ESBJÖRN LARSSON
Att barn och militär verksamhet inte är något som hör ihop är nog att betrakta som allmänt vedertaget i dagens Sverige. Detta märks inte minst av reaktionerna på förslaget om införandet av totalförsvarskunskap i svenska skolor. I denna artikel sätts frågan in i ett längre historiskt perspektiv, för att visa att barn och vapenövningar inte alltid setts som en främmande kombination.
För lite mer än ett år sedan presenterades utredningen Försvarsmakten i samhället – en långsiktigt hållbar militär personalförsörjning och en modern folkförankring av försvaret (SOU 2014:73) vilken resulterade i braskande rubriker såsom ”Snart kan du få plugga försvarskunskap i gymnasiet” (Aftonbladet 14/11 2014), ”Försvar på skolschemat ska få fler att bli soldater” (DN 14/11 2014) eller ”Nya grepp ska locka soldater” (UNT 14/11 2014, Västerbottens-Kuriren 14/11 2014, Metro 14/11 2014, m.fl.).
En närmare granskning av utredningen visar dock att det inte föreslogs någon mer omfattande försvarsutbildning, utan snarare handlade det om ett tydliggörande av totalförsvarskunskap såsom en del av såväl grundskolans som gymnasieskolans samhällskunskapsundervisning. Vidare poängteras särskilt att skolan inte ”ska medverka i någon slags rekryteringsfrämjande åtgärd för det militära försvaret utan syftet är att förslaget ska bidra till en fördjupning av barn- och ungdomars kunskap om det svenska samhället och den kontext i vilken Försvarsmakten verkar” (SOU 2014:73, 255f.). Försvarsmakten föreslogs emellertid medverka i gymnasieskolornas totalförsvarsundervisning genom särskilda informationsdagar för alla 18-åringar, kallade ”En dag i Försvarsmakten”. Det uttryckliga syftet med dessa dagar var att bland annat öka Försvarsmaktens rekryteringsförmåga.
Att på detta sätt försöka anpassa skolans innehåll efter vad som för tillfället framstår som angeläget är inget nytt i Sverige. Ett tydligt exempel på detta är exempelvis entreprenörskap som sedan 2009 ska ”löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet” (Entreprenörskap i skolan – en kartläggning 2010, 5). Förslaget om totalförsvarskunskap som ett eget kunskapsområde i skolan föll dock inte i god jord. Redan i utredningen ställde sig en av de sakkunniga, departementssekreteraren Helena Mähler Lejon, frågande till att utöka skolans undervisning med totalförsvarskunskap. I ett särskilt yttrande framhöll hon att förslaget skulle dels kräva nya omprioriteringar gällande skolundervisningens innehåll, dels innebära ytterligare kostnader för exempelvis fortbildningsinsatser av lärare. Av den anledningen framhöll hon att ”därför bör en eventuell förändring enligt förslaget övervägas noggrant” (SOU 2014:73, 473).
Läser man de yttrande som olika remissinstanser lämnade över Försvarsmakten i samhället (SOU 2014:73) framgår det även där att flera var kritiska till totalförsvarskunskap i skolan. I och för sig ställde sig Svenskt Näringsliv bakom förslaget, men instanser som Skolverket och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) var kritiska. I Skolverkets remissvar ifrågasattes själva idén med att på detta sätt försöka detaljstyra skolans undervisning genom att ge särskild plats åt ett speciellt kunskapsområde. Vidare menade man även att det redan finns möjlighet att undervisa om försvar och säkerhetspolitik inom ramen för gällande kursplaner. Det senare var även en ståndpunkt som framhölls av SKL, vilka också poängterade att förslaget var förknippat med implementeringskostnader för skolans huvudmän.
Skolans vapenövningar
Intressant nog utgör ovan beskrivna förslag inte första gången som försvarsutbildning lyfts fram som en central uppgift för skolan. År 1863 påbjöds nämligen undervisning i olika former av exercis, fäktning och målskjutning för pojkar vid landets skolor till ”… befrämjande av ungdomens physiska utbildning till ett kraftigt, starkt och härdat slägte” (SFS 1863:3), och från 1869 sköt riksdagen även till särskilda medel för militära övningar vid svenska läroverk för övning i förband där de äldsta lärjungarna kunde öva sig i att föra befäl. Själva initiativet till övningarna verkar under 1860-talet åtminstone delvis ha kommit från skolorna själva, då det i cirkuläret från 1863 framhölls att övningar redan hade införts i många elementarläroverk.
Övningarna vid läroverken bestod oftast av återkommande lektioner i exercis bestående av olika vapenrörelser samt fäktning under terminerna följt av längre övningsperioder under våren. I samband med de senare ägnade man sig framför allt åt målskjutning och genomförde av militära manövrar. Vid folkskolorna kom man på grund av materialbrist ofta inte längre än till exercis med trägevär, om man ens genomförde några övningar.
Under slutet av 1800-talet kan man märka en tydlig förskjutning i både övningarnas syfte och utformning. Från att inledningsvis framför allt ha handlat om att stärka lärjungarna fysiskt och själsligt, blev undervisningen efter hand mer och mer inriktad på att fungera som en förberedelse för värnplikten. I Handbok vid skolungdomens militäröfningar som gavs ut 1895 kan märkas en tydlig anpassning till arméns verksamhet, då boken utöver vapenövningar också tar upp saker som arméns organisation, militärtjänstgöringens utformning och grunderna i bevakningstjänst.
Under början av 1900-talet kom övningarna att mer och mer koncentreras till uppövandet av läroverksungdomens skjutskicklighet och 1910 bytte man även namn på övningarna till skjututbildning. Denna verksamhet pågick sedan fram till åtminstone 1917, då det statliga bidraget för läroverkens skjutövningar drogs in. Därefter fortsatte verksamheten på frivillig basis inom en del skolor, men även i skytterörelsen regi.
Andra världskrigets värntjänstutbildning
Under slutet av 1930-talet hamnade frågan om vapenövningar och försvarsutbildning återigen på tapeten i och med det förändrade världsläget. I april 1939 beslutades om införandet av en särskild luftskyddsutbildning i svenska skolor och i maj 1940 tillsattes en utredning rörande införandet av en särskild värntjänstutbildning i skolan. När kommittén lagom till jul samma år presenterade sitt förslag var det en minst sagt ambitiös verksamhet som föreslogs. Värntjänstutbildningen skulle omfatta samtliga svenska skolbarn och ta sin början redan i första klass genom förberedande övningar inom gymnastik och friluftsliv. Vid 12 års ålder tänkte man sig att pojkarna skulle börja lära sig skjuta och från 16 år skulle detta ske med militära vapen och under tillämpade förhållanden. För flickornas del skulle fokus ligga på sjukvård och förplägnadstjänst, men i likhet med pojkarna skulle även de övas i att fungera som ordonnanser och spanare. Det huvudsakliga argumentet bakom detta minst sagt långtgående förslaget var det förändrade världsläget och den moderna krigföringen:
”[k]riget har blivit ett maskinkrig och fått totalitär karaktär, som icke lämnar någon samhällsfunktion oberörd eller någon plats inom landet säkert fredad” (SOU 1940:38, 7)
Flertalet av de grandiosa planerna i den utredning som kommittén lade fram kom emellertid aldrig att realiseras. I liket med vår tids förslag om totalförsvarskunskap i skolan kom också förslaget om värntjänstutbildning att kritiseras i pressen. Likaledes var det många som i de över 300 remissyttranden som skickades in motsatte sig att pojkarna redan i 12-årsåldern skulle börja lära sig skjuta (även om det skedde med luft- eller salongsgevär). Intressant nog verkar det dock inte ha funnits någon vedertagen uppfattning om när det kunde vara lämpligt att börja med vapenutbildning, utan i svaren går det att hitta förslag från 13 till 17 års ålder. Nämnas bör dock att det också fanns de som helt motsatte sig införandet av militära övningar i skolan. Folkskoleinspektören i Skaraborgs södra inspektörsområde menade exempelvis att ett gammalt kulturfolk ”… bör in i det sista kunna kosta på sig att visa hänsyn och respekt för barnet och låta barnen vara barn den åldern ut, leva och sysselsättas efter barnaålderns natur och behov den livsperioden ut”. (Ra, Eck-dep. 21/3 1941, nr. 68)
I den proposition som regeringen därefter lade fram föreslog man istället att värntjänstutbildningen inte skulle introduceras före femton års ålder. Trots detta lyckades man ändå inte få igenom förslaget i riksdagen, eftersom förslaget röstades ned i andra kammaren. Frågan hänsköts då till statsutskottet för sammanjämkning, vilket resulterade i att riksdagen i juni 1941 beslutade att införa en värntjänstutbildning i landets skolor för ungdomar mellan 16 och 20 år. Utbildningen var dock fortfarande tydligt inriktad på krigets krav, med frivilliga skjutövningar för pojkarna, hem- och lägertjänst för flickorna samt ”… luftskydd, olycksfallsvård och rapportjänst m.m.” för samtliga (SFS 1941:604).
Vad gällde utbildningens utformning och innehåll presenterades den närmare i särskilda anvisningar som Skolöverstyrelsen gav ut under våren 1942. Av dessa framgår bland annat att i likhet med det ursprungliga förslaget menade Skolöverstyrelsen att pojkarnas övningar utöver skytte även skulle omfatta handgranatkastning. Därtill föreslogs också övningar i att bygga bilhinder för att underlätta hemvärnsenheters eldöverfall, vid vilka man tänkte sig att läroverksynglingar kunde fungera som spejare för att förvarna när fienden närmade sig. Flickorna skulle i likhet med pojkarna även övas i att målspana, rapportera och fungera som ordonnans, men deras övningar var varken lika omfattande eller lika tydligt inriktade på krigets krav. Exempelvis skulle flickorna enligt övningsexemplen i handböckerna inte spana efter soldater, utan efter andra spejare, och de tränades inte heller som pojkarna i att förmedla rapporter mellan olika förband.
När det gäller skolornas inställning till värntjänstutbildningen var entusiasmen på många håll stor. Redan innan utredningen var klar hade över 50 läroverk, 29 flickskolor samt 30 högre folkskolor på uppmaning från Skolöverstyrelsen infört värntjänstövningar för elever från 14 år och uppåt. Detta gjorde att förordningen om värntjänstutbildning snarast blev att betrakta som en begränsning av en redan påbörjad verksamhet i och med att åldersgränsen höjdes till 16 år. Av de rapporter som skickades in till Skolöverstyrelsen från läroverken och flickskolorna under läsåret 41/42 framgår vidare att de flesta skolor följde de givna anvisningarna. Till skillnad från det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets vapenövningar i skolan blev värntjänstutbildningen emellertid en tämligen kortlivad företeelse. Redan under våren 1945 beslutades om att dra in medlen för värntjänstutbildningen under läsåret 1945/46, vilket också i praktiken innebar slutet för denna verksamhet.
Att utbilda till landets försvar
I likhet med vår samtids förslag om ett tydligare fokus på totalförsvarskunskap inom ramen för skolans undervisning kan man även se gångna tiders vapen- och försvarutbildning som ett svar på vad som upplevdes som ett samhällsbehov. Under 1860-talet sågs vapenövningar i första hand som en del i gymnastikundervisningen och som ett sätt att stärka den manliga delen av befolkningen, för att sedan utvecklas mot mer av en renodlad förberedelse inför värnplikten. Under en tid då värnplikten ännu inte var helt utbyggd sågs grundläggande militär utbildning i skolan som ett viktigt tillskott, vilket gjort att den allmänna värnpliktens införande 1901 ofta lyfts fram som en bidragande orsak till att skjutövningarna försvann ur den svenska skolans undervisning vid första världskrigets slut.
Den värntjänstutbildning som infördes i svenska skolor under andra världskriget motiverades helt och hållet av det rådande världsläget. Även bland de som var tveksamma till en allt för långtgående militär utbildning av barn medgav ofta att ett överhängande krigshot gjorde att också barnen behövde förberedas i händelse av krig. Likaledes kan man också se beslutet att utsträcka utbildningen till att även gälla flickorna som ett resultat av krigets förändrade karaktär. Med risken för ett totalt krig, där ingen del av samhället längre var att betrakta som fredat, måste också flickor förberedas i händelse av ett angrepp, och även vara bereda på att bidra till landets försvar.
Mot bakgrund av de senaste årens förändrade säkerhetsläge och därmed höjda krav på ett svenskt återtagande av försvarsförmåga kan man fråga sig om inte förslaget om en stärkt utbildning i totalförsvarskunskap bara är en början på en utveckling mot en mer liberal syn på barns och ungdomars relation till försvarsverksamhet. Mot detta talar dock den dramatiskt förändrade synen på barn under det gångna seklet. Under 1940-talet var det fortfarande vanligt att ungdomar började arbeta i lägre tonåren, vilket gjorde det möjligt att föreslå att de också skulle involveras i landets försvar i händelse av krig. I vår tid när flertalet ungdomar inte går ut i arbetslivet förrän tidigast i 20-årsåldern framstår en sådan utveckling som mindre trolig.
Esbjörn Larsson är docent i historia och universitetslektor vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. I sin forskning har han framför allt intresserat sig för 1800-talets utbildningshistoria genom studier av bland annat växelundervisningen införande i Sverige. Under perioden 2008–2013 var Larsson sekreterare i FSUH:s styrelse och tillika medlem av Vägvals redaktionskommitté.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Otryckta källor
Riksarkivet
Ecklesiastikdepartementets konseljhandlingar 21/3 1941, nr. 68.
Skolöverstyrelsen, Gymnastiksektionen, F II, vol. 1, 4.
Skolverket
Dnr 2014:01344
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
Dnr 14/7007
Svenskt Näringsliv
Dnr 219/2014
Tryckta Källor
Aftonbladet.
Anvisningar för den kvinnliga skolungdomens värntjänstutbildning (1942). Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Anvisningar för den manliga skolungdomens värntjänstutbildning (1942). Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Dagens nyheter (DN).
Entreprenörskap i skolan – en kartläggning (2010). Stockholm: Skolverket.
Handbok vid skolungdomens militäröfningar (1895). Stockholm.
Metro.
SFS 1863:3: Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär till Dom-kapitlen, angående underwisningen i gymnastik och militär-öfningar wid elementarlärowerken, folkskolelärare-seminarierna och folkskolorna.
SFS 1895:70, Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär till Dom-kapitlen och direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan, angående undervisningen i öfningsämnena vid de allmänna läroverken.
SFS 1910:32 Kungl. kungörelse den 4 april 1910 angående skjututbildning vid de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de tekniska elementarskolorna m. m.
SFS 1939:139, Kungl. Maj:ts cirkulär till Skolöverstyrelsen m. fl. rörande undervisning i luftskydd.
SFS 1941:604, Kungl. Maj:ts kungörelse angående utbildning i värntjänst vid vissa läroanstalter.
SOU 1940:38, Betänkande och förslag angående värntjänstutbildning för skolungdom.
SOU 2014:73, Försvarsmakten i samhället – en långsiktigt hållbar militär personalförsörjning och en modern folkförankring av försvaret.
Upsala nya tidning (UNT).
Västerbottens-Kuriren.
Övrig litteratur
Larsson, Esbjörn (2014), ”Barn från Mars. Skolungdomens vapenövningar”, Militärhistorisk tidskrift 2013.
Larsson, Esbjörn (under utgivning), ”Att fostras för landets försvar. Värntjänstutbildning för pojkar och flickor under andra världskriget”, Militärhistorisk tidskrift 2015.
Meinander, Henrik (1994), Towards a bourgeois manhood. Boys’ physical education in nordic secondary schools 1880-1940. Helsingfors: Societas scientiarum Fennica.