JOAKIM LANDAHL
Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF) – föregångaren till Lärarförbundet – bildades 1880 och året därpå kom det första numret av dess organ, Svensk Läraretidning. Tillkomsten av föreningen och tidningen var ett uttryck för att folkskollärarkåren började formera sig som ett kollektiv. Inom ramen för föreningen och tidningen skrev man sin egen historia, sökte påverka den nationella utbildningspolitiken och genomförde olika typer av fortbildningsinsatser. Den här artikeln ger exempel på hur denna gemenskap byggdes upp, men också hur gemenskapen utmanades av intern splittring.
När folkskollärarna organiserade sig nationellt 1880 var det ett helt nytt fenomen. Det hade aldrig funnits någon nationell förening för folkskollärarkåren, som ju var en ganska ny yrkesgrupp. Förutsättningarna hade dock ökat med tiden. Ett av de mest markanta hindren – de fysiska avstånden – hade delvis överbryggats genom att järnvägsnätet börjat byggas ut sedan 1850-talet. Lokalt fanns det också flera mindre skolföreningar, vilket visade på ett intresse för kollektiv organisering, om än småskalig, som man nu kunde bygga vidare på. Internationella influenser pekade dessutom på möjligheten av nationell organisering: Danmarks Lærerforening hade bildats 1875.
Lärarkårens kollektiva organisering var en del av en mer allmän trend. Arbetarklassen formerade sig under ungefär samma tid, och även här handlade det om att individer började identifiera sig med ett större kollektiv (2). Att skapa en kollektiv identitet bland just lärare bar samtidigt på vissa specifika utmaningar. Till skillnad från exempelvis en industriarbetare var lärarna inte vana vid att regelbundet vistas i samma rum som en stor mängd kollegor.
Skolorna var små och geografiskt utspridda över landet. Många lärare bodde ensamma i ett ensligt beläget skolhus. Statistiken talar här sitt tydliga språk: 1882 fanns det 9621 folkskolor i landet, och 10 831 lärare, det vill säga lite drygt en lärare per skola (3). Den individualism som blev följden var både ett hinder och en sporre för gemenskapssträvanden i kåren.
Fridtjuv Berg, en av föreningens ledande företrädare, pekade på hur gemenskapen erbjöd en viktig möjlighet för den enskilda läraren att lära sig nya saker. Han menade att skolarbetet fordrar en lärartyp som ständigt utvecklas, men att det finns en risk att läraren sjunker samman
”i någon ensam vrå, där självbelåtenhetens och trångsinnets spindelvävar lägga sig över hans tankevärld, och där han småningom glider allt djupare ned i slentrianens sega dy.”
Berg menade att ”samlivets sol och tankeutbytets friska vindar” var det säkraste medlet mot denna fara.
”Där en allmän lärarförening är vad den bör vara, där utgör den en stor växelundervisningsanstalt, som väcker till självrannsakning, till prövning och eftertanke samt ägnar till ständig fortgång och utveckling”. (4)
Genom bildandet av SAF fanns en formell organisation för landets folkskollärare. Men hur skulle denna organisation egentligen hålla samman? Hur skulle dess många medlemmar, som aldrig någonsin träffat varandra, kunna känna att de var del av en och samma gemenskap? Den problematiken var generell under 1800-talet, då en annan form av kollektiv identitet – den nationella – var på frammarsch.
Som historikern Benedict Anderson har påpekat är den nationella gemenskapen en föreställd gemenskap – den vilar på band mellan människor som aldrig har träffat varandra. En faktor som möjliggjort denna märkliga gemenskap är tryckkapitalismen. Genom böcker och tidningar stimulerades förmågan för personer inom ett visst territorium att känna sig som en del av samma gemenskap.
Svensk Läraretidning
Ur det perspektivet kan man betrakta Svensk Läraretidning, vars första provnummer kom i december 1881. Tidningen kom sedan ut med ett nytt nummer varje vecka och blev ovanligt livskraftig för att vara en skoltidning. Under 65 års tid – fram till 1946 – gavs den ut med i huvudsak bibehållet koncept (5).
Den första utgivaren till tidningen var den 28-årige folkskolläraren Emil Hammarlund, som också var vice ordförande i SAF, och snart dessutom blev riksdagsman. Hammarlund, som även senare i livet skulle visa sig ha ett gott sinne för affärer, lyckades skaffa finansiering till tidningen genom att kontakta Dagens Nyheters redaktör Rudolf Wall. Hammarlund stod på god fot med Wall och Hammarlund hade året innan blivit erbjuden att bli riksdagsreferent för DN.
Det visade sig mycket riktigt enkelt för Hammarlund att låna pengar av Wall för att starta upp tidningen:
”Jag omtalade för honom mina planer, han förstod genast mitt ärende och lovade försträcka mig vad jag behövde det första året. Mitt namn på ett papper, inga vittnen – så var den saken klar.”(6)
Genom sin regelbundna utgivning utgjorde tidningen en ständig påminnelse för den enskilda läraren om att det fanns en värld utanför det egna klassrummet och det egna skolhuset. Den vittnade indirekt om att det runt om i landet satt tusentals lärare som delade ungefär samma verklighet som läsaren. På så sätt var den en viktig byggsten i en ny gemenskapskonstruktion. Med sina recensioner av facklitteratur, diskussioner av riksdagsbeslut, historiska texter om stora pedagoger, redogörelser för vad pressen skrivit i skolfrågor, reportage från fortbildningskurser med mera, var den dessutom ett uttryck för att kåren gjorde anspråk på att vara en röst i offentligheten, att det fanns en politisk värld utanför klassrummet som gick att påverka.
Tidningen benämndes under de första åren som ett organ för SAF, men för att mottaga tidningen behövde man teckna en särskild prenumeration. 1885 hade tidningen cirka 2400 prenumeranter, vilket gjorde den till den klart största skoltidningen (7). Det var inte en dålig upplaga även om det fortfarande fanns många lärare som inte nåddes av tidningen, liksom att åtminstone 900 av SAF:s 3200 medlemmar inte prenumererade på tidningen (8). Att inte alla lärare fick tidningen hade förstås olika anledningar, både bristande intresse och svag ekonomi kunde spela in.
Ett brev från lärarinnan Jänny Olsson till Fridtjuv Berg illustrerar detta på ett intressant sätt. Under sommarledigheten hade hon bott några mil utanför Norrköping utmed Bråviken. Under sina strövtåg i trakten hade hon – långt inne i skogen – stött på en småskolelärarinna. Hon bodde där ensam i ett skolhus ”långt bort från t.o.m. torpares och statares kojor.” Några skoltidningar hade hon inte råd att prenumerera på. Med bäraravgiften från poststationen på en mils avstånd skulle priset bli fem kronor per år, och det var för mycket för en fattig småskolelärarinna.
För att sprida lite ljus till den ensamboende lärarinnan hade Jänny därför tagit med sig skoltidningar, nya som gamla. Ur ett nyutkommet nummer av Svensk Läraretidning hade de tillsammans läst en uppsats av Fridtjuv Berg, om Torsten Rudenschöld. Läsningen sägs ha berört dem båda emotionellt. De hade fått tårar i ögonen av läsningen, skrev Jänny (9). Huruvida detta var en vanlig emotionell reaktion på läsningen av Svensk Läraretidning går inte att säga, men vad som däremot står klart är att tidningen gav stort utrymme åt folkundervisningens olika hjältar.
Historien i fokus
Folkskollärarkåren, som var en ny yrkeskår under 1800-talet, tycktes förenas av en strävan framåt. Detta var åtminstone den linje som drevs av SAF. Man sökte bryta mot forna tiders låga status och låga utbildning. Men parallellt med denna gemensamma strävan framåt fanns också ett tillsynes motsatt intresse. Den egna historien sattes påtagligt mycket i fokus. Det var ett intresse som speglade en generell upptäckt av historien under denna tid. 1800-talet var en tid av uppfunna traditioner, av monumentbyggande och jubileer, ofta för att stärka den nationella identiteten. Ett viktigt inslag i den processen var kulten av de stora männen. Strindberg talade i Det nya riket från 1882 om hur allt fler personer presenterades som en form av helgon:
”I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter, trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar.” (10)
Som exempel nämnde Strindberg hur universiteten företog ”uppgrävningar” av gamla förmågor i syfte att ställa till med en fest, eller hur teatrar som gått för dåliga hus på måfå letade i kalendern efter någon födelse- eller dödsdag för att kunna locka besökare.
En yrkesgrupp som Strindberg inte nämnde var folkskollärarna, som dock visade ett stort intresse för kanonisering av de stora pedagogerna. Detta framgår exempelvis av den historik över föreningen som skrevs av centralstyrelsemedlemmen Jöns Franzén, i samband med att föreningen firade sitt 50-årsjubileum 1930.
Hela 23 sidor av denna föreningshistorik handlar om de olika minnesfester och hyllningar som anordnats under årens lopp. Hur man firat föreningens eget jubileum, hur man firat andra stora pedagoger, och hur man uppmärksammat föreningens ledande företrädare på jämna födelsedagar och vid begravningar beskrivs.
I tidningen trycktes regelbundet ambitiöst skrivna porträtt över personer som Adolph Diesterweg, Torsten Rudenschöld, Comenius, Luther, Anders Fryxell, Erik Gustaf Geijer, Olaus Petri, Mary Carpenter, Pestalozzi. Här fanns också porträtt av samtida personer skrivna i samband med någon bemärkelsedag eller ett dödsfall: Anna Sandström, P.A. Siljeström, Fredrik Fehr, Olof Eneroth, S.A. Hedlund, Zacharias Topelius. Gemensamt för alla artiklar var att de riktade fokus mot en individ och vad denna uträttat under den närliggande eller mer avlägsna historien. Man kan betrakta alla dessa ofta hyllande artiklar som försök att skapa något gemensamt att se upp till.
Spionen i centralstyrelsen
Sammanhållningen inom lärarkåren och SAF utmanades emellertid stundtals. I mitten av 1890-talet kom exempelvis attacker på ledamöter i centralstyrelsen, från medlemmar i Stockholmskretsen. Den ledande personen i denna opposition antogs vara en viss Otto Carlsson. Men det fanns också misstankar om att motståndet ytterst kunde spåras till en ledamöterna i centralstyrelsen, Stockholmsläraren J.J. Dalström.
Otto Carlsson gjorde två attacker. Den första riktades mot Fridtjuv Berg. I samband med omval till centralstyrelsen skrev Carlsson en insändare i Svensk Läraretidning där han förklarade varför han inte ansåg att Berg var en lämplig ledamot. Han beskrev Fridtjuv som en politisk agitator och som starkt vänstervriden, ”en af våra rödaste politiker” (11). Han ville visserligen inte gå så långt att han kallade Fridtjuv för socialist – detta var på tiden innan socialister satt i riksdagen – men han hade heller inte visat tillräckligt avståndstagande. Som exempel togs upp att hans porträtt fanns med i tidningen Social-demokratens nummer från 1:a maj.
Efter hand lade sig debatten, och Otto Carlsson misslyckades i sitt uppsåt att putta bort Berg från centralstyrelsen. Han skulle komma att sitta kvar i centralstyrelsen livet ut, så småningom som ordförande.
1895 uppstod det en konflikt i föreningen angående Svensk Läraretidning. Konflikten rörde relationen mellan tidning och förening, som på sätt och vis var oklar. Å ena sidan fungerade den i praktiken som ett organ för föreningen, och den kallades också för det under de första åren. Å andra sidan var det inte SAF som gav ut tidningen.
Ägare var Hammarlund, som därmed stod för både de ekonomiska riskerna och möjligheterna. Med anledning av detta väckte Otto Carlsson 1895 en motion till SAF:s centralstyrelse att föreningen borde starta en egen tidning som skulle vara organ för tidningen. Motionen gav upphov till en omfattande debatt, där sammanhållningen inom SAF sattes på prov.(12)
Otto Carlsson ansåg i sin motion att det var olyckligt att en enskild man ägde den tidning som i realiteten fungerat som ett organ för SAF. Det innebar nämligen att föreningen gick miste om stora inkomster. Han talade om ett inkomstbortfall på 25 000 som hamnade i Hammarlunds ficka, och som hade kunnat vara till nytta för det fattiga SAF.
Han menade också att Svensk Läraretidning hade en för snäv innehållslig inriktning, där bara en viss typ av röster fick göra sig hörda. Att inga åsikter undertrycktes var viktigt menade han, och varnade för det alternativa scenariot, att föreningen skulle upplösas i tre olika föreningar som stred mot varandra, kanske i varsin egen tidning.
”Enade utgöra vi en makt, splittrade i sins emellan stridiga grupper komma våra ord att blifva skäligen kraftlösa till sin verkan, såsom de hittills varit.” (13)
Carlssons vision anknöt här till ett av föreningens kärnvärden – enhet och god anda – men det som skulle följa var istället stora konflikter.
Angreppet togs inte väl emot inom SAF:s centralstyrelse, som snart skulle bemöta förslaget. Men det intressanta är att centralstyrelsen samtidigt inte var helt enig. Det fanns en ledamot som sympatiserade med Otto Carlssons tidningsförlag: den Stockholmsbaserade J.J. Dalström. Fridtjuv Berg misstänkte rentav att Dalström inte bara sympatiserade med, utan var den egentliga upphovsmannen till motionen. Otto Carlsson skulle, enligt misstanken, bara vara en bulvan.
Om det var sant fanns det alltså en person i centralstyrelsen som indirekt försökte ge föreningen en annan inriktning genom att rucka på vissa personers inflytande över tidningen. För Fridtjuv Bergs del tycks denna eventuella medverkan av Dalström ha varit särskilt provocerande. Det märks i två brev till två andra centralstyrelseledamöter. I ett brev skriver han att det inte var Carlssons motion som förargat honom mest, utan att denne var ledd av Dalström (14). I ett annat brev beskriver han Dalström som ”en fientlig spion midt inne i vårt högkvarter.” (15)
I föreningens årsskrift 1896 gavs stort utrymme åt tidningsfrågan, och delar av texten publicerades i Svensk Läraretidning. Att man skrev så mycket motiverades utifrån samma kärnvärde som Carlsson hade åberopat: sammanhållningen. Man beskrev tidningsförlaget som ett sabotage mot föreningen, som ett försök att öka konflikterna i den.
”’Organfrågan har länge varit betraktat som ett lämpligt söndringsämne inom föreningen, och tydligt är, att man på vissa håll gärna ser, att hon så länge som möjligt måtte kunna hållas sväfvande.”(16)
Centralstyrelsen föreslog nu att kretsarna skulle få ta ställning till frågan. Detta var i enlighet med traditionen i föreningen, och var också Carlssons förslag. Samtidigt publicerade man en lång utredning där man argumenterade för att Carlssons förslag var olämpligt och orimligt. Bland annat hade man undersökt hur saken förhöll sig i olika länders lärarföreningar. Taktiken är tydlig. Genom att å ena sidan låta kretsarna avgöra frågan, och å andra sidan presentera en utförlig utredning som entydigt slog ett slag för att det nuvarande förhållandet borde bibehållas, ville man förmå kretsarna att ta ställning emot kritikerna.
Dalström tycks ha genomskådat taktiken. I en reservation skrev han att tiden inte var mogen för att låta kretsarna ta ställning till i tidningsfrågan. Först borde man göra en mer ordentlig utredning, en opartisk sådan (17). Dalströms vilja blev inte bönhörd. Man valde att låta kretsarna uttala sig, och de gav ett starkt stöd för att föreningen inte skulle starta en ny tidning. Dalström, ”spionen i centralstyrelsen”, hade inte lyckats driva igenom sin vilja.
Fotnötter:
(1) Texten bygger huvudsakligen på ett kapitel i Joakim Landahl, Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg (Stockholm 2016).
(2) Zygmunt Bauman, Memories of class. The pre-history and after-life of class (London 1982).
(3) Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS), Undervisningsväsendet – P- folkskolorna, 1882, s 20, 23.
(4) Fridtjuv Berg, ”Sveriges allmänna folkskollärarförenings stiftelse, syfte och utveckling. Anförande vid Sveriges allmänna folkskollärarförenings minnesfäst den 5 augusti 1895” ( Stockholm 1895) i Nutidsfrågor… PS 87 (Stockholm 1919) s. 136.
(5) När den lades ned ersattes den av den väsentligt omgjorda Folkskolan, Svensk Lärartidning, som gavs ut under åren 1947-1956.
(6) Svensk Läraretidning, 1906, jubileumsnummer, s. 5.
(7) Svensk Läraretidning 1885 nr 43, s. 373.
(8) Antalet prenumeranter år för år redovisas i ett jubileumsnummer i samband med att tidningen firade 25 år. I början av 1882 hade tidningen 1194 prenumeranter. I slutet av 1906 hade tidningen 4956 prenumeranter. Se Svensk Läraretidning 1906, jubileumsnummer, s. 3.
(9) Brev från Jänny Olsson till FB, 16/8 1891, Berg, RA vol 29.
(10) August Strindberg, Det nya riket. Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv (Stockholm (1882) 1962), s. 77. Se också Anderas Nyblom, Ryktbarhetens ansikte. Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige (Stockholm 2008).
(11) För insändare som mer allmänt beskriver motståndet i Stockholm, se Svensk Läraretidning 1895 nr 22, s. 272f.
(12) Att situationen ansågs exceptionell markeras av att SAF:s årsskrift återgav diskussionen extremt detaljerat, på hela 44 sidor. Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift, 1896, andra häftet, s. 43-86.
(13) Svensk Läraretidning 1895 nr 39, s. 506.
(14) Brev från FB till Johansson, 9/4 1896, Berg, RA vol 14.
(15) Brev från FB till Söderberg, 5/5 1896, Berg, RA vol 14.
(16) Svensk Läraretidning 1896 nr 21, s 305-309, citat på s. 306.
(17) Svensk Läraretidning 1896 nr 21, s. 309.
Joakim Landahl, är professor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria. Han har bland annat publicerat Politik och pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg (2016), Stad på låtsas (2013), Den läsande läraren (2009) och Auktoritet och ansvar (2006). För närvarande forskar han om internationella kunskapsmätningar och om skolkrisernas historia. Joakim är ledamot i FSUH:s styrelse.