THOM AXELSSON
Ejnar G., oäkta, född 1893 i stad med omkring 10,000 invånare. Modern har förutom Ejnar 3 oäkta barn, är ansedd för att vara mycket lösaktig, barnen ha olika fäder. Ejnars far är okänd. Från tidigaste år fick Ejnar leva i stor fattigdom och i en atmosfär, som var mättad av uselhet. I familjens enda rum tog den liderliga modern emot allehanda löst och supigt manfolk. Märkvärdigt nog visade sig Ejnar vara en snäll och foglig gosse såväl i skolan som annorstädes, ända tills han hade fyllt 12 år. En av lärarna har förklarat orsaken härtill vara Ejnars oerhörda stora läslust. I stället för att springa omkring på gatorna under fritiden läste han böcker med det mest blandade innehåll.
Men i Ejnars trettonde år upphörde intresset för läsningen. Hade han förut varit en mera ovanlig innesittare i det dystra hemmet så blev det nu tvärtom. Hans andra hem blev på gatan, där han slog sig tillsammans med andra pojkar. Som han var gott begåvad blev han snart ligans ledare, och med stor förslagenhet förövades en mängd tillgrepp i staden. Och när stadens poliskår sökte stävja deras ofog, flyttade ligans operationsområde till landsbygden. Ejnar gick sällan till sitt hem, han sov om nätterna var som helst, åt när han kom åt någon mat men hungrade ofta. Vid 14 års ålder var Ejnar väl meriterad för inträde vid uppfostringsanstalt och ditkom utmärglad av umbärande och fördärvad av enorm cigarrettrökning. (Lund 1915, s. 37-38).
Flera debattörer hävdade under 1900-talets inledning att ungdomskriminaliteten ökade så kraftigt att hela samhällsordningen var i fara. Frågan var vad denna ökning berodde på och vilka åtgärder som borde sättas in för att motverka denna utveckling. En viktig röst i den svenska debatten var David Lund, föreståndare på uppfostringsanstalten Hall.
Det inledande citatet är hämtat från Lunds artikel ”Om ungdomskriminalitetens orsaker” från 1915, och i den diskuterades flera av de frågor som var så centrala i Lunds samtid. I det följande ska vi se närmare på bakgrunden till några av dessa frågor och föreslagna lösningar till hur barn och unga kunde formas och disciplineras.
En gemensam skola
Kring sekelskiftet 1900 stod det svenska samhället inför en rad olika förändringar som industrialiseringen, urbaniseringen och demokratiseringen förde med sig. Inte minst framfördes krav på att det skulle finnas en gemensam bottenskola för alla barn och att alla utbildningsvägar skulle vara öppna för alla samhällsklasser. Folkskollärare Fridtjuv Berg, senare riksdagspolitiker och ecklesiastikminister, hävdade att ett samhälle som inte gjorde något åt ett utbildningsväsen där begåvade barn från mindre bemedlade hem inte fick chansen att studera vidare, var dömt till söndring och upplösning. I ett meritokratiskt samhälle – det vill säga präglat av en högt driven värdering av utbildningsmeriter och att vägen till samhällets topp skulle stå öppen för alla individer – var det förmåga, anlag och ambition som skulle avgöra individens plats i samhället, inte börd, ekonomiska förutsättningar eller bostadsort.
Trots att folkskolan gjordes obligatorisk 1842, var det först med en skärpning av skolplikten 1882 som skoltvånget blev mer påtagligt. Dessutom började också medelklassen i allt större uträckning skicka sina barn till folkskolan. Med andra ord var det först mot slutet av 1800-talet som alla barn i praktiken kom till skolan. Samtidigt började folkskolan i större omfattning, efter nya vetenskapliga ideal, ordna klasserna efter elevernas ålder.
Denna indelning av klasser tillsammans med idéer om elevernas normala utveckling och tydligare kunskapsnormer för vad varje elev borde klara av, gjorde samtidigt skillnaderna mellan eleverna alltmer uppenbara. Det var särskilt två kategorier av elever som ansågs vara svåra att hantera inom ramen för folkskolans normalklasser: de svagt begåvade och de vanartiga. De elever som ansågs vara svagt begåvade kunde som regel placeras i de hjälpklasser eller svagklasser som växte fram under 1900-talets inledande decennier. Däremot var det betydligt svårare att veta var man skulle placera de vanartiga eller svåruppfostrade eleverna.
Fridtjuv Berg ansåg, trots att han var en stark förespråkare för en gemensam bottenskola, att det måste vara möjligt att avskilja vissa elever från folkskolans normalklasser. Han såg det som nödvändigt att de, med dåtidens ordval, moraliskt och intellektuellt abnorma barnen avskildes och gavs en undervisning som passade för dem. Ingen förälder skulle, menade Berg, behöva skicka sina barn till en skola där de riskerade att utsättas för skadligt inflytande från bråkiga elever. Att hålla disciplinen var således det allra första som en lärare måste kunna enligt Berg. En skola utan disciplin såg Berg som helt meningslös, eftersom:
… i samma mån som disciplin saknas, i samma mån är det omöjligt att lära barnen något; en undervisning utan disciplin är en självmotsägelse. För min del vet jag ingen löjligare och ynkligare syn en än lärare eller lärarinna, som undervisar inför en klass av slöa eller stimmande barn. Det är en kvarn som går tom. (Berg 1914, s. 242).
Berg var visserligen inte helt främmande för att använda fysisk aga mot eleverna, men detta kunde inte vara grunden i uppfostran, utan här måste mer progressiva metoder till menade han.
Det var bland annat den typen av differentieringsfrågor som Alfhild Tamm hade att ta itu med när hon 1913 anställdes som skolläkare vid Stockholms folkskolor. Hon hade då under några år redan genomfört flera undersökningar som rörde elevernas fysiska och psykiska hälsa. Inte minst var hennes användande av intelligensmätningar något helt nytt i den typen av arbete. Intelligenstesten ansågs vara till stor hjälp när svagt begåvade elever skulle placeras i rätt klass. Tamms definition av intelligens är också intressant i sammanhanget, intelligens såg hon som
”den allmänna förmågan hos en individ att medvetet anpassa sitt tänkande efter nya krav, en allmän andlig anpassningsförmåga efter livets nya uppgifter och betingelser.” (Tamm 1925, s. 3).
Med detta följde för Tamm att elevens karaktär var central, för det var en sak att förstå vad som var klokt och riktigt, en helt annan att rätta sig efter denna insikt. Det satte särskilt fingret på de vanartade eleverna, de bråkiga och stökiga eleverna, som hade svårt att sitta still i klassrummet. Det var besvärligt att placera dessa elever i rätt klass, menade Tamm, särskilt de som inte visade någon tydlig intelligensdefekt, men hade ett beteende som inte gick att acceptera. En del av de vanartiga barnen kallades psykopater och Tamm ansåg att flera av dessa med lindrigare psykopati, skulle placeras i svagklasser, det vill säga klasser som i begåvningshänseende befann sig mellan folkskolans normalklasser och hjälpklasser. För de med mer omfattande svårigheter krävdes däremot andra löningar.
En återkommande diskussion var också vilka former av avvikande beteende som borde ses som en följd av arv eller miljö. Tamm menade till exempel att det var vanligt med psykisk efterblivenhet i samband med fattigdom och socialt elände. De hem som hon hade besökt i sitt arbete som skolläkare visade sig många gånger vara synnerligen torftiga. Hennes slutsats var därför att nedärvda anlag kunde ha stor betydelse, men inte alls i den utsträckning som man tidigare hade trott. Bland annat mot den bakgrunden föreslog Tamm en mer proaktiv lösning där barn ur så kallade brottslingsfamiljer tidigt avlägsnades från sina föräldrar och flyttades till ”goda hem”. Då fanns det, menade hon, stora möjligheter att de utvecklades till hederliga människor. Diskussionen om var de vanartiga och bråkiga barnen skulle placeras var inte ny och flera förslag hade varit på bordet tidigare.
När skola och familj inte räcker till
Det är något av ett svenskt, eller skandinaviskt, särdrag att stat och kommun över tid tar ett allt större ansvar för barn och unga. Detta skedde dock över lång tid och i flera etapper, inte minst genom nya lagar, reformer och institutioner. Förhoppningen att folkskolan skulle korrigera oönskat beteende hos barn och unga var stor, men allt kunde den inte hantera. Mot slutet av 1800-talet inrättades därför en rad olika former av anstalter – med namn som barnhem, avsöndringsskola, skyddshem, skolkarhem och uppfostringsanstalt – som skulle ta hand om vanartiga och kriminella barn och unga. Dessa anstalter var i huvudsak ett resultat av filantropisk verksamhet och en del av civilsamhället, de ville som regel inte ta emot barn och unga som var dömda i domstol.
Vid räddningsinstitutet Råby, som invigdes 1840, var exempelvis ambitionen att behandla och förbättra de pojkar som togs in, men det var ingen juridisk inrättning för korrektion och straff. Till skillnad får andra institutioner riktade Råby specifikt in sig på unga pojkar i åldern 9–16 år, och det krävdes att de intagna ungdomarna skulle ha någon form av vanart, eller att de var ”vilseförda och moraliskt vårdslösade.” (Larsson Kraus 2009 s. 52).
I och med 1864 års strafflag blev det möjligt för domstolar att döma barn och unga under 15 år till uppfostringsanstalt, men staten avsatte inga pengar för att bygga den typen av anstalt. Det blev i stället uppfostringsanstalten Hall utanför Södertälje, som efter inrättande 1876, blev först med att ta emot pojkar i ålder 10–15 år som hade omhändertagits via domstolsbeslut eller via kommuners omsorg. Det kan dock noteras att inte heller Hall drevs av staten utan av en förening. I alla händelser var motivet för att starta den formen av uppfostringsanstalt att inrätta en institution som kunde vara ett alternativ till fängelseväsendet. På så sätt kunde Hall fungera som en brobyggare mellan skola och fängelse, men som historikern Ulrika Norburg (2015, s. 197) lyfter fram så var denna spänning mellan bildningsprojekt och fängelse inte helt lätt att överbrygga. Till skillnad från skola och fängelse var inte placering på uppfostringsanstalterna tidsbestämda. De intagna pojkarna på Hall var dömda till uppfostran och det var personalen som bedömde när deras beteenden, handlingar och livsstil hade mognat tillräckligt för att de skulle anmälas till Halls styrelse för utskrivning.
När inte föräldrarna tog sitt ansvar för barnen, eller av olika skäl inte hade möjlighet att göra det, måste alltså samhället i form av olika myndigheter träda in som garant för barn och ungas välbefinnande. En viktig milstolpe i det sammanhanget, var 1902 års Lag om sedligt försummade och vanartade barn, som gav kommunerna möjlighet att inrätta särskilda barnavårdsnämnder som skulle ingripa när inte hemmen eller skolans uppfostringsmedel ansågs räcka till. Lagen kom till som en följd av flera års diskussion om den tilltagande ungdomskriminaliteten, inte minst var den så kallade Ligapojkskommitténs slutsatser viktiga i det sammanhanget. Kommittén var en statlig utredning som initierades 1896 för att komma till rätta med flera av de så kallade ungdomsproblemen.
Lagen från 1902 kan också ses mot bakgrund av diskussionen om en gemensam bottenskola. Om alla barn skulle gå i en gemensam skola måste också möjligheterna att avskilja störande och bråkiga barn förbättras. Det fanns annars, förmodade man, en risk att de välartade barnen kunde ”smittas” av de vanartiga barnens beteende. Lagen innebar också ett differentierat system av omhändertagande. De föräldralösa eller försummade barnen skulle till barnhem, de vanartiga till skyddshem och de som begått brott till uppfostringsanstalt. Det var emellertid inte lätt att göra klara distinktioner mellan dessa omhändertagande och ibland var det svårt att förstå orsaken till en viss placering.
Vad gäller de pojkar som togs in på uppfostringsanstalten Hall så var det som regel fattigvårdsstyrelserna som anmälde dessa pojkar före 1902 års lag, vilket i sig antyder att det inte bara hade med deras skolgång att göra, utan snarare olika former av social problematik. Efter lagens införande var det ofta de nyinrättade barnavårdsnämnderna som anmälde pojkarna, vilket medförde ett ökat fokus på den enskilde individen och dennes beteende. Det uteslöt inte att hemmen och familjerna många gånger sågs med viss misstänksamhet. I en artikel, ”Ett par ord om ungdomens förvildning”, i Social tidskrift 1914, menade till exempel en skribent att hemmen tusenfalt rev ned vad skolan bygget upp. Tidskriften var ett samarbete mellan flera olika föreningar som intresserade sig för aktuella sociala frågor. Målet med tidskriften var att
”närma skilda samhällsklasser till varandra och främja samförstånd för en lugn och lycklig samhällsutveckling.”
I takt med skolans ökade krav under 1920-talet blev debatten om de svåruppfostrade barnen alltmer intensiv mellan pedagoger, barnläkare och filantroper. Det visade sig bland annat i 1924 års Lag om samhällets barnvård, som trädde i kraft 1926, och innebar att det var obligatoriskt för kommunerna, som inte hade gjort detta tidigare, att inrätta barnavårdsnämnder. Dessa nämnder skulle planera för barnens bästa och utveckla program för social barn- och ungdomsvård, som bland annat, på det lokala planet, kunde motverka den ökande ungdomsbrottsligheten. Det var också i dessa nämnder som det skulle bestämmas vilka barn som eventuellt skulle tvångsomhändertas. Dessa omhändertagande kunde då, som nämndes ovan, ske till olika institutioner, ett av dessa var uppfostringsanstalten Hall.
Uppfostringsanstalten Hall
Även om folkskolan var viktig i fostrandet av en välanpassad framtida medborgare så sågs den tilltagande ungdomskriminaliteten med oro. David Lund (1914) pekade i artikeln ”Om vanartade och brottsliga barns arv- och miljöförhållanden” ut tre centrala områden som samhället måste arbeta med för att förändra människor till det bättre:
Rashygien har till uppgift att motverka släktets urartning, degeneration, det sociala arbetet att lindra och hindra människornas nöd och elände, det pedagogiska arbetet att förädla och lyfta människornas vilja. Dessa tre vägar föra alla fram till samma mål: ett lyckligare och ädlare släkte. (Lund 1914, s. 442).
Lund började arbetat på uppfostringsanstalten Hall 1909 och var under åren 1916–1921 föreståndare. Till skillnad från flera av sina samtida kollegor förespråkade Lund progressiva metoder och menade att de intagna på Hall i första hand skulle förändras med hjälp av en god pedagogik. Det var inte en helt oväntad hållning med tanke på Lunds bakgrund som folkskollärare, intresset för pedagogiska frågor var stort. Det uteslöt emellertid inte en sträng disciplin på Hall, särskilt inte före Lunds tillträde som föreståndare. Enligt den första styrelsens reglemente för Hall var det tillåtet med fyra olika former av straff som kunde användas på de intagna pojkarna: de två vanligaste var kroppsaga eller cell, men det förekom också straff som förlust av betyg/utmärkelser/fristund, söndagscell, det vill säga fritidsisolering, gå miste om sängkläder och straffklass. Det sistnämnda var, enligt Halls årsberättelse från 1881, till för:
…de som gjort otaliga rymningsförsök eller visat mera oböjligt sinnelag har beslutats att elever ska avskiljas kortare eller längre tid i en ”s.k . straffklass, med särskild för ändamålet inredd lokal, bestående af ett större, med jerngaller försedt rum, der de både arbetat och tillbringat fristunderna, medan de under nätterna hållits instängda i celler, försedda med jerngrindar. Denna klass hålles ständigt bevakad af särskild vaktkarl. (Citerad i Norburg 2015, s. 149).
Med andra ord fanns det straff och arbetsmetoder på Hall som i det närmaste var att associera med fängelset. Trots att Hall kunde fungera som ett alternativ till fängelse, var ändå det centrala att uppfostra och utbilda de intagna. Anstalten följde i allt väsentligt samma riktlinjer som folkskolan vad gäller undervisning och med tiden fick de också en egen hjälpklass för de intagna som ansågs klent begåvade.
Det fanns flera skäl till att pojkar togs in på Hall, men några av de vanligaste var: stöld, olydnad, vanart, fel umgänge, skolk, rymning, alkoholförtäring och våldsamt/brutalt uppträde. Tanken var att Hall skulle ta hand om svåra fall av misskötsel som folkskolan inte riktigt klarade av att bemästra, men som Norberg (2015) visar kunde det ibland vara tämligen milda förseelser som ledde till att en placering på Hall.
Skyddsuppfostringsarbetare ställdes ofta, enligt Lund, inför frågan om vad som var vanartens eller brottslighetens orsaker. Lund frågade sig om det berodde på en ärftlig belastning, en vidrig miljös inflytande, eller om det möjligen kunde finnas andra orsaker. För att få svar på dessa frågor undersökte han samtliga intagna på anstalter för vanartiga och/eller brottsliga barn. Av dessa 815 intagna barn i landet var 709 pojkar och 106 flickor. För att ha en referensgrupp att jämföra med använde Lund också 212 ”välartade vanliga folkskolebarn”, av vilka 110 var pojkar och 102 flickor. Det kan noteras att pojkarna dominerade antalet intagna och hamnade som regel på uppfostringsanstalt eller skyddshem, medan vanartiga flickor vanligen placerades i skyddshem eller flickhem. Skälen till att flickorna togs in på anstalt skiftade också, men fler fall handlade om bristande sedlighet.
I sin undersökning pekade Lund ut flera olika faktorer i ungdomarnas uppväxt som kunde ha betydelse för att ungdomskriminalitet utvecklades. Inte minst såg han många negativa faktorer som påverkade i det moderna samhällslivet, inte sällan var hemmens ekonomiska situation och moraliska karaktär bristfällig. Det var, enligt Lund, tre gånger vanligare att vanartade barn var födda utom äktenskapet jämfört med kontrollgruppen. Lund lyfte fram så kallade förbrytarfamiljer – familjer där det pågick en omfattande brottslighet – för att illustrera hur svårt det var att dra en skarp gräns mellan brottslighetens medfödda och förvärvade orsaker. För barn i dessa familjer kunde uppfostran vara mycket betydelsefull, menade Lund, till och med mer än anlagen. Lund lyfte fram flera exempel på avskräckande miljöer. Angående en flicka skrev han att hon var:
… tjuvaktig, osedlig, klent begåvad, har växt upp i ett hem bland lösaktiga kvinnor. Av flickans 2 syskon äro två bröder straffade för stöld och rån, en av dessa har begått självmord, 2 andra bröder och en syster äro såväl fysiskt som psykiskt mindervärdiga. Samtliga äro oäkta. Modern lösaktig och straffad. Fadern är en avsigkommen supare, även han straffad. Farfar var drinkare. Mormor var periodiskt sinnessjuk. (Lund 1915, s. 431).
I en sådan miljö var det enligt Lund inte lätt att välja rätt väg. Lund öppnade således – till skillnad från många andra samtida debattörer – upp för miljöns betydelse i samband med barnens uppfostran. Individen var inte enbart bestämd av sin biologi, utan var möjlig att förändra med hjälp av socialpolitiska och pedagogiska åtgärder. Denna potentiella förändringsbarhet gällde i huvudsak de vanartade och svåruppfostrade barnen, enligt Lund, en helt annan sak var det med de barn som hade en bristande begåvning. En svag begåvning kunde inte, hävdade Lund, förklaras med otillräcklig uppfostran, utan den måste förklaras med biologi och ärftlighet. I de fallen fanns det, enligt Lund, någon procent av barnen som var oförbätterliga.
Det var inte heller så att den ena förklaringen uteslöt den andra. Lund misstänkte att det fanns ett visst kausalt samband mellan barns psykiska och fysiska mindervärdighet och ungdomskriminalitet. Han hävdade att det var dubbelt så många vanartade barn som också var klent begåvade, och omkring tre gånger så många vanartade barn som var imbeciller jämfört med kontrollgruppen. Det var också, hävdade han, bland dessa ”psykiskt mindervärdiga barn” som man kunde hitta flera återfallsförbrytare. Förutom att dessa barn hade ett ”förslappat viljeliv” hade de, enligt Lund, också svårt att se sambandet mellan tidigare erfarenheter och nya upplevelser (Lund 1915, s. 24–25).
I den första svenska avhandlingen om intelligensmätningar 1914, skriven av G. A. Jaederholm, uttrycktes de biologiska förklaringarna tämligen krasst. Jaederholm hävdade att de svagt begåvade hjälpklassbarnen, de debila, i det närmaste var oemottagliga för all slags miljöpåverkan. Detta alldeles oavsett om deras miljö bestod av skola eller hem. Dessutom hade många kliniska undersökningar av imbecilla, enligt Jaederholm, visat att miljön påverkade mindre ju mer efterbliven individen var. Det var en hållning som inte var helt ovanlig under 1900-talets inledande decennier. I det sammanhanget framstår Lund som lite speciell eftersom han påpekade att det egentligen spelade mindre roll om barnets vanart berodde på miljö eller arv. Hans hållning var att en pedagog hade till uppgift att förbättra individen alldeles oavsett hur problemen uppstått.
Som nämndes ovan tog staten över tid ett allt större ansvar för de unga. I och med 1902 års Lag om sedligt försummade och vanartade barn inrättades till exempel skyddshem för vanartade barn som inte begått några brott. Innan lagens tillkomst hade flera kommuner skickat en del av dessa vanartiga barn till Hall, trots att de inte nödvändigtvis hade begått några brott. Det var egentligen landstingen som ansvarade för skyddshemmen, men riksdagen gav kommunerna rätt att även i fortsättningen använda Hall för en del av sina skyddshems-placeringar, vilket också gav dem rätt till visst stadsbidrag.
Den första helt statliga uppfostringsanstalten var Bona utanför Motala, som drevs under perioden 1904–1948. Bona var dock till för äldre pojkar i åldern 15¬–18 år. Målsättningen med att placera de unga pojkarna på Bona var i alla händelser densamma som för Hall: att de intagna skulle förbättras och på sikt bli arbetsdugliga medborgare. Det skulle främst ske genom en utbildning som siktade in sig mot ett praktiskt yrke, vilket var en ambition som låg i linje med de diskussioner som fanns om skolans förändringar i stort under början av 1900-talet.
1906 års Folkundervisningskommitté́ hade till uppgift att föreslå̊ lämpliga åtgärder för en förbättring av folkundervisningen. Den tillsattes och leddes under långa perioder av dåvarande ecklesiastikminister Fridtjuv Berg. År 1914 levererade kommittén sitt betänkande som behandlade folkskolan. Ett förslag från folkundervisningskommittén var att kristendomsundervisningen skulle skäras ner och i stället betonades att skolan skulle ge social fostran och medborgerlig bildning. Enligt kommittén räckte det inte heller med fem eller sex år i folkskolan, utan här krävdes en praktiskt inriktad fortsättningsskola där eleverna kunde gå kvar ett par år efter folkskolan och lära sig ett praktiskt yrke.
År 1918 inrättades den så kallade fortsättningsskolan för de elever som inte gick vidare till högre skolor efter folkskolan. Fortsättningsskolan hade två huvudformer, en allmän och en yrkesbestämd. För elever som hade genomgått ofullständig folkskola, så kallade paragraf 48-elever, fanns det en undantagsform som kallades ersättningsskola. Den var som regel till för de elever som hade gått i folkskolans hjälpklass. Det fanns också ett ökat intresse att läsa vidare vid högre och mer teoretiskt inriktade skolformer, men det sågs i flera sammanhang som ett potentiellt problem.
”Överbefolkning på de lärdes bana”
Trots uttalade meritokratiska ideal fanns det en ambivalent hållning till vilka elever som egentligen skulle ges möjligheter att läsa vidare vid högre skolformer. Denna kluvna hållning visade sig till exempel i ett betänkande av 1918 års Skolkommission. De åberopade psykologiskt viktiga sakförhållande som visade att elever från olika sociala grupper i samhället hade olika förutsättningar för bildning. Kommissionen menade dock att det inte generellt gick att säga om hemmens sociala och ekonomiska villkor överensstämde med elevernas förmåga. Medlemmarna i kommissionen ansåg att de individuella anlagen var betydligt viktigare än uppväxtmiljön. Det var därför viktigt att en gemensam skola anordnades så att teoretiskt obegåvade och ekonomiskt rika byttes ut mot fattiga och begåvade.
I ett utlåtande över skolkommissions betänkande några år senare uttalade Skolöverstyrelsen en mer tveksam inställning till att alla elever skulle få samma möjligheter till utbildning. De uttryckte en oro över att för många elever skulle vilja läsa vidare om folkskolan blev en gemensam bottenskola. Avdelningschefen och undervisningsrådet Viktor Fredriksson hävdade att var en missuppfattning att individerna skulle ha obegränsad rätt till utbildning efter sina anlag – det kunde det inte bli tal om. Tvärtom såg han en fara i att de mest studiebegåvade ur alla samhällsklasser samlades ihop på ett ställe. Fredriksson skrev att:
”Staten bör alldeles icke medverka till skapandet av ett lärdomsproletariat eller ens frambringande av s. k. överkvalificerad arbetskraft. Dylikt skulle vara icke blott i hög grad oekonomiskt utan även direkt skadligt såväl för individerna som för den sociala trevnaden. ”(SOU 1924:24, s. 330).
Under 1920-talet var det alltså flera svenska debattörer som motsatte sig en långt driven sammansmältning av samhällsklasserna i folkskolan, men efter många och långa diskussioner så genomfördes trots allt en skolreform 1927. Trots att reformen var något av en halvmesyr gav den i alla fall elever från folkskolan viss möjlighet att läsa vidare vid högre skolor. Mot denna möjlighet framfördes också efter reformens införande en hel del kritik. I Tidning för Sveriges Läroverk, hävdades till exempel i en ledare 1929, att överbefolkningen inom de intellektuella yrkena började bli ett allvarligt socialt problem. En annan skribent framförde att ett bildat proletariat var ett samhälleligt ont, eftersom de flesta elever ändå var förutbestämda för praktiska arbetsuppgifter. Att utbilda fler intellektuella än samhället krävde var därför inte önskvärt. Att de som skulle arbeta praktiskt blev kvar för länge vid skolbänken såg skribenten som såväl bortkasta tid som förslösad ekonomi. Denna överproduktion av intellektuella bidrog, menade han, till att fler skulle ansluta sig till antisociala partigrupper i samhället. Under början av 1900-talet var det alltså, alla meritokratiska föresatser till trots, viktigt att individen inte hade orealistiska uppfattningar om sina möjligheter. Skolan hade många uppgifter, men den mest centrala var att utbilda arbetsdugliga medborgare. Det för oss tillbaka till exemplet med Ejnar som nämndes i inledningen.
Ett olyckligt slut
Enligt Lund upphörde alltså Ejnars stora intresse för läsning vid tretton års ålder och han började i stället leva på gatan tillsammans med andra pojkar. Situationen blev alltmer ohållbar och efter diverse brott blev Ejnar, vid fjorton års ålder, och – enligt Lund väl meriterad – intagen på Halls uppfostringsanstalt. Även om Ejnar besatt en god förståndsbegåvning och i flera ämnen var bäst i klassen, var han i fysiskt avseende efterbliven och sjuklig. Lund menade att denna svaghet med all säkerhet berodde på stark onani och cigarrettrökning. Vidare hävdade Lund att Ejnars kropp aldrig utvecklades normalt, vilket tydde på en ”djupgående degeneration”. Ejnar visade, enligt Lund, ett klent intresse för praktiskt arbete, utan intresset var i stället ensidigt intellektuellt.
Detta ensidiga intresse för intellektuellt arbete förefaller vara något problematiskt i Lunds ögon. Han skriver hur Ejnar under sin sista tid på anstalten Hall verkat finna mer stadga och uppförde sig gott. Efter utskrivning från Hall fick Ejnar arbeta och bo på en lantgård ihop med en kamrat som tidigare skrivits ut från anstalten. Kamraten var foglig och arbetsam, men för Einar var det enligt Lund besvärligt. Redan efter ett par månader fick han klagomål på sig: han saknade håg för ordnat arbete, var orolig och lögnaktig. Kamraten gjorde vad han kunde för att hjälpa Ejnar till rätta, men detta hjälpte föga. Ejnars ambitioner, förefaller av Lunds artikel att döma, vara en del av problemet. Ejnar hade nämligen, som Lund uttrycker det,
”…fått för sig, att han skulle bliva något mer än en vanlig arbetare: han skulle utbilda sig till kontorist och började också att på lediga stunder genomgå per korrespondens en kurs om bokföring. Han tröttnade snart nog på denna kurs, beslöt sig för att sluta sin plats, reste till huvudstaden, erhöll där icke någon plats och stod en dag på gatan utan andra medel än – brottet. Han begick en stor stöld, lämnade med sitt byte huvudstaden och begav sig till en av våra större städer. Framkommen hit köpte han genast en revolver och jagade en kula genom huvudet på trappan till detektiva polisstationen” (Lund 1915, s. 39)
Det är inte helt lätt att dra några tydliga slutsatser av ovanstående citat, men Lund poängterade, på samma sätt som flera dåtida debattörer gjorde, att fostran av barnen måste gå från det yttre till det inre. När inte denna disciplinering lyckades kunde följderna alltså bli förödande. Vad gäller Ejnars kriminella beteende och tragiska självmord så berodde detta, enligt Lund, säkerligen i en partiell psykisk degeneration, i ett missriktat känslo- och viljeliv, som påverkats av en demoraliserande miljö och – får man förmoda – att han ville bli något annat än en vanlig arbetare.
Det var många gånger svårt att göra tydliga distinktioner mellan brottslighet, olika former av misskötsamhet eller sociala problem. På det följde också att det var svårt att veta var dessa barn och unga skulle placeras, men så långt det var möjligt var det önskvärt att ha dem i folkskolan. Målet med utbildning var – alldeles oavsett om det gällde folkskolan, uppfostringsanstalt eller annan institution – att disciplinera och forma individer som var arbetsvilliga och anpassade för det moderna samhället. Det innebar självstyrande individer som kunde lägga band på sig och visste att se till samhällets bästa i första hand.
Thom Axelsson är docent och lektor i utbildningsvetenskap vid institutionen för Barndom, utbildning, samhälle, Malmö Universitet. Till hans senaste publikationer hör Skola och medborgarfostran: Mellan pedagogik, vetenskap och moral (Axelsson & Qvarsebo), 2022, och ”De svåruppfostrade barnen – Skolpsykiatrins framväxt och etablering i Sverige 1910–1955”, Scandia vol 87 nr 2, 2020.
LITTERATUR
Källor:
Anjou, N.J. (1932) ”Den högre skolan och det bildade proletariatet”, Tidning för Sveriges
Läroverk, nr 14.?)
Berg, Fridtjuv (1992/1883) Folkskolan såsom bottenskola: Ett viktigt inlägg i en viktig
samhällsfråga, Stockholm: Lars Hökenbergs förlag.
Berg, Fridtjuv (1905) Individualitet eller schablon: Det är frågan, Stockholm: Svensk
läraretidningens förlag.
Berg, Fridtjuv (1911–1928) Nutidsfrågor på̊ uppfostrans område. Några inlägg i svensk
pedagogik och skolpolitik, Lund; Aktiebolag skånska centraltryckeriet.
Berg, Fridtjuv (1914) ”Uppfostran till självstyrelse”, Social tidskrift N:r 6.
Jaederholm, G. A. (1914) Undersökningar över intelligensmätningarnas teori och praxis
I–II, Stockholm: Albert Bonnier förlag.
Lindberg, O. E. (1914) ” Ett par ord om ungdomens förvildning” Social tidskrift N:r 6.
Lund, David (1914) ”Om vanartade och brottsliga barns arv- och miljöförhållanden”,
Social tidskrift N:r 6.
Lund, David 1915 ”Om ungdomskriminalitetens orsaker”, Svenskt Arkiv för Pedagogik.
Skolkommissionen betänkande I:1 Grunderna för en ny läroplansorganisation:
Underdånigt betänkande avgivet 22 april 1922, Stockholm, s. 69-75.
SOU 1924:24 Kungliga skolöverstyrelsen utlåtande över skolkommissionens betänkande.
Citatet från s. 330.
Tamm, Skolhygieniska undersökningar 1906–1918 FIVe:1, Stockholms folkskolor, StS.
Tamm, Alfhild (1925) Kortfattad vägledning: Att använda vid utbildningen av lärare för
sinnesslöa och andra psykiskt abnorma barn. Fittja: Slagsta seminarium. s 42.
Alfhild Tamm, ”Undersökningar av till intagning i Stockholms hjälpklasser anmälda barn
jämte några ord om den s. k. medfödda alexin”, Meddelanden från svenska
föreningen för dövas väl, nr 4, 1923.
Alfhild Tamm, ”Ordblindhet och därmed besläktade rubbningar hos barn”, Förhandlingar
vid allmänna svenska mötet för vården om de sinnesslöa Karlstad 18–19 juni 1924,
1924, s. 24–25.
Alfhild Tamm, ”Bedömandet av psykiska egendomligheter hos barn”, Förhandlingar vid
elfte allmänna svenska mötet för vården om de sinnesslöa i Uppsala 15–16 juni
1933, 1933, s. 32.
Referenser:
Axelsson, Thom (2007) Rätt elev i rätt klass: Skola, begåvning och styrning 1910-1950,
Linköping.
Axelsson, Thom (2020) ”De svåruppfostrade barnen: Skolpsykiatrins framväxt och
etablering i Sverige 1910–1955”, Scandia, Band 86, Häfte 2.
Larson Germund, (2018) Förbrytelser och förvisningar. Bestraffningssystemet i de
svenska läroverken 1905–1961. Studier i utbildnings- och kultursociologi 12.
Utbildningshistoriska meddelanden 6. 296. Uppsala.
Larsson Kraus (2009) Att odla ett samhälle: Råby räddningsinstitut och 1940-talets
sociala ingenjörskonst, Sudia Historica Upsaliensia 236.
Frangeur, Renée (2007) Pojkar, pli och pedagogik, Stockholm: Carlssons.
Frydendahl Larsen, Bolette (2020) Opdagelse og diagnosticering. Fra uopdragelighed til
psykopati på Vejstrup Pigehjem 1908–1940, Lunds universitet.
Norburg, Ulrika (2015) Fängelse, skola, uppfostringsanstalt eller skyddshem:
Åkerbrukskolonin Hall för pojkar år 1876–1940, Linköping.
Qvarsell, Roger (1985) ”Från vanart till psykopati: Om barnpsykiatrins framväxt i
Sverige under mellankrigstiden”, Lyconos. 1985.
Qvarsell, Roger (1996) ”Ungdomars brottslighet och samhällets vård”, i Bengt-Åke
Armelius m fl (red.) Vård av ungdomar med sociala problem, Stockholm: Gumesson 1996.
Qvarsebo, Jonas (2006), Skolbarnets fostran. Enhetsskolan, agan och politiken om barnet
1946-1962, Linköping.
Sandin, Bengt (2003) ”Barndomens omvandling – från särart till likart”, i Bengt Sandin
& Gunilla Halldéns (red.), Barnets bästa: En antologi om barndomens innebörder
och välfärdens organisation, Stockholm: Symposion.
Sandin, Bengt & Sundkvist, Maria (2000) ””Grå är all teori, grönt är endast livets friska
träd” ¬– David Lund, Hallpojkarna och vetenskapen”, i Bengt Erik Eriksson &
Roger Qvarsells (red.) Samhällets Linneaner: Kartläggning och förståelse i
samhällsvetenskapernas historia. Stockholm: Carlsson.
Sundkvist, Maria (1994) De vanartade barnen: Mötet mellan föräldrarna och
Norrköpings barnavårdsnämnd 1903-1925, Hjelms: Linköping 1994.