Skolagans former under 1800-talets andra hälft

DAVID SJÖGREN

Den här artikeln handlar om skolagans former och förändring under senare delen av 1800-talet. Vad som kommer att utredas och diskuteras är olika former av tillrättavisning av elever som användes för att dels upprätthålla ordning i klassrummen och dels för att verka för den sedliga fostran som eleverna ansågs behöva. Tillrättavisningar i alla dess former ansågs alltså ha dessa två syftemål: att stävja oreda och långsiktigt verka för god moral.
I artikeln kommer den här saken undersökas med hjälp av folkskolereglementen som bland annat gav anvisningar om disciplin och tukt. Jag kommer alltså bara tala om de uppfordringar och riktlinjer som lärare och folkskolans ledning hade att förhålla sig till. Hur anvisningarna sedan tolkades och användes i praktiken berättar reglementena ingenting om.

Om man föregriper resultaten något är det framför allt två saker som jag anser vara väsentliga med denna text. För det första att uppmärksamma de ordningsupprätthållande åtgärder som skulle vidtagas före dess att kroppslig bestraffning kunde komma ifråga. Man kan uttrycka detta som att jag utmejslar de villkor som reglementena menade behövde vara uppfyllda för att kroppslig bestraffning skulle få användas. För det andra att ordningsupprätthållande åtgärder systematiseras och enhetliggjordes nationellt under senare delen av 1800-talet.

1800-talets folkundervisning: en kortare konturteckning

Det svenska skolväsendet expanderade kraftigt under 1800-talet. Den kyrkliga folkundervisningen, med nattvardsberedelse och husförhör som sina undervisningsformer, ersattes successivt med folkskolor och skolundervisning. Denna senare formen av folkundervisning lagstadgades 1842, vilket innebar att varje församling behövde sörja för att upprätta en skolbyggnad och anställa en lärare. Det kom dock att dröja länge innan den nya undervisningsformen var helt utbyggd i hela landet och alla barn kunde få skolundervisning. Stadgan innehöll naturligtvis också anvisningar om folkskolans läroämnen, dess antal och huvudsakliga innehåll. Många detaljfrågor som rörde skolans organisation beslutades i varje skoldistrikt för sig. Följden blev ett mycket decentraliserat skolväsende. Till dessa delegerade beslutsfrågor som rörde skolväsendet hörde hur läraren och eleverna förväntade uppföra sig och ordningsfrågor i klassrummen.

Utbyggnaden av folkskolan medförde bland annat en ökad strävan efter någorlunda lika villkor för skolväsendet i landet. Successivt tillkom fler styrande och normerande regelverk för hur undervisningen skulle vara utformad, vilka krav som kunde ställas på anställda lärare, vad det skulle undervisas om, hur skolbyggnaderna skulle se ut (se exempelvis Westberg 2014, s 20–24, 290–311).

Att upprätthålla ordning

Betydelsefullt för skolans verksamhet var att naturligtvis att lära ut basala färdigheter och kunskaper till eleverna. Lika betydelsefullt var det att fostra dem till gudfruktiga, moraliska, skötsamma, lydiga och goda medmänniskor och medborgare. Regelverken om hur skolundervisningen skulle skötas innehåller omsorgsfullt formulerade krav på elevernas fostran och de man satte också på pränt de karaktärsegenskaper som slutligen var målet med all undervisning.

För att uppnå dessa sedliga målsättningar fanns agan till hands. Aga betyder enligt Nationalencyklopedin ” kroppslig bestraffning av minderåriga i uppfostrande syfte”. Det torde också vara den gängse betydelsen av ordet i dagligt tal. Denna betydelse är dock mycket snäv i ett historiskt sammanhang. Under 1800-talet (och före dess) har ordet snarare haft innebörden att hålla ordning på, efter hålla efter förhållanden utan bestämning på särskilda våldsinslag. Inte heller begränsades användningen av ordet till mellanmänskliga aktiviteter. Man kunde alltså aga (i betydelsen hålla ordning) andra saker än barn. Ordet aga kunde alltså på 1800-talet syfta till en räcka av disciplinerande handlingar, bland annat i uppfostrande syfte, med mildare eller mer hårdhänta slag. Det är denna förståelse av ordet aga man skall ha när man läser denna text.

Agaformerna i skolreglementen

Om barn utan giltigt skäl försummar skolan, och om det gör sig skyldigt till lättja, olydnad, oordentlighet eller annat oskick, skall det först av läraren tillrättavisas, därefter, om förmaningen ej hörsammas, straffas med nedflyttning, afskild plats, ogillande vitsord i anmärkningsbok eller dylikt.

I fall af uppenbart trots eller fortsatt svårare förseelse må lärjunge äfven kunna af läraren (lärarinnan) med lämplig kroppsaga tuktas [all kursivering och styckeindelning i original] (Folkskolereglemente för Björklinge skoldistrikt, 1891, 18).

Citatet ovan är från Björklinge skoldistrikts reglemente 1891 och från det avsnitt i reglementet som behandlar ordning och disciplin. Detta är ett tämligen typiskt sätt att uttrycka disciplinära åtgärder i folkskolan i slutet av 1800-talet. Om man går igenom alla tryckta reglementen från den här tiden påträffar man ett 70-tal som har exakt den ordalydelse som i Björklinge.

Från Björklinges reglemente kan det noteras några betydelsefulla saker. Det gjordes en åtskillnad mellan tillrättavisning och bestraffning. Om man börjar med tillrättavisningen får man från Björklinge inte veta särskilt mycket om dess natur. Men går man i stället till Brunskogs skoldistrikt så får man veta mer om hur tillrättavisningen skulle gå till:

Begår ett skolbarn någon förseelse, skall lärare eller lärarinnan efter felets beskaffenhet tillrättavisa barnet genom kärleksfullt tilltal, allvarlig varning eller anmärkning i dagboken (Reglemente för skolorna inom Brunskogs skoldistrikt, 1887, 10).

Tillrättavisningen kunde alltså ha den mildare formen att barnet kärleksfullt och vänligt tilltalades om felets natur och därigenom bättrade sitt beteende. Tillrättavisningen kunde också ha en något strängare form av förmaning genom varning, som i sin tur skvallrade om att följderna skulle bli värre vid förseelsens upprepning.

Bestraffningen i Björklinges reglemente bestod i att nedflyttning, placering på avskild plats eller anteckning i anmärkningsbok. Dessa åtgärder kräver i sin tur en förklaring. Med nedflyttning menades troligen inte nedflyttning i lägre åldersklass. 1842 års folkskola var inte uppdelad i klasser, och utvecklingen mot sådana tillkom senare etappvis (Larsson 2014, 35–39, 107–112) (1).

Första steget mot åldersindelade klasser togs 1858 i och med att folkskolan delades i avdelningarna småskola och den egentliga folkskolan. Uppdelningen förtydligades sedan i 1882 års folkskolestadga och normalplanerna 1878, 1889 och 1900 (Vinterek 2001, 20–25). Därutöver förekom under hela denna period – och även flera decennier in på 1900-talet – skolformer där undervisning skedde avdelningsöverskridande (Mellberg 1996, 36–40).

Nedflyttning torde alltså knappast ha inneburit fysisk klassförflyttning, eftersom klassindelning inte var en allmänt spridd företeelse under tidsperioden. Troligen handlade det om förändringar av elevens placering i undervisningsrummet, vilken var ordnad efter kön, kunskaper och moraliska förebilder. Preciseringen nedflyttning i straffklass, som förekommer i schema två, innebar att eleven urskildes från övriga för att efter förnyade förseelser riskera kroppsaga. Nedflyttningen innebar inte någon fysisk åtskillnad till ett eget rum (Anmärkningsbok år 1859 för Carl Fr. Erdmann uti 1 klassen af nya elementarskolan i Stockholm. Stockholmskällan: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28106)(2).

Det gjorde dock åtgärden att flytta eleven till avskild plats, som troligen innebar förflyttning inom klassrummet bort från det rumsliga område som utgjorde centrum för gemenskapen. Man kan notera att både dessa straff, nedflyttning och förflyttning till avskild plats, var en rumslig omlokalisering av eleven som naturligtvis var synlig för alla elever. Nedflyttningen innebar en degraderingen inom den inbördes elevhierarkin, medan förflyttningen till en avskild plats innebar en temporär förvisning från gemenskapen. Angående anteckning i anmärkningsbok eller i journal så var det en bestraffningsform som fanns i flertalet folkskolor under 1800-talet.

Denna bestraffningsform bör antagligen betraktas som en kommunikationskanal med världen utanför klassrummet. Föräldrar och målsmän till barnen fick naturligtvis veta vad som antecknades i anmärkningsboken och kunde i sin tur vidta disciplinära åtgärder för att beivra upprepning. Anteckningar ur anmärkningsboken kunde också användas vid förhör och examensdagar inför skolrådet.

Så här långt har jag tagit upp två former för aga, nämligen tillrättavisningar och mer explicita bestraffningar. Tillrättavisningarna var av mildare form och bestraffningarna gav olika former av fortsatta konsekvenser för eleverna. Innan vi går in på den tredje formen av disciplinär åtgärd – kroppsaga – skall jag uppehålla mig lite vid vikten vid vilken ordning agaformerna hade inbördes. Det allmänna mönstret är att olika former av åtgärder separeras i en sorts sekvensskala. Det betyder att först skall en åtgärd prövas och, om detta inte hjälper, stegras åtgärderna successivt – och enligt en särskild ordning. I reglementena markeras detta generellt (om än inte alltid) genom styckeindelning, kursivering, numrering, tids- eller sättsadverbial (exempelvis ”först”, ”derefter” eller ”fortsatt”, ”fortfarande”) och fraser som ”[l]åter det sig häraf icke rätta […]”, ”[…] vid förnyad förseelse […]”, ”[s]kulle något af dessa bestraffningssätt ej göra tillfyllest […]”eller ”[d]erest något barn deraf ej låter rätta […]”(Reglementen för folkskolor och småskolor i Augerums församling af Lunds stift, 1885, 10; Reglemente för skolorna i Dalby skoldistrikt, 1882, 14; Reglemente för Björkviks församlings skolor, 1882, 5-6; Reglemente för Björkviks skoldistrikt, 1895, 10; Reglemente för Efveröds församlings skolor 1877, 6; Förslag till reglemente för Engelholms församlings folkskolor, 1876, 8).

Kroppsaga fick enligt mitt sätt att förstå reglementena endast förekomma då tillrättavisningar och mildare former av bestraffningar hade verkställts och inte visat sig nå avsedd effekt. Vidare omnämndes slaget av kroppsaga generellt med bestämningen ”lämplig” eller ”lindrig”. I en hel del av skolväsendets reglementen från 1800-talet påträffas begränsningar eller förbehåll i användandet av kroppsbestraffning. I föreskrifterna i Brunskogs reglemente hette det att en elev ”kan blifva underkastadt lindrig kroppsaga af läraren i närvaro af skolrådsledamot eller tillsyningsman” (Reglemente för skolorna inom Brunskogs skoldistrikt 1887, 10) och i Farstorp skoldistrikt menade man att kroppsaga skulle ske ”i närvaro af dess föräldrar eller af en skolrådsledamot” (Protokoll hållet vid skolrådssammanträde i Farstorps sockenstuga den 13 september 1885, utan tryckår, 9; Se även Reglemente för Eskilstuna stadsförsamlings skolor 1886, 4). I Gävle skoldistrikt kunde principen om att först pröva mildare tillrättavisningsformer innan kroppsaga sättas ur spel, om läraren fann det nödvändigt. Men gjordes sådant frånsteg skulle saken ”oförtöfvat anmälas hos skolrådets ordförande”(Folkskolereglemente för Gäfle stads församlings skolor, 1894, 16). Inom Göteborgs skoldistrikt föreskrevs att timlärare, slöjdlärare och handarbetslärarinnor inte fick använda kroppsbestraffning, utan de var tvungna att anmäla förseelserna till elevernas klasslärare eller klasslärarinna (Reglemente för Göteborgs stads folkskolor, 1899, 15). Slutligen har ett reglemente påträffats vari kroppsaga inte omnämndes bland föreskrivna bestraffningsmedel (Reglemente för folkskolor och småskolor i Gråmantorps skoldistrikt, 1888, 11).

Förseelser och åtgärder

Jag skall ge ytterligare ett exempel på ordalydelsen i ett reglemente för att åskådliggöra hur förbehållen mellan olika typer av försummelser korrelerade med olika typer av korrektionsmedel. Exemplet är hämtat från Degeberga skoldistrikts reglemente och däri uttrycktes förbehållen och relationerna mellan förseelseslag och påföljd på följande sätt:

Barn, som inom skolan begått smärre förseelser, som brister i uppmärksamhet, flit och ordning förmanas af lärare, och må nedflyttas för kortare tid under sina kamrater.
Barn, som oaflåtigt visar liknöjdhet vid undervisningen, eller ofta gör sig skyldig till försumlighet, oordentlighet eller uppstudsighet, varnas ytterligare af läraren, straffas med längre tids nedflyttning och förehålles af skolrådets ordförande att visa förbättring. Skulle det oaktadt den önskade förbättringen icke visa sig, straffes den felande lärjungen af läraren med lämplig aga.(Reglemente för såväl folkskola som småskola inom Degebergas skoldistrikt, Lunds stift, 1891, 4).

Villkoren för att använda kroppsaga som bestraffningsåtgärd i Degebergas reglemente utvecklades i flera led. För det första handlade det om förseelsens art: smärre brister i uppförande ledde till förmaningar eller nedflyttning; brister av mer allvarlig art, såsom liknöjdhet, försumlighet, oordentlighet och uppstudsighet, ledde till allvarligare konsekvenser. För det andra handlade det om frekvens: brister i uppförande som inträffade någon enstaka gång ledde till förmaningar eller nedflyttning, medan upprepning ledde till hårdare bestraffning.

Ett spel på elevernas känsloliv

Det är rimligt att tänka sig att tillrättavisningar och bestraffningar utnyttjar barn och elever känslor för att försätta dem i olika former av olust. Kroppsbestraffning får den som drabbas att känna rädsla och smärta. Andra bestraffningsformer nyttjar andra känsloregister. Tidigare behandlades bestraffningsformen att avskilja eleven till en avskild plats i klassrummet. Den bestraffningen nyttjade naturligtvis känslan av ensamhet, avsaknad av sammanhang och gemenskap som ett incitament för eleven att avstå att göra fel eller att förbättra sig. Utvisning ur klassrummet var också en sådan bestraffningsform som förekom på en del ställen och som hade försatte elever i känslor av ensamhet. Andra åtgärder som förekom var ”anteckning å befintlig svart tafla af barnets skolnummer” eller att eleven skulle resa sig och förbli (för en stund) stående (Reglemente för Esphults och Linneröds församlingars folkskolor, 1886, 9–10). Antagligen var det själva synliggörandet av felet för kamrater som var tänkt att framkalla skam och ånger.

Fotnoter:

[1] År 1847 gick 46 procent av alla barn i den fasta folkskolan i växelundervisningsskolor. Denna skolform saknade klassindelningar efter ålder. Metodens principer överfördes delvis i folkskolan, vilket innebar att principen om den åldersintegrerade ”klassen” levde kvar.

[2] Jämför med ett utdrag ur en anmärkningsbok från läroverket: ”Gör någon lärjunge sig känd för fortfarande lättja eller ett vanartigt uppförande, så att för honom kroppslig aga vader nödig, förklaras han vara i belägenhet att för hvarje förnyad förseelse kunna få stryk. Detta kallas att nedflyttas i stryk-klassen, hvarmed dock lika litet, som med skolans öfriga klasser förstås något särskilt rum”.


David Sjögren är docent i historia och lektor i pedagogik vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala Universitet. Till hans senaste publikationer hör Skolans kriser: Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (Landahl, Sjögren & Westberg (red.), Lund 2021 och ”Att tukta en lärarkår: Misskötsamma folkskollärare och deras avsked från tjänsten 1842-1962, i Englund, Berg, Bernhardsson, Holmén, Larsson, Larsson, Ringarp & Sjögren (red.), Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser, Uppsala 2022.


LITTERATUR:

Käll- och litteraturlista

Tryckta källor
Folkskolereglementen i urval 1842–1900: Okatalogiserat tryck inom magasinsuppställning, “Undervisning /Skolv./ Folkskole reglementen” (Universitetsbiblioteket i Uppsala, kapsel 1–50).
Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående folkundervisningen i riket: Gifwen Stockholoms slott den 18 juni 1842. (Folkskolestadgan 1842).
Litteratur
Bergenlöv, Eva. Skuld och skam: Barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800. Lund: Historiska institutionen, 2004.
Bergenlöv, Eva. Drabbade barn: Aga och barnmisshandel i Sverige från reformation till nutid. Lund: Nordic Academic Press, 2009.
Berglund, Tomas. Det goda faderskapet i svenskt 1800-tal. Falun: Carlsson, 2007.
Larsson, Esbjörn. En lycklig Mechanism: Olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution. Uppsala: Opuscula historica Upsaliensia, 2014.
Liliequist, Marianne. Nybyggarbarn: Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå: Acta Universitatis Umensis, 1994.
Norberg, Astrid. Uppfostran till underkastelse: En analys av normer för föräldra-barnrelationer i religiös litteratur om barnuppfostran i Sverige 1750–1809. Lund: Gleerup, 1978.
Norlin, Björn. ”School jailhouse: discipline, space and the materiality of school morale in early-modern Sweden.” History of Education, 45:3 (2016), 263–84
Ohlander, Ann-Sofie. Kärlek, död och frihet: Historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige. Stockholm: Nordstedts, 1985.
Ohlander, Ann-Sofie. Det bortträngda barnet: Uppsatser om psykoanalys och historia. Uppsala: Opuscula historica Upsaliensia, 1993.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.