HANS LORENTZ
Vad är folkbildning? Att svara på den frågan kan kännas otroligt svårt och oöverstigligt. Fast de som tidigare har kommit i kontakt med folkbildnings-arbete, de vet vad detta med folkbildning innebär. De vet att ålder inte spelar någon roll inom folkbildningen.
Deltagare i alla åldrar över 18 har alltid medverkat i olika kurser eller studiecirklar och av olika anledningar och utifrån olika behov. Det som gör folkbildningen så unik är att det, pedagogiskt sett, ofta är raka motsatsen till hur praktiken i den ”vanliga skolutbildningen” brukar gestalta sig. Inom folkbildning finns ingen åldersuppdelning, där finns normalt inga centralt skrivna läroplaner eller kursplaner och inom folkbildningen har deltagarna ett stort ansvar och inflytande över kursernas och studiecirklarnas uppläggning och även innehållet.
I min bok Svensk folkbildning – en introduktion: Hur det var förr och vad det kan betyda idagförsöker jag beskriva och skildra hur folkbildning har utvecklats i mer än 160 år och hur folkbildning av idag måste uppfattas som annorlunda än folkbildning på t.ex. 1960-talet. Jag har dock inte försökt skriva en renodlad historiebeskrivning om folkbildning under 1800- och 1900-talet. Jag har istället försökt att, så mycket som möjligt, åstadkomma en historisk beskrivning som idag kan upplevas vara relevant, genom att jag återkopplar den till dagens samhälle. Jag är alldeles säker på att folkbildningen av idag och i framtiden också kan fungera som instrument till förståelse, bildning och frigörelse i vår värld.
Svensk folkbildning har funnits i mer än 160 år, men är inte något som vi kan utgå ifrån att alla känner till. Av den enkla anledningen att det inte finns överallt och i alla länder i världen. För en överväldigande majoritet av befolkningen i världen existerar inte något som överhuvudtaget kan kallas för folkbildning eller något liknande.
Eftersom vi lever i det mångkulturella Sverige, där snart en tredjedel av befolkningen representerar mer än 200 olika språk och kulturer, så är det ganska begripligt att det svenska fenomenet folkbildning måste förklaras, exemplifieras och förtydligas. Detta gäller naturligtvis också för invånare som hela sitt liv har levt och bott i Sverige, men som av olika anledningar inte har kommit i kontakt med svensk folkbildning och därför kanske känner en viss misstänksamhet och kanske intar en avvaktande hållning till det där med folkbildning. Detta har att göra med att bildning och folkbildning ofta framställs som samma sak. Eller så skildras de som två helt motsatta saker. Därför är det för många inte så enkelt att veta vad som är vad eller inte.
Det viktigaste idag
I dagens tidsålder är det ekonomi och ett ekonomiskt tänkande som överallt i världen benämns som det allra viktigaste. Ekonomi- och finansvärlden betraktas av dagens massmedia som det viktigaste i världen. Man talar om en ekonomisering av vardagliga, sociala och samhälleliga värden. Ekonomin och finanser styr världen och därmed vardagen, dvs. arbete och sysselsättning för majoriteten av världens befolkning. Den svenska journalisten Katrine Kielos går så långt för att kalla den ekonomiska vetenskapen från idag för den dominerande religionen i västerlandet.
Man kan tycka att folkbildning är just raka motsatsen till det som anses som det viktigaste idag. Inom svensk folkbildning bryr man sig inte mycket om ekonomi eller finansiella lagar, men många känner till begreppet arbetslöshet som en ständigt närvarande fara. Med mycket arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, är det mer än vanligt att massmedia, radio och TV samt politiker talar om behovet av mer utbildning. Även idag är det övertygande nog att påstå att vi utan utbildning inte kan ha någon framtid och inte kan få något jobb. För många har utbildning i mer än hundra år varit något som man råkar ut för i tidig ålder och som innebär en garanti för att ha ett yrke och ett jobb när man blir äldre. Så har det varit i alla fall sedan början av 1900-talet när samhällsgruppen arbetare växte i storlek på bekostnad av gruppen bönder och jordbrukare.
Som barn är utbildning något vi idag möter i skolan där vi lär oss att läsa, skriva, tala och räkna. De flesta barn i världen älskar att gå i skolan (brukar vi säga), medan också ganska många barn har berättat att de avskyr att gå i skolan. Det mest påfallande i skolan bland de sistnämnda barnen är att lärarna ofta brukar få bära skulden. Lärare sägs ofta ägna sig åt att uppfostra eller ”dressera” barnen på ett visst och i förväg bestämt sätt som kan skada det mindre barnet. Hur vi än vrider och vänder på det, så har skolan i alla tider och särskilt för de yngsta barnen stått för socialisation och anpassning. Så har det upplevts av många de senaste tre hundra åren.
När vi sedan kommer upp i 20-års ålder, förstår vi att vi också måste lära oss något som ger oss arbete och inkomst att leva på. Vilka val vi gör då och vad vi kan göra, är mycket beroende av vem du är, om du är pojke eller flicka, vilka dina föräldrar är eller vilken samhällsklass du tillhör, dvs. hur mycket kapital eller makt dina föräldrar har. Så har det i alla fall varit i tusentals år. Men vad vi än gör eller vilken fortsatt utbildning vi än väljer så är det oftast mest vanligt att allt nytt vi lär oss kretsar kring utbildning. Begreppet utbildning har av tradition för de flesta människor varit liktydigt med något vi måste lära oss rent praktiskt, någonting som vi sedan kan använda i praktiken.
I flera decennier på 1900-talet har utbildning också varit lika med yrkesutbildning. Den utbildningen innebär att vi kan använda den erhållna kunskapen i handling här och nu. På det viset kunde den ökande befolkningen av arbetarklass i början på 1900-talet skaffa sig en yrkesutbildning och ett jobb i de nya fabriker som byggdes i städerna på grund av landets ökade industrialisering. Detta gällde också för den del av befolkningen som skulle administrera hela den nya industrialiseringen, dvs. ofta och mestadels kvinnor, som lustigt nog kallades för tjänstemän.
Idag när ”ekonomiska lagar” styr och bestämmer över innehållet i politiken är det allmänt känt att vi måste lära att skaffa oss nya utbildningar hela livet. Överallt talas det om behovet av livslångt lärande. Vi får inte längre tro att det duger med en utbildning vi får i tidig ålder och som ska räcka livet ut. Därmed lämnar vi den tidigare uppfattningen att pedagogik först och främst handlar om utbildning av barn. Nu är pedagogiskt arbete även utbildning av vuxna. Pedagogik för vuxna och pedagogik för barn flyter ihop och blir ofta ett allsidigt pedagogiskt arbete. Detta samt nyttan och vikten av utbildning förekommer överallt och på alla nivåer. Högre utbildning och begreppet bildning har för majoriteten av befolkningen alltid varit en verksamhet som sker för utvalda på ett universitet, medan yrkesutbildning ges till ”folket” som behöver ett yrke, en sysselsättning och bröd för dagen.
Utbildning eller bildning?
Inom universitetsutbildningar i Sverige och utomlands har det av historiska skäl varit så att utbildning och bildning på olika sätt har funnits vid sidan av varandra. När kom egentligen begreppet bildning in i bilden? Och vem var det som skrev eller talade om detta? Bokstavligen betyder bildning formning efter förebild.
Utifrån ett europeiskt och västerländskt perspektiv möter vi begreppet bildning först på slutet av 1700-talet och främst hos filosofer och författare i både den tyskspråkiga och franskspråkiga delen av Europa. Inom det tyska språket och bland de skandinaviska språken brukar vi kunna skilja mellan utbildning och bildning. På den tiden var det tyskspråkiga inflytandet i Sverige enormt stort, precis som det engelska språket är det idag. Att begreppet bildning, på tyska Bildung, fick stor genomslagskraft i det svenska språket var inte förvånande.
Däremot gjorde man inte en skillnad mellan bildning och utbildning i de franska och engelska språken. Där talar man i stället om begreppet ”education” som täcker båda begreppen. I de tyskspråkiga delarna av Europa skrev författare och filosofer som t.ex. Johann Gottfried von Herder (1744-1803) och Wilhelm von Humboldt (1767-1835) om vikten av bildning för människans utveckling av personligheten och odling av själsliga förmågor genom en uppsättning av betydelsefull (främst tysk) litteratur, en s.k. litterär kanon.
De hyllade också den klassiska kulturen i Grekland, där individen och personligheten var det centrala i en bildningsprocess och man talade om nyttan av s.k. nyhumanism i Tyskland under sent 1700-tal. Även i Sverige betonade vissa filosofer och författare starkt vikten av personlig inlevelse i antikens väsen. Deras uppfattning om de klassiska studiernas värde och betydelse satte också spår i Sverige vilket gjorde att ämnen som grekiska och latin fick stort inflytande i de svenska skollagarna från 1820. På det viset blev bildning och vördnad för de klassiska studierna förbehållen en mindre del av befolkningen, dvs. de som av olika orsaker hade tillgång till ”högre utbildning”.
Bland franska upplysnings filosofer från den tiden, som Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) och Voltaire (hette egentligen François-Marie Arouet) (1694-1778) fanns inte ordet bildning, men dem betonade begreppet upplysning som ett sätt att nå en större grupp av befolkningen, och det var för dem ett sätt att nå ut utanför eliten.
Vi är nu i den historiska perioden i västvärlden som kallas för upplysningen vid mitten och slutet av 1700-talet. Upplysningen uppstod ur naturvetenskapens framsteg och skapades utifrån den medföljande trovärdighetskrisen för religionen när dåtidens ”av Gud givna ordningen” inte längre gällde. Upplysningens viktigaste idé var inte tron på Gud, men tron på människans förnuft. Detta var en enormt radikal och genomgripande annorlunda syn att se på världen som av dåtidens makthavare, med kyrkan i spetsen, naturligtvis förkastades. Bland upplysningens förespråkare ansåg man att alla människor är kapabla att tänka själva och då ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Förespråkare ansåg att samhället utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan.
Folkuppfostran – Folkupplysning
Jag kommer sedan in på begrepp som folkuppfostran och folkupplysning, vilka så småningom vidareutvecklades till begreppet folkbildning. Att Sverige på 1800-talet också använde begrepp som folkuppfostran kan förklaras med att den tidigare definitionen av ”praktisk pedagogik” syftade på konsten att uppfostra barn. Så småningom blev det också nödvändigt att tala om att även folk, dvs. befolkningen utom kungen, adeln och kyrkans män, skulle uppfostras.
I och med den franska revolutionen (1789) fanns där också ett tydligt mål i folkuppfostran med begreppet folkupplysning. I det begreppet låg upplysning till att bli statens välinformerade och välutbildade medborgare. Folkupplysning skulle bidra till att skapa välinformerade och välanpassade medborgare (sedan är det bra att veta att med medborgare menades i första hand män). Halvnakna kvinnor fanns med på franska målningar från den tiden, men kvinnor jämställdes dock ännu inte med män. Folkupplysning skulle dock bidra till att skapa detta samhälle med välinformerade och välanpassade medborgare. Här fanns med andra ord, redan då, två olika sätt att tolka innehållet i dessa behov av folkuppfostran/folkupplysning. Och det fanns redan också då två olika sätt att ge begreppet bildning ett innehåll.
Dels handlar bildning om att ha en förebild av att vara och tänka, som gör att vi försöker ta efter och som i sin tur bidrar till att ens personliga utveckling och kunskap ökas och förändras. Detta sker ofta i ett på förväg inte klart avgränsat sätt, men det bidrar ofta till att öka ens personliga, estetiska eller moraliska utveckling, vilket betyder att du som individ odlar din egen personlighet. Detta innebär också att den här tolkningen av bildning blir förbehållen en viss välbärgad och ekonomiskt oberoende grupp av befolkningen.
Det andra sättet att ge begreppet bildning ett innehåll var att främst betona vikten av samhällets utveckling genom dess medborgare. Man betonade utvecklingen till ett tydligt mål där människans och samhällets utveckling stod i centrum. Man talade om att medborgaren och dennes roll i samhället stod i centrum för upplysningens bildningsideal. Genom att folket skulle utvecklas, skulle också samhället utvecklas. Samtidigt betonade dessa båda tankesätten att bildning trots allt måste uppfattas som en fri process och med detta blev bildning alltid en form av självbildning.
Här kan det vara bra att veta att redan i början av 1900-talet så har det ansetts vara viktigt att tala om begreppet nytta i samband med folkupplysning och folkbildning. För mannen ansågs folkbildning vara nyttig, för det blev en bildning som bidrog till mannens förändrade ställning i samhället. För kvinnor däremot, så betonades folkbildning i första hand som något som bidrog till kvinnans personliga och estetiska utveckling. Då beskrevs bildning för kvinnor i första hand inte för att vara nyttig.
De här två olika sätten att tolka innehållet i behoven av folkuppfostran, folkupplysning och sedermera folkbildning blir olika sätt att se på bildning som också ännu existerar idag. Bildning som främst påverkar din personliga utveckling, eller främst din utveckling som delaktig individ i samhället, det är två sätt att se som ännu existerar idag.
Nu kan man fråga sig vad det idag kan göra för skillnad när människan i samhället som självständiga individer på 2010-talet alltid måste ses och tolkas i ett kontextuellt sammanhang som idag består av IT, internet, globalisering och en mångfald av kulturer och länder. Men särskilt på 1700- och 1800-talet, när livet och kunskapen om livet alltid koncentrerades till den plats där man fanns, ansåg man att kunskapen och historien hade ett givet slutmål och att livet inte var en ständigt fortgående kunskapsprocess.
Folkuppfostran och folkupplysning i Sverige blev så småningom folkbildning, där samhällsutvecklingen i början av 1900-talet bidrog till att olika folkrörelser skapade plattformar för att sprida kunskap och upplysning till folket. Men också här har det alltid funnits två olika och ganska tydliga bildningsideal. Bildningsidealen spreds på 1800- och 1900-talet genom dels studiecirklar som anordnades av våra studieförbund samt genom studier på våra folkhögskolor. Under tiden 1930-1950 bidrog också Svensk Radiotjänst som medium till att sprida folkbildning. Radion hade under åren 1925-1955 ett tydligt folkbildningsuppdrag som fanns i avtalet mellan staten och Radiotjänst.
Hans Lorentz är filosofi doktor i pedagogik med inriktning mot lärande i mångkulturella lärandemiljöer. Han disputerade vid Lunds universitet med avhandlingen Talet om det mångkulturella i skolan och samhället – en analys av diskurser om det mångkulturella inom utbildning och politik åren 1973-2006 (Lunds universitet, 2007). På Studentlitteratur kom han 2009 ut med Skolan som mångkulturell arbetsplats och 2013 med Interkulturell pedagogisk kompetens. Vidare kom han 2010 ut med antologin Möten i mångfaldens skola tillsammans med Pirjo Lahdenperä som medredaktör och 2016 med andra upplagan av antologin Interkulturella perspektiv tillsammans med Bosse Bergstedt som medredaktör. Inom området folkbildning skrev han 2006 Mångkulturell folkbildning:pedagogiska utmaningar i ett postmodernt samhälle samt år 2010 Att fånga folkbildning i dagens mångkulturella Sverige. 2016 kom den andraupplagan av Svensk folkbildning – en introduktion: hur det var förr och vad det kan betyda idag.
Tack för läsningen!
Tror du/ni att framtida högre utbildning kommer präglas av folkbildningens metoder och förhållningssätt?