Olle Meyer

August Strindberg hade inte mycket till övers för sina första skolor, Klara och Jakobs elementarläroverk, men hösten 1859 sattes han i en skola som han gillade: Stockholms Lyceum. Han ägnar faktiskt två sidor åt skolan i sin självbiografiska roman Tjänstekvinnans son. Stockholms Lyceum hade – skriver Strindberg – en human och ”liberal anda av demokrati”. Rektor själv var ”en bondpojke från Småland”, som duade alla och använde förnamn. Aga var förbjuden. Eleverna hade rätt att ifrågasätta lärarna. Det var lite läxor. Lovorden ville aldrig ta slut.[i]

Skolans grundare C.O. Ramström hade åren 1827–1839 drivit det enskilda Uppsala Lyceum, men flyttat till Stockholm och där öppnat en snarlik skola. Efter att ha lett denna i tio år överlämnade han den till lärarna Carl Bohman och Otto von Feilitzen.

Stockholms Lyceums arkiv är dessvärre förkommet, och av dess handlingar finns bara några spridda småtryck i Kungliga biblioteket. Men, livet i skolan har skildrats av fler än Strindberg, till exempel av en lärare, Conny Burman (1904), samt av tre elever: Nils och Edvard Selander (1920) samt Carl Forsstrand (1917 & 1921). Dessa skildringar och småtrycken i Kungliga Biblioteket utgör källorna till denna artikel, som handlar om Stockholms Lyceums pedagogik, organisation samt om förhållandet mellan eleverna och lärarna.[ii]

En av eleverna var alltså August Strindberg. En annan var Carl Snoilsky, som under sin levnad var en mycket uppburen författare och ännu på 1950-talet en skolklassiker. Att Strindberg och Snoilsky samt flera andra av tidens kulturpersonligheter gick på Stockholms Lyceum, och att skolan hade landets modernaste pedagogiska idéer, gör det särskilt angeläget att teckna dess historia.

Ramströms pedagogiska idéer

Claes O. Ramström (1791–1852) var en lärd man och docent i hebreiska och syriska. Dessutom var han en engagerad debattör. Enligt G. Jacobssons artikel i Svenskt biografiskt lexikon var Ramström påverkad av Pestalozzi och ville medla mellan de som krävde djupa studier i klassiska språk och de som ville ha gymnasiet mer samhälleligt och praktiskt inriktat. Han menade att tyska, inte latin, skulle studeras först, eftersom tyska var betydligt enklare. Ramström förespråkade också en välvillig behandling av eleverna och ett understödjande av deras ambitioner.

Inför starten av Stockholms Lyceum i Stockholm 1839 lade Ramström fram sina tankar i ett slags prospekt, som finns bevarat på Kungliga Biblioteket. Han framhöll att skolan framförallt lämpade sig för sådana som ville läsa vid universitet, ville bli officerare eller bara ville uppnå ”en högre medborgerlig bildning”. Skolan tog emot gossar från sju års ålder och uppåt. Klasserna nivågrupperades i över- och underavdelningar. Duktiga elever kunde hoppa upp en nivå. Det var också möjligt att välja bort både grekiska och latin.

Ramström tillät inte bara ett friare ämnesval än man gjorde i andra skolor, ämnenas innehåll var också annorlunda. Så skulle teologi inte bara vara religionslära, utan också ses som vetenskap. Ramström ogillade föreläsningar, eftersom de var ineffektiva om eleverna inte besatt goda förkunskaper. Vidare så menade han att läxläsningen (”öfverläsningen”) skulle kontrolleras ”nogare”. Nybörjare skulle inte överbelastas, utan först enbart läsa några ämnen. Läraren skulle undervisa enbart en grupp åt gången och så kallade monitorer fick inte användas. Stor vikt borde läggas vid förklaringar. Minneskunskap fick inte bli till rabblande. Felaktiga svar skulle rättas med sokratisk metod. Undervisningen skulle vara omväxlande, särskilt i språken.

I prospektet jämför Ramström också sitt gymnasium i Uppsala med två i Stockholm, Hillska vid Barnängen och Nya Elementar på Norrmalm. Ramström menade att han lyckats bäst med att lotsa elever till studentexamen, som då ännu måste avläggas i Uppsala eller Lund.

I ett senare prospekt från 1845 formulerade Ramström kärnan i sina tankar så här:”Läromethoden åsyftar att väcka lärjungarnes egen omtanka och arbetshåg”. Lärarens uppgift var alltså att få eleven att reflektera och sträva vidare.

Ramströms pedagogiska idéer föll i god jord. Stockholms Lyceum fick tidigt ett högt anseende och redan 1844 erhöll han av riksdagen 3 500 kr i gratifikation. Beloppet motsvarade årsavgifter för minst 35 elever.

Efterföljaren Bohmans undervisningsideal

Carl Bohman blev från 1851 den dominerande kraften i Stockholms Lyceum. Sitt pedagogiska ideal presenterade han i ett prospekt under rubriken ”Method”.  Bohman menade bland annat att undervisningen borde ske oberoende av läroboken, särskilt för de yngsta. Läxorna skulle vara begränsade och väl förberedda. Läraren skulle helst också kontrollera att eleverna kom ihåg vad de lärt tidigare. Han skulle framhålla vad som var centralt, och fick aldrig gå vidare med nya saker innan alla förstått.

Om en elev svarade fel på en fråga så skulle läraren varsamt hjälpa eleven att förstå det rätta. Här framgår Bohmans intresse för hur eleven tänkt. Ett felaktigt svar innehöll ofta mer sanning än vad man kunde tro och kanske hade läroboken varit otydlig. Bohman ansåg även att läroboksläsning i kemi och fysik inte var att rekommendera. I stället var experiment och förevisning centralt i de naturorienterande ämnena. Det förefaller således som att Bohman var ännu mer elevinriktad än Ramström.

Nu följde långt ifrån alla skolans lärare dessa pedagogiska ideal. Enligt en före detta elev undervisade flera lärare ”maskinmässigt och intresselöst” samt med ”hugg och slag”.[iii] Elevmemoarerna visar också att det egentligen var ganska få lärare som uppskattades. Enligt en annan elev blev dock Stockholms Lyceum tidigt ”landets bästa privata läroverk”.[iv] 

Skolans lokaler

Allra först tycks Stockholms Lyceum ha legat på Oxtorgsgatan, men efter några år flyttades den till Regeringsgatan 54. Där bedrevs undervisningen i en gammal privatvåning, som enligt de före detta eleverna var i bedrövligt skick. Plats för ytterkläderna fanns inte, så de måste tas med in i de mörka rummen med lågt i tak. Det saknades tavlor och andra utsmyckningar. Eleverna satt runt ett bord eller längs väggarna på bänkar utan ryggstöd. Luften ska ha varit kväljande. Någon riktig skolgård fanns inte heller. Visserligen hade skolan ett dass, men ingenstans att tvätta händerna. Gymnastiksal fanns självklart inte.

År 1865 flyttade skolan ett kvarter. I den nya byggnaden, på Ålandsgatan 17, blev inredningen helt annorlunda. ”Där var allt nytt och fint.” Rummen var stora och ljusa, väggarna tapetserade och målade. Eleverna fick ”ekmålade pulpeter”.[v]

Terminer och veckoschema

Höstterminen började den första september, men elever från Stockholm skulle infinna sig två veckor tidigare för att förbereda sig. Utöver ledigt på helgdagarna hade man skoledigt den 10 november. Jullovet kom redan den 15 december och räckte till 1 februari. Påsklovet varade en vecka. Senare infördes också en veckas pingstlov. Därefter läste man till den 15 juni. Hela läsåret motsvarade alltså knappt åtta månader. Varje termin inleddes och avslutades med examen, som annonserades i pressen. Med examen menades här strikta och timslånga förhör där såväl elever som lärare var högtidsklädda. Åhörare var föräldrar, kyrkoherden, en och annan professor samt kritiska lärare från andra skolor.

Eleverna hade sexdagarsvecka, men var lediga både lördag och onsdag eftermiddag. För de äldre gossarna såg skoldagen ut enligt följande: Klockan åtta en hastig morgonbön. Efter lektionerna skulle eleverna sitta kvar i klassrummet fram till nästa lärare anlände. Avbrott för en kort frukostrast med bröd från kvarterets bageri. Lektionerna fortsatte fram till klockan tolv eller ett. Därefter följde en lång middagsrast för läxläsning och frivillig gymnastik på Gymnastiska Central-Institutet några kvarter bort. Ofta användes den långa rasten till lekar och upptåg, men också till att springa hem och äta middag. Klockan fyra startade undervisningen på nytt och pågick fram till kvällen, i vissa fall till halv åtta om läraren drog över tiden. Därefter gick eleverna hem och gjorde läxorna.

Linjer, avdelningar och ämnen

De allra yngsta gossarna, som var sex eller sju år gamla, kunde komma från så kallad småbarnsundervisning för att börja i en ”förberedandeklass”. Där lärde de sig att läsa, skriva och räkna etcetera. Denna klass sköttes länge av en kantor vid Långholmens fängelse. Under de sista åren, på 1870-talet, undervisades klassen emellertid av en kvinna.

Under skolans 35 år ändrade skolledningen flera gånger klass- och gruppindelningen. Därtill så infördes nya beteckningar. Efter hand delades ”Skolan” in i klasserna 1–4, medan ”Gymnasium” bestod av klasserna 5–8. Ibland delade rektorerna dessutom in klasserna i ”öfra” och ”nedra avdelningen”, en sorts nivågruppering för att inte genera de svagaste eleverna med att tvinga dem att gå om ett år.[vi] Detta skulle även tvinga föräldrarna att betala för ytterligare terminer.

I ett tidigt prospekt införde Ramström vad han kallade Real-Gymnasium, i dagligt tal ”den realistiska linjen”. Denna erbjöd mer av fysik, kemi, bokföring och handelskorrespondens. Länge var realeleverna uppblandade med andra klasser, men i skolkatalogen 1859 började de två linjerna bilda separata klasser. Under många år var reallinjen den mest populära.

Åren 1852–1867 hade skolan en tredje linje kallad ”Förberedande kadettafdelning”. Den var antagligen den enda i sitt slag i Sverige. De blivande kadetterna utgjorde en sammanhållen grupp med egen undervisning. De hade dessutom ett privilegium: de slapp morgonbönen!

Betygskriterier i skolämnena fanns naturligtvis inte, men under rubriken ”Ordningsstadga” finner man följande tydliga riktlinjer: ”Trenne (3) Oskick eller åtta (8) Oordningar medföra sedebetyget C (ojemnt och ostadigt)”. Listan på förseelser var lång och sådant som ”hemliga laster” och ”lömskhet” bedömdes särskilt strängt.[vii]

Bohman, Feilitzen och de övriga lärarna

Från 1851 leddes Stockholms Lyceum som nämnts av lärarna C.J. Bohman (f. 1816) och O. von Feilitzen (f. 1820). Bohman var elevernas favorit.

Vem var då denne Bohman? Han var inte son till en enkel bonde, som Strindberg trodde, men han kom från nog så enkla förhållanden; hans far var nämligen stadskorpral i Jönköping. Bohman studerade vid Uppsala och tog sin Phil. Mag. 1842, varefter han blev lärare hos Ramström. Bohman undervisade i svenska, tyska, latin, grekiska och filosofi. Han var en hängiven undervisare och verklig vän av sina elever.

Bohmans engagemang var så stort att han kunde glömma att han drog över lektionstiden, till förtret för både elever och kolleger. Hans arbetsiver gjorde också att han försummade sitt yttre. ”Hans toilett var vidunderlig”. Året om ska han ha burit päls, pälsmössa, lång, färgstark halsduk samt lädergaloscher. Under lektionerna kröp ”han in mellan pojkarna, än här, än där, och nöp/…/ dem i distraktion i örsnibbarna eller rufsade om dem i håret”.[viii]

Bohman bar ständigt med sig en rotting som han utdelade bestraffningar med. Enligt en annan, yngre elev, hade han oftast också med sig hunden Pompe i klassrummet. Med sina många egenheter och tilltagande ålder tappade Bohman alltmer kontrollen i klassrummet, men behöll ändå många elevers kärlek.

Bohman och Feilitzen ärades stort av staten när de 1863 erhöll dimissionsrätt, vilket innebar att de fick anordna studentexamen vid Stockholms Lyceum. Deras abiturienter behövde följaktligen inte resa till Uppsala för att där examineras. Skolan blev därmed det första enskilda, alltså privata, läroverk som fick en sådan rättighet.

År 1872 förklarades Bohman dessutom behörig som rektor vid statens alla läroverk, men stannade ändå kvar på Stockholms Lyceum. Han fick dessutom Nordstjärneorden, vilket var ytterst ovanligt för en skollärare. När han väl avslutade sin tjänstgöring, lyckades några gamla elever övertyga riksdagen om att ge Bohman en årlig pension, trots att han aldrig varit i statlig tjänst. Till Bohmans grav bekostade eleverna också en sten med ett bronsporträtt. Till gravstenens avtäckande skaldade Snoilsky hela 17 strofer som deklamerades av den kände skådespelaren ”Frippe” Fredriksson.

von Feilitzen var en lärd man med både litterära och filantropiska ambitioner. Därtill hade han vissa statliga uppdrag vid sidan om arbetet som rektor. von Feilitzen var den som främst skötte skolans administrativa sysslor. Han åtnjöt inte alls samma uppskattning av eleverna som Bohman. Han kunde vara både pedantisk och tankspridd, vilket i klassrummet kunde leda till att eleverna drev med honom. von Feilitzen slutade som rektor 1868, men fortsatte att undervisa.

Hurdan var lärarkåren i övrigt? Inför ett jubileum år 1909 rekonstruerade Nils Selander en lista över de lärare som undervisat under 1850-talet. Listan omfattar runt 60 personer. En stor majoritet hade fil. mag-examen. Några var dessutom docenter och lektorer. Ett halvt dussin var prästvigda. Uppenbart är att många hade lärararbetet som en bisyssla. Forsstrand menar att skolledningen anställde några mycket framstående lärare med hög lön som dragplåster, men också sämre med lägre löner.

En omtyckt och högt aktad lärare var regementspastorn Gustaf Fredrik Hallström, som bland annat undervisade i naturalhistoria. Särskilt gillade pojkarna hans naturutflykter, där de lärde sig att vända på stenar för att studera småkryp. Utflykterna avslutades ofta vid något värdshus utanför tullarna där läraren bjöd gossarna på kakor, kaffe, te och ibland till och med på punsch.

Förhållandet mellan elever och lärare

Som nämnts tidigare hade eleverna ledigt vid Mårtensmäss den 10 november, som i huvudstaden i äldre tider firades med så kallat Gåsagille. På Stockholms Lyceum hade dagen också en särskild laddning. Redan i slutet av oktober började gossarna skramla ihop pengar för att köpa in gäss, och man skänkte 50 öre eller mer. En gås kostade då uppåt fem kronor. Gässen fördelades så att de tråkigaste och elakaste lärarna fick nöja sig med en gås, medan de omtyckta fick desto fler. Gässen överlämnades av eleverna i lärarnas hem. Gossarna kastade helt enkelt in de levande gässen hos läraren och sprang sedan i väg, vilket påminner om hur man delade ut julklappar i äldre tider. Flest gäss fick den älskade rektor Bohman. Traditionen lär ha varit utbredd i Stockholm sedan en lång tid tillbaka.

Gåsutdelandet visar på ett personligt förhållande mellan elever och lärare, vilket påminner en del om seden att lussa för sina lärare. Eleverna bjöd in sig själva till en lärare som i gengäld kanske bjöd på kaffe och kaffebröd. En viktig skillnad var dock att gåsgåvan hade ett betydligt större ekonomiskt värde än lussebesöken.

Ett annat personligt inslag var att elevernas föräldrar brukade bjuda hem rektorerna på större kalas. Förhållandet mellan lärare och elever kunde också vara mycket personligt. Man utsatte lärarna för diverse hyss eller busstreck. Några exempel: att spika fast lärarnas galoscher, pilla isär deras stolar eller hälla vatten i stolarnas sits. Straffet blev ofta avbasning med rotting. Trots bestraffningarna, så verkar det ändå ha varit ett ömsesidigt accepterat spel mellan barnen och lärarna.

Enligt Strindberg så duade rektor Bohman alla, ”stora och små” och kallade eleverna ”i förnamn”.[ix] Det var faktiskt ett mer personligt än det vanliga vid Stockholms pojkläroverk långt in på 1900-talet. Ofta användes där bara efternamn, och det dröjde ännu längre innan eleverna tilläts dua lärarna.

Två prestigegrupper i skolan

Vilken social bakgrund hade ”lysmaskarna”, som Stockholms Lyceums elever kallades av andra skolors elever?[x] Forsstrand, som behandlar frågan närmare, menar att Stockholms Lyceums rykte som ”snobbskola” var felaktigt. Han framhåller att elevkatalogerna innehåller ”flera hundra ­– eller tusentals namn, hemmahörande i Stockholms vitt skilda samhällslager”.[xi] Forsstrand medger ändå att årsavgiften på 100 kronor var för hög för att tillåta pojkar från mindre bemedlade familjer att gå i Stockholms Lyceum. Många elever kom således från burgna familjer och flera var adliga. Forsstrands uppfattning är att von Feilitzen och flera lärare tilltalades av detta, medan rektor Bohman antagligen hellre sett fler elever från de ”bredare samhällslagren”.

Bland eleverna på Lyceum kan man urskilja två prestigegrupper. Den ena var kadetterna, som fanns där åren 1852–1867. Strindberg skriver att dessa ”braverade” med sina uniformsdetaljer vid höstterminens start.[xii] Av Selanders nämnda jubileumskatalog 1909 framgår att var sjunde elev på 1850-talet blev officer. Enligt Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, blev de totalt 191, vilket är ett ganska stort antal med tanke på att kadettlinjen bara existerade i 15 år.

Den andra prestigegruppen på Lyceum var Fratres Amicitiæ Veræ, ledamöterna i Stockholms Lycei vitterhetssamfund, kallat F.A.V. Att det var en högt ansedd och exklusiv grupp visar sig också i Selanders katalog från 1909. I denna markerades nämligen de elever som varit medlemmar med asterisk, och bara tre procent fick en sådan. Hur många de var under ett vanligt skolår går inte att fastställa, men ett foto från startåret 1858 visar på 16 ledamöter.

Fratres Amicitiæ Veræ år 1858. Klädseln och efternamnen antyder Lyceums sociala prägel. Från vänster uppifrån: af Schmidt, Lundbergh, Hahr, Fürstenhoff, Kuylenstjerna, Lindström, Tammelin// Frunck, Snoilsky, Silfverstolpe, Lannerstierna; //Meijer, Tornerhjelm, Elliot, Willers, Cardon. År 1888 skrev Snoilsky en liten dikt om det 30-åriga fotot och dess fotograf W.A. Eurenius.

För att bli invald i F.A.V. krävdes 75% ja-röster. Man förde noggranna protokoll från sammankomsterna där man läste egna och andras dikter. Man sjöng och man diskuterade, exempelvis om vilken ”gudalära” som var bäst. Man hade en egen högtidsdag, en egen stämpel samt hade planer på att inrätta medaljer. Vissa lärare utsågs till hedersledamöter medan gossarna indelades i grader. Det påminde på många sätt om ett ordenssällskap. Både Strindberg och Snoilsky var medlemmar. Särskilt Snoilskyforskningen har uppmärksammat skolans och F.A.V.:s roll. Liknade föreningar fanns på andra läroverk i Stockholm, till exempel Concordia på Norra Latin samt Saga på Norra Real.

Stockholms Lyceums upphörande

Det är uppenbart att grundaren Ramströms pedagogiska tankar var närmast avantgardistiska och långt före sin samtid. Det gällde exempelvis elevfokuseringen, den individuella stimulansen, de pedagogiska förklaringarna samt valfriheten i fråga om ämnesval. Men i realiteten så var det mycket på skolan, kanske just på grund av elevfokuseringen och den stora valfriheten, som inte fungerade. Något som nedsvärtade Stockholms Lyceums rykte var att där ”härskade en synnerligen dålig disciplin”.[xiii] Mot slutet blev skolan till och med ”en tummelplats för självsvåld och regellöst leverne”.[xiv] Stockholms Lyceum fick också under 1860- och 1870-talen allt större konkurrens av läroverk med snarlik pedagogik, bättre lokaler och lägre skolavgifter. Två exempel är det statliga Nya Elementar och det enskilda Stockholms Ateneum, till vilket Stockholms Lyceum anslöts år 1875.

Litteratur

Anon., Artikeln “Stockholms Lyceum” i Nordisk Familjebok, (Stockholm 1904–1926).

Burman, Conny, Minnen (Stockholm 1904)

Forsstrand, Carl, Stockholms lyceum; S:t Eriks årsbok 1917 (Stockholm 1917)

Forsstrand, Carl, Från Slottsbacken till Ladugårdslandet (Stockholm 1921)

Jacobson, Gustaf, C.J. Bohman, urn:sbl:17867, Svenskt biografiskt lexikon; 2023-02-01.

Selander, Nils, Lärare och lärjungar vid Stockholms Lyceum vårterminen 1850 – höstterminen 1859 (Stockholm 1909)

Selander, N. & E., Två gamla stockholmares anteckningar (Stockholm 1920)

Stockholms Lyceum, diverse småtryck i Kungl. Biblioteket

Strindberg, August, Samlade verk, del 17 & 20 (Stockholm 2017 resp. 1989).

Otryckta källor

F.A.V:s handlingar i Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning.

Noter

[i] Strindbergs samlade verk del 20 s. 66f.

[ii] En längre artikel på detta tema finns att rekvirera hos Olle Meier, mailadress: olle.fg.meyer@gmail.com.

[iii] Forsstrand 1921 s. 249.

[iv] Selander 1920 s. 77.

[v] Forsstrand 1921, s. 260

[vi] Forsstrand 1917 s. 132.

[vii] Prospekt från 1863; i KB

[viii] Selander 1920 s. 81.

[ix] SSV del 20 s. 68.

[x] Selander 1920 s. 94

[xi] Forsstrand 1917, s. 128 f.

[xii] SSV vol. 20 s. 68

[xiii] Selander 1920 s. 76.

[xiv] Forsstrand 1921 s. 247.

 

Olle Meier är född 1944 i Stockholm. Han är Fil. dr i litteraturvetenskap och disputerade 1979 vid Stockholms universitet på avhandlingen Glömda bröder: studier i bröderna Adolf och Gustaf Johanssons författarskap. Därefter har han bland annat arbetat som lektor i svenska och historia vid Spånga och Blackebergs gymnasier, Stockholm.