Skolans religiösa historia: Om övergången från statlig kristendom till statlig religionskritisk sekularism

VIKTOR ALDRIN

Religionens plats i svensk skola har på senare år kommit att bli ett av de mest omdiskuterade ämnena i svensk offentlig debatt. Ett exempel på en sådan diskussion har varit bruket med skolavslutningar i kyrkan och konfessionella friskolor. Men problematiken är långt större och rör idag huruvida religion över huvud taget ska få tillåtas i skolan. Hur kom det sig att religion började att upplevas som problem? Hur kan denna förändring förstås?

I min docentmonografi, Skolavslutningar i kyrkan och spelet om religion i svensk skola, sökte jag svaret på varför religion har blivit ett så känsligt kapitel i svensk skola. Sökandet började i det mycket omdebatterade bruket av skolavslutningar i kyrkan, men kom allt mer att handla om relationen mellan Svenska kyrkan, staten och skolan.

Relationen kyrka-stat-skola: En historia i sex faser

I samband med min studie om religionens plats i svensk skola identifierades sex faser i relationen kyrka-stat-skola:

Den första fasen: medeltida skolan (c. 1000–1527). Under medeltiden formade den dåvarande katolska kyrkan landets utbildningssystem, baserat på en mall från andra länder i Västeuropa. Det var här som det svenska skolsystemet tog sin början. Ambitionen var att alla skulle kunna grundläggande troskunskap i form av böner. En mängd läromedel producerades åt präster till hjälp för den egna undervisningen i socknarna. Flera av dessa läromedel finns fortfarande bevarade i fornsvenska översättningar såsom Själens tröst och Elucidare (Upplysaren).

En lärare i Sverige vid denna tid var vanligen en präst med utbildning inte bara vid svenska sockenskolor (ursprunget till nutidens grundskola) och katedralskolor (ursprunget till nutidens gymnasier) utan även vid internationella universitet såsom Paris, Oxford och Bologna där man erhöll en kandidatexamen. Först därefter var prästen redo att återvända till sockenkyrkan och sockenskolan.

Den andra fasen: Den tidigmoderna skolan (c. 1527–1842). När Sverige blev en protestantisk luthersk nationalstat omorganiserades den tidigare katolska kyrkan till att bli en statlig myndighet. Med denna omorganisering kom även skolan och utbildningsväsendet att föras in under kyrkans ansvar. Under perioden kom undervisningen allt mer att flyttas över till en egen verksamhet, men hela tiden under överinseende av Svenska kyrkan. Nu ställdes även formella krav på lärarutbildning av inte bara präster utan även klockare (ett slags vaktmästare) där krav på inte bara högre utbildning utan tro enligt den lutherska läran avkrävdes. Svenskar tränades i skolan att bli lydiga medborgare i statens tjänst och det religiösa innehållet i utbildningen kompletterades med kunskaper i språk, matematik och andra ämnen som ansågs vara nyttiga.

Den tredje fasen: Den moderna skolan (c. 1842–1967). År 1842 infördes den så kallade folkskolestadgan vilket innebar ett försök till att utjämna kvaliteten mellan olika lokala undervisningssystem. Förändringen innebar initialt inte någon större förändring utan var mer en form av standardisering. Däremot skedde en stor förändring i relationen kyrka-stat-skola i samband med 1919 års läroplan. Sverige genomgick stora förändringar även vad gäller demokratiskt styre vid denna tid. De många frikyrkorna i landet krävde att få inflytande över undervisningen i kristendomskunskap och fick det till slut år 1919. Det frikyrkorna framför allt vände sig emot var Svenska kyrkans konfirmandundervisning som skedde inom ramen för den ordinarie skolan. En kompromiss blev att Martin Luthers katekes ströks som obligatoriskt läromedel och istället lades fokus på bibeltexter såsom Bergspredikan (Matteusevangeliet, kap 5–7) med sitt moraliska innehåll.

Många frikyrkor var reformerta och delade den lutherska kyrkans fokus på bibeltexter. Ändringen var således protestantisk och inkluderade inte romersk-katolska kyrkan eller andra religioner. Men Svenska kyrkans kontroll över skolan kvarstod under lång tid. Fram till år 1951 var det krav på att lärare i kristendomskunskap måste vara medlemmar i Svenska kyrkan och först under 1930-talet avskaffades plikten för kristendomskunskapslärare (och officerare som de sista yrkesgrupperna i landet) att delta årligen i samfundets gudstjänster. Syftet var att kontrollera att luthersk moral och tro präglade undervisningen.

Den fjärde fasen: Den postmoderna skolan (c. 1967–1994). Under efterkrigstiden förändras synen på religiositet i hela Västeuropa och i Sverige blev ateism allt mer populärt bland intellektuella och de politiskt styrande. Den svenska kyrkan hamnar i skottgluggen som statens myndighet för kontroll av människors religiösa liv och tankar. På 1950-talet initierades en stor statlig utredning om huruvida landet skulle fortsätta ha en statskyrka eller vara religiöst objektivt (motsvarande dagens ord neutralt). Inslagen av kristendom i undervisningen fick en egen delutredning (SOU 1964:30). Det beslöts att staten fortfarande skulle vara protestantisk luthersk, men stora förändringar infördes för religiösa inslag i skolans undervisning. Den första stora förändringen var 1967 års beslut att avskaffa de så kallade [religiösa] morgonsamlingarna med ”objektiva morgonsamlingar”. Den underliggande ambitionen var att introducera ateism och icke-religiösa sekulära livsåskådningar. Andra religioner såsom islam eller judendom handlade det emellertid inte om i detta skede.

Den andra stora förändringen var i och med 1969 års läroplan, då ämnet kristendomskunskap bytte namn till religionskunskap. Fokus skiftade från kristendom till de så kallade fem världsreligionerna. Undervisning om religion var inte längre undervisning i egna traditioner utan kunskap om ”de andra”, det vill säga de religiösa. Samtidigt fanns kristen moral som grundläggande för hela skolan – om än outtalad och självklar.

Den femte fasen: Den sekulära skolan (1994–2011). I samband med att en ny läroplan började att gälla år 1994, introducerades två nya nyckelfraser i skolans så kallade värdegrund gällande relationen kyrka-stat-skola. Den första frasen var ”etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Formuleringen var en politisk kompromiss med dåvarande Kristdemokratiska samlingspartiet som strävade efter att landets kristna arv skulle synliggöras i officiella dokument. Denna ambition var ursprungligen en romersk-katolsk strävan under 1970- och 1980-talen för att betona den europeiska identitetens samhörighet med en kristen värdegrund.

Formuleringen ledde till ett ramaskri när läroplanen skickades ut på remiss. Det ansågs märkligt att kristendomen skulle ha en sådan framskriven plats, även om den tidigare hade haft det implicit. Den andra frasen var att ”undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell”. Formuleringen saknades i propositionen och utkastet till ny läroplan men infördes efter riksdagsdebatten om läroplanens införande. Frasen infogades i läroplanens värdegrund, direkt efter konstaterandet om kristen etik. Ambitionen var att neutralisera begreppet kristen med begreppet icke-konfessionell. I den läroplan som sedan publicerades fanns den neutraliserande formuleringen med och uppfattades som relativt harmlös.

När Sverige ett år senare gick med i EU behövde landet göra Europakonventionen till svensk lag (SFS 1994:1219). I lagen ställs inte bara explicita krav på medborgares rätt till utbildning, utan staten blir också skyldig att säkerställa att utbildningen ligger i linje med föräldrarnas religiösa och filosofiska åskådning. Kravet ska ses i ljuset av andra världskrigets statliga förtryck av minoriteter, särskilt den judiska minoriteten. När Sverige först antog Europakonventionen på 1950-talet, ledde denna formulering till etablerandet av landets första friskolor på religiös grund (den judiska Hillelskolan och S:t Eriks katolska skola).

Den svenska traditionen med samma religionskunskapsundervisning gemensamt för alla barn oberoende av religiös tillhörighet ansågs inte av Europadomstolen leva upp till konventionens krav under 1950-talet och inte heller under 1990-talet. När Europakonventionen blev till svensk lag öppnades därför möjligheten att etablera konfessionella friskolor. Först nu blev begreppet ”konfessionell” relevant i skolkontext – efter att begreppet icke-konfessionell introducerades. I Lagrådets remiss till den nya läroplanen kritiserades införandet av begreppet konfessionell då man menade att det saknade rättslig definition. Regeringen konstaterade att så var inte fallet, men någon vidare förklaring gavs inte. I ett flertal omtalade anmälningar av religiösa inslag i skolan, exempelvis vid skolavslutningar i kyrkan, kritiserade skolmyndigheterna Skolverket och Skolinspektionen allt mer Svenska kyrkans roll i enskilda skolor. År 1996 startades något av en kampanj hos dessa båda myndigheter att ”rensa ut” religiösa inslag i svensk skola och en formel etablerades kring former av förbjudna religiösa inslag. Man etablerade även en sekulär tolkning av ”religion” i skolan såsom väsensskilt från ”tradition”. Om något gick att betrakta som tradition var det acceptabelt, men om det sågs som religion var det otillåtet. Uppdelningen ligger i linje med sekulära uppfattningar av det offentliga som fritt från religion (här tradition) medan det privata är en accepterad plats för religion (här skolverkets begrepp religion).

Problemet med denna uppdelning är att den inte är neutral, utan är ett teologiskt ställningstagande för en sekulär norm. Få om några religioner av världens större religioner ser religion och tradition som uppdelade. Snarast hänger de båda oupplösligen samma, något som är särskilt tydligt inom kristendomen, judendomen och islam.

Den nuvarande och sjätte fasen: Den postsekulära skolan (2011–). Med den nuvarande läroplanen från 2011 formaliserades icke-konfessionalitet i skolan. Nu återfanns begreppet även i den nyantagna skollagen (SFS 2010:800, 1 kap., §§6–7). En reviderad utgåva av Skolverkets riktlinjer för religion och skola publicerades 2012 (den fjärde i ordningen, och den nu gällande). En av de centrala aspekterna i den nya läroplanen och skollagen var etablerandet av uppdelningen ”undervisning” (ämnen) och ”utbildning” (skolan som sådan och all skoltid utöver undervisningen). För religionens del blev denna uppdelning särskilt viktig då det är i denna delning som konfessionalitet kommer in. I icke-konfessionella skolor får ingen del vara konfessionell, men i konfessionella friskolor (registrerade sådana), kan utbildningen vara konfessionell men aldrig undervisningen.

Det starka ställningstagande som skolmyndigheterna har gjort gällande uppdelningen religion-tradition ledde till en identitetskris i Svenska kyrkan. Samfundet hade gått från att ha varit den statliga myndigheten som har haft hand om utbildningen till att vara den specifika form av utbildning som absolut inte fick förekomma i skolan. Detta samtidigt som samfundet varit officiell statsreligion och sedan 2000 alltjämt regleras i flera statliga lagar. Då är inte längre bara specifika religioner inbegripna utan även sekulära livsåskådningar. Här går det ibland annat i policies från skolmyndigheterna att se att staten har gått från att förespråka protestantisk luthersk kristendom till att begränsa utrymmet för all annan form av livsåskådning än sekularism.

Tolkningar av den förändrade relationen kyrka-stat-skola

De sex faserna beskriver en historia över en av skolans historiskt sett viktigaste maktrelationer: den mellan kyrka och stat. Men faserna ger i sig ingen förklaring till varför dessa förändringar har skett. I min studie har jag därför använt mig av två relativt olika teoretiska perspektiv för att tolka förändringarna: statsindividualism och nordisk protestantisk sekularism.

Statsindividualism. Förändringen av relationen kyrka-stat-skola kan förstås ur ett så kallat statsindividualistiskt perspektiv. År 2006 lanserade Henrik Berggren och Lars Trägårdh begreppet ”statsindivdualism” i boken Är svensken människa. Teorin gick ut på att söka förstå den svenska statliga fokuseringen på individer istället för på familjer. I flertalet länder är familjen den minsta enheten, men i Sverige har under 1900-talet familjen fått stå tillbaka till förmån för individen. Berggren och Trägårdh spårar denna utveckling tillbaks till socialdemokratins betydelse för moderninseringen av Sverige under 1900-talet. Ett informellt kontrakt etablerades mellan stat/parti och individ där staten skulle skydda individen och stärka denne medan individen avkrävdes lydnad gentemot staten. Alla andra relationer sågs i förlängningen, menade Berggren och Trägårdh, som konkurrenter – civilsamhället och även familjer. Ideologin var aldrig formell, men fick i realiteten stora konsekvenser för synen på individ och samhälle. Sett ur ett skolperspektiv sågs myndigheten Svenska kyrkan som en del av staten utifrån ett statsindividualistiskt perspektiv. Men myndigheten kom att spela allt mindre roll i relationen stat-invånare; särskilt synligt blev detta i en skolkontext. Den individuella relationen till medborgaren präglade Svenska kyrkans syn på sitt uppdrag och fungerade väl fram till 1990-talet. I samband med den nya läroplanen 1994 var Svenska kyrkan en del av staten. Separationen blev verklighet 1 januari 2000. Redan år 1996 betraktade emellertid skolmyndigheterna Svenska kyrkan som en konkurrent till statens relation till eleven/individen. Detta framgår i de många utredningar som Skolverket och senare Skolinspektionen gjorde under 1990-talet rörande konfessionella inslag. För Svenska kyrkans del blev denna förändring emellertid något av en chock. Flera biskopar och andra personer i ledande ställningar uttryckte vid denna tid en svårighet att förstå varför de som statlig myndighet blev betraktade som hot. Svenska kyrkan har därefter har omformulerat sin roll gentemot staten.

Nordisk protestantisk sekularism. Ett annat sätt att förstå förändringen kyrka-stat-skola är med hjälp av så kallade sekulariseringsteorier. Det finns många sådana, men den teoretiker som visat sig fungera bäst för att förklara relationen kyrka-stat-skola är troligen José Casanova och hans tre geografiska former av sekularisering:

Den första formen är det sydeuropeiska katolska mönstret (Southern Latin Catholic Secular). Detta är den medialt vanligast omtalade formen av sekularisering med en strikt uppdelning mellan religion och det offentliga – finns exempelvis i Frankrike.

Den andra formen är det amerikanska mönstret (American Secular). I denna form finns en formell separation mellan stat och religion – staten har ingen statsreligion. Men likväl spelar religion en viktig roll i det officiella samhället.

Den tredje formen är det nordiska protestantiska sekulära mönstret (Northern Protestant Secular). Religion och stat har i denna form smält samman genom att religionen har blivit en del av nationalstaten och därmed underordnad styret av landet. Kyrkan har i detta perspektiv blivit del av det sekulära/världsliga.
En central teologisk lärosats i Svenska kyrkan har varit Martin Luthers så kallade tvåregementslära. Den innebär en uppdelning mellan det världsliga regementet (monarken och staten) och det andliga regementet (kyrkan). Dogmen omfamnades i det tidigmoderna Sverige av både Svenska kyrkan och den tidigmoderna staten. Den gav enorm makt inte bara till monarken genom kontroll av invånarnas ideologi utan även makt till Svenska kyrkan som med staten kunde tvinga alla att omfamna just den egna läran. Men kyrkan förlorade samtidigt makten över sitt självbestämmande när den kom att styras som myndighet. När Svenska kyrkan upplevde sin makt hotad av frikyrkor på 1800-talet använde den sin världsliga makt till att skapa repressiva lagstiftningar.

Men under 1990-talet förändrades allt. Det beslöts att kyrka och stat skulle gå skilda vägar. Den lutherska tvåregementsläran blev därmed något som inte längre fungerade när staten inte ville vara luthersk till religionen. Samtidigt skedde långsamt en förskjutning av den sekulära positionen enligt Casanovas geografiska former. Från att tidigare ha förespråkat en nordisk sammansmält form förespråkades allt mer den sydeuropeiska formen med dess konflikt mellan religion och stat – med dess krav på en privatisering av religionen och osynliggörande av religion i det offentliga. Visserligen finns former av den nordiska protestantismen kvar ibland annat Riksdagens offentliga öppnande med dess ”frivilliga” gudstjänster och skolavslutningar i Svenska kyrkans lokaler. Men dessa former blir allt mindre förekommande och allt mer ceremoniella utan verklig innebörd. Istället har synen på religion i skolan kommit att hårdna då skolan ses som del av det offentliga och i den franska modellen ska religion inte synas i det offentliga. Aktuell forskning av elever visar i Sverige på att landets religiösa minoriteter ofta mobbas för sin tro och väljer att ljuga om sin religiösa tillhörighet för att undvika att sticka ut från den sekulära normen. Ett flertal av dessa elever tillhör även Svenska kyrkan.

Epilog

Religion har varit i den skolpolitiska hetluften under senare år. Partier och debattörer från både höger och vänster har tävlat med varandra om hur mycket man kan förbjuda religion i skolan. Detta gäller framför allt etablerandet av konfessionella friskolor men även diskussioner om hur elevers religionsfrihet ska betraktas som ett hot mot den demokratiska skolningen av eleverna. Detta till trots att just religionsfrihet i svensk lagstiftning ses som en av de mest viktiga opinionsfriheterna en svensk medborgare har sätt att utöva enligt Regeringsformen. Den nära relationen mellan kyrka-stat-skola kan ha spelat en roll för denna utveckling. Religion innebär också tillgång till makt då det handlar om människors tankar och övertygelser. Denna makt kom en gång att definiera sammansmältningen av stat och kyrka i formandet av det tidigmoderna Sverige. Både stat och kyrka vann makt genom att samregera i den så kallade lutherska tvåregementsläran. Men religionen blev också till ett hot när den nordiska protestantiska formen av sekularisering kom att avvecklas.

Idag förespråkas från statsmakten, och även i media, en mer religionskritisk sekularism, likt den katolska sydeuropeiska modellen. Att i ett sådant skede erkänna religioners betydelse offentligt skulle därmed kunna innebära ett hot om maktfördelning. Svenska kyrkan spelar inte längre någon roll för svensk skola. Dess medlemmar i form av elever på skolor har till och med erfarenheter av att bli mobbade för att de är just religiösa. Kanske kan man gå så långt som att säga att Sverige har bytt statsreligion från kristendom till agnostisk/ateistisk sekularism med nya priviligierade grupper och maktstrukturer i svensk skola?


 

 

 

 

 

 

 

Viktor Aldrin är docent i teologi med inriktning mot praktisk teologi/religionsdidaktik samt excellent lärare ETP. Han har tidigare varit gymnasielärare i historia och religion. Numera är han lektor i de samhällsorienterade ämnenas didaktik vid Högskolan i Borås. Han har författat ett flertal publikationer om skola och religion samt tillsammans med en kollega skrivit läromedlet Religionskunskap 1 för gymnasiet åt Nationalencyklopedin.


LITTERATUR
Aldrin, V. (2018). Skolavslutningar i kyrkan och spelet om religion i svensk skola. Skellefteå: Artos.
Berggren, H. & Trägårdh, L. (2015). Är svensken människa? 2. uppl. Stockholm: Norstedts.
Casanova, J. (2014). ”The two dimensions, temporal, and spatial, of the secular: Comparative reflections on the Nordic Protestant and Southern Catholic patterns from a global perspective”. I: R. van den Breemer, J. Casanova & T. Wyller (red.). Secular and Sacred? The Scandinavian Case of Religion in Human Rights, Law and Public Space. Göttingen: Vandenhoeck & Rubrepecht, s. 21–33.
SOU 1964:30 = Kristendomsundervisningen med särskild hänsyn till förhållandet kyrka-stat. 1958 års utredning kyrka-stat. Statens offentliga utredningar 1964:30. Stockholm: Statens offentliga utredningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *