JAKOB EVERTSSON

Folkskolestadgans införande år 1842 innebar att nya krav började ställas på lärares utbildning och deras undervisning. Samtidigt som många lärare behövde anställas i ett allt större antal skolor skulle undervisningen hålla en viss nivå. Denna förändring skedde dock inte över en natt utan man fick utgå från de lärare som redan fanns i tjänst och gradvis bygga upp en lärarkår som hade erforderlig kompetens. Folkskolinspektionens införande år 1861 markerade en satsning från statens sida i att försöka harmonisera lärarnas utbildning och praktik. Samtidigt var folkskolan huvudsakligen lokalt finansierad under 1800-talet vilket innebar att staten intekunde ställa orimliga krav på socknarna att skjuta till medel till lärarlöner. Ett resultat var att lärarnas roll kom att utvecklas på ett komplext sätt i relation till lokalsamhälle, stat och lärarkollektiv.

Tidigare forskning har studerat lärarnas professionalisering i Sverige utifrån olika perspektiv (se Florin 1987; Mellberg 1996; Persson 2008) men något som saknats är skolinspektionens bidrag till utvecklingen av lärarrollen. Denna artikel handlar om den tidiga professionaliseringen av folkskollärarna i Uppsala stift (regionen sträcker sig geografiskt från Enköping i söder till Hudiksvall i norr), särskilt i relation till folkskoleinspektionens verksamhet under perioden 1861–1910. Jag utgår här i huvudsak från två slutförda studier där jag inom ramen för ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersökt frågan närmare. Titlarna på artiklarna är: ”School inspection and state-initiated professionalisation of elementary school teachers in Sweden, 1861–1910” (Evertsson 2022) och ”’To make teaching cheap’: Multiple occupations and feminisation in elementary schools in Sweden, 1861–1910” (Evertsson 2023).

Professionalisering är ett begrepp som är ganska svårdefinierat men det brukar beskrivas som en process genom vilken en grupp söker, utvecklar, tilldelas och uppehåller drag som kännetecknar en profession genom att erhålla en särskild utbildning, ingå i ett professionellt sammanhang och få en högre social status. Lärarna kämpade länge med att uppnå status av en profession och orsaker till detta var bland andra att lärarna föreföll sakna expertis inom ett specifikt område, att de inte kontrollerade sin egen utbildningsbas och ofta kom från en lägre social klass. Lärare kunde också uppleva sig fångade mellan statlig och lokal kontroll vilket begränsade deras autonomi och underminerade de professionella ambitionerna. Införandet av en statlig inspektion bidrog dock i viss mån till att kapa banden mellan lärare och det lokala sammanhanget eftersom skolan blev föremål för extern statlig inspektion. Särskilt fokuserade inspektionen på att granska undervisningspraktikerna och lärares utbildning. Regelbunden inspektion och harmonisering av undervisningen bidrog också till att lärarna gradvis kom att forma en kollektiv och mer självständig identitet.

Det forskningsmaterial som studerats är publicerade skolinspektörsrapporter i Uppsala stift eller som de officiellt benämns, Berättelser om folkskolorna i riket afgifna av tillförordnade folkskoleinspektörer. Sådana rapporter publicerades med regelbundna intervall och återgav inspektörernas beskrivningar av läget i skolorna inom ett antal olika områden som skulle granskas, det gällde bland annat skolornas ekonomiska förhållanden och lärarnas undervisning. Även om inspektörerna utgick från samma instruktion utformade de sina rapporter på delvis olika sätt. Medan vissa var relativt detaljerade i sina redogörelser gav andra mer svepande skildringar av förhållandena. Trots att inspektörsberättelserna är en viktig och till stor del outnyttjad källa i forskningen finns det vissa problem med att använda dem. Inspektörerna kan ha antagits ha haft ett intresse av att ge en bild av framgång eftersom skolutveckling var syftet med deras verksamhet. Samtidigt ger deras ovanifrån-perspektiv en övergripande och generell bild av undervisningens utveckling i en region vilket är värdefullt. Det bör också nämnas att ungefär hälften av skolinspektörerna var kyrkoherdar vilket var en manifestation av kyrkans ansvar för undervisningsväsendet. Så fortsatte det fram till på 1910-talet då inspektörsuppdraget som tidigare varit en bisyssla blev en heltidssysselsättning.

Inspektörsberättelse från Uppsala stift, 1869-1871

De skolformer som inspekterades vid denna tid var egentliga (eller fasta) folkskolor, småskolor, som introducerades 1858 för de yngsta barnen och mindre skolor som introducerades 1853 och fungerade som ett komplement till de egentliga folkskolorna, särskilt i mer avlägsna glesbygder (de döptes 1882 om till mindre folkskolor). Inledningsvis krävdes inte att lärarna var examinerade från ett seminarium för att undervisa i de två senare skolformerna. De behövde dock uppvisa allmänna färdigheter i undervisningsämnena som kunde verifieras av kyrkoherde och skolråd. En viktig uppgift för skolinspektörerna de första decennierna var att se till att lärare anställdes i dessa lägre skolformer och att deras utbildning och pedagogiska praktik förbättrades. Här fanns det samtidigt vissa ekonomiska begränsningar som vi ska återkomma till i nästa avsnitt.

Vid skolbesöken, som för somliga inspektörer upptog hela 150 dagar per år, övervakade inspektören undervisningen på skolorna och förhörde sedan själv barnen. En annan vanlig praktik var att inspektören tog över undervisningen för att visa en metod som han tyckte skulle användas av läraren. Till sist mötte han skolrådet och diskuterade vad som fungerade bra och vad som borde förändras eller förbättras i undervisningen. Intrycken från skolbesöken sammanfattades därefter i rapportform som sedan trycktes och spreds i stiften. Ofta inledde inspektörerna sina rapporter med att berömma positiva undervisningsresultat och ibland tilldelades lärare priser för sin pedagogiska skicklighet. Därefter beskrev de utvecklingen inom ett antal olika områden. Allmänna utlåtanden och mer detaljerad statistik hjälpte även inspektörerna att följa utvecklingen i sitt eget distrikt och inte minst då en ny inspektör ersatte en tidigare.

Undervisningens organisation och finansiering

Den folkskola som tillkom år 1842 var en bekräftelse av den redan existerande folkundervisningen i kyrkans regi. Samtidigt kom i och med stadgan allt högre krav att ställas på skolan och den undervisning som bedrevs där. Även om folkskoleförordningen exempelvis stadgade att folkskolor skulle finnas i socknarna var finansieringen fortsatt beroende av lokala skatter och ersättningar in natura. Lärarlönerna började till viss del medfinansieras av staten från det sena 1800-talet med motprestationen att lärarna hade genomgått seminarieutbildning. Det decentraliserade skolväsende som skapades gjorde därmed skoldistrikten ansvariga för organisationen och finansieringen av skolorna. Enligt beräkningar uppgick de statliga bidragen till skolorna från mitten av 1800-talet fram till tidigt 1900-tal till drygt 30 % medan de lokala skatterna utgjorde nära 70 %. Samtidigt ökade skolornas antal enligt officiella siffror från 6.919 år 1868 till 14.900 år 1910 vilket gradvis ökade storleken på utgifterna för skolväsendet.

Den lokala självständigheten var något som påverkade hur ambitiösa skolinspektörerna kunde vara i sina krav på skolorna. Som en inspektör uttryckte det så behövde undervisningen på grund av de ökade kostnaderna ”göras billig” för att kunna implementeras i hela distriktet. Socknarna var nämligen angelägna om att inte lägga ut mer än nödvändigt på undervisningsväsendet. Inspektörerna fick gå försiktigt till väga i sina rekommendationer för att undvika protester från sockenmännen på lokalnivån. En inspektör menade att han fick avstå från att rekommendera införandet av fler småskolor på grund av de många utgifter som tyngde distrikten och särskilt gällde detta de mindre församlingarna. En annan berömde lärarna för att de, visserligen motvilligt, gjorde ekonomiska uppoffringar genom att överleva på låga löner. Samtidigt ställde flera inspektörer krav på att staten utökade sin finansiering av skolorna i dessa mindre välbeställda områden.

En strategi för att implementera folkskolans undervisning var att satsa på småskolor och att främst anställa kvinnliga lärare med en kortare seminarieutbildning. Detta blev mindre kostsamt och betraktades av vissa inspektörer som en nödlösning och ett sätt att få folkskolan accepterad. Redan under den första hälften av 1800-talet fungerade kvinnor som lärare i vissa skolor men 1859 gavs de tillträde till formella lärartjänster vilket ledde till en feminisering av läraryrket. Statistik i inspektörsrapporter visar att andelen kvinnor ökade i stor omfattning mellan åren 1861–1910 och särskilt i de lägre skolformerna men gradvis även i folkskolorna. Att det ekonomiska läget var svårt för kvinnliga lärare framgick av att flera skolinspektörer krävde lönehöjningar, framför allt för småskollärarinnorna som hade de lägsta lönerna. Ett annat skäl som inspektörerna angav till att anställa kvinnor var att de ansågs vara bättre på att kommunicera med små barn och kunde fungera som moraliska förebilder. De lägre skolformerna ansågs därför vara mer populära än den egentliga folkskolan. En ideologisk grund för detta var den så kallade ”utökade modersrollen” genom vilken kvinnor gjordes ansvariga för hushåll och barn.

En annan strategi rörde framför allt de manliga lärarna och det var att ta på sig bisysselsättningar eftersom det ansågs vara svårt för en familj att överleva enbart på den basinkomst lärarlönen gav. Det fanns finansiella skäl för att uppehålla ett system baserat på sidoinkomster både ur ett statligt och lokalt perspektiv. Redan i det kyrkliga undervisningssystemet förekom sedan länge så kallade ”kombinerade tjänster” där rollen som lärare kombinerades med uppdraget som klockare och organist i kyrkan. Dessa tjänster, särskilt vanliga på landsbygden, rönte ingen kritik från inspektörer och fortsatte vara vanliga ända in på det tidiga 1900-talet även om de minskade över tid. Skolinspektörerna visade generellt en hög grad av tolerans mot att lärare tog på sig olika uppdrag på grund av den pressade ekonomiska situationen men pekade samtidigt på att de riskerade att kompromissa med kvaliteten på undervisningen. Särskilt problematiska tycks uppdrag som handelsman, auktionsman och postexpeditör ha varit eftersom de ansågs inkräkta alltför mycket på undervisningen. För många olika sysselsättningar menade inspektörerna också kunde skapa en alltför stor arbetsbörda. Att lärare tog på sig politiska uppdrag i syfte att förbättra sitt anseende i bygden, vilket blev allt vanligare, ansågs också vara mindre eftersträvansvärt och betecknades inte sällan som ”frestelser”. Ändå medförde dessa förtroendeuppdrag ofta en förbättrad ställning för lärarens roll såväl i skola som i lokalsamhälle genom de många kontakter som knöts med människor.

Lärarnas pedagogiska skicklighet och praktik

I inspektörernas utvärderingar av lärares undervisning kategoriserades lärares pedagogiska skicklighet vanligen som ”god”, ”medel” eller ”under medel”. Innebörden i dessa begrepp utgick från instruktionen för skolinspektörerna men tydliggörs framför allt i de generella uttalanden som gjordes i rapporterna. En vanlig anmärkning var att lärare saknade undervisningserfarenhet. Detta var inte främst relaterat till lärarens ålder eller antal tjänsteår utan förklarades vanligen med otillräcklig pedagogisk skicklighet. Det hade i sin tur att göra med att många lärare var självlärda på 1860-talet och hade verkat i det så kallade monitörssystemet. Inom ramen för denna undervisning förhörde de äldre barnen de yngre barnen medan läraren fungerade mer som en instruktör och handledare. Ett flertal inspektörer hade tidigt verkat för ett avskaffande av denna traditionella form av undervisning.

Ett lärarmöte i Jösse härad (nuvarande Arvika) år 1888 under ledning av inspektören J.H. Bergendahl

Klassrumsundervisningen började slå igenom då ett kungligt cirkulär år 1864 föreskrev att barnen i möjligaste mån skulle undervisas direkt av läraren. Denna övergång skedde gradvis under det sena 1800-talet och tog längre tid i vissa områden på landsbygden. Många rapporter innehåller klagomål på förekomsten av ”katekiserande”, det vill säga ett repetitivt återgivande av innehållet i läromedlen som i synnerhet tycks ha använts vid katekesundervisningen men även i andra ämnen. Inspektören Hermansson hävdade dock år 1881 att monitörsundervisningen slutligen hade avskaffats i samtliga skolor i hans distrikt efter att den formellt förbjudits år 1876.

Införandet av en nationell läroplan år 1878 bidrog också till en harmonisering av undervisningen och till denna hänvisade inspektörerna ofta och inte minst vid det nationella inspektörsmötet år 1881. Sådana så kallade normalplaner utgavs även åren 1889 och 1900 under den studerade perioden. En viktig del i utvärderingen av lärarna rörde i hur hög grad lärarna kunnat följa läroplanen i sin undervisning. Sådant diskuterades frekvent vid de nationella inspektörsmötena i Stockholm. Att döma av inspektörsrapporterna i Uppsala stift implementerades de nya läroplanerna med framgång i skoldistrikten. Forskning har visat att andelen undervisade barn i läsämnena geografi, historia, naturlära och geometri ökade i stor omfattning under de första decennierna sedan skolinspektionens införande vilket antyder den centrala roll som statlig styrning hade redan vid denna tid.

Nästa pedagogiska skifte under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var att lärarna behövde frigöra sig från en rigid lärarcentrerad roll och anpassa sin undervisning till barnet i linje med progressiv pedagogisk ideologi vid denna tid. Inspektören Westberg pekade på att det var centralt att lärarna utvecklade barnets förmåga till självständigt arbete. Att undervisa barnen i att ”tänka långa tankar” angavs som ett centralt mål. Här fungerade ett nytt visuellt undervisningsmedel som ett viktigt hjälpmedel, nämligen skolplanscherna, som infördes i undervisningen under den andra hälften av 1800-talet. Skolinspektörerna verkade aktivt för inköp av planscherna genom de statliga bidrag som gavs till undervisningsmaterial. De mångtaliga lärarhandledningar som producerades vid denna tid bidrog till att lärarna fick tydliga instruktioner i att använda undervisningsmaterial i relation till barnets individuella förmåga.

Disciplin och moral var å andra sidan viktiga delar i folkskolans undervisning och skolinspektörerna utvärderade lärarnas förmåga inom detta område. I det luthersk-kristet präglade undervisningssystemet spelade värdebaserad seminarieutbildning en central roll i vilken sociala och moraliska principer befästes och metoderna för undervisning i vissa fall gavs större vikt än själva innehållet. Inspektören Insulander hävdade exempelvis att lärarna var alltför litet bekymrade av den moraliska sidan av undervisningen och för mycket angelägna om att se skolan endast som en ”utbildningsinstitution”. Vissa ämnen såsom historia användes därmed i en nationellt fostrande ansats samtidigt som andra ämnen moderniserades. Förändringen av kristendomsämnet från att främst ha varit inriktat på katekesen till att även inkorporera biblisk historia ledde exempelvis till att etiken fick en större roll på bekostnad av dogmatiken.

Lärarnas egen moral granskades också av inspektörerna och många exempel ges på lärare som inte betedde sig på ett önskvärt sätt och därmed hade svårt att fungera som föredömen för barnen. Det var i huvudsak manliga lärare som tilldelades varningar för brister i sitt beteende såsom att ha problem med alkoholen eller med sitt allmänna uppförande. Trots att det var lättare att avskeda kvinnliga lärare på grund av deras mer osäkra anställningar, vilket vissa inspektörer invände mot, betraktades kvinnor som mer ”moraliska” och vid seminariet fick få av dem låga omdömen i uppförande. Ett felaktigt beteende ansågs även av lärarkåren vara så allvarligt att vissa lärare hängdes ut i lärarpressen som avskräckande exempel.

Seminarieutbildning och fortsatt kunskapsinhämtning

Skolinspektörerna medverkade även till att höja lärarnas professionalitet genom att uppmuntra till fortsatta teoretiska och praktiska studier. I Uppsala stift är det uppenbart att inspektörerna arbetade för att öka antalet seminarieutbildade lärare vilket betraktades som en del i att skapa en professionell lärare. Genom denna utbildning fick de ta del av de senaste undervisningsmetoderna men även formas i en uttalad seminarieanda. Seminarierna utvecklades i slutet av 1800-talet från att lära ut en mer mekanisk läroplanskod baserad på katekesen och ett smalt urval av sekulär kunskap till att ta in nya perspektiv från biologi och psykologi genom vilket det enskilda barnet hamnade mer i centrum.

En skillnad mellan äldre och yngre lärare var att de senare ofta var mer insatta i pedagogik och undervisningsmetoder eftersom de fått sin utbildning under senare år, vilket påpekades av inspektören Norén. Samtidigt erkände han att det även fanns undantag från detta genom att flera äldre lärare följde med sin tid och tog till sig råd och rekommendationer. En annan inspektör (Norborg) hävdade att de flesta lärare var inspirerade i sitt lärarkall och tog det på allvar med undantag för några ”av ålder förnötta” lärare. I likhet med andra inspektörer lyfte Norborg dock fram de som nyligen avslutat sin seminarieutbildning som särskilt kompetenta. På detta sätt presenterades ofta yngre och seminarieutbildade lärare som positiva exempel i kontrast till äldre och outbildade lärare.

Även om en längre seminarieutbildning ansågs vara särskilt värdefull var det av olika skäl svårt för alla lärare att genomgå denna på plats på de orter där utbildningen gavs. Inspektörerna önskade i första hand att lärarna tog en examen från folkskole- eller småskollärarseminarium och påminde frekvent om att det fanns räntefria lån att söka från landstinget för detta ändamål. Inspektör Insulander uppmanade landstinget att erbjuda fler sådana lån till studenter som åtog sig att tjänstgöra en viss tid i länets skolor. Mer seniora lärare kunde genom ett mindre stipendium auskultera undervisningen på seminariet under fyra veckor på sommaren i syfte att lära sig om nya pedagogiska metoder. Egen läsning av litteratur medan lärarna var verksamma i skolan betraktades också som viktigt för att upprätthålla sina teoretiska kunskaper. Vissa inspektörer menade därför att det vore bra om seminarierna försåg de blivande lärarna med förslag på lämplig litteratur.

Inspektörerna ansåg samtidigt att praktisk undervisningsskicklighet var minst lika viktigt som den teoretiska utbildningen. Av detta skäl inbjöd de lärare till regionala lärarmöten där pedagogiska aspekter diskuterades och praktiserades. I rapporterna angavs antal lärarmöten och hur många som deltog på olika platser. En sidoeffekt av dessa möten var att lärarna alltmer började organisera sig själva. Om det inte var möjligt att resa till ett seminarium uppmuntrades lärare att observera kollegors undervisning i närområdet i syfte att utveckla sin metodik och få nya intryck. Enligt inspektören Roos ledde det sistnämnda till betydligt större skicklighet i undervisningen men också till en harmonisering av hur den utfördes i ett visst inspektionsdistrikt.

Avslutande reflektioner

Avslutningsvis kan det konstateras att införandet av en skolinspektion år 1861 hade flera olika effekter på folkskollärarnas tidiga professionalisering. Något som dock begränsade statens inflytande på utvecklingen var att finansieringen av folkskolan huvudsakligen vilade på den lokala nivån. Två rationella strategier som tillämpades för att kunna införa folkskolans undervisning var att anställa kvinnliga lärare som var billigare i drift och att de manliga lärarna fick ta sig an olika bisysselsättningar för att dryga ut sina lärarinkomster. När det gäller utvärderingen av lärarna bidrog inspektionen till en professionalisering av lärarrollen genom uppmuntran till teoretisk och praktisk vidareutbildning och att se till att läroplanerna implementerades i distrikten. Samtidigt spelade kristen moraluppfostran en central roll vilket hade att göra med kyrkans fortsatta ansvar för folkskolan.

En dubbel bild framträder av folkskollärarnas professionalisering när vi studerar skolinspektörernas berättelser. Å ena sidan medförde ett begränsat statligt inflytande över skolans ekonomi att utvecklingen i vissa fall fortskred långsammare än avsett. Å andra sidan skedde en omfattande förändring i relation till lärarnas pedagogiska och praktiska kompetens trots dessa begräsningar. Studien har därmed bidragit till en ökad kunskap om den komplexitet lärarna befann sig i under den tidiga professionaliseringsfasen men också hur de lyckades utveckla sin roll över en längre tidsperiod. Ytterligare kunskap skulle kunna genereras genom att närmare granska utvecklingen i ett antal lokala skoldistrikt i olika stift för att nyansera den generella utveckling som tecknats här.

---

Jakob Evertsson är docent i historia och forskare vid historiska institutionen, Uppsala universitet. Han leder för närvarande ett utbildningshistoriskt forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet med titeln ”Skolinspektionen och implementeringen av folkskolan i Sverige 1861–1930”. I projektet granskas statens roll i undervisningens införande genom att analysera folkskoleinspektörernas berättelser och skolrådsprotokoll på lokalnivån. I ett kommande projekt med titeln ”Att samverka med samhället: universitetet som remissinstans 1968–2022” kommer universitets egen självbild i relation till det demokratiska samhällsuppdraget att undersökas. Projektet är finansierat av Uppsala universitets program för demokrati och högre utbildning.

LITTERATUR

Evertsson, Jakob (2022) “School inspection and state-initiated professionalization of elementary school teachers in Sweden, 1861–1910”, History of Education 51, no 4.

Evertsson, Jakob (2023) ”’To make teaching cheap’: multiple occupations and feminisation in elementary schools in Sweden”, Paedagogica Historica, kommande.

Florin, Christina (1987) Kampen om katedern: feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860–1906. Akademisk avhandling. Umeå: Umeå universitet.

Larsson, Esbjörn (2015) ”Mass teaching without the masses: challenges during the rise of mass education in Sweden, approx. 1810–1880”, red. Marcelo Caruso, Organising elementary school teaching. Frankfurt: Peter Lang.

Mellberg, Margareta (1996) Pedagogen och det skrivna ordet: skrivkonst och folkskollärare i Sverige 1870–1920. Göteborg: Göteborgs universitet.

Persson, Sofia (2008) Läraryrkets uppkomst och förändring: en sociologisk studie av lärares
villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige ca 1800–2000. Akademisk avhandling. Göteborg: Göteborgs universitet.

Sjöberg, Mats (2010) ”Den andra prövningen: kommunen, lokalsamhället och det goda folkskollärarskapet”, red. Ann-Kristin Högman, Lars Petterson och Sune Åkerman, Samhällsbyggare i närmiljön: kvinnliga och manliga folkskollärares insatser i det lokala samhällslivet 1860–1960. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Skog-Östlin, Kerstin (2019) ”Den goda läraren”, i Föreställningar om den goda läraren, red. Tomas Englund. Göteborg: Daidalos.

Torstendahl, Rolf (2016) ”Professionerna och den nya staten”, red. Erik Nydahl och Jonas Harvard, Den nya staten: ideologi och samhällsförändring kring sekelskiftet 1900. Lund: Nordic Academic Press.

Westberg, Johannes (2017) Funding the rise of mass schooling: the social, economic and cultural history of school finance in Sweden 1840–1900. Cham: Palgrave McMillan.

Westberg, Johannes (2018), “How did teachers make a living? The teacher occupation, livelihood diversification and the rise of mass schooling in nineteenth-century Sweden,” History of Education 48, no. 1.