BRITT-MARIE STYRKE
Med hälsoargument höjs idag röster om ökad rörelse i och utanför skolan. Att frågor som rör rörelse och hälsa är högaktuella visar inte minst nutida samhällsdebatt. Diskussionen är förstås inte ny, liknande argument fick viss aktualitet under 1900-talets första årtionden. Med syftet att nå kollektiv hälsa och harmoni lyftes olika rörelseformer fram både för individen och för samhället som kollektiv. Motiven för rörelse var bland andra att ”bilda kroppen” genom kondition, muskelstyrka, god hållning och balans. Svaga kroppar skulle undvikas Kroppens bildning kan här förstås som olika sätt utveckla kroppsligt kunnande, färdigheter, förmågor och förhållningssätt till kropp och rörelse (Styrke, 2008; jfr Ljunggren, 1999). Med tonvikt på dans är syftet med följande artikel att med en historisk blick belysa aspekter på rörelse i och utanför skolan. Med begreppet dans avses här dans som västerländsk konstform i ett spänningsfält mellan estetiskt egenvärde och som medel för annat, till exempel kroppslig praktik i bildnings- och hälsosyfte.
Under lång tid har det funnits en ambivalens och uppdelning mellan det som i dagligt tal beskrivs som ”teoretisk” kunskap respektive ”praktisk” och till kroppen knutet kunnande (Liedman, 2001; Gustavsson, 2000). Förhållandet står i relation till skolans tradition och tankemönster om vad som bör läras i skolan och hur det ska gå till (Ericson, 1996). Kroppens och rörelsens relativt svaga position i det svenska skolsystemet har däremot inte uteslutit att kroppsutövning haft en viss ställning genom gymnastikämnet. Gymnastikämnets position som skolämne under det tidiga 1900-talet kunde knytas till en form av vetenskaplighet som åberopades genom Per Henrik Lings utvecklade gymnastik, linggymnastiken. Den visade sig vara livskraftig, praktiserad i den svenska skolan långt in på 1900-talet (Lundquist Wanneberg, 2004). Med läroplanen Lgr 1980 fick ämnet gymnastik namnet Idrott. Med läroplanen Lpo 1994 övergick det till ämnet Idrott och Hälsa. Att skolan varit ett rum för kropp och rörelse har med andra ord varit förhållandevis självklart. Samtidigt har motiv och rörelseinnehåll växlat över tid och i relation till rådande tidsanda.
Växlande motiv för rörelse
Argument som idag används för att motivera rörelse i skolan varierar. Att fysisk aktivitet är positivt i sig och för skolarbetet tycks de flesta vara överens om. En ofta framförd aspekt när det kommer till rörelseträning handlar om mängd och tid. Tiden för rörelse i skolan anses inte tillräcklig, varför ökad schematid för fysisk aktivitet är ett stående argument. Rörelse motiveras vidare med att den både förbättrar barns motorik och ökar teoretiska prestationer. I sammanhanget hävdas att även om en ökning i tid skulle ske på bekostnad av så kallade basämnen, främjar fysisk aktivitet övrigt skolarbete. Kroppsrörelse kan då balansera ett mindre hälsosamt stillasittande som teoretiska studier vanligen innebär, tankegångar som var aktuella redan under antik tid.
En sida av diskussionen kring rörelse i skolan handlar om i vilken form den genomförs. Här lyfts till exempel problemet med att rörelseformerna kretsar för mycket kring tävling med för lite fokus på hälsa. En av Skolinspektionens granskningar av ämnet idrott och hälsa visar att hälsodelen i ämnet sällan ges utrymme:
”Det är bollspel och tävlingar som tar plats, arbetet med att ge eleverna kunskap om såväl fysisk som psykisk hälsa hamnar i skymundan” (Skolvärlden, nr 5, 2015).
I diskussioner som rör betydelsen av rörelse i skolan är det av förklarliga skäl just Idrott och hälsa som ofta lyfts fram. Historisk forskning om ämnet och den tidiga gymnastiken visar på växlande innehåll och positioneringar. Såväl linggymnastikens system som ämnets manliga kodning har framstått som viktiga aspekter för ämnet. Inom ramen för linggymnastikens olika delar fanns under perioder visst utrymme för den del som benämndes estetisk gymnastik. Efterhand uppvisade dock ämnet ett ökande fokus på idrott, tävling och mätbara resultat. Från senare delen av 1900-talet kom de inslagen att dominera den kroppsliga praktiken (Lundvall, 2015; Lundquist Wanneberg, 2004; Carli, 2004; Lundvall & Meckbach, 2004).
Mellan konst och bildning
Med blicken riktad mot just 1900-talets första årtionden blir vissa beröringspunkter mellan gymnastik och dans tydliga. Med stöd av ett par av dansens företrädare utmanades den då dominerande manliga gymnastiken (Carli, 2004).
Enligt den svenska musik- och danspedagogen Anna Behle kunde gymnastik- och idrottsämnets förstärkas med hjälp av den mer löst organiserade dansen. Tillsammans med flera av gymnastikområdets kvinnliga företrädare hölls föreläsningar och uppvisningar i mjuka rörelseformer som plastik och rytmisk gymnastik (Olsson, 2003; Styrke, 2010). Genom träningen av kroppsliga färdigheter låg det nära till hands att vid den här tiden knyta dans till just gymnastikämnet. Här fanns en gemensam tanke om rörelsen som kroppens frihet mellan spänning och avspänning. Samtidigt var gränserna mellan olika rörelseformer förhållandevis otydliga under perioden. I en skärningspunkt mellan dans och gymnastik utgjorde den rytmiska gymnastiken och den moderna dansgymnastiken en inkluderande och populär rörelseform.
Vid en uppvisning som anmäldes i Dagens Nyheter 1908, beskrevs hur olika rörelsemoment följde på varandra i en hierarkisk ordning. Inledningsvis visades gymnastiska rörelser, efter det rytmisk plastik, sedan plastik och sist dansövningar. Den stegvisa graderingen av rörelseformerna ger en bild av hur nivåerna förutsatte varandra. ”I själva rörelserna återfinnes den Lingska metoden […] men rörelserna äro omdanade så att de mer än de Lingska utveckla mjukheten” (Lindhagen, 1908). Skribenten menade att gymnastiken fungerade som en uppvärmning för de senare mer avancerade dansövningarna. Samtidigt som det fanns tydliga beröringspunkter mellan olika rörelseformer, låg givetvis vissa skillnader i intentionen, i rörelsens syfte. Å ena sidan handlade det om rörelse med ett konstnärligt egenvärde som mål, å andra sidan rörelsen som ett medel för kroppskultur och hälsa (Styrke 2008).
Rörelse och kroppskultur är målet för gymnasten, för den dansande är de enbart medel. (Duncan, 1928:83, min övers.)
Citatet är hämtat ur skriften The Art of the Dance, skriven av Isadora Duncan, en av danskonstens tidiga pedagoger, pionjär och förnyare. Duncan menade att i dansandet kan kroppen ”glömmas bort” i syfte att med rörelsen uttrycka tankar och känslor. I sin verksamhet avsåg hon vidare att förändra synen på barn, dans och kropp. I de skolor hon etablerade var ledordet frihet, frihet ifrån olika former av begränsningar i både rörelse och tanke. I likhet med de pedagogiska idéer som Ellen Key förespråkade i Barnets århundrade (1900), utvecklade Duncan former för dans och rörelse med utrymme för mera frihet och mindre disciplin. Utvecklingen låg i linje med en ny syn på kunskap och pedagogik, men också på kvinnor och barn.
Som del i gymnastik/idrottsämnet har dansen också haft en varierad position i styrdokument och i praktisk tillämpning. Generellt har den fått allt mindre utrymme under 1900-talets gång till förmån för ett ökat utrymme för tävlingsinriktade och mätbara rörelseaktiviteter. En analys av läroplanerna Lgr1962, 1969, 1980, Lpo 1994 samt Lgr 2011, visar att dans finns framskrivet på olika sätt, bland annat som egenvärde och estetiskt uttryck. I de första läroplanerna (1962, 1969, 1980) beskrivs dans som ett huvudmoment, i de senare som ett kunskapsområde (Lpo 1994, Lgr 2011). Medan dans som just egenvärde och expressivt uttryck försvagats, har den istället fått ett ökat utrymme då den knutits till hälsomål och mätbara värden, dvs. som medel för något annat än själva dansandet (Mattsson, 2015).
Samtidigt som dansutövning, inom till exempel studieförbunden, har kunnat växa sig stark visar sig paradoxalt nog en brist på erkännande av dans som så kallat bildningsämne. I utredningar och betänkanden från 1920- och 1960- talen går det inte att upptäcka något intresse för dans. I Folkbildningskommitténs utlåtande 1923 lyfte man dels fram konst, drama, sång och musik som bildningsämnen, och å andra sidan fysisk fostran. Med hänvisning till antika ideal talades det i texten om hur den ”sunda själen i den sunda kroppen” (gymnastik och natur) skulle främjas. I det sammanhanget saknades dans som bildningsform. I 1948 års utredning räknades musik, teater och bildkonst till det ”estetiska folkbildningsarbetet”, medan danskonst likställdes med folkdans och gymnastik (SOU 1948:30). Inte heller i 1961 års utredning omtalades dans som bildningsämne. Den har antingen uteslutits helt eller beskrivits som hobbyverksamhet (SOU 1961:44). Man kan ställa frågan om det är möjligt att i ljuset av den exkluderande bildningstraditionen tänka sig dans som ett rörelsealternativ i skolan.
Om bildning kan tolkas som en öppen kunskapsprocess som handlar om medvetenhet och reflektion blir processen och färden mot okända destinationer viktiga. Med den synen på kunskap kan dans inte bara vara en kroppens utan även rörelsens, tankens och känslans bildning.
Bland de svenska danspedagogerna, ofta utbildade ute i Europa, var bildningstanken tydlig. Medan det under tidigt 1900-tal ofta handlade om nya sätt att förhålla sig till dans, kropp och känsla, som en enhet i form av helhetstanken body, mind, spirit, förespråkades bildning som ett mer klassiskt kulturarv längre fram under århundradet. Innan den postmoderna dansens och danslekens mer genusneutrala genomslag under 1970- och 80-talen, hade den klassiska tekniken ett uppsving som både konstform och som disciplinerande träning (Styrke, 2010). Möjligen kan det ha varit försvårande för dans som rörelseaktivitet inom gymnastikämnet under 1960-talet. Men med ökande tillgänglighet, mångfald och gränsöverskridande rörelseformer från det sena 1900-talet fram till idag, skulle dansens svaga position som hälsosam rörelseform i skolan kunna ändras i en mer positiv riktning.
Kommunikation och frihet från tävlan
Dans i sin konstnärliga form har inga tävlingsinriktade inslag. Dansrörelsens intention handlar om ett kroppsligt och personligt uttryck. I en studie om bedömning av dans som konstform i skolan visar Ericsson (1996 och 2000) på vad dans kan tillföra barn som dansar regelbundet. Dans främjar sådana aspekter som ofta framhålls som centrala i det moderna samhället, dvs. sociala förmågor, kreativitet och förmåga till både koncentration och avspänning. Vidare utvecklas den kinestetiska förmågan, kroppen som kunskap och instrument för rörelse, kroppsmedvetenhet och motorisk utveckling. Om spatial förmåga handlar om känsla för rumslighet, avstånd, riktningar, utvecklar den rytmisk-musikaliska förmågan aspekter som tidsuppfattning, rytmkänsla, känsla för musiken i relation till dansen (jfr Ericson, 1996, 2000). Aspekter på dans och rörelse som förkroppsligad kunskap, som en del av en vidgad syn på ”text”, kan beskrivas med begreppet physical literacy (Whitehead, 2010). Med begreppet syftar Whitehead på ett livslångt lärande i och om kroppen – ett förkroppsligat kunnande i fysisk aktivitet såväl som i stillhet.
1900-talets samhällsutveckling och förändringar inom skolans område har aktualiserat frågor om skolan som ett rum för kropp och rörlighet, barns och ungdomars möjligheter att röra kroppen i estetiska, hälsorelaterade och kommunikativa syften. I ett historiskt perspektiv har gymnastikämnets vetenskapliga anspråk kunnat ge ämnet en ansenlig status i skolans kroppspraktik. Betraktat ur ett genusperspektiv har ämnet också haft en stark manlig röst. En förhållandevis omfattande historisk forskning visar på både en genusproblematik och en övervikt av idrott och tävling även om fokus under 2000-talet även innefattat vardagsmotion som rörelseträning, kroppsmedvetenhet och avspänning (Lundvall, 2000). Forskning visar också att dansens position inom idrottsämnet försvagats, delvis beroende på lärarutbildningen, men också beroende på hur dans skrivits fram i aktuella styrdokument (Mattsson, 2015).
En rad argument talar för dans som självständigt ämne i grundskolan. Dans har sedan tidigt 1960-tal, men särskilt från 1980-talet och framåt, flyttat fram sin position genom olika verksamheter inom ramen för riktade satsningar som Dans i skolan och Skapande skola. Samtidigt som idéer om det kvinnliga och feminina fortfarande häftar vid dansen ökar dansens mångskiftande uttryck, tillgängliga för alla oavsett kön, etnicitet eller ålder. Frågor för framtiden handlar bland annat om vilka idéer och ideal om rörelse som har företräde inom svensk skola. Får rörelseinnehåll som t.ex. tävlingsinslag mer plats än estetiska och kommunikativa inslag i skolans rörelserum? Det handlar om vilka tankefigurer, traditioner och förutsättningar som omgärdar rörelseaktiviteter i skolan.
Britt-Marie Styrke är filosofie doktor i idéhistoria med dans- och utbildningshistorisk inriktning, universitetslektor vid Umeå universitet. Forskningsintresset kretsar kring dansens skiftande förutsättningar i relation till utbildning och skola, både generellt och ämnesspecifikt. I avhandlingen Utbildare i dans (2010) undersöks danspedagogutbildningens framväxt och professionalisering, medan forskningsprojektet Dans, didaktik och lärande (2013) behandlar dans som gymnasieämne inom det estetiska programmet. Boken Kunskapande i dans: om estetiskt lärande och kommunikation (2015) samlar olika röster och aspekter på dans och lärande. Forskningsintresset riktas även mot hur det vidgade textbegreppet kan relateras till förkroppsligad kunskap.
LITTERATUR
Carli, Barbro (2004). The making and breaking of a female culture: the history of Swedish physical education ‘in a different voice’. Diss. Göteborgs universitet.
Duncan, Isadora (1928, postumt). The Art of the Dance. 3 uppl. 1977. New York: Theatre Arts Books.
Ericson, Gertrud (2000). Dans på schemat: Beskrivning och bedömning i ett estetiskt ämne. Lund: Studentlitteratur.
Ericson, Gertrud (1996). Assessment of Schoolchildren’s performance in Dance. Diss. Uppsala universitet.
Gustavsson, Bernt (2000). Kunskapsfilosofi: Tre kunskapsformer i historisk belysning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Key, Ellen Barnets århundrade (1900). 5 uppl. (2000). Västra Sörby: Bildningsförlaget.
Liedman, Sven-Eric (2001): Ett oändligt äventyr: Om människans kunskaper. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Lindhagen, Anna. Den plastiska dansen i Stockholm, Dagens Nyheter 16/12 1908.
Ljunggren, Jens (1999). Kroppens bildning: Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790-1914. Diss. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Lundquist Wanneberg, Pia (2004). Kroppens medborgarfostran: Kropp, klass och genus i skolans fysiska fostran 1919-1962. Diss. Stockholms universitet.
Lundvall, Suzanne (2015). Estetik och rörelse i skolan – om relationen mellan dans och gymnastik. I B-M Styrke. (red). Kunskapande i dans: om estetiskt lärande och kommunikation. Stockholm: Liber.
Lundvall, Suzanne & Meckbach, Jane (2004). Ett ämne i rörelse: Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen vid Gymnastiska Centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan under åren 1944 till 1992. Diss. Stockholm: HLS Förlag.
Lundvall, Suzanne (2013). Lärare i idrott och hälsa- om samhällsuppdraget förr, nu och i framtiden. Idrott och Hälsa, nr 5, 2013.
Mattsson, Torun (2015). Dansens position i ämnet idrott och hälsa. I Styrke, B-M. (red). Kunskapande i dans: om estetiskt lärande och kommunikation. Stockholm: Liber.
Olsson, Gunnel (2003). Mellan rum: Om kropp, rörelse och rytm. Diss. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Skolvärlden, nr 5, 2015.
Styrke, Britt-Marie (2010). Utbildare i dans: Perspektiv på formeringen av en pedagogutbildning 1939-1965, Diss. Umeå universitet.
Styrke, Britt-Marie (2008). Rörelse i tiden: Om rörelsekultur i ett gränsland mellan konst och nytta. I Sundin & Göransdotter (red). Mångsysslare och gränsöverskridare. Umeå universitet.
Whitehead, Margaret (ed.) (2010). Physical Literacy: throughout the lifecourse. London/New York: Routledge.
Offentligt tryck
Folkbildningskommitténs utlåtande I (1923). Stockholm.
SOU 1946:68 Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, Del I: Allmänt folkbildningsarbete.
SOU 1948:30 Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, Del II: Estetiskt folkbildningsarbete.
SOU 1961:44 Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet.
Läroplaner
Skolöverstyrelsen (1962). Läroplan för grundskolan (Lgr 62). Stockholm.
Skolöverstyrelsen (1969). Läroplan för grundskolan (Lgr 69). Stockholm.
Skolöverstyrelsen (1980). Läroplan för grundskolan (Lgr 62). Stockholm.
Skolverket (1994). Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94). Stockholm.
Skolverket (2011). Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr 11). Stockholm.