Vägvalen i yrkesutbildningen- som jag minns dem! Från Yrkesskola till Gymnasieskola, tiden fram till 1991

PETER HOLMBERG

Den 3 maj 1971 började jag min anställning på dåvarande Skolöver-styrelsens (SÖ) planeringsavdelning. Denna vår var en intensiv period på SÖ, då riksdagen 1970 beslutat att yrkesutbildningen skulle reformeras och integreras i den nya gymnasieskolan inför läsåret 1971/72. Mina första arbetsuppgifter bestod i att manuellt ställa samman de inströmmande uppgifterna om hur eleverna valt till de helt nya yrkeslinjerna. Att det var ett hett material förstod jag då mina chefer dagligen efterfrågade läget eftersom utbildningsdepartementet var angeläget om att snabbt få in resultatet av elevernas val.

Skolreformerna skulle hösten 1971 fullbordas och gymnasieskolan bli en enhetlig integrerad skolform där såväl det nya gymnasiet som den helt nya fackskolan från 1966 skulle ingå tillsammans med den nya yrkesutbildningen. Utmärkande för denna var att alla grundläggande yrkesutbildningar, nu benämnda linjer, de skulle vara tvååriga och ha inslag av allmänna ämnen. I yrkesskolan hade motsvarande heltidskurser varierat i tid mellan en termin och fyra år.

Tankarna på ett enhetligt gymnasium hade tagits fram redan av 1946-års Skolkommission i linje med dess uppdrag om demokratisering av skolväsendet och avveckling av det tidigare parallellskolesystemet. Under 1950-talet tog det stora arbetet med enhetsskola/grundskola den mesta tiden och uppmärksamheten i anspråk. Under början av1960-talet arbetade 1960-års gymnasieutredning och fackskoleutredningen parallellt med att utveckla förutsättningarna för ett enhetligt kommunalt gymnasium, där även utbildningarna från tekniska gymnasier och handelsgymnasier skulle ingå. I propositionen 1964: 171 föreslog regeringen på grundval av dessa utredningars införande av dels av en kommunal skola, benämnd gymnasium, vilken skulle ersätta dåvarande statliga och kommunala allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier och kommunala handelsgymnasier, dels av en ny kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Denna omdaning av det gymnasiala skolsystemet skulle genomföras 1966 och i kommande etapper följas av en reformering även av utbildningarna i yrkesskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen.

Reformens huvudsyfte var att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet och fackskolan, som senare kompletterat med utbildningarna inom yrkesskolan bättre skulle svara mot ungdomarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått grundskola skulle så långt det praktiskt var möjligt få den ytterligare utbildning, som passade elevens intressen och förutsättningar.

Yrkesutbildningsberedningen

Delvis parallellt med gymnasieutredningen, men med viss fördröjning, arbetade även Yrkesutbildningsbredningen (YB) åren 1963-70 med att göra en samlad översyn av yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. I direktiven lyfte statsrådet Ragnar Edenman, chef för dåvarande ecklesiastikdepartementet fram några punkter att observera.

”Den nuvarande undervisningen i verkstadsskolorna syftar ofta ensidigt till ett inlärande av manuella färdigheter. De snabba omställningarna i produktionen och även förändringarna av arbetet som sådant synes motivera, att även andra färdigheter eller snarare egenskaper övas i större utsträckning än som nu sker. Förmågan att samarbeta med andra anställda på arbetsplatsen, att planera arbetet rationellt, att ta ställning till olika handlingsalternativ osv är egenskaper, som företagen är lika beroende av hos sina medarbetare som de rent tekniska färdigheterna”

”Inom många av yrkeslivets områden stiger kraven på teoretiskt kunnande. Det är nödvändigt att utredningen tar upp frågan om att göra teoretiska kunskaper tillgängliga för bredare elevkategorier inom yrkesutbildningen.”

Det gjorde utredarna, om än kanske inte fullt ut med dagens mått mätt. Under arbetets gång förändrades förutsättningarna för YB:s arbete genom att det nu politiskt stod klart yrkesutbildningen skulle ingå som del i en gemensam ”ungdomsskola” YB ägnade därför namnfrågan betydande intresse och menade att om gymnasiet, fackskolan och yrkesutbildningen skulle utgöra en gemensam skolform borde den ha en mer neutral benämning och introducerade arbetsnamnet ”mellanskolan”. Under beredningen av YB:s förslag beslutades slutgiltigt att det nya gymnasiala stadiet skulle ha namnet ”gymnasieskolan”.

Det återstod nu att besluta om yrkesutbildningarnas framtid med utgångspunkt i betänkandena ”Yrkesutbildningen I och II ”SOU 1966:3 respektive SOU 1967:48. Utredningens första huvudsekreterare, Birger Gårdstedt, var nu skolråd och min chef på planeringsavdelningen på SÖ. Ett avslutande betänkande lades fram först 1970 och behandlade utbildningen av yrkeslärare (SOU 1970:4 ”Reformerad lärarutbildning”). Den innehöll en ingående översikt över yrkespedagogik och många tankar om hur den kunde utvecklas. De forskar- och expertinlägg som utredningar hade möjlighet att göra vid den här tiden var rena kunskapsöversikter. Förslagen innehöll förstärkningar av de sex Yrkepedagogiska instituten (YPI), som utbildade yrkeslärare och krav på nya yrkesmeriter för tillträde. Men detta är ett omfattande område och värt en egen artikel.

På Skolöverstyrelsen fanns ännu i början på 1970-talet många medarbetare som tidigare hade tjänstgjort på Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning (KÖY). KÖY hade varit tillsynsmyndighet för yrkesskolan, en brokig skolform som den nya gymnasieskolas 13 yrkesförberedande linjer nu i huvudsak skulle ersätta, även om det också kunde finnas ett antal specialkurser och påbyggnadsutbildningar.

Yrkesutbildningens framväxt

Det är svårt att ge en samlad bild av den svenska yrkesutbildningens framväxt och utveckling. Yrkesutbildningen hade från början länge behandlats som artskild från annan utbildning och sällan förekommit i skoldebatten. Varje del av utbildningen hade i sin tur ofta ansetts som och behandlats som helt skilda från varandra. Någon akademisk forskning hade heller inte förekommit inom området förrän den första avhandlingen lades fram 1965 (Några drag i den svenska yrkesutbild-ningens utveckling, Brita Wernlund, 1965).

Trots avsaknaden av dokumentation och forskning har lärande till praktiska arbetsuppgifter naturligtvis alltid förekommit. I det gamla bondesamhället ingick lärandet till jordbrukets arbetsuppgifter i socialiseringen av de unga. Det gällde också vissa hantverkssysslor som med tiden specialiserades allt mer. I stadsmiljöer växte hantverksskrån upp under medeltiden i syfte att reglera tillgången på hantverkare och garantera kvaliteten på produkterna. Ett system med lärlingar och gesäller hos hantverksmästare skapades och var länge, fram till 1847, strängt reglerad. Efter 1864 års näringsfrihetslagstiftning blev det fritt att etablera sig som yrkesman. Inom några få områden hade genom privata initiativ skolor för vissa yrkeskategorier etablerats främst inom handel och husligt arbete. En annan tidig skola var Chalmers slöjdskola i Göteborg. Systemet med att ta emot lärlingar fanns dock kvar inom industri och hantverk och vissa serviceyrken och var länge den dominerande inkörsporten inom dessa yrken. Vid början av 1920-talet beräknas att det fanns ca 40 000 lärlingar. Dessa var dock anställda enligt kollektivavtal och de betraktades inte som en del av utbildnings-systemet. I vissa fall kunde dock lärlingarna delta i kurser i fackteori vid särskilda lärlingsskolor. Detta skedde utanför arbetstid på kvällar eller på söndagar. Precis som än i dag i Danmark och Tyskland var kravet för tillträde att eleven först hade fått en anställning som lärling.

En öppen skolförlagd yrkesutbildning i offentlig regi har inte någon lång tradition i vårt utbildningssystem. De första verkstadsskolorna tillkom först 1921 efter riksdagsbeslutet 1918. I verkstadsskolorna var en anställning som lärling inte längre något villkor för tillträde, men eleverna måste vara 13 år och ha fullföljt folkskolan. Verkstadsskolorna erbjöd utbildning på heltid varigenom vi nu fick en yrkesutbildning som var skild från arbetslivets lärlingsanställning och som ägde rum i skolmiljö utan anknytning till en arbetsplats. Bakom förslaget fanns en misstro mot lärlingsutbildningens effektivitet och utvecklingsmöjligheter. Det framhölls att lärlingar ofta missbrukades som billig arbetskraft och att kvalificerad handledning alltför ofta saknades (Prop. 1921:1). Detta synsätt återkommer flera gånger under de kommande åren främst från fackliga organisationer men även från företag och arbetsgivarorganisationer.

Yrkesutbildning i offentlig regi förstärktes kraftigt under depressionen på 1930-talet, då de första centrala verkstadsskolorna tillkom. ”Yrkesskolan” blev ett samlingsnamn för denna skolform som succesivt växte fram när behov uppstod, ofta i nära samarbete med lokalt näringsliv och med arbetsmarknadens parter. KÖY hade tillkommit 1944 som en utdragen följd av Saltsjöbadsöverenskommelsen (1937) mellan arbetsmarknadens parter. Yrkesutbildningsfrågorna avskildes då från SÖ liksom även handelsgymnasier och tekniska gymnasier som också kom att tillhöra KÖY:s ansvarsområde.

Först 1955 tog riksdagen ett principbeslut grundat på 1952-års yrkesutbildningssakkunnigas förslag om att all ungdomsutbildning i offentlig regi, inklusive yrkesutbildningen skulle vara finansierad av samhället. Samtidigt fattades ett annat viktigt beslut med långtgående framtida konsekvenser för svensk yrkesutbildning. Riksdagen beslöt då att för sista gången avvisa ett förslag om införande av en lärlingslagstiftning av tysk eller dansk modell. Förlag om detta hade framförts ända sedan 1864 och senast av KÖY år 1945.

I takt med utbyggnaden av yrkesskolorna minskade den avtalsreglerade lärlingsutbildningen starkt, vilket innebar att den svenska traditionen med skolförlagd utbildning etablerades och förstärktes. Under speciellt 1950-talet och tidigt 60-tal expanderade yrkesutbildningarna mycket snabbt och floran av utbildningar utökades i form av lokala läroplaner. Beteckningen läroplan var inom yrkesskolan närmast synonymt med nutidens kursplaner. Yrkesutbildningen blev vida spridd över landets då ca 1000 kommuner och bedrevs i kommunala yrkesskolor av mycket olika storlek. Det blev allt mer uttalat att varje kommun borde ha en egen yrkesskola. Före 1957 ofta i provisoriska lokaler, men från detta år utgick statsbidrag även till byggande av mer ändamålsenliga yrkesskollokaler. Drygt 60% av yrkeskolorna  var primärkommunala och kunde vara av olika typer, verkstadsskolor, handelsskolor eller hemtekniska skolor.

Därutöver fanns centrala verkstadsskolor och centrala yrkesskolor, som drevs i landstingens regi. Landstingens skolor hade större upptagningsområden och var oftast utrustade med elevhem. Jordbrukets och skogsbrukets skolor intog en särställning då de sorterade under jordbruksdepartementet. Utöver denna brokiga flora utgick även statsbidrag som stöd till enskilda yrkesskolor, företagsskolor och industriskolor. Ökningen av antalet elever i yrkesskolan framgår nedan.

år skolor heltidselever
1945 308 10 439
1950 420 12 892
1955 521 19 377
1960 765 49 426
1965 850 71 362

Utöver heltidskurserna förekom vid yrkesskolorna ett stort utbud av deltidskurser. Dessa avsåg i flertalet fall en specifik eller relativt snäv fortbildning eller vidareutbildning för redan yrkesverksamma. Deltidskurser kom att på YB:s förslag integreras i den 1968 etablerade kommunala vuxenutbildningen.

Vårdutbildningarna

Av särskilt intresse inom ungdomsutbildningen är vårdutbildningarna som drevs av landstingen, ofta i anslutning till större sjukhus. Dessa var populära utbildningar men de hade en åldersgräns eftersom all praktisk utbildning genomfördes som inbyggd utbildning ute på vårdinstitutioner. Flertalet elever sökte därför dit sedan de gått igenom en hemteknisk kurs. Det ansågs även i övrigt att en huslig utbildning var en passande grund för elever inom vårdande yrken, som nästan uteslutande bestod av flickor. Men nu hade riksdagen beslutat om en tvåårig vårdlinje som skulle vara öppen för direktsökande för grundskolan.

De hemtekniska kurserna skulle ersättas av den nya konsumtionslinjen. Intresset var stort våren 1971 för hur eleverna skulle välja till de nya linjerna. En förväntad utveckling, som också slog in, var att den nya vårdlinjen skulle få många fler sökande men att konsumtionslinjen skulle tappa sökande i förhållande till tidigare utbildning.

Utveckling av yrkespedagogik

När KÖY lades ned 1964 och yrkesutbildningarna återgick till SÖ fanns cirka 20 000 lokala läroplaner. Under 1960-talet genomförde SÖ en stark styrning och centralisering av yrkesskolorna och år 1970 fanns cirka 400 läroplaner. Dessa var dessutom i huvudsak generella, varigenom det blev lättare att överblicka utbudet och att jämföra innehållet både för elever och avnämare.

Det av YB valda upplägget i sina förslag hade naturligt sina rötter i det pedagogiska tänkande och den organisation av arbetslivet som var gällande under 1960-talet. Då fanns en tydlig önskan att rationalisera utbildningen genom effektivare metoder som självinstruerande inlärningsprogram och inspelade arbetsinstruktioner. (jämför språklabben genomslag vi denna tid). Utbildningen i skolverkstaden skulle organiseras i studieplatser (stationer). I stationssystemet växlade eleverna studieplatser enligt ett särskilt planeringsschema. Detta innebar också en önskvärd närmare integration mellan fackteori och arbetsteknik (praktiskt arbete), som kritiserats i yrkesskolan. Utbildningsteknologiska inslag, som TWI (Training within Industry), byggde på Tayloristiska principer om nedbrytning av arbetsprocessen i små korta moment. (jfr tidsstudiemätning MTM). Detta tänkande fick snart genomslag även inom yrkeslärarutbildningen. Ofta innebar detta ute på skolorna en övergång från realistisk produktion, i form av legoarbete för företag till metodiskt tillrättalagda övningsobjekt. Notoriska var de av Verkstadsföreningens initierade plåtkoner, som ofta kasserades direkt efter tillverkning.

Nya tvååriga yrkeslinjer

De nya tvååriga yrkeslinjerna skulle ha en bredare ingång med successiv specialisering mot vidare yrkesområden än vad yrkesskolan tidigare hade haft. I många fall hade yrkesskolans kurser haft ett enskilt yrke som mål för utbildningen. Yrkesundervisningen skulle organiseras inom ramen för ett enda stort ämne, yrkesteknik. De allmänna ämnena hämtade från fackskolans kursplaner i form av svenska, engelska, matematik samt ett nytt ämne, arbetslivskunskap. Ett för alla elever i gymnasieskolan gemensamt läsår och samma antal undervisnings-timmar och lektionslängder innebar dock jämfört med yrkesskolan en betydligt minskad tid för yrkestekniken. Den nya gymnasieskolan enligt Lgy 70 skulle ha 22 linjer, varav 13 yrkesförberedande.s

Även om den förvisso redan sedan länge funnits markanta skillnader både i innehåll och status mellan olika studievägar var avsikten bakom tillkomsten av den integrerade gymnasieskolan 1971 att försöka överbrygga klyftorna mellan dem. Detta som ett sista led i efterkrigstidens stora demokratireform inom skolan; att slopa parallellskolesystemet. Sammanförandet av yrkesförberedande och studieförberedande utbildningar till en skolform innebar dock inte att vare sig den sociala eller den könsbundna karaktären i studievalen förändrades.

Frågan är om inte motsättningarna på sikt snarare skärptes och tydliggjordes när man hamnade i samma integrerade skolenheter och med delvis samma lärare. Den akademiska skolnormen blev förhärskande framför den mer praktiskt-arbetsmarknadsinriktade som hade präglat yrkesskolan. Intresset för de nya yrkesutbildningarna i gymnasieskolan blev dock stort från elevernas sida och de fick många nya sökande. Detta under en period när det även gick att få anställning utan gymnasieutbildning.
Intressant är följande citat från 1986 från ÖGY-utredningen där författaren var huvudsekreterare. (Se mera nedan om ÖGY).

”Sedan drygt 100 år har utbildningsdeltagandet kontinuerligt ökat i Sverige. Efterfrågan på utbildning har fram till ungefär 1970 varit starkt inriktat på teoretiska studier. I samband med gymnasieskolreformen bröts denna uppåtgående trend för teoretiska linjer medan intresset för yrkesinriktade linjer fortsatte att öka. Ambitionen att göra yrkesutbild-ningen till ett alternativ för elever som tidigare valt teoretiska studievägar förefaller att i viss utsträckning ha slagit igenom”.

Yrkesförberedande utbildning

Arbetslivet var dock ändå inte helt nöjt då man i samband med införandet av Lgy-70 kraftigt minskade tiden för yrkesämnen i de tvååriga yrkesförberedande linjerna. I förarbetena angavs att de första två åren skulle vara en påbörjad, men inte färdig, yrkesutbildning. Begreppet yrkesförberedande syftade delvis på att gymnasieskolans nya linjer i de flesta fall krävde en avslutande ”färdigutbildning” för att nå yrkesmannakunskaper och full anställningsbarhet. Tanken var att parterna på arbetsmarknaden i sina yrkesavtal skulle föra in en sådan klausul som garanterade en fortsatt utbildningstid innan de nyanställda fick full behörighet och lön som yrkesarbetare. Sådana avtal kom dock endast till stånd inom ett mindre antal branscher, speciellt i byggnadssektorn. När ÖGY-utredningens kansli år 1985 gjorde en uppföljning av 30 tillgängliga utbildningsavtal visade det sig att 20 av avtalen innehöll någon form av reglering av färdigutbildning. Skillnaderna var dock stora och i vissa avtal innebar färdigutbildningen endast en introduktion på arbetsplatsen med enklare arbetsuppgifter och lägre lön. Undersökningen genomfördes av Annelie Nordström, senare förbundsordförande i LO-förbundet Kommunal.

När de första eleverna lämnade den nya gymnasieskolan 1973 innebar det också ett paradigmskifte på arbetsmarknaden. De så kallade ”rekordåren”, en unik period som pågått sedan krigsslutet med ständig ekonom-isk och social tillväxt, tog slut och ersattes av en lågkonjunktur, i form av den första oljekrisen. Det innebar att det uppstod ungdomsarbetslöshet. Visserligen av beskedliga mått i förhållande till 1990-talets strukturella omställningar i arbetslivet men företeelsen var ny och starkt oroande. Det innebar att gymnasieskolan utbud dimensionerades upp för att ta emot hela årskullar av ungdomar. Detta ledde snart till en debatt om gymnasieskolan som förvaringsplats för omotiverade ungdomar. I detta sammanhang fick den yrkesinriktade utbildningen ta ett stort ansvar.

Ett problem var att skolhuvudmännen inte kunde dimensionera upp utbildningen då det krävdes stora investeringar i form av lokaler och utrustning. SÖ utfärdade anvisningar som visade hur man kunde schemalägga skiftgång i yrkesutbildningens verkstadslokaler. Jag kan minnas flera resor ut i landet tillsammans med verkets skolkonsulenter för att övertyga skolor att ta emot fler elever i de mest relevanta programmen.

ÖGY-utredningen

1994, 13 år efter gymnasieskolreformen, tillsatte statsrådet Lena Hjelm-Wallén en ny utredning med direktiv att se över gymnasieskolans yrkesutbildningar i syfte att modernisera yrkesutbildningen och återknyta dess kontakter med arbetslivet. Initiativet till denna utredning, som fick namnet ”Arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen” (ÖGY) kom från arbetsmarknadens parter själva i egenskap av avnämare. Jag fick arbetsuppgiften att vara huvud-sekreterare. Utredningen bestod av experter från skola och arbetsliv och innefattade en mängd arbetsgrupper av lärare och avnämare, ungefär som YB.

Utredningen arbetade åren 1984-86 och var den mest ingående översynen sedan YB. En central fråga var om yrkesutbildningen i skolans verkstäder hade tappat kontakten med arbetslivet och dess snabba utveckling. En undersökning visade att endast sex procent av utbildningstiden ägde rum på ”riktiga” arbetsplatser. Det fanns även då många som menade att arbetsplatserna inte hade varken tid eller kompetens att genomföra utbildning, speciellt gällde detta el-teleutbildningen. Majoriteten i utredningen ville ha ökad tid ute på arbetsplatser medan de fackliga organisationerna, främst LO höll emot. De framhöll att arbetsplatsförläggning inte fick ske till priset av okontrollerade, obetalda anställningar. Detta var en nyckelfråga i utredning som löstes genom en kompromiss framförhandlad under en långbänk på LO-skolan Åkers-Runö med utredningens ordförande skoldirektören Sven-Åke Johansson som drivande kraft.

Detta ledde fram till konceptet ”arbetsplatsförlagt lärande” (APU), som parterna kunde acceptera. APU innebar att lämpliga kursplanemoment skulle förläggas till en arbetsplats och under ledning av en handledare på arbetsplatsen utgöra nyinlärning. Detta ställde flera frågor; skulle det centralt beslutas vilka utbildningsdelar som skulle arbetsplatsförläggas och skulle det finnas arbetsplatser och handledare att tillgå i erforderlig utsträckning. ÖGY konstaterade att urval av moment att arbetsplatsförläggas måste bli en lokal fråga då olika arbetsplatser skiljde sig åt och hade olika produktionsformer. De moment som man lokalt hade bäst förutsättningar att genomföra skulle därför arbetsplatsförläggas.

När det gällde frågan om tillgång arbetsplatser gjordes skattningar men det konstaterades också att tillgång på arbetsplatser kunde vara en indikator på nyrekryteringsbehovet. I detta sammanhang diskuterades i utredningen också olika länders yrkesutbildningssystem och främst det lärlingssystem, som förekom i de tyskspråkiga länderna, märkligt nog mest på TCO:s initiativ. Parterna konstaterade dock att en sådan ordning skulle innebära alltför stora avsteg från den svenska modellen med dess balans mellan parternas och samhällets inflytande över arbetsmarknaden. ÖGY:s förslag ”En treårig yrkesutbildning” (SOU 1986:2 och 3) hade dock vissa likheter med lärlingsuppläget då andelen APU successivt ökade under den föreslagna treåriga utbildningstiden. ÖGY förslog också ett gemensamt modulsystem för yrkesutbildningen inom gymnasieskola, komvux och arbetsmarknadsutbildning (AMU) som blev svårt att genomföra då AMU höll på att gå sin egen väg och bolagiseras som Lernia.

Ett banbrytande förslag från ÖGY som aldrig kom att genomföras var ett förslag om utjämning av kostnader mellan arbetsplatser som tog emot elever i arbetsplatsförlagd utbildning och de som inte gjorde det i form av ett bidrag per anställd. Sådana utjämningssystem fanns i flera länder, bl. a. i Danmark. Att ta emot elever på en arbetsplats och tillhandahålla handledare kan ske med eller utan ersättning. Om man har ett direkt rekryteringsbehov spelar nog ersättningen ingen roll, men ska APU fungera i ett system i både hög- och lågkonjunktur krävdes enligt ÖGY ekonomiska incitament.

Parterna hade också önskemål om större inslag av allmänna ämnen men inte på bekostnad av tiden i yrkesämnet För att möjliggöra detta behövde yrkesutbildningarna förlängas och bli treåriga. En brett upplagd försöksverksamhet med treårig yrkesutbildning med arbetsplatsförlagt lärande i huvudsak enligt ÖGY:s förslag genomfördes åren 1988- 91 (Prop 1987/88:102 Utveckling av yrkesutbildningen). Försöksverksam-heten utvärderades successivt och slutredovisades i SOU 1992:25. Utvärderingen av ÖGY-försöken genomfördes under landshövding Claes Elmstedts ledning med först Ulf P. Lundgren och sedan Kerstin Mattsson som sekreterare. Tyvärr var besluten om den treåriga utbildningens utformning redan taget när utvärderingens slutrapport kom. Delrapporter hade dock successivt utkommit, som kunde användas som underlag. Resultaten var i stort sett positiva, trots en kort planeringstid var eleverna nöjda både med APU och sina handledare.

Övergripande hade även kontakterna mellan skola och arbetsliv förbättras avsevärt. Försöksverksamheten utvidgades varje år och kom till slut att få så stor omfattning att när beslutet om treårig yrkesutbildning kom år 1991 var den i praktiken redan treårig. Under dessa år genomförde också huvudmännen stora investeringar i lokaler och utrustning. Ganska snart noterades galopperande kostnader för skolverkstäder och utrustning och för att hålla dem uppdaterade i takt med den snabba tekniska utvecklingen. Samtidigt inträffade en kraftig lågkonjunktur. Det resulterade i försök till mer samverkan och tillkomsten av kunskapscentra och teknikcentra med regionala profiler.

Elevernas skiftande intresse för yrkesutbildning

Som inledningsvis antyddes är elevernas val av studieväg inför varje nytt läsår intressanta och viktiga uppgifter för skolors planering, avnämare och beslutsfattare. Även innan de fristående skolorna tillkomst kunde det vara stor rörlighet i elev-(och föräldra-) opinionen. Speciellt gällde detta de mindre och mer specialiserade utbildningarna. Ett tv-program om riskerna med kemikalier i måleriyrket strax före ansökningsdatumet 1 februari fick sökande-siffrorna att störtdyka ett år på 80-talet. Året därpå var det åter ”normalt” sökande igen till utbildningen. Detta var ändå små rörelser och yrkeslinjerna stod sig länge väl i konkurrensen om intresset med de studieförberedande linjerna. Så väl till och med att SACO år 1986 uttalade oro över att elever som var studiebegåvade och motiverade inte valde att fortsätta studera på studieförberedande linjer utan valde yrkeslinjer i stället. På senare tid har det omvända förhållandet rått.

Före uppdelningen genom gymnasiereformen 2011 fanns ingen tydlig officiell definition av yrkesprogram och högskoleförberedande program i skolförfattningarna. Åren omkring 2011 års gymnasiereform minskade tydligt intresset för yrkesutbildningarna samtidigt som även årskullarna minskade. Detta ledde till en diskussion om bakomliggande orsaker och behov av åtgärder för att stimulera intresset för yrkesutbildning. Bland annat den stora frågan om högskolebehörighet. För flera företag och institutioner har brist på utbildade lett till flaskhalsar i verksamheten. Ett område som framstår särskilt tydligt är vård- och omsorg, där behoven av fler utbildade är särskilt stora. Huvuddelen av rekryteringen sker nu genom komvux och dess yrkesvux. Om vi tittar tillbaka kan vi konstatera att det ibland var bättre förr.

YB beräknade att yrkesutbildningen omkring 1970 skulle ha en sådan dimensionering att den kunde ta emot 30-35% av en årskurs, motsvaran-de max 35 000 elevplatser. Som tidigare framhållits blev 1970- och -80-talen en period med högt sökandetryck till yrkeslinjerna och YB:s skattningar överträffades snabbt.
Läsåret 1984/85 gick 76% av gymnasieskolans 104 800 nybörjare på de yrkesinriktade studievägarna. Som yrkesinriktade betraktades vid den tiden i statistiken ofta även den fyraåriga tekniska linjen och den treåriga ekonomiska linjen, då dessa ofta ledde direkt till anställning i arbetslivet. Bortser vi från dessa två stora utbildningar var andelen i ”traditionella” yrkesutbildningar 46%.

Särskilt intressant är vårdlinjen som hade växt starkt under hela 1970-talet och 84/85 hade 14 482 sökande, och som då var gymnasieskolans volymmässigt största studieväg när det gäller elevintresse. Dock fanns dock en kapacitetsbrist och endast 9 984 av de sökande kunde tas emot. Även detta skedde under en period av stark utbyggnad av den offentliga sektorn och speciellt vård- och omsorg. Livsmedelsteknisk linjen hade 5 310 sökande men endast 2 419 platser och var jämte musiklinjen den mest sökta i förhållande till antalet platser. Bygg och anläggning hade 4 026 sökande till 4 303 platser, el-tele hade 7 666 sökande till 5 356 platser och fordon 5 653 till 4 194 platser. Av intresse kan vara att det då även fanns kvar tvååriga ”teoretiska” linjer, från fd fackskolan, som var på utgående. Dock upplevde tvåårig social linje en renässans, som taktikval för elever som ville skaffa höga intagningsbetyg till högskolan.

Samtidigt, 1984, fanns ca 87 000 kursdeltagare i yrkesutbildning inom komvux, motsvarande 40% av deltagarna på gymnasial nivå. Mer än 50% av deltagarna gick dock på kvällskurser. Kursdeltagare innebär att en person räknas som deltagare i varje enskild kurs denne deltar i. Deltagare i yrkeskurser deltar dock oftast bara i enstaka kurser till skillnad från de som läser hela gymnasieprogram.

Planering och styrning av yrkesutbildning

Först i den nya skollagen 2010 (15 kap 3§) uttrycks det i författningstext att gymnasieskolan skall ”utgöra bas för den nationella och regionala kompetensförsörjningen till arbetslivet”. Så har det naturligtvis i praktiken varit även tidigare men skrivningen är ändå viktig då stora delar av arbetsmarknaden i huvudsak har gymnasieutbildade som rekryteringsunderlag.

Gymnasieskolans dimensionering utgår i dag från elevernas intresse för utbildningen som naturligtvis även är kopplat till arbets-marknadens behov. Att få en perfekt matchning är inte alltid lätt. Olika modeller har prövat över tid. YB menade 1966 att den gymnasiala yrkesutbildningen skulle dimensioneras främst med hänsyn till samhällets och arbetslivets behov av utbildade. Inom de ramar detta gav skulle ungdomarnas varierande intressen och behov tillgodoses. Under 1970- och tidigt 80-tal styrdes därför dimensioneringen av nationellt fastställda volymramar, beslutade av riksdagen och framtagna i samverkan med SCB:s Prognosinstitut. De var alltså kopplade till prognostiserade behov på arbetsmarknaden men slogs ihop till större sektorer. Elevplatserna fördelades till kommunerna under de första åren av Skolöverstyrelsen, senare decentraliserat till länsskolnämnderna.

Gymnasieutbildningar lokaliserades endast till s.k. gymnasieorter, som skulle ha ett visst minsta elevunderlag så att ett allsidigt utbud av studievägar var möjligt att uppnå. Ofta ingick flera kommuner i en sådan gymnasieregion. En föregångare till dagens samverkansområden, fast centralt beslutade.

Genom gymnasiereform, kommunalisering och nytt statsbidragssystem ändrades reglerna för dimensioneringen radikalt de första åren på 90-talet. Varje kommun blev nu skyldig att erbjuda gymnasial utbildning på nationella program för sina egna ungdomar i gymnasieåldern, antingen i egen regi eller genom samverkan med andra. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skulle anpassas med hänsyn till elever-nas önskemål. Från 1993/94 fick varje kommun/landsting rätt att besluta om nyetablering av gymnasieutbildning, vilket tillsammans med friskolereformen ledde till att tillgängligheten ökade snabbt. Samtidigt innebar det också att gymnasieenheterna blev mindre och dyrare att driva.

Före 90-talets gymnasiereform uppgick 1989/90 antalet förstahandssökande till de yrkesinriktade studievägarna 55%. Gymnasieskolan hade då dimensionerats upp till 112% av landets 16-åringar och direktövergången från grundskola till gymnasieskola låg på 85%. Även äldre elever togs då ännu emot i gymnasieskolan.
Ännu läsåret 2006/07 sökte 51% till av ungdomarna till yrkesinriktade nationella program och 49% till studieförberedande program enligt ”Framtidsvägen” (SOU 2008:27). Denna bild kompliceras av att gymnasieskolan vid denna tidpunkt innehöll ett lapptäcke av lokalt framtagna studievägar, i många fall av mindre relevans för arbetsmark-naden.

Ett försök att hålla tillbaka kostnader var att försöka återknyta kontakten med arbetslivet som i många fall yrkesskolan haft. Därigenom vanns även flera andra fördelar. När de tidigare hårda kraven på kursplanestyrt lärande på arbetsplatsen i form av APU reducerades blev det lättare att hitta utbildningsplatser i arbetslivet. En svårighet med arbetsplatsförlagt lärande är även att skapa ett större sammanhang i utbildningen så att utbildningen upplevs som en helhet. Detta gäller mellan APU och skolförlagt lärande men kan även gälla i förhållande till allmänna ämnen (kärnämnen/gymnasiegemensamma ämnen) genom infärgning så att elevernas intresse spiller över på kärnämnet.

Arbetsplatsförlagt lärande i olika former, inklusive lärlingsutbildning, ger förutom utbildning i realistisk miljö även en möjlighet att få in en fot i arbetslivet som kan leda till sommarjobb och sedan kanske anställning. Det är en motivationsskapande process som kan vara en nyckel till arbetslivet för många ungdomar!


Peter Holmberg har varit verksam med yrkesutbildningsfrågor sedan 1971 då han började arbeta på Skolöverstyrelsen. Arbetet med gymnasieskola lokalisering och dimensionering samt vuxenutbildning pågick fram till 1983 då han övergick till Utbildningsdepartementet med motsvarande frågor. 1988 bytte Peter ett statligt perspektiv mot ett kommunalt då han började på Svenska kommunförbundet, med kommunal intressebevakning som handläggare, projektledare, kurs-ledare/ föreläsare på Skolsektionen. Under denna period besökte han landets samtliga kommuner. 1996-2001 tjänstgjorde han som Utbild-ningsdirektör(förvaltningschef) i Botkyrka kommun med frågor om styrning, ekonomi och lokal skolplaneringen.

Han återgick till statlig verksamhet 2005 som enhetschef på Myndighet-en för Skolutveckling (MSU) och övergick till Skolverket 2008 vid MSU:s nedläggning. Avslutningsvis verkade han 2012- 2014 på Skolinspek-tionen som projektledare kvalitetsgranskning av gymnasial lärlings-utbildning. Efter pensioneringen 2014 följde uppdrag för Skolverket, Regeringskansliet (finansdepartementet och näringsdepartementet) samt Stockholms Universitet.

 

Peter har deltagit i ett stor antal utredningar i skilda funktioner, bl a

  • Översyn av gymnasial yrkesutbildning, (ÖGY) Huvudsekreterare, 1984-86.
  • 2000 års Gymnasieutredning, Sekreterare i. Parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier.
  • Nationella lärlingskommittén Huvudsekreterare 2009- 11.

Genom sina arbetsuppgifter har Peter på nära håll kunnat följa yrkes-utbildningens utveckling och de överväganden och vägval som gjorts inför vid olika reformer.


LITTERATUR:

Anteckningar från intervju med skolrådet Birger Gårdstedt, YB:s sekreterare, den 27 augusti 1984.

Ds U 1985:9 Avtal om arbetsplatsförlagd utbildning (ÖGY)

Elever i skolor för ykesutbildning 1844-1970. Promemoria från SCB 1984:2

Prop 1921:1 Statsverkspropositionen, 8:e huvudtiteln; Yrkesutbildning.

Prop 1964:171 Om reformering av de gymnasiala skolorna (Gymnasie- och fackskolepropositionen)

Prop 1987/88:102 Utveckling av yrkesutbildningen (Försöksverksamhet med treårig yrkesutbildning (ÖGY)

Prop 1990/91:85 Växa med kunskaper (Kunskapspropositionen)

SOU 1938: Utredning och förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning

SOU 1948:27 Förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (1946 års Skolkommision)

SOU 1954:11 Yrkesutbildning. (Betänkande av 1952 års Yrkesutbildningssakkunniga)

SOU: 1963: 42 Ett nytt gymnasium Gymnasieutredningen del 4

SOU 1963: 50 Fackskolan (Fackskoleutredningen)

SOU 1966:3 Yrkesutbildningen I (YB) (Huvudbetänkande)

SOU 1967:48, Yrkesutbildningen II (YB) (Kursplaneförslag)

SOU 1970:4 Reformerad lärarutbildning (YB)

SOU 1986: 2; En treårig yrkesutbildning Del 1 (ÖGY)

SOU 1986: 3; En treårig yrkesutbildning Del 2 (ÖGY)

SOU: 1992:25, Utvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan.

SOU 2008:27, Framtidsvägen

Wernlund, Brita Några drag i den svenska yrkesutbildningens utveckling, Stockhom, 1965

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *