som komplement till den reguljära klassundervisningen fick extra undervisning i basfärdigheter i mindre grupper, så kallad ”särskild undervisning”.
De romska barnens skolgång i Växjö
Hos Växjö stads skolstyrelse dyker frågan om undervisning av romska barn först upp år 1960 (§ 679) i samband med att skolstyrelsen ansökt hos Skolöverstyrelsen om att få statsbidrag för att bedriva särskild undervisning av ett zigenarbarn i modersmål och matematik för att möjliggöra inplacering i normal undervisning. Vid ett sammanträde i skolstyrelsen 1961 (§ 11) meddelas att Kungl. Maj:t beviljat ett sådant bidrag för särskild undervisning av ett zigenarbarn med högst 3 veckotimmar under läsåret 1960/61. Efterhand verkade dock behovet av att inrätta en mer permanent lösning vad gällde undervisningen för romska barnen öka och läsåret 1965/66 inrättades en zigenarskola vid Ulriksbergskolan.
Ganska snart upplevdes ett behov av mer lärarledd undervisning och av skolstyrelsens sammanträde den 7 december 1967 (§383) framgår att de ansökt om ytterligare undervisningstimmar hos Skolöverstyrelsen från 53 till 60 lärartimmar i veckan, vilket också beviljas. Av dessa kunde två timmar tas i anspråk för individuell undervisning eller undervisning i främmande språk.
Hur många lärare som var involverade i undervisningen av de romska barnen i Växjö framgår inte tydligt av det studerade materialet. Bomba Taikon och Gunnar Taikon omnämns i ett styrelseprotokoll från 1966 i ett ärende som rör reseersättning från hemmet i Växjö till Ulriksbergskolan. I en skrift av Evert Kumm från 1965 med titeln Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt, utgiven av en arbetsgrupp för zigenarskolan framgår dock att det troligtvis var fler lärare involverade. Där omnämns Bomba Taikon, Barbro Taikon, Maj-Britt Johansson och Frank Taikon som personer som företrädde Zigenarskolan i Växjö. Men oavsett hur många de var så visar det studerade materialet att frågan om undervisning av romska barn inte hade någon framskjuten plats vid Växjö stads skolstyrelses sammanträden under den studerade perioden. Frågan dyker upp ganska sent, först år 1960, och inrättandet av en zigenarskola vid Ulriksbergskolan verkar inte ha föregåtts av några uttalade konflikter i skolstyrelsen.
Avslutning
Frågan om hur romernas situation i Sverige och svensk skola sett ut är stor och komplex och denna text har ingen annan ambition än att visa på några av de huvudsakliga nationella initiativ som togs kring romernas skolgång i samband med enhetsskolereformen samt hur dessa hanterades och realiserades i kommunal skolpolitik under perioden 1950 – 1970 där Stockholm och Växjö får tjäna som exempelkommuner.
Generellt sett kan man säga att tiden för enhetsskolans genomförande präglades av en motsägelsefull dubbelhet. Det fanns samtidigt en uttalad ambition att assimilera den romska befolkningen in i det svenska samhället och en accepterad föreställning om behovet av särskilda utbildningsformer för de romska barnen. Även när de romska eleverna till sist organiserades som en del av den reguljära skolans verksamhet så var det länge i form av egna klasser med särskilda villkor. På grund av seglivade föreställningar om behovet av att ha särskild undervisning för de romska eleverna kan vägen mot en gemensam nioårig grundskola för denna grupp sägas ha blivit fördröjd på grund av deras sociala och kulturella tillhörighet.
Genom att anlägga ett kommunalpolitiskt perspektiv på frågan om romernas skolgång så möjliggörs en mer nyanserad analys av hur de romska eleverna hanterats på olika håll i landet. Stockholm har tidigt en stor romsk befolkning och är också först ut i landet med en statsfinansierad undervisning för romer med det är trots detta intressant att notera att det inte är ett politiskt initiativ som driver fram organiseringen av de romska barnens skolgång utan snarare de romska företrädarnas eget engagemang.
Efterhand som statens inblandning blir större växer också den inneboende spänningen i frågan om romernas skolgång. Den uttalade assimileringstanke som präglade enhetsskolans syn på romernas väg in i den reguljära skolan skapar spänningar och medför inte med självklarhet ett ökat engagemang från den romska gruppen. Försöksverksamheten vid Årsta gamla skola visar på ett tydligt sätt på denna problematik och att det inte är oproblematiskt med ett starkt engagemang från majoritetssamhället i frågor om inkludering av minoritetsgrupper. En resursstark aktör som Stockholm kan med andra ord sägas vara den som samtidigt både misslyckas mest och lyckas bäst.
I Växjö var den romska befolkningen relativt liten och därför inte heller någon framträdande fråga på skolstyrelsens agenda, det är inte förrän år 1960 som den börjar dyka upp. Inte heller inrättandet av en zigenarskola vid Ulriksbergskolan verkar ha orsakat några utförligare diskussioner. Romernas skolgång kan alltså sägas vara en betydligt mer undanskymd fråga i Växjö än i Stockholms. Gemensamt för de båda kommunernas arbete är att de genomsyras av de nationella initiativens motsägelsefulla logik, den om att upprätthålla ett särskilt undervisningsspår för de romska eleverna samtidigt som man verkade för ett organisatoriskt närmande.
Även om analysen i föreliggande text är begränsad visar den ändå på det kommunalpolitiska perspektivets möjligheter till en mer nyanserad analys av hur nationella reforminitiativ hanteras och realiseras utifrån den lokala nivåns specifika premisser. Inte minst vad gäller marginaliserade grupper i samhället så kan det kommunalpolitiska perspektivet bidra med en välbehövlig analys som förmår sträcka sig bortom den nationella nivåns mer generella utsagor.
Andreas Nordin, är filosofie doktor i pedagogik och arbetar som lektor vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han bedriver forskning inom områdena utbildningspolitik och utbildningsreformer i jämförande och historiska perspektiv.
LITTERATUR
Ohlsson Al Fakir, Ida (2015). Nya rum för socialt medborgarskap. Om vetenskap och politik i ”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962-1965. Växjö: Linnéuniversitetet.
Rodell Olgaç, Christina (2006). Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola
Från hot till möjlighet. Stockholm: Lärarhögskolan i Stockholm.
Román, Henrik (1993), Folkhemmet och det hemlösa folket: om svensk zigenarpolitik 1954-1969. C-uppsats i historia. Centrum för multietnisk forskning. Uppsala: Uppsala universitet.
Román, Henrik, Hallsén, Stina & Nordin, Andreas (2016). Geografisk rättvisa i svenska skolreformer – ett kommunalt perspektiv. I: Maja Elmgren, Maria Folke Fichtelius, Stina Hallsén, Henrik Román, Wieland Wermke (red.) Att ta utbildningens komplexitet på allvar Uppsala: Uppsala universitet. Uppsala: Uppsala studies in Education.
Sjögren, David (2010). Den säkra zonen. Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913-1962.
SOU 1948:27. 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Stockholm: Ecklesiastikdepartementet.
SOU 1956:43 Zigenarfrågan. Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning. Stockholm: Socialdeparteme