Striden om en fri och obunden fackförbundstidning

STEN SVENSSON

Lärartidningen/Svensk skoltidning startade 1967 när Sveriges Lärarförbund och Sveriges Småskollärarförbund gick samman i ett förbund och bildade Sveriges Lärarförbund. Sammanslagningen ägde rum några år efter att den nioåriga grundskolan hade införts och inför att gymnasieskolan byggdes ut i början på 1970-talet. Hela den offentliga sektorn, inklusive skolan, växte kraftigt under dessa år och antalet medlemmar i lärarförbunden ökade.

Samtidigt skedde en snabb utveckling av journalistiken. Olika journalistutbildningar inrättades och journalistiken utvecklades mot en mer självständig och kritiskt granskande roll. Tidningarna intog en fristående och mer objektiv roll och journalisternas yrkesroll stärktes. Den utvecklingen påverkade även fackförbundstidningarna. De stora förbunden gjorde som dagspressen och anställde professionella journalister och tidningarna gjordes enligt journalistiska principer med chefredaktören som ansvarig utgivare.

Men hos de små förbunden gick utveckling långsammare. Där var det ofta några medlemmar som gjorde tidningarna och förbundsordföranden var ansvarig utgivare. Under de sista decennierna på 1900-talet skedde en professionalisering av fackförbundstidningarna överlag. Även många av de små förbunden anställde journalister och chefredaktören utsågs till ansvarig utgivare. Förbundsledningarna insåg att tidningar som gjordes av oberoende och professionella journalister stärkte förbunden demokratiskt och att det ökade förbundens trovärdighet.

Debatten om tidningarnas roll inom förbunden fördes även inom Sveriges Lärarförbund. Fram till mitten av 1980-talet var Hans Hellers förbundsordförande och dessutom ansvarig utgivare för Lärartidningen/Svensk skoltidning. Den ordningen kritiserades av några lokalavdelningar som såg en risk att förbundsledningen skulle stoppa artiklar med information som var viktig för medlemmarna. Kritikerna ville därför att chefredaktören skulle vara ansvarig utgivare och utses i redaktionen. På kongressen 1982 fanns det två motioner i frågan, den ena från Gävle föreslog:

” att kongressen beslutar ge förbundsstyrelsen i uppdrag att utse ansvarig utgivare för Lärartidningen inom dess reaktion.”

Den andra från Göteborg föreslog:

” att kongressen måtte besluta att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att verka för att chefredaktören står som ansvarig utgivare av Lärartidningen/Svensk skoltidning.” (1)

Hans Hellers yrkade avslag och de båda motionerna röstades ner av kongressen. Göteborgskretsen återkom med en nästan likalydande motion till kongressen 1988 och då var läget ett annat. Frågan hade diskuterats mer utförligt och allt fler ansåg att det var en viktig demokratisk princip att ansvarig utgivare skulle utses i redaktionen. Solveig Paulsson hade tillträtt som förbundsordförande 1985 och hon var även ansvarig utgivare. Trots att hon föreslog avslag röstade kongressen för Göteborgskretsens motion. En viktig princip hade etablerats, Sveriges Lärarförbund skulle i fortsättningen utse chefredaktören som ansvarig utgivare.

Lena Fejan Ljunghill var reporter på Lärartidningen/Svensk skoltidning och därefter Lärarnas tidning från 1972 fram till 1995 då hon blev chefredaktör för Pedagogiska magasinet. Hon beskriver arbetet på Lärartidningens redaktion som mycket positivt.

– Jag kände en uppskattning från styrelsen och ledningen för det arbete vi gjorde i redaktionen och vi hade ett bra och nära förhållande med medlemmarna. Lärartidningen var en mycket bra arbetsplats och man kände att tidningen var viktig för förbundet, säger Lena Fejan Ljunghill.

Lena Fejan Ljunghill tycker att det i allmänhet fungerade bra under 1970- och 1980-talen. Någon gång förekom det påtryckningar när det gällde en fråga som var särskilt viktig för förbundet.

– Men jag upplevde inte att Hans Hellers och Solveig Paulsson styrde över Lärartidningen och la sig i innehållet särskilt mycket. Klimatet på tidningen var bra och kreativt. En gång hettade det till ordentligt och det gällde en annons som en grupp homosexuella ville ha införd. Den annonsen ville inte Hans Hellers publicera och det blev en debatt i redaktionen. Det är det enda fall jag känner till där motsättningen blev tydlig, säger Lena Fejan Ljunghill.

Hon minns också att Anders Ternström, som var chefredaktör för Lärartidningen/Svensk skoltidning, ibland fick kritik från ledningen för något som han publicerat.

Två lärarförbund blir ett

1991 bildades Lärarförbundet genom en sammanslagning av Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet. De två tidningarna Lärartidningen//Svensk skoltidning och Fackläraren lades ner och Lärarnas tidning blev den nya förbundstidningen.

I Facklärarförbundet var det inte någon strid i frågan om vem som skulle var ansvarig utgivare. Jan Malmstedt var chefredaktör och ansvarig utgivare för Fackläraren från 1982 fram till att Lärarförbundet bildades 1991.

– Det var självklart att chefredaktören skulle vara ansvarig utgivare och i den frågan var det inga konflikter under min tid, säger Jan Malmstedt.

Däremot förekom det andra diskussioner som rörde tidningen. Ledarsidans innehåll var det aldrig någon som ifrågasatte utan diskussionerna gällde nyhetssidorna.

– I bland ville de påverka det vi skrev på nyhetssidorna, men så är det på fackförbundstidningar. Jag har arbetat på flera olika fackliga tidningar och det har varit likadant på alla, säger Jan Malmstedt.

I Lärarförbundet var chefredaktören ansvarig utgivare. Det skrevs in i stadgarna att Lärarförbundet skulle ge ut en förbundstidning och att chefredaktören skulle utses inom redaktionen.

”§ 13 Förbundstidning
Förbundet utger regelbundet en tidning som tillställs samtliga medlemmar. Förbundsstyrelsen utser ansvarig utgivare inom tidningsredaktionen. Den ansvariga utgivaren ska följa det av förbundsstyrelsen fastställda redaktionella programmet”. (2)

Att reglera frågan om ansvarig utgivare i stadgarna var en nyhet. I SFL:s stadgar stod det inget om förbundstidningen och i Sveriges Lärarförbunds stod det att förbundet skulle ge ut en facktidskrift och att ansvarig utgivare skulle utses av förbundsstyrelsen.

Redaktionellt program

Utöver stadgarna styrde Lärarförbundet Lärarnas tidning med ett redaktionellt program som först antogs 1989 av de båda samgående förbundens styrelser och sedan 1992 av det nya Lärarförbundets förbundsstyrelse. I det redaktionella programmet slogs de grundläggande journalistiska principerna fast.

” Chefredaktören/redaktören för respektive tidning ska vara ansvarig utgivare och inta en fri ställning i journalistiska avgöranden. Tryckfrihetsförordningen ska vara tidningens rättsliga grund och spelreglerna för press, radio och TV dess etiska grund. Chefredaktören/redaktören/ansvarige utgivaren är ansvarig för att tidningen följer det redaktionella programmet.” (3)

Lärarnas tidning hade ett högt anseende i förbundet. Den var uppskattad bland medlemmarna och fick höga betyg i de läsvärdesundersökningar som genomfördes. Särskilt högt skattades trovärdigheten. Även stödet från förbundsledningen var starkt. Chefredaktören hade stort utrymme att utforma tidningarna och gott om resurser.

Naturligtvis förekom det kritik mot enskilda artiklar men det var kritik i efterhand. Ibland var kritiken riktig, det hände att det blev fel i artiklar och då ska en tidning ha kritik. Men ibland byggde kritiken på att ägarna gjorde en annan nyhetsvärdering än tidningen. Att ägarna kritiserar den egna tidningen är inget som är unikt för Lärarförbundet eller fackliga organisationer, alla tidningar har ibland ett ansträngt förhållande till sina ägare. När ägaren har problem av något slag är det känsligt att skriva om det i den egna tidningen.

Förändrade förutsättningar

Runt år 2000 var annonstillströmningen som högst. I varje nummer av Lärarnas tidning var det många annonser från de stora läromedelsförlagen och dessutom många platsannonser. Men tillkomsten av internet kom att förändra detta i grunden. Till att börja med försvann platsannonserna: Arbetsgivarna gick över till att annonsera de lediga tjänsterna på de egna hemsidorna. I nästa skede minskade även de stora läromedelsförlagen sina annonser. De hade haft det kärvt under 1990-talets nedskärningar och under 2000-talet styrde de över allt mer av sin marknadsföring till internet. Det innebar att annonsintäkterna för Lärarnas tidning minskade kraftigt. Samtidigt innebar internet nya möjligheter att utveckla det redaktionella arbetet. Redaktionen kunde publicera nyheter direkt och utveckla nya funktioner på nätet.

Under de första tio åren av 2000-talet förändrades situationen för lärarfacken. Läraryrket hade påverkats av skolans marknadsutsättning och av att 1990-talets decentralisering hade slagit om i en centralisering och detaljstyrning. De internationella studierna PISA med flera, visade på fallande elevresultat och lärarnas status sjönk. Den stadiga medlemstillväxt som pågått i decennier, stannade av och konkurrensen mellan de två stora lärarförbunden hårdnade. Förbundsledningarna satsade då allt mer på att marknadsföra förbunden och på att värva nya medlemmar.

Några år in på 2000-talet startade Lärarförbundet en diskussion och en översyn av förbundets kommunikationsarbete. I det arbetet ingick även en översyn av det redaktionella programmet. Lärarförbundet anslöt sig då till den trend inom fackföreningsrörelsen där man satsade alltmer på marknadsföring och reklam. Informations- och kommunikationsavdelningarna växte och fick en större andel av förbundens resurser. När medlemstillväxten stagnerat eller minskat har förbunden satt sin tillit till olika marknadsföringsinsatser för att effektivare få ut sina budskap.

Lägg till att det ofta finns ett visst missnöje med tidningen hos förbundsledningarna. Varje förbund fattar ibland beslut som inte är helt genomtänkta, varje avtal har negativa inslag, förbundens olika affärsverksamheter går ibland med förlust eller så agerar någon företrädare tveksamt. Det händer alltid något som förbundsledningarna uppfattar som känsligt och där de vill ha minsta möjliga publicitet. Men en tidning ska se till medlemmarnas rättmätiga behov av att få korrekt information och ska publicera även sådant som obekvämt för ledningen. Här finns en motsättning inbyggd i systemet. En förbundsledning vill ha kontroll över hela förbundets verksamhet och den kontrollen har de inte över självständiga tidningar.

Det kan då vara frestande för en förbundsledning att lyssna till olika marknadsföringskonsulter som säger att det är mycket mer effektivt att inordna tidningarna i kommunikationsorganisationen. Förbundet ska tala med en röst. Har man fristående tidningar blir det dubbla budskap och det försämrar förbundens marknadsföring, säger konsulterna. De säger också att marknadsföring och journalistik på det stora hela är samma sak.

Journalistförbundet har beskrivit skillnaderna mellan marknadsföring och journalistik.

”Marknadsföring/reklam innebär att medvetet saluföra sina varor, tjänster eller – som i vårt fall – åsikter. Informationen är till sin karaktär enkelriktad. Någon vill förmedla fakta, kunskaper eller åsikter till någon annan.

Journalistikens uppgift är att från en egen yrkesmässig kompetens granska, informera och hålla debatten vid liv. Området är det som definieras i policyn, men urval och arbetsmetoder måste vara redaktionens uppgift. Om journalistiken inte har en fristående roll mister den såväl sin demokratiska funktion som sin trovärdighet. I rollen ingår att se läsarna som uppdragsgivare. Det är deras behov som i första hand ska uppfyllas. Journalistik är i hög grad en dubbel- eller flervägskommunikation.” (4)

Suddar man ut gränserna mellan journalistik och marknadsföring/reklam blir det oklart för medlemmarna. De får svårare att skilja på om det är saklig information eller om det ska säljas en vara, en tjänst eller ett budskap. Självständiga tidningar som görs enligt journalistiska principer spelar därför en viktig roll för demokratin i organisationen och i samhället. Varje demokratisk organisation måste tåla att bli granskad.

För Lärarnas tidnings del mynnade diskussionerna ut i en del redaktionella ändringar och att ett avsnitt om Internet tillkom i det redaktionella programmet. Men de grundläggande demokratiska principerna om att tidningen ska vara fri i journalistiska avgöranden och att chefredaktören ska vara ansvarig utgivare, låg fast i Lärarförbundet.

Tidningsproduktionen lades ut

Men hos andra förbund tog utvecklingen en annan väg. De förbundsledningar som ville få större möjligheter att styra över tidningarnas innehåll och slippa att bli granskade, hittade en ny metod i början på 2000-talet. De gjorde sig av med den egna redaktionen och lade ut tidningsproduktionen på ett fristående företag, oftast ett kundtidningsföretag.

Under 2009 bestämde sig Lärarnas riksförbund för att säga upp tidningen Skolvärldens redaktion och lägga ut tidningsframställningen på ett fristående företag. Kerstin Weyler var då chefredaktör och ansvarig utgivare för Skolvärlden.

– Det var främst två skäl bakom beslutet, dels ville man spara pengar och inte ha anställda journalister, dels fanns det ett missnöje hos förbundsledningen med tidningen. Den kunde inte styra över tidningens innehåll på det sätt som den ville. Att medlemmarna uppskattade tidningen bedömdes som mindre viktigt, säger Kerstin Weyler.

När en organisation lägger ut en tidning på ett fristående företag spelar inte frågan om vem som är chefredaktör längre någon större roll. Organisationen styr tidningens innehåll med det avtal som upprättas mellan parterna. Och om innehållet inte är till belåtenhet, sägs avtalet upp. I ett sådant affärsförhållande upphör den kritiska granskningen av förbundet. Det fristående företaget sågar inte gärna av den gren det sitter på.
– En stark ägare med gott självförtroende tycker att det är bra med en självständig redaktion och lägger inte ut sina tidningar på entreprenad, säger Kerstin Weyler.

Lärarnas riksförbunds modell har sedan spridit sig till flera förbund. Den fråga som man stred om på 1980-talet, att chefredaktören skulle vara ansvarig utgivare, har därmed blivit överspelad. När en tidning läggs ut på entreprenad har förbundsledningen återtagit kontrollen över tidningarnas innehåll och medlemmarna har mist allsidigheten och den kritiska granskningen av förbundets verksamhet.

Fotnötter:

(1) Sveriges Lärarförbund kongressprotokoll 1982.

(2) Stadgar för Lärarförbundet fastställda av konstituerande kongress, oktober 1990.

(3) Redaktionellt program för Lärarförbundet.

(4) Riktlinjer för organisationstidningar. Svenska Journalistförbundet 2014.

 


Sten Svensson har varit ordförande för Sveriges Lärarförbund i Göteborg från 1986 till 1990 och var då med och verkade för att chefredaktören skulle vara ansvarig utgivare. Förbundsstyrelseledamot i Sveriges Lärarförbund 1988 till 1990. Förbundsstyrelseledamot i Lärarförbundet 1991 till 1995. Chefredaktör för Lärarnas tidning från 1995 till 2009.


Intervjuer:
Lena Fejan Ljunghill, reporter på Lärartidningen/Svensk skoltidning och därefter Lärarnas tidning.
Jan Malmstedt, chefredaktör ansvarig utgivare för Fackläraren.
Kerstin Weyler, chefredaktör och ansvarig utgivare för Skolvärlden.

En reaktion på ”Striden om en fri och obunden fackförbundstidning”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *