Skola och skolforskning i tidens anda

CHRISTER FRITZELL

I denna artikel är avsikten att påvisa omfattande likheter mellan olika skolsystem över tid och rum, med exempel hämtade från två nationella kontexter. Jag kommer ställa frågan om hur sådana likheter kan tolkas och förklaras i ljuset av tidsandans yttringar inom offentlig styrning och debatt, vetenskaplig forskning och teknologisk utveckling.

En skola i allvarlig kris, med dålig inlärningsmiljö och undermåliga kunskapsresultat. Yviga målsättningar med bristande anpassning till ett snabbt föränderligt samhälle med nya teknologier i arbetslivet, tilltagande ojämlikhet och omfattande invandring till segregerade bostadsområden. Oordning och stökiga klassrum med språkförbistring och integrationsproblem. Lärarbrist med okvalificerade lärare i alltför många klassrum. Skolledare som överhopas av administration och inte hinner med sin ledningsuppgift. Kort sagt, ett skolsystem i förfall. Sådan var situationen i USA kring förra sekelskiftet.

Redan på 1890-talet hade det eländiga tillståndet i nationens skolor börjat komma till allmänhetens kännedom genom alarmerande journalistiska granskningar. Visst fanns stora skillnader mellan olika delstater och enskilda skolor, men i snabb takt spreds uppfattningen att situationen i stort blivit ohållbar. I intellektuella kretsar och professionell debatt efterlystes en modernare syn på skolans roll i samhällsutvecklingen till gagn för eftersträvade Framsteg. Inte minst framhävdes vikten av individens eget initiativ, striktare urvalssystem och delat ansvarstagande mellan privat och offentligt.

Herbert Spencer och andra framstående akademiker hyllades för radikala ställningstaganden till social utveckling, gärna i populära omtolkningar av Darwins då mycket aktuella biologiska evolutionslära. Skolan måste anpassas till utvecklingens krav med bättre metoder och relevant innehåll för att tillgodose behoven inom olika grupper och klasser. Allt oftare aktualiserades Spencers kritiska fråga om ”what knowledge is of most worth” i sökandet efter en rationell grund för skolans modernisering.

Vetenskaplig kunskap är lösningen!

En bit in på 1900-talet var så scenen riggad för vad växande skaror av skolfolk, politiker och debattörer kom att se som den enda verkningsfulla möjligheten: Vetenskap! Här fanns den mest värdefulla kunskapen, och sådan måste ersätta politiskt käbbel, subjektiva åsikter och allmänt tyckande. Breda opinioner väcktes och allt fler hoppade på tåget: Vad skolan behöver är vetenskaplig forskning om både mål och metoder!

Hur denna tilltro till vetenskapens möjligheter i långa stycken kom att känneteckna den dåtida skolutvecklingen i USA har dokumenterats i välrenommerade studier som Lawrence Cremins The Transformation of the School. Här beskrivs hur Den Vetenskapliga Metoden, med främsta ideal i det naturvetenskapliga experimentet, blev något av en frälsningslära som äntligen skulle råda bot mot resursslöseri och ineffektivitet.

Under kort tid och i imponerande takt utvecklades en omfattande science of education, vars tankemönster och metoder för problembearbetning snart kom att dominera skoldebatten. Understödd av en livlig test- and measurement movement med förankring i likaså snabb utveckling inom statistik och psykologisk testning, särskilt avseende individers och gruppers intelligens, rullade en intensiv scientific movement fram över alla tänkbara delar av nationens skolsystem. Med positivistiska idéer om en enhetsvetenskap lika relevant för samhället som för naturen sågs den ena aspekten efter den andra som tillgänglig för mätningar, utvärderingar och forskningsbaserade framsteg.

En teknologisk revolution

Sedan några decennier pågick också en veritabel teknologisk revolution i det amerikanska samhället när mekaniseringens teori och praktik kom att genomsyra dess olika delar. Som Siegfried Giedion beskriver i sin omfattande och detaljerade studie Mechanization Takes Command blev effekterna omvälvande inom industri och hantverk, jordbruk och hushåll, via elektrifieringen av hemmen och i allt fler tidsstudie- och löpandebandstyrda verksamheter som slakterier och Henry Fords framsynta biltillverkning. Slitsamt arbete kunde undvikas och bekvämlighet spridas till breda grupper genom massproduktion och ökande konsumtion. Kraftfull ekonomisk utveckling med privat förmögenhetsbildning och en växande medelklass drev fram nya livsstilar och moderna tänkesätt.

Edward Muybridge: Man walking taking off hat, 1887  Fotot åskådliggör tidens intresse för mekanisk analys av rörelse, i konst liksom i arbetslivet.

När så också styrningsmodellen Scientific Management, via Frederick Taylors avancerade studier av den mekaniserade industrins långtgående arbetsdelning och strikta hierarkier, kunde fira triumfer också inom andra verksamheter, tilltog den vetenskapligt-tekniska euforin. Grundidén att dela upp löpande processer i olika delmoment för att sedan sätta samman dem på det mest rationella sättet uppfattades av allt fler som en räddning även för ett hårt ansatt skolsystem. Här fanns nu något som bevisligen kunde göra skillnad för bättre effektivitet i användningen av både tid och skattedollar.

Hur just effektivitet blev ett ständigt närvarande begrepp i debatt och praktiska reformer har utförligt beskrivits i en annan klassiker, Raymond E Callahans The Age Of Efficiency. Här framgår hur rationell planering och resursanvändning blev ett närmast hegemoniskt riktmärke i konkurrenssamhällets hägn. Självklart blev också skolans oförmåga att leva upp till skattebetalarnas rättmätiga krav en tacksam måltavla för effektivitetsivrarna. Inte bara de yttre ramarna och resurserna skulle granskas ingående, utan också det inre arbetet i klassrummet. Föga förvånande kom lärarnas undervisning snabbt i centrum för denna reformiver på vetenskaplig-teknisk grund.

Formativ forskning om undervisning

Under beteckningen scientific research on teaching växte under några decennier en omfattande forskning fram kring alla upptänkliga delar av lärarnas yrkesverksamhet. Tiotusentals större och mindre studier genomfördes i syfte att empiriskt belägga de verkningsfulla sambanden mellan undervisning och inlärning. När väl orsak och verkan hade fastslagits med vetenskaplig skärpa, skulle också de mest effektiva kopplingarna mellan mål och medel äntligen kunna klargöras. Effektstudier inom olika ämnen, stadier och elevgrupper skulle ge nödvändiga förutsättningar för den standardiserade metodarsenal som alla tycktes efterlysa, också för att ge lärarutbildningarna välbehövlig vetenskaplig grund.

Liksom inom andra områden kom denna i grunden socialteknologiska tankemodell att kraftfullt prägla den nya utbildningsvetenskapen. Undervisning sågs som möjlig att styra och kontrollera genom lärares formella tekniker för systematisk påverkan av elevers naturgivna inlärningsprocesser. Behavioristisk psykologi och positivistisk samhällsvetenskap samverkade inom en tankeram där empiriska studier antogs direkt kunna omsättas i praktiska förbättringar. Synsättet drevs fram med full styrka i nationella konferenser och uppmärksammade böcker av framträdande professorer som Franklin Bobbitt och Werrett W Charters. Att skolundervisning i allt väsentligt var en fråga om effektiva tekniker för att nå förutbestämda mål blev närmast en självklarhet.

Ett vetenskapligt paradigm växer sig starkt

Men otvivelaktigt fanns också avvikande uppfattningar och profilerade kritiker, främst bland dessa den redan då välkände utbildningsfilosofen John Dewey. Men hans förment verklighetsfrånvända idealism, liksom allmänt bland the culture people vilka ansågs behandla skolan som lek snarare än arbete, kunde knappast rubba dominerande övertygelser. Den filosofiska pragmatism och pedagogiska progressivism som senare skulle komma att framstå som ett av de mest bärkraftiga bidragen från amerikansk filosofi avfärdades i den populistiska ambitionen att out-progressive the progressive. Så när Dewey 1916 publicerade den blivande klassikern Democracy and Education, där helt andra perspektiv och ambitioner för en allmän medborgarskola presenterades, kunde detta ingalunda hejda reformeuforin kring den socialteknologiska utvecklingsmodellen.s

Samma år, 1916, bildades American Educational Research Association / AERA som en nationell sammanslutning för alla med utbildningsvetenskapligt intresse. En viktig uppgift blev att sammanställa, utvärdera och sprida information om resultaten inom olika centrala forskningsfält. De böcker och andra skrifter som löpande utges från AERA anses allmänt hålla hög vetenskaplig standard, bland dem de auktoritativa Handbooks på olika fält i vilka framstående forskare kunnat redovisa samlade ställningstaganden.

Det dröjde dock till 1963 innan en första Handbook of Research on Teaching kunde presenteras, men då fanns ju också en mycket omfattade forskning på området. I en månghundrasidig tegelsten sammanfattades resultaten så långt med hjälp av ett stort antal välrenommerade forskare. Även om dessa representerade olika specialintressen är det markant hur starkt det teknologiska paradigmet fortfarande var. Men i förordet framfördes viss besvikelse över de uppnådda resultaten. Trots de kraftfulla insatser som gjorts under mer än ett halvsekel konstateras, att den vetenskapliga grunden för att förorda viss undervisningsmetod framför någon annan fortfarande måste bedömas som svag.

I en andra Handbook tio år senare tvingades dess huvudredaktör rapportera en än större besvikelse eftersom svårigheterna att hitta substantiella resultat knappast var mindre än ett decennium tidigare. Den beklagliga slutsatsen blev att ett splittrat lapptäcke av empiriska studier varken kunde sammanfogas teoretiskt eller möjliggöra några praktiskt betydelsefulla generaliseringar.

Man kunde tycka att förutsättningarna för den förhärskande forskningsmodellen och dess teknologiska tillämpningar därmed borde ha passerat sitt bäst-före-datum. Detta hindrade dock inte att forskningsöverbyggnaden AERA höll fast vid paradigmet när man så sent som 2006 presenterades en officiell policy om utbildningsvetenskaplig metodologi. Det får anses remarkabelt att det trots de tveksamma resultat av generaliserbar karaktär som uppnåtts fortfarande var det experimentella idealet i dess positivistiska och behavioristiska skepnader som lyftes fram. Först efter omfattande reaktioner inom organisationen kompletterades policyn senare med ett motsvarande dokument om alternativa vetenskapliga metodologier såsom hermeneutik, fenomenologi, etnometodologi och kritisk teori.

Denna utbildningsvetenskapliga långbänk antyder en väsentlig konsekvens av den socialteknologiska modellens dominans. Även utan bestående resultat i linje med de långtgående förhoppningarna så vidmakthölls ändå under lång tid speciella sätt att uppfatta och tolka de grundläggande pedagogiska problemen. Detta materialiserades också löpande i form av mer eller mindre sofistikerade inlärningsmaskiner inom olika varianter av undervisningsteknologi. Man skulle kunna säga att ett symbiotiskt förhållande etablerades mellan å ena sidan ett socialteknologiskt forskningsparadigm och å andra sidan teknokratiska modeller i den praktiska förvaltningen av skolsystemen. Mot detta har de pedagogiska alternativen genom 1900-talet haft svårt att långsiktigt etablera mer kraftfulla utmaningar.

Sverige nu som USA då?

Beskrivningen av skolsituationen i USA runt 1900 i artikelns första stycke skulle i stort kunna kopieras för tillämpning på Sverige hundra år senare. Självfallet finns väsentliga skillnader mellan de yttre villkoren, avsevärt skilda åt i tid och rum. Det bör också noteras att även om effektivitetsideologin vällde fram betydligt tidigare i USA än i Sverige så innebär inte det, att den numera skulle vara mindre påtaglig där eller att dessa tendenser inte också funnits tidigt i Sverige. Man kan exempelvis peka på hur Bush-administrationen drev fram ett mycket starkt tryck mot enhetligt mätbara skolresultat med No Child Left Behind Act 2001, liksom på 1950-talets sociala ingenjörskonst i Sverige. Eller, i en annan ideologisk riktning, hur demokratisträvanden i USA efter första världskriget och än starkare i Sverige efter det andra, medförde väsentligt annorlunda ideal om medborgarskolans roll i samhälle och kultur. Bilden av en pendelrörelse mellan ytterligheter ligger nära till hands, men denna metafor riskerar att dölja hur kampen om skolan är ständigt pågående liksom hur långsiktiga tendenser kan peka mer åt det ena hållet än det andra.

Sammantaget kan mot ovanstående bakgrund konstateras att utvecklingen i Sverige över de senaste decennierna uppvisar ett antal påfallande för att inte säga uppseendeväckande likheter med motsvarigheter i USA ett sekel tidigare:

  • Rapporter i massmedia om otillfredsställande ordning och undermåliga resultat i skolorna leder till omfattande debatt med starka alarmistiska inslag. Rikstäckande tidningar och profilerade debattörer för fram allvarlig kritik, också med växande krav på bättre forskningsunderbyggnad.
  • Partipolitiken centreras kring tilltagande reformverksamhet och nya styrningsmodeller införs för bättre effektivitet och måluppfyllelse. I USA antar effektivitetsivern tidvis närmast hysteriska proportioner, medan parallellen i Sverige är mer nedtonad men ändå ständigt närvarande, såväl löpande genom en intensiv reformperiod som i kontinuerlig skoldebatt i massmedia.
  • Nya revolutionerande teknologier – mekanisering respektive nu pågående digitalisering – sprids som en flodvåg i samhället med såväl hot som löften på både kort och lång sikt, också beträffande effekterna inom utbildningssystemen. Jag återkommer till denna fråga nedan.
  • Management-ideologier hämtade från näringslivet får brett gehör, och administrativa styrningsmodeller -Scientific Management respektive New Public Management- får starkt genomslag, också i det dagliga arbetet i skolan. Skolledarna åläggs då som nu allt mer omfattande administrativa uppgifter med detaljerade dokumentationskrav i genomarbetad mål- och resultatstyrning. Lärarna ställs inför ett detaljerat redovisningsansvar för alla elevers studier och krävande anpassning till nya bedömningssystem.
  • Förra sekelskiftets test- and measurement-movement i USA, med dess långtgående förhoppningar om modernisering utifrån empiriska prov och testningar, uppvisar allmänt en slående likhet med dagens svenska skolutveckling. Den då välkände psykologen Edward Thorndikes slagord – ”allt som existerar gör det som kvantitet”- stimulerade en tilltro till kvantitativa beräkningar och mätresultat som tycks lika aktuell i dagen Sverige.
  • Mycket starkt intresse riktas mot empirisk kunskap för skolutveckling och ett nytt forskningsområde benämnt science of education/utbildningsvetenskap etableras med växande federalt/statligt stöd. Kvardröjande föreställningar om enhetsvetenskap tilldelar numera hjärnforskning och nationalekonomi likartad relevans i skoldebatten som psykologi och statistik då.
  • För att stärka den vetenskapliga grunden för både skola och lärarnas professionalisering växer också kraven på att dessa verksamheter ska vara kvantitativt evidensbaserade. ”Effektstudier” kring lärares yttre påverkan på elevers inlärning lyfts fram som mönster för forskningen. Pedagogers invändningar om att allt som räknas i skolan inte kan räknas lämnas därhän.
  • Själva kunskapsbegreppet tilldelas en central plats i både politik och debatt, med en successivt allt snävare tolkning närmast liktydig med verifierbara fakta. Sådan endimensionell ”kunskap” blir i båda miljöerna bärande stickord för att utpeka skolans brister med påföljande krav på objektivitet och säker kontroll i betygssättning och resultatredovisning.
  • Likt den tilltagande federala styrningen i USA får OECD-bedömningar allt större betydelse i Sverige. Överstatliga utvärderingar som PISA träder fram som måttstock för vad som ska räknas som adekvata skolresultat.
  • Det är frapperande hur den offentliga debatten i Sverige uppvisat liknande konfliktlinjer som i USA hundra år tidigare, där John Dewey och the culture people möttes av hån och förakt för åsikter om demokrati och bildning som kan jämföras med vad som här kallats ”pedagogiskt flum”. I båda fallen ebbar debatten ut med en självmedveten seger, åtminstone på kort sikt, för den sida som önskar se snävare kunskapsbegrepp och striktare undervisningsmetoder.

En särskild plats i denna genomgång kunde tilldelas forskningen inom pedagogikämnet, som från en tidig start med ett fåtal professorer i ämnet under första halvan av 1900-talet, över en tid av uppskattade insatser för praktisk skolutveckling under delar av den andra, därefter och trots en kraftfull tillväxt av antalet professorer har mött allt starkare kritik i offentligheten. Av utrymmesskäl får jag i stället här hänvisa till en tidigare artikel i frågan under rubriken Pedagogikens kris.

Jag övergår därmed till den komplexa frågan om hur de iögonenfallande likheterna mellan de historiska miljöerna kan tolkas och förklaras.

Samhälle och skola i historiens ljus

Det är lätt att förledas se sin egen tid som en spegelbild av en historisk dåtid. Det är visserligen en truism att man inte kan generalisera från en historisk kontext till en annan, och att varje form av jämförelse måste omgärdas av all tänkbar försiktighet. Lika självklart kan hävdas att historien inte upprepar sig och att alla försök att förutse en kommande utveckling är lönlösa. Men ändå, efter alla reservationer kvarstår ofta ett intresse av att på något vis dra lärdomar från ett historiskt sammanhang till ett annat.

Om inte annat så kan ju en blick på historiska förhållanden skärpa uppmärksamheten på tendenser i nuet även oberoende av direkta likheter. Likaså kan det kanske bidra till moderation bland de ibland historielösa föreställningar som kan finnas bland dagens skolpolitiker och debattörer om nyhetsvärdet i de senaste bidragen ur egen fatabur. Men finns några djupare insikter att hämta här?

Snarare än att ”generalisera” är min infallsvinkel att söka påvisa viss giltighet i analysen genom att inordna dessa i ett djupare resonemang om väsentliga relationsmönster bland historiskt likartade fenomen. Jag tänker mig detta som en grund för ett mer kvalificerat samtal om intressanta drag i en fortgående samhällelig komplexitet. Det handlar då om att försöka lyfta beskrivningen till en mer principiell nivå: Finns någon systematik i det hela, eller är det mest en fråga om ett antal tillfälligheter?

Jag vill här föra fram tanken att vi har att göra med två kontextuellt skilda yttringar av likartade villkor i västliga demokratier över tid. Min allmänna infallsvinkel gäller det intrikata mönster av samvariation som har att göra med å ena sidan en nationell integrationsproblematik för rationell samordning av olika centrala sektorer och processer i samhället, och å andra sidan statliga imperativ att rättfärdiga pågående förvaltningspolitik i detta syfte. Det bör då observeras att jag använder integrationsbegreppet samhällsteoretiskt, till skillnad mot den svenska debattens fokus på enskilda individers problem att ”komma in i” samhället. Det handlar i stort om politiska åtgärder där löpande och ständigt nya effektivitetsinsatser måste underbyggas av övertygande rättfärdiganden och trovärdiga tolkningar av samhällsutvecklingen i stort.

Ideologier i  den liberala demokratin

Jag vill nu hävda att de båda historiska fallen djupare besett kan tolkas som konkreta uttryck för mer eller mindre ständigt närvarande problem och utmaningar inom denna ram, präglad av djupgående konflikter i den liberala demokratin. I de båda miljöerna kan dessa konflikter sägas ha kommit till särskilt tydliga uttryck, men jag menar att latenta skiljelinjer av denna art kan spåras genom den moderna skolhistorien. Jag syftar då på dominerande mönster i sätten att uppfatta, tala om och praktiskt hantera skolans problem och möjligheter över olika historiska kontexter.

Jag ska beteckna de mönster som kan spåras härvidlag som samlande ideologier. Det handlar om mer eller mindre sammanhållna sätt att beskriva och förklara verkligheten, eller snarare sådana delar därav i vilka personer, grupper eller klasser har samhälleliga intressen investerade. Talet om ekonomiska, sociala och kulturella villkor blir så att säga del i dessa förhållanden själva, och i samtal och debatter liksom i olika slags bearbetningar av aktuella problem och möjligheter återskapas ideologin och dess underliggande intressen. Betydelsefulla fakta och stickord får sina särskilda innebörder i den ideologiska kontexten, och även vardagliga begrepp kan på så sätt bli laddade med styrande handlingskonsekvenser kring vad som är verkligt, viktigt och värdefullt.

Men ideologin är inte alltid uttalad och manifest i praktiska sammanhang som när problem ska analyseras eller beslut ska fattas. I stället kan den ligga implicit i verklighetsuppfattningar och dominerande perspektiv, mer som en latent ”tidsanda” med viss utsträckning i tid och rum. En ideologi kan på så sätt påverka såväl politik och offentlig debatt som lokalt förändringsarbete utan att för den skull tydligt framstå som styrande eller avgörande för utfallet. Ofta är det så att enskilda personer med prestige och brett anseende är aktivt pådrivande, medan ideologin mer allmänt och oftast i efterhand framstår som just uttryck för en tidsanda.

Socialdarwinism och nyliberalism

Jag vill hävda att situationen i USA runt 1900 och i Sverige ett sekel senare kännetecknades av sådana ideologier som också gav konsekvenser i en utpräglad tidsanda med starka praktiska utfall. Som Richard Hofstadler ingående har visat i sin detaljerade framställning Social Darwinism in American Thought spred sig populärversioner av naturrätt och social utvecklingslära snabbt i hela samhället, inklusive dess utbildningssystem. Och jag vill nu påstå att på ett liknande sätt som socialdarwinism kom att bli en dominerande ideologi i USA då, har situationen i många västländer sedan 1990-talet varit präglad av nyliberalism, med starkt genomslag i Sverige. Var och en på sitt sätt, men med många gemensamma yttringar, har dessa ideologier fungerat som samlande ”berättelser” om vad ett samhälle är, vad som styr dess utveckling, vad som är framsteg, maktens legitimitet, individens plats och möjligheter i samhället liksom om betydelsen av skola och utbildning för olika individer och grupper.

De gemensamma dragen i de båda ideologierna handlar om individualism och det privata intresset, betoning av valfrihet och konkurrens, avoghet mot statliga regleringar och sökande efter kommersiell framgång, anpassning till vad som är ”naturligt” i skillnader mellan ”starka” och ”svaga”, acceptans av ojämlikhet och sociala hierarkier, uppfattningar om att urval och sortering är ofrånkomligt och självklart och liknande.

Som Herbert Spencers klatschiga slogan survival of the fittest utpekade, handlar socialdarwinismen om det naturliga urval av individer som anses bäst anpassade till sin sociala miljö. När utvecklingen får ha sin naturgivna gång kommer det att visa sig vilka individer som blir framgångsrika i konkurrensen och därför tilldelas högre status. Med det individualistiska anslaget kommer begrepp som samhällsstruktur eller majoritetskultur knappast i fokus, därmed inte heller hur de avgörande sambanden mellan individens möjligheter och samhällets villkor kan eller bör uppfattas.

Nyliberalismens idiom handlar om individens frihet från regleringar på den föregivet ”fria” marknaden som primär handlingsarena i samhället. Den bäst anpassade till marknadens konkurrensvillkor ska njuta dess högsta vinster. Att entreprenören som tar privata risker följaktligen ska premieras är lika givet som marknadens ”naturliga” regler. Liksom inom socialdarwinismen visar sig den bästa anpassningen till förutsättningarna i form av störst framgång, i detta fall företrädesvis i reda pengar, men självfallet också som makt och inflytande. Och liksom inom socialdarwinismen bortses gärna från de strukturella villkor inom de ekonomiska och politiska systemen som garanterar individers olika status, då som nu alltså främst den kapitalistiska marknaden i den liberala demokratin.

I tidsandans grepp

På utbildningsområdet slår de båda ideologierna igenom i ifrågasättande av centraliserad styrning till förmån för marknadsanpassad valfrihet i privata lösningar, en syn på skolan som en avreglerad, individualiserad och differentierad förberedelse för (arbets-)livet, med ”självklar” sortering av eleverna utifrån begåvning med hjälp av ”objektiva” utvärderingar och ”rättvisa” betyg och så vidare.

Inom båda riktningarna ingår hyllade aktiva ideologer som fått stort genomslag internationellt med sina avancerade samhällsteorier, i första hand den nämnde Herbert Spencer och William G Sumner respektive Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Medan de tidigare var sociologer som på olika vis var starkt påverkade av Darwins biologiska evolutionsteori, verkade de senare som ekonomer med starka socialfilosofiska ambitioner. Mellan dem finns självfallet väsentliga skillnader, och deras olika grad av inflytande är inte lätt att fastställa. Samtidigt som exempelvis Spencer – liksom för övrigt John Dewey något senare – bedrev sitt kvalificerade akademiska arbete på egna villkor, genomfördes det praktiska reformarbetet i skolan av politiker och skolfolk utifrån mer handfasta utgångspunkter.

Spänningsförhållandet mellan ideologi och praktik kan förklara vad som annars kan framstå som något av en paradox. Båda ideologierna vänder sig starkt, om än med olika motiv, mot statliga regleringar och offentligt styrda reformer. Laissez-faire snarare än intervention är en gyllene regel, i ena fallet med evolutionistiska idéer om en ”naturlig” utveckling, i det andra allmänt frihetliga föreställningar kring ”marknadens osynliga hand” och liknande. Trots detta pågår i båda miljöerna samtidigt en intensiv reformverksamhet. Särskilt påtagligt blir detta med den vikt som läggs vid i ena fallet Scientific Management och i det andra New Public Management, vilka ju båda representerar modeller för stark intervention i samhällsutvecklingen.

Men det paradoxala löses upp om man ser ideologierna som tidsandans latenta rättfärdigande snarare än dess explicita styrningsteori. De aktiva ideologerna, som Spencer och Friedman, kunde ägna sig åt sin egen vetenskaplighet, samtidigt som företagsamma praktiker inom politik och opinionsbildning vid behov kunde falla tillbaka på valda delar av budskapet som vetenskaplig legitimation. Reformer har kunnat genomföras via en till synes avpolitiserad förvaltningspolitik med effektivitetsideal som mål- och resultatstyrning hämtade från näringslivet. Här kan som exempel nämnas både den statligt styrda kommunaliseringen och den extrema privatiseringen inom skolan som ägt rum i Sverige, där tidsandans nyliberalism har kunnat verka i stort utan explicit uppbackning av teoretiskt kvalificerade aktiva ideologer. Det har så att säga räckt med att nyliberalismens mer eller mindre insiktsfulla uttolkare drivit konsekvent politik och opinion utan att därför föra till torgs några djupare insikter om nyliberalismen som socialfilosofi eller samhällsideologi. Den har i stället som latent tidsanda just kunnat verka som sådan.

Forskning i politikens tjänst

Begrepp som tidsanda och ideologi är svårfångade och riskerar att själva kunna användas som uttryck för just sådant. Låt mig därför avslutningsvis förtydliga linjen i min analys genom några kritiska synpunkter i framtidsperspektiv på en central dimension i min historiska exposé, nämligen vårt ständigt växande beroende på gott och ont av den teknologiska utvecklingen. Samtidigt kan jag då återknyta till hur vetenskap, eller snarare särskilda idéer om vetenskap, är centrala inslag i de båda dominerande ideologierna. En särskilt intressant fråga är om och i så fall hur vetenskapligt arbete som sådant – dess syften, metoder och teorier – låter sig dras med i tidsandans ideologiska spel. Utrymmet tillåter inte att jag går närmare in på detta tema här, men låt mig antyda en riktning i en sådan analys.

I det mönster av statlig intervention i samhällsutvecklingen som villkoras av ekonomisk tillväxt på den liberala demokratins grund har vetenskap kommit att få en framskjuten position. Allt fler vill veta allt mer om vad ”forskningen visar.” I myndighetsutövning kan detta ofta sägas handla om att bidra med ”objektiv evidens” kring vad som i grunden är politiska och normativa beslut. Den autonoma kunskapsbildningen får vika för vad som uppfattas som användbart här och nu. Forskning tilldelas rollen som förmedlare av vad som kunde kallas faktamässig styrningskunskap för effektiv kunskapsstyrning inom ramen för vetenskapligt-teknologiska tankemönster.

Socialteknologi tar kommandot

Liksom naturvetenskapligt baserad teknologi söker sina tillämpningar i viss naturgiven lagbundenhet, antar socialteknologi på vetenskaplig grund en så långt möjligt likartad generaliserbarhet i sociala system. Till synes systematiskt upprepade mönster i människors beteenden extrapoleras för bättre kontrollmöjligheter i aktuella planeringsbehov. Teknologin förlitar sig då på den storskaliga förutserbarhet som sociala system kan uppvisa genom att forskningen paradigmatiskt bortser från eller tonar ner betydelsen av enskilda människors och gruppers specifika villkor. Statistiska genomsnitt och medelvärden blir centrala som underlag för tillämpningar i form av social styrning och kontroll, på demokratisk eller annan grund.

Socialteknologi återspeglar på detta sätt en vetenskaplig metodologi som – inte sällan på goda empiriska grunder – förutsätter att människor kommer att bete sig likadant framöver som hittills. Man förlitar sig på människors föregripande av beteendekonsekvenser som yttre motivation för anpassat regelföljande. De etablerade sociala systemens belönings- och bestraffningsstrukturer bundna till olika sociala roller kommer därmed i fokus. ”Teoribildningen” begränsas till sammanställning av etablerade fakta, utan ambition till djupare hänsynstagande till fundamentala skillnader mellan natur- och socialvetenskap.

Jag har hävdat att den utbildningsvetenskap som etablerades och växte sig stark i USA efter förra sekelskiftet i långa stycket uppvisar tankestrukturer och arbetsmetoder som var parallella med den tidens mekanistiska teknologi för rationell effektivitet. Faktafixerad empirism och teoriförakt kännetecknade dominerande synsätt med bestående konsekvenser i långtgående fragmentisering av kunskapsbildningen om skola, undervisning och lärande. All forsknings självklara intresse av fakta på fältet reducerades till ett sökande efter snäva variabelsamband för styrning och kontroll.

Från mekanisering till digitalisering

En intressant men invecklad frågeställning är om det är möjligt att dra parallella lärdomar från den tidens teknologivurm när det gäller den nu pågående och än mer omvälvande digitala revolutionen. Även om det ännu är för tidigt att ens ana de fulla konsekvenserna av snabba förändringar mot ”alltings internet”, algoritmstyrning, artificiell intelligens och så vidare, och trots att digitaliseringens grundprinciper är så mycket mer svårgenomträngliga än mekaniseringens, kan man redan iaktta nya masseffekter i genomgripande omstöpningar av våra dagliga liv. Liksom mekaniseringen möjliggjorde industriell produktion och konsumtion på massbasis, har nu ett företag som Apple ett börsvärde på tusen miljarder dollar, allt medan ”smarta” telefoner har invaderat tillvaron på sätt som bara svårligen kan uppfattas som något annat än villkorslös anpassning till ny teknologi.

Inom skolsystemen kvarstår frågan om denna digitala flodvåg kan bidra till fördjupad bildning och demokrati eller om den snarare leder till förstärkning av tidsandans ideologiska tryck. Likt en del av 1900-talets analoga inlärningsmaskiner har avancerade digitala hård- och mjukvaror redan fått omfattande kommersiella framgångar i många skolor. Marknadsföringen av internationell educational technology pågår med full kraft i Sverige, också som konkurrensmedel för att upprätthålla en skattefinansierad kvasi-marknad på skolområdet. Berättigad oro kring barns ”skärmtid” framstår som en mild fläkt av de förändringens vindar som uppenbarligen är på väg.

I detta ljus är det slående hur omogen den ”pedagogiska” mediadebatten ännu är om dessa nya villkor. Som ett dagsaktuellt memento ser vi ökande krav på ”mer faktakunskap” i skolan. I en tid när djupgående problem för kommande generationers själva existens skriker efter lösningar, formuleras krav som om sådan ”kunskap” ens skulle kunna snudda vid de verkliga behoven. Förvisso obehagliga yttringar som ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” överskuggar det informationsberoende som yttrar sig i till synes närmast tvångsmässig upptagenhet med det egna ”flödet” och delade trivia i sociala medier. Den offentliga skolans uppdrag framställs som en fråga om ”objektiva fakta” när behovet av gemensamt meningsskapande i genuin kommunikation människor emellan väl aldrig varit större.

Men otvivelaktigt är sådant fokus i skoldebatten åtminstone ytligt besett väl anpassat till den nya tidens teknologi. Faktainformation är ju vad nätdigitaliseringen i dess mest elementära former uppammar och klarar att hantera på lättbegripliga sätt, allt medan tolkningsperspektiven kan lämnas åt åsiktskorridorernas ideologiska mörker. Faktainlärning må tillgodose teknokratiska intressen av att mäta, jämföra och betygsätta på ett till synes rättvist sätt i opersonliga relationer mellan lärare och elever, men utan garanti att sådan information kan inordnas, vare sig i nuet eller senare, i ett bildande sammanhang eller en demokratisk värdegrund. Därför är det värt att notera hur önskemålen om mer fakta snarare än att ange konkreta behov i skolans ämnesinnehåll tycks gälla själva kunskapsformen som sådan.

Jag har också pekat på hur det genom den moderna historien har florerat tongivande föreställningar om att vetenskaplig forskning går ut på att samla så mycket fakta som möjligt för snar och direkt praktisk tillämpning. Och självklart finns alltid ett intresse av fakta om hur verkligheten ser ut, men inte bara för att konstatera Vad och Hur, utan också för att söka svar på den mer krävande frågan om Varför. Då krävs analys och ställningstaganden till de strukturella och ideologiska grundvillkor som i hög grad definierar och avgör människors handlingsutrymme också i skola och utbildning. Likaså att positivt innefatta den solidariska samordning av människors handlande som grundas i inre motiv och mer långsiktiga överenskommelser. Men ibland, som i hög grad för närvarande, framstår det närmast som en udda uppfattning att skolforskning skulle ha andra och djupare syften än att tillgodose förvaltningspolitikens och den offentliga debattens aktuella önskemål. Kommer vi alltså även fortsättningsvis se skolforskning försänkt i tidsandans upptrampade spår eller kommer skiften att ske för att möta dagens djupt allvarliga problem?

I opposition mot Hegels filosofi menade Karl Marx att historien ibland upprepar sig då en tidigare tragedi återkommer som fars. Men här kan man hellre anknyta till Mark Twains vinkling, att även om historien inte upprepar sig så händer det ofta att den rimmar. Till detta kan då läggas en förhoppning om att dagens rim snarast kan kompletteras med en stor portion reson.


Christer Fritzell

Christer Fritzell är tidigare verksam som professor i pedagogik och didaktik, numera pensionerad.

Huvudsakliga intresseområden: pedagogik som vetenskaplig disciplin, pedagogisk teori, socialfilosofisk pedagogik med fokus på demokrati- och bildningsfrågor.

 


 

Referenser

Callahan, Raymond E (1962) The Age Of Efficiency, Chicago: University of Chicago.

Cremin, Lawrence (1964) The Transformation of the School, New York: Vintage.

Fritzell, Christer (2011) Pedagogikens kris, Pedagogisk forskning i Sverige, 46(3), 214-230.
http://journals.lub.lu.se/index.php/pfs/article/view/7897/6952

Giedion, Siegfried (1969) Mechanization Takes Command, A contribution to anonymous history, New York: Norton.

Hofstadler, Richard (1944) Social Darwinism in American Thought, Boston: Beacon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *