Skrivkrisgenren i historiskt ljus

MARTIN MALMSTRÖM

För ett par år sedan rasade en tämligen hätsk mediedebatt om studenters skrivande. Debatten inleddes med ”ett veritabelt nödrop” då nio historiker i en artikel i Upsala Nya Tidning beklagade sig över studenters bristfälliga skrivande (Enefalk et al., 2013). Studenternas obefintliga historiekunskaper hade de fått förlika sig med för länge sedan, anförde de. Men nu, när till och med kommunikationsförmågan var illa ansatt, kände historikerna sig nödgade att reagera.

Historikerna tog upp ett bekymmer som säkert många högskolelärare kan känna igen sig i; vissa studenter har problem med sitt skriftspråk. Och även om några formuleringar var väl drastiska var tonen i artikeln som helhet någorlunda nykter. Artikeln fick något av viral spridning och kommenterades i allehanda medier. En av skribenterna fick uttala sig i flera artiklar och sedermera gästa såväl TV 4:s morgonstudio som Almedalen. Tonläget hade nu skruvats upp rejält. Ledarskribenter övertrumfade varandra i att uttrycka hur dåliga dagens studenter var. Alarmistiska utsagor om studenters allsköns brister duggade tätt. Flera debattörer var överens med historikerna om att problemet var relativt nytt och av aldrig tidigare skådad dignitet.

Om historikerna och de andra debattörerna haft något så när historisk kunskap om skrivdebatter skulle de ha insett att det knappast var första gången studenters och elevers skrivförmåga var föremål för upphettad kritik. Och att de gick i väl upptrampade fotspår. Mike Rose kallar fenomenet myten om tillfällighet. Myten går ut på att problemet när det tas upp alltid ses som nytt och att det varje gång antas vara värre än någonsin. Det betraktas också som tillfälligt och inbegriper föreställningen att om vi bara gör si eller så kommer problemet att lösas om fem år, tio år, eller om en generation. När det väl har skett kan utbildningen återgå till det ”normala” igen. Bekymret är bara att det aldrig funnits en tid då allt var frid och fröjd.

Krisretoriken kan liknas vid en vulkan som under perioder är vilande men som då och då får nya utbrott. Krisdebatter såsom denna har återkommit under i stort sett hela 1900-talet i Sverige och även i andra länder, exempelvis USA. Påfallande ofta är skrivkrisartiklarna uppbyggda på liknande sätt. Det finns därför fog för att tala om en specifik skrivkrisgenre.

Genrekriterier

Per Ledin ställer i sin genreteori upp fyra kriterier för en genre. Genren kan för det första ses som en social aktivitet. Det betyder att en texts produktions- och konsumtionsmönster blir viktiga. Producenterna av skrivkrisartiklar är vanligen välutbildade och tillhör en diskursgemenskap vars medlemmar har liknande medelklassbakgrund. Konsumenterna tillhör ofta en liknande diskursgemenskap. De behöver ha likartade idéer om vilka sociala värden och mål genren har. Ett andra kriterium är att en genre har prototypiska drag. Genom att analysera språkliga aspekter kan man undersöka om en text är typisk för genren. En genre är, för det tredje, normalt sett namngiven. Vad jag vet är det först i min avhandling om synen på skrivande som skrivkrisgenren identifierats. Det innebär inte att den inte existerat tidigare, bara att ingen tidigare sett skrivkrisartiklar som en särskild genre. För det fjärde är en genre föränderlig över tid. Genren är en tradition som tas i bruk i en situation som kan förändras, vilket innebär att genren kan komma att innehålla kontextspecifika drag.

Skrivkrisgenrens anatomi

Skrivkrisgenren innehåller ett antal genrespecifika karakteristika. För att illustrera tar jag hjälp av en artikel från 1976 av docenten, tillika gymnasielektorn i naturkunskap och samhällskunskap, Gunnar Johnsson. Titeln är ”Språkets undergång”.

Artikeln handlar i korthet om hur illa hans elever skriver. Johnsson inleder med en allusion på Pär Lagerkvists dikt ”Det kom ett brev”. Brevet är en reklambroschyr från varuhuset Domus. Reklamspråket fungerar som antites till Lagerkvists lyrik och Johnsson ger exempel på såväl stavfel som särskrivning. I nästa stycke binds reklamspråket tematiskt ihop med Johnssons elevers alster. Den gemensamma nämnaren är språkliga brister. Johnsson ger exempel på fel i elevernas texter, men citerar nu hela meningar. Citat, eller ibland skencitat, är ett ständigt återkommande drag i skrivkrisartiklar. Antingen fungerar de som paratexter, till exempel som bildtexter, ingress eller fetade stycken, eller också infogas de i texten. Gérard Genette beskriver paratexter som en tröskel eller vestibul; paratexterna kan locka läsaren in i texten men de bestämmer också läsningen i viss mån. Paratexter kan till exempel vara titel, bokomslag, förord eller bilder. De är på ett sätt utanför texten men är viktiga eftersom de presenterar den. Syftet med citaten i skrivkristexter är att illustrera allvaret i situationen. Men läsaren får inte veta något om sammanhanget: hur texterna författats, i vilket syfte eller hur lång tid eleverna haft på sig. Av det skälet är det vanskligt att utifrån citaten dra några slutsatser om kvaliteten på elevernas texter. Men det är nu inte anledningen till att citaten inkluderas. Syftet är retoriskt. Med autentiskt material illustreras förfallet.

I artiklar av skrivkriskaraktär är paratexterna viktiga. Johnssons artikel illustreras med en bild på ett antal barn i en lärandesituation. Deras blickar är riktade framåt, förmodligen mot en lärare eller tavla. Bildtexten fungerar som kontrast till bilden: ”Är det svenska de lär sig?”. Bilden och bildtexten får avsedd verkan endast om de betraktas tillsammans med texten. Sedda tillsammans blir den mest rimliga tolkningen ett ifrågasättande av om barnen verkligen lär sig något i skolan och på svensktimmarna nuförtiden. Bildtexten kan också förstås i ljuset av en förfallsdiskurs, vilken fick extra skjuts av den lilla skriften Basfärdigheter i svenska som Skolöverstyrelsen gav ut samma år som artikeln publicerades. Förfallsdiskursen återkommer ständigt när elevers och studenters skrivande kommer på tal.

Förfallet tar sig i skrivkrisartiklar ofta uttryck i en undergångsstämning, som levde vi i den sista tiden. I en implicit hänvisning till Basfärdigheter i svenska ondgör sig Johnsson över Skolöverstyrelsen som förklarat att det inte är så viktigt att kunna stava, ett påstående som för övrigt saknar täckning. Det är ett farligt motto, fortsätter han, och ser en framtid framför sig med skrivare i gathörnen ”med en kö av svenska ungdomar väntande framför sig på sin tur att invigas i skriftens mysterium”. En rimlig tolkning är att vi är på väg att förlora vårt skriftspråk. Det är som om civilisationen står och faller med att barnen stavar rätt.

Intimt förknippad med undergången är att se dåtiden, ofta outtalad men inom räckhåll, i ett nostalgiskt sken. För Johnsson är tiden exakt angiven. Han berättar om en tid under fyrtiotalet när han som ny lärare stötte på en pojke som fått stanna kvar i fyran i flera år eftersom han inte lärt sig skriva tillräckligt väl och därför ansågs som ”närmast imbecill”. Johnsson sörjer att den tid är förbi då sorteringen kunde ske tidigt, en tid som ännu inte befläckats av enhetsskolans jämlikhetsiver och progressivism. Att använda narrativ för att frammana en svunnen tid är vanligt. Berättande är en ofta förekommande textaktivitet i skrivkrisartiklar. Anekdotiska inslag är ytterligare ett genrespecifikt drag.

Undergångsprofetian ovan är naturligtvis en hyberbol, en överdrift, ett annat utmärkande drag för genren. Johnsson skriver att sex till sju elever i den klass han klagat över ”måste anses vara en sorts analfabeter”. Senare låter han meddela att en viss analfabetism också spritt sig till varuhuschefer och Skolöverstyrelsen. Här har vi förmodligen att göra med en implicit referens till Hans Grundins undersökning av läs- och skrivförmågan genom skolåren som kommit ut året före. Undersökningen slogs upp stort och debatten kom att handla om funktionella analfabeter, ett begrepp som inte myntades av Grundin men som skulle komma att leva kvar länge i artiklar av skrivkriskaraktär.

I skrivkrisartiklar är boten mot det dåliga språket ofta att låta basfärdighetsträningen komma till heders igen. Det tas för givet att den fått stryka på foten sedan grundskolan infördes, en föreställning som dock har ringa stöd i kursplanerna och forskningen. I Johnssons artikel är boten mot analfabetismen att hålla SÖ i strama tyglar och se till att läroplaner och läroböcker inte tar så lätt på språket. Troget genren pläderar också Johnsson för basfärdigheternas vikt, även om det inte uttrycks explicit.

Ett sista karakteristiskt genredrag ska nämnas. En diskurs som ofta påträffas i genren kan förknippas med mediepanik. I Johnssons artikel är den inte så framträdande, men ett exempel kan ges: ”Trots den oerhörda satsningen på undervisning kan många unga människor […] inte förstå en text om den inte uppenbarar sig i korta fraser tillsammans med bilder”. Under sjuttiotalet förekom artiklar där skribenter förfasade sig över de ungas serietidningskonsumtion och den skadliga inverkan den kunde tänkas ha på deras skriftspråk. Vilken medieform skribenter oroar sig över förändras över tid. På sjuttiotalet var det serietidningar, teve och populärkultur i stort som ansågs fördärva ungas språkbruk.

Skrivkrisgenrens föränderlighet

Om vi raskt förflyttar oss tjugo år framåt i tiden hamnar vi i mitten av nittiotalet. Skrivkrisgenren står stark. Om sjuttiotalets skrivkriser hade med sextiotalets många skolreformer att göra får vi nog konstatera att den reformintensiva inledningen på nittiotalet satt sin prägel på skrivkriserna som följde under resten av det decenniet.

En skillnad från skrivkrisartiklar på sjuttiotalet är att artiklarna i sin nittiotalstappning ofta innehåller siffror. Det gör de också någon gång under förstnämnda decennium, men under nittiotalet är det närmast standard att infoga siffror från någon undersökning eller mätning. Siffrorna hänvisar till två olika typer av undersökningar. Antingen refereras till storskaliga internationella undersökningar, såsom IEA, som kan sägas vara föregångare till dagens PISA-tester, eller TIMSS. Eller också hänvisar skribenten till någon mindre undersökning, ofta utförd med ett begränsat antal deltagare. I båda fallen lämnar tolkningen av resultaten en hel del i övrigt att önska.

I en artikel från 1998 skriver Lars Leijonborg och Jan Björklund att de låga kraven på gymnasiet leder till dåliga resultat. De diskuterar TIMSS-undersökningen från 1995 och konstaterar att ”svenska naturvetarelever hamnar under genomsnittet när det gäller kunskaper i matematik och naturvetenskap”. De fortsätter med att beklaga sig över att det ”är denna krets elever som är våra blivande civilingenjörer”. Resultaten vid nämnda undersökning ger emellertid vid handen att elever med naturvetenskaplig eller teknisk inriktning låg i mitten av de undersökta länderna i matematik. Men i fysik placerade sig de svenska eleverna i topp. Sett till hela populationen, elever i samtliga avgångsklasser, hamnade de svenska eleverna i topp i både matematik och naturvetenskapliga ämnen. En ytterst selektiv läsning av TIMSS-undersökningen tjänar alltså syftet att visa att svenska elever är mediokra.

I Expressen refereras en läs- och skrivundersökning av 320 niondeklassare i tre skolor. Eleverna fick göra delar av ett nationellt prov för årskurs fem. Resultaten visade att endast 51 procent ansågs ligga över femmans nivå. Mycket var oklart i undersökningen, men trots det och den ringa omfattningen drog Expressen slutsatsen att snart ”lämnar tiotusentals nior grundskolan med sämre kunskaper än en femteklassare ska ha” (Rydman, 1997).

Anledningen till de många siffrorna under nittiotalet kan nog förstås som att idéer från den nya styrningsfilosofin, New Public Management, med mätning och utvärdering av prestationer som explicit doktrin, letat sig in även till andra delar av samhället. Att den tar sig in i artiklar av skrivkriskaraktär är ett tecken på genrens föränderlighet.

Avslutning

Debatter om skrivkriser återkommer. De har förekommit under åtminstone det senaste seklet i Sverige. De kommer med allra största säkerhet att kunna påträffas också i framtiden. Ska vi då inte ta den oro som författare till skrivkrisartiklar ger uttryck för på allvar? Jo, absolut! Men vi kanske ska inse att de brösttoner skribenterna ofta tar till kan förstås som en del av att skriva i en genre med en viss tradition, låt vara att skribenterna inte inser det själva. I texten har jag redogjort en del för skrivkrisgenrens karakteristika och hur den förändras över tid. Det finns ett antal specifika kännetecken som nästan alltid återkommer när problem med elevers och studenter skrivande berörs. Somt förändras.

Problemet är att de alarmistiska artiklarna bidrar till en upptrissad debatt där ”sanningar” om elevers och studenters skrivande skapas, ett slags krishegemoni som inte kan, eller får, problematiseras. Det är en situation som knappast gagnar våra elever och studenter.


Martin Malmström är vikarierande lektor i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. Hans avhandling handlar om synen på skrivande i mediedebatter från 70-talet och framåt och i läroplaner för gymnasieskolan (Lgy70, Lpf94 och Gy11). Tidigare har Malmström skrivit en licentiatavhandling om skönlitterärt skrivande i skolan. Han har en bakgrund som gymnasielärare i svenska och engelska.


LITTERATUR
Enefalk, Hanna, Andersson, Lars M, Aronsson, August, Englund, Viktor, Novaky, Györky, Svensson, Magnus, Thisner, Fredrik, Ågren, Henrik & Ågren, Maria (2013, 2 januari) ”Våra studenter kan inte svenska”, i Upsala Nya Tidning. Hämtad från: http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx
Genette, Gérard (1997) Paratexts: thresholds of interpretation. Cambridge: Cambridge Univ. Press.
Grundin, Hans (1975) Läs- och skrivförmågans utveckling genom skolåren. Utbildningsforskning, FOU-rapport nr 20. Stockholm: Skolöverstyrelsen och Liber.
Johnsson, Gunnar (1976, 9 juli) ”Språkets undergång”, i Svenska Dagbladet.
Ledin, Per (2001) ”Genrebegreppet: en forskningsöversikt”, i Svensk sakprosa no. 2, Lund: Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet.
Leijonborg, Lars & Björklund, Jan (1998, 25 maj) ”Tre av tio hoppas av gymnasiet”, i Dagens Nyheter.
Malmström, Martin (2017) Synen på skrivande: föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner. Diss. Lund: Lunds universitet, 2017
Rose, Mike (1985) ”The language of exclusion: Writing instruction at the university” i College English, 47(4), 341-359.
Rydman, Annika (1997, 14 maj) ”Rädda skolan: Vågar du läsa det här, Göran Persson?” i Expressen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *