ANDERS PERSSON
Flera av de forskare som önskat undersöka hur historieämnet i den svenska skolan förändrats över tid, har valt att analysera läroböcker. I de flesta fall har dessa studier handlat om textens innehåll. I den här artikeln sammanfattas emellertid resultaten från en studie där intresset istället riktats mot den typ av förtryckta frågor och övningar som ofta förekommer i skolans läromedel. Genomgången av nära tusen uppgiftsformuleringar bidrar till att problematisera bilden av hur skolämnet historia förändrats under efterkrigstiden.
Idén om att kunskap kan förstås som något situerat, att lärande uppstår i mötet mellan någon och något, är ingen ny tanke.Allt sedan den allmänna rösträttens införande har också politiker, läroplansmakare och lärare behövt ta ställning till hur denna didaktiska avvägning bör hanteras i praktiken: Bör skolans uppdrag i första hand förstås som förmedling av redan på förhand givna kunskaper, eller bör utgångspunkten också tas i de ofta oväntade tankar, insikter och funderingar som undervisningen kan bidra till att aktualisera bland eleverna?