SOFIA PERSSON
Läraryrket innebär en möjlighet att påverka människor och deras situation, denna möjlighet delar lärare med personer på exempelvis det politiska fältet och i fackliga organisationer. För några år sedan disputerade jag på en avhandling om lärares villkor, organisering och projekt inom den grundläggande utbildningen. Under avhandlingsarbetet kom jag i kontakt med material från Sveriges Folkskollärarinneförbund och en del av deras drivna medlemmar. Ulla Lindström var länge redaktör för Sveriges Folkskollärarinneförbunds tidning, och den skarpa feministiska analys som genomsyrade tidningen under hennes redaktörstid fängslade mig. I föreliggande artikel fokuseras Ulla Lindströms arbete, såväl individuellt som kollektivt, för ökad jämställdhet. Detta engagemang bottnade bland annat i erfarenheter av arbete som folkskollärarinna, och omsattes i fackliga och politiska insatser.
Läraryrket var ett av de yrken som stod öppna och ansågs vara ett lämpligt och reellt alternativ för medelklasskvinnor under andra halvan av 1800-talet och in på 1900-talet. Genom läraryrket fick kvinnor möjlighet till utbildning, förvärvsarbete och ekonomiskt oberoende. Kvinnors förvärvsarbete bidrog till självständighet, självförtroende och ökad kunskap. Många lärarinnor engagerade sig i en kamp för kvinnors utökade medborgerliga rättigheter. Engagemanget kunde vara grundat i egna erfarenheter av begränsade förutsättningar i liv och arbete, t.ex. av skilda arbetsvillkor för män och kvinnor inom det egna yrket. Den ojämställda situationen inom folkskolläraryrket omfattade bland annat olika löner för manliga respektive kvinnliga lärare, begränsade möjlighet till karriärtjänster för kvinnor samt kvotering av platser till seminarieutbildningen till männens fördel.
För att få till stånd en förändring mot ökad jämställdhet i yrket organiserade sig folkskollärarinnor i Sveriges Folkskollärarinneförbund år 1906-1963. Folkskollärarinnor insåg att de egna yrkesvillkoren samtidigt var ett uttryck för generella samhällsförhållanden och det motiverade dem att arbeta med jämställdhetsfrågor även i samhället i stort. En av de folkskollärarinnor som brann för jämställdhetsfrågor var Ulla Lindström.
Ulla Lindström – folkskollärarinna, fackligt och politiskt aktiv
Ulla Lindström (1909-1999, född Wohlin, först gift Alm, senare Lindström) är kanske mest känd för att hon var ensam kvinna i Tage Erlanders socialdemokratiska regering mellan åren 1954-1966. Hon var då Sveriges tredje kvinna på statsrådsposition. Lindström var emellertid från början utbildad och verksam som folkskollärarinna. Därtill ingick hon i den fackliga organisationen Sveriges Folkskollärarinneförbunds centrala krets och var redaktör för förbundets tidning Lärarinneförbundet mellan åren 1934-1946.
Sveriges Folkskollärarinneförbund utgjorde tillsammans med andra fackliga kvinnoorganisationer en väsentlig del av den svenska kvinnorörelsen och medverkade till att forma det svenska samhället och välfärdspolitiken. Intresset för att driva jämställdhetsfrågor var också ett genomgående tema i Ulla Lindströms liv och arbete, och arbetet skedde på olika arenor. Hon såg likheter mellan lärares och politikers insatser och menade att:
”… pedagoger och politiker har samma utgångsläge därvidlag. Båda måste tro på möjligheten att påverka utvecklingen till det bättre, påverka människorna och miljön, ja, att påverka människorna genom miljön.” (Lindström 1965, s. 1.)
Efter att Ulla Lindström tagit sin lärarexamen arbetade hon ett läsår på landsbygden som vikarierande folkskollärarinna. Därefter erbjöds hon arbete som redaktör på tidningen Lärarinneförbundet. Hon har sagt att tjänsten var välkommen då det innebar att hon kunde förena arbetet med ansvar för barn och familj, och tjänsten var lokaliserad nära hennes bostad i Stockholm. Lärarinneförbundet var en liten veckotidning och språkrör för Sveriges Folkskollärarinneförbund. I förbundets centrum fanns radikala kvinnor som t.ex. Sveriges första kvinnliga överlärare Frida Härner, Sveriges andra kvinnliga stadsråd Hildur Nygren, samt Hanna Wanngård, dvs. reformpedagoger och socialdemokrater i likhet med Ulla Lindström.
Tv: Ulla Lindström (då Alm) andra person till vänster längst bak vid Sveriges Folkskollärarinneförbunds centralstyrelsemöte år 1945, beskuren bild. Andra person till vänster, längst ner är Hildur Nygren, då ordförande för Sveriges Folkskollärarinneförbund, sedermera Sveriges andra kvinna på statsrådspost. Th: Ulla Lindström avlägger statsrådseden år 1954.
I Lärarinneförbundet ventilerades fackliga, professionella och politiska frågor. Tidningen utgjorde ett sätt för de ledande i folkskollärarinneförbundet att nå ut till och mobilisera medlemmar. Förbundets visioner kunde på så vis förankras lokalt samtidigt som medlemmar i landet också gav respons på och bidrag till tidningen och ledningen. Ett väsentligt tema i tidningen var jämställdhetsfrågor.
Ulla Lindström var tidigt politisk aktiv och hon sympatiserade med socialdemokratin. Hon problematiserade återkommande kvinnors begränsade deltagande på förtroendeposter, i politik och på ledande befattningar. De argument som användes för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män var av såväl likhets- som skillnadskaraktär:
”För det första måste det vara ett slöseri med mänskliga resurser att inte utnyttja den bredare rekryteringensbas vid val av lämpliga personer… För det andra avhänder man sig … de fonder av speciella erfarenheter, som kvinnorna skulle kunna tillföra samhällsarbetet.” (Lindström odaterat anförande, s. 5-6)
Jämställdhetsfrågan omfattade enligt Ulla Lindström såväl arbetsliv som hemmets och omvårdnadens organisering. Argumenten och strategierna innebar betoning på likabehandling vad gäller t.ex. lika lön men också genusspecifika aktioner/insatser som exempelvis att öka tillgängligheten avseende barnomsorg.
Lindström var först politiskt aktiv på lokal nivå, som ordförande för Allmänna Kvinnoklubben i Stockholm (s) och som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. När hon år 1942 tillfrågades om att kandidera till stadsfullmäktige, svarade hon att: ”… om mitt namn… möjligen kunde `fiska´ en del röster från lärarkretsar och hyresgästföreningsfolk, så ansåg jag mig skyldig att hjälpa till med detta…” (Lindström 1942, s. 1). Partivänner förklarade också för henne att det var viktigt med ett kvinnligt namn med yrkesbeteckning på vallistan. Det politiska arbetet på nationell nivå bestod i att hon satt i riksdagens första kammare år 1946-1970. Lindström var även konsultativt statsråd i Tage Erlanders regering 1954-1966 med ansvar för familje-, konsument-, bistånds- och flyktingfrågor. I pressen omtalades hon ofta som ”hem- och familjeminister” och i en karikatyr skildras hon som bakandes en valkaka i form av ett kvinnoprogram med ingredienser som lika lön, ökade anslag till skolmåltider, fler barndaghem och lekskolor samt skydd mot obefogade uppsägningar (Lindström 1970, s. 119). Själv var Lindström skeptisk till konstruktionen av en specifik familjeministerpost. Hon tyckte inte att familjefrågor var ett avgränsbart område, och menade att dess innehåll tenderade att betraktas som kvinnofrågor och på så vis blev ett ”reservat för kvinnliga statsråd”(Lindström 1970, s. 345).
Jämställdhet som individuellt och kollektivt projekt
För att få gehör för jämställdhetsfrågor var det väsentligt att bygga allianser och nätverk mellan enskilda individer och också organisationer. Ulla Lindström menade att:
”Varje kvinna, som uppnått en i politik eller yrke framskjuten position, vet nämligen, att `ensam är inte stark´ och att den respekt, som hon kan tilltvinga sig, beror inte bara på vad hon individuellt kan prestera av bra och gediget arbete utan också på vilka kadrer av medsystrar hon har bakom sig…”(Lindström odaterat anförande, s. 8)
Betydelsen av allianser visade sig inte minst vid folkskollärarinneförbundets enträgna arbete med att införa likalön för kvinnor och män inom folkskolläraryrket. Under Lindströms tid som tidningsredaktör för förbundet var likalön en återkommande och central fråga. Folkskollärarinneförbundet lyckades mobilisera en stark kvinnoopinion för frågan i mitten av 1930-talet och stora delar den svenska kvinnorörelsen slöt upp bland annat genom föreningar som sammantaget representerade 60-70 000 kvinnor. Tillsammans uppvaktade de statsutskottet med en skrivelse till stöd för folkskollärarinnorna. Vid denna tid satt också Ulla Lindström i ledningen för Svenska kvinnoföreningars samorganisation (SKS). Inflytelserika personer som Alva Myrdal och finansminister Ernst Wigforss var även positiva till likalön. Till slut, år 1937, fattades beslut om att införa lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare, visserligen med några års fördröjning. Sveriges Folkskollärarinneförbunds nära relation till kvinnorörelsen visar sig också i att förbundet var medlem i och väl representerade i Yrkeskvinnor Samarbetsförbund (YSF) när detta bildades vid senare tillfälle. YSF var en nationell sammanslutning av 22 organisationer och 26 klubbar med syfte att ”verka för fullt genomförd likställdhet mellan kvinnor och män på alla samhällsområden” (YSF:s stadga).
Lindström ingick således i en rad olika fackliga och politiska sammanhang, inte minst med de fackliga kvinnoförbuden, den socialdemokratiska kvinnorörelsen och hon hade kontakter med en rad inflytelserika politiker och opinionsbildare som Ewa och Ernst Wigforss, Sveriges första kvinnliga statsråd Karin Kock, Alva och Gunnar Myrdal samt utrikesminister Östen Undén. Tillsammans med andra bidrog Ulla Lindström till förbättring av kvinnors villkor under sin verksamma tid. Det innebar inte att hon inte också mötte på mycket motstånd. Hon beskriver exempelvis i sina politiska biografier/dagböcker hur hon i pressen beskrevs med förklenande termer som ofta anspelade på negativa könsstereotyper, dvs. som beskäftig, hysterisk, amper, snakkesalig, trätlysten, babblande och sessa med stjärten känslig för ris (Lindström 1970, s, 199). Inte minst riktades kritik mot Lindström när hon bugade istället för hovneg vid den engelska drottningens besök år 1956.
I Riksarkivet finns en mängd pressklipp bevarade, och därtill brev från ett 50-tal svenska och 40-tal internationella avsändare, med anledning av tillfället. Kommentarerna från avsändarna lyder exempelvis: ”Du passar bäst som mjölkpiga och skurkärring”, ”Typiskt Häxa eller Trollpacka”, ”Det är väl heller ej att förvänta att någon kvinna skall ha så pass logik att hon kan skilja på sina egna privata åsikter och vad hon har att iakttaga när hon är medlem av en stats representation.” Men det förekommer också hyllningar till Ulla Lindström för hennes agerande från t.ex. ”Republikanska yrkeskvinnor” och ”Varvsarbetare i Kalmar” (Lindström 1956).
Sammanfattningsvis var Ulla Lindström aktiv som folkskollärare, inom fackföreningsrörelse samt som politiker på lokal, nationell och internationell nivå. Ulla Lindström och folkskollärarinneförbundet var viktiga beståndsdelar i den svenska kvinnorörelsen och bidrog till ökad jämställdhet i det svenska samhället. Samtidigt mötte de förstås mycket motstånd, motgångar och kvarstående problem. En förutsättning för det envisa engagemanget var tilltro till att förändring är möjligt. Ulla Lindströms tillförsikt kommer till uttryck i en dokumentär i vilken hon på ålderns höst säger: ”Vi har fått en utveckling som de inte kommer att kunna rasera. Jag är inte orolig för de svenska flickornas framtid” (TV-dokumentär 1993).
Slutord: Författaren vill rikta ett stort tack till Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) och Stiftelsen Lars Hiertas minne som genom stipendier möjliggjort arkivstudier vid TAM-arkiv och Riksarkivet, vilka ligger till grund för artikeln.
Sofia Persson är lektor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Persson disputerade på en avhandling om läraryrkets uppkomst och förändring inom den grundläggande år 2008. I och med avhandlingsarbetet grundlades ett särskilt intresse för folkskollärares liv och arbete, inte minst utifrån ett genusperspektiv.
LITTERATUR
Florin, Christina (2006) Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnors
rösträttsrörelse. Stockholm: Atlas.
Jerstedt, Sven, & Misgeld, Klaus (1987/1988) ”Frid och fröjd och samarbete: intervju med
Ulla Lindström”, i Arbetarhistoria, 1987:4/1988:1, nr. 44-45, s. 58-60.
Karlsson, Gunnel (1987/1988) ”Från broderskap till systerskap: det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, könskonflikter, makt och strategier”, i Arbetarhistoria, 1987:4/1988:1, nr. 44/45, s. 17-20.
Lindström, Ulla (1969) I regeringen: ur min politiska dagbok 1954-1959. Stockholm:
Bonnier.
Lindström, Ulla (1970) Och regeringen satt kvar: ur min politiska dagbok 1960-1967.
Stockholm: Bonnier.
Persson, Sofia (2008) Läraryrkets uppkomst och förändring: en sociologisk studie av lärares
villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige ca 1800-2000. Akademisk avhandling. Göteborg: Sociologiska institutionen, universitetet.
Persson, Sofia (2010) ”Folkskollärarinnorna och kvinnorörelsen”, i Högman m.fl. (red.)
Samhällsbyggare i närmiljön. ÅSU. Uppsala: Fören. för svensk undervisningshistoria.
Sjögren, Mikael (2003) “Statsrådet och genusordningen: Ulla Lindström 1954-1966”, i
Historisk tidskrift år 2003, vol. 1, s. 5- 28. http://www.historisktidskrift.se/documents/Historisk-Tidskrift-fulltext-2003-1.pdf
Källmaterial
Centralbiblioteket, Göteborgs universitet: tidskriften Lärarinneförbundet samt broschyrer från Sveriges Folkskollärarinneförbund.
Riksarkivet i Stockholm: Ulla Lindströms samling:
– Lindström, Ulla (1942) Brev till Viktor Ek, sekreterare i Stockholms arbetarekommun, 7 maj 1942, s. 1, i Handlingar 1942-1966, Ulla Lindströms samling, vol 12, RA.
– Lindström, Ulla (1956) Brev och pressklipp avseende utebliven nigning, Ulla Lindströms samling, vol 11, RA.
– Lindström, Ulla (1965) Opublicerat anförande, i Manuskript sociala frågor 1955-1966, Ulla Lindströms samling vol 4, RA.
– Lindström, Ulla (odaterat) Opublicerat anförande, i Manuskrift sociala frågor 1955-1966, Ulla Lindströms samling, vol 4, RA.
TAM-arkiv i Stockholm: material om och bilder av Sveriges Folkskollärarinneförbund och samarbetspartners.
TV-dokumentär: ”De fyras gäng” (1993). Annika Hagström intervjuar Ulla Lindström, Inga Thorsson, Agda Rössel och Barbro Johansson. http://www.oppetarkiv.se/video/1322005/ Hämtad 2016-01-03