Vägvalet att inrätta och tillåta musikklasser: En berättelse om etableringen av profilerade grundskolor

JONATHAN LILLIEDAHL

Under 1980-talet gjordes det utbildningspolitiska vägvalet att tillåta så kallade musikklasser inom grundskolans ram. Därmed beviljades avsteg från principer för en gemensam studiegång och sammanhållna klasser. I vidare mening fick detta tillsynes oansenliga ställningstagande symbolisk betydelse i talet om likvärdighet, profilering och valfrihet. Med utgångspunkt i en pågående studie om musikklassernas etablering i det svenska utbildningslandskapet, presenteras i denna artikel några betydelsebärande nedslag och sätt att begripa de kontextuella förutsättningarna.

Vid ingången till 1980-talet fanns i Stockholm (1939), Norrköping (1960) och Västerås (1962) så kallade musikklasser med förstärkt musikundervisning. Sett till grundskolans principer om sammanhållna klasser, hade sådana varianter accepterats som ett slags udda fåglar i utbildningslandskapet. Införandet av 1980 års läroplan medförde dock krav på regeringsbeslut för kommunernas fortsatta rätt att jämka timplanen. På så vis ställdes musikklassverksamheten inför en juridisk såväl som ideologisk omprövning. Under en följd av år kom först en borgerlig och därefter socialdemokratiska regeringar att bevilja kommunala framställningar om att få inrätta musikklasser. Därmed gjordes ett principiellt vägval, som tillsammans med andra liknande undantag, vittnar om en förändrad utbildningspolitisk positionering under 1980-talet i riktning mot vad som senare skulle utvecklas till avregleringar och en ökad förväntan på skolprofileringar av olika slag.

Vad som kom att göra sakfrågan principiellt viktig låg i de strukturella utgångspunkterna för musikklassen. Specialiseringen gick nämligen på tvärs med den politiska riktning som väglett enhets- och grundskolans utformning. Utöver timplanejämkning ställde verksamheten även krav på en särskild antagningsordning och närhetsprincipen frångicks. En anledning till detta var att musikklasserna betraktades som en kommungemensam angelägenhet, en annan handlade om att fånga upp musikaliskt begåvade elever från största möjliga upptagningsområde. Därför tillämpades intagningstest i syfte att genom prövning av musikalisk fallenhet sålla fram de mest lämpade.

För kritiken mot musikklassernas utformning och selektion av elever stod främst socialdemokrater och vänsterpartister. Differentieringen förde tankarna på ett sedan tidigare förkastat parallellskolesystem. Det fanns också en politisk uppfattning, med stöd i genomförda utredningar, att musikklassorganisationen sannolikt bidrog till social snedrekrytering. Samtidigt menade talespersoner för borgerliga partier att profileringen snarare låg i linje med en behövlig framtidsutveckling mot ökad valfrihet. I vidare mening blev så musikklassen en symbolfråga i konflikt mellan skilda uppfattningar om likvärdighet och mångfald.

Musikklasserna växte fram ”underifrån”. Idén initierades vanligtvis lokalt av en eller flera individer (exv. lärare eller rektor) som fann delade intressen hos lokala makthavare (politiker eller tjänstemän). Efter gehör i skolstyrelse och kommunfullmäktige kunde till slut framställan läggas på regeringens bord (jämte synpunkter från länsskolnämnd och Skolöverstyrelsen). Arkiven vittnar om den tillgång sociala nätverk haft i navigeringen bland ideologiska konfliktlinjer och byråkratiska hinder. Hur de personliga banden sett ut och betydelsen av dessa kommer dock inte att presenteras i denna artikel. Istället ska fokus sättas på de samhälleliga faktorer som gav ramar för den politiska kontexten och i den meningen hade en både begränsande och katalyserande funktion för musikklassernas framväxt. Sådana omständigheter innefattar främst de ideologiska, ekonomiska och juridiska villkor mot vilka händelseutvecklingen bör begripas.

Politiska förskjutningar

Den under 1980-talet tilltagande acceptansen för musikklasser kan förstås med hänseende till ett flertal förskjutningar i det politiska landskapet. Vid ingången till 1980-talet förelåg en utbredd kritik mot att den enhetliga grundskolan kommit att bli alltför likformig och detaljreglerad. Av både skoladministrativa och pedagogiska skäl fanns önskemål om ökad flexibilitet och lokalt självbestämmande. Staten krävdes på avregleringar för att verksamheten bättre skulle kunna tillmötesgå lokala förutsättningar och behov. Den pedagogiska sidan av saken handlade främst om ökade möjligheter till att beakta särskilda intressen. Stärkta förutsättningar för pedagogisk mångfald och lokala anpassningar gav i någon mån svar på efterfrågan.

För skolans ”inre arbete” föreslogs ett slags balansgång mellan å ena sidan likvärdighetskravet med en enhetlig allmän studiegång, och å andra sidan förväntan på individuell anpassning efter den enskilda elevens behov och intresse (Prop. 1975/76:39). I Lgr 80 (s. 15, 33–34) fanns så en inbäddad konflikt: skolstyrelsen hade i uppdrag att både tillförsäkra en ”allsidig social sammansättning”, samtidigt som ”det fria studievalet” skulle ge ”betydande möjligheter inom skolan att lokalt utforma program och kurser”. Med andra ord behövde principen om ”lika tillgång” oberoende av elevens sociala bakgrund, ekonomiska situation eller geografisk hemvist, balanseras mot kraven på att tillmötesgå individens behov och intresse. Det är mot denna bakgrund debatten om musikklassernas berättigande bör läsas, inte minst den som relaterades till Stockholms musikklasser vid Adolf Fredriks skola.

Socialdemokraterna kanske lyckas ta död på Adolf Fredrik, men inte på vreden. Och inte på kravet på att barn och föräldrar själva skall ha rätt att välja. (Unckel 1983)

Adolf Fredriks musikklasser har dragit upp en glädjande bred medborgerlig debatt, alltmer befriad från en alltför stram partilydnad. […] [I]bland har man i vad som är mina egna partikretsar vilseletts av vad de tror vara ett jämlikhetsresonemang: likvärdiga skolmöjligheter åt alla barn och ungdomar. Ja – men för det behöver inte likformighet befrämjas! Vi får akta oss för att komma nära en Jantelag som trycker ned särintressen och dömer ut dem som ”elitism”. (Myrdal 1983)

Utdragen ur Per Unckels och Alva Myrdals inlägg i Dagens Nyheter bildar tillsammans ett koncentrat av debattens brännpunkt – frågan om mångfald och valfrihet. Adolf Fredriks musikklasser sågs av vissa som en olycklig kvarleva från ett förkastat parallellskolesystem, medan andra betraktade skolformen likt modell för den framtida, alltmer profilerade skolan.

Musikklasserna hade i själva verket omdiskuterats i decennier, alltsedan det på slutet av 1950-talet stod klart att Adolf Fredriks skola inte längre var kostym nog att bära den växande musikklassverksamheten i Stockholm. Framför allt bar folkskolebyggnaden från 1910 på omfattande renoveringsbehov. Under årens lopp hade olika lokaliseringsalternativ föreslagits, vilka allt som oftast hade bemötts med missnöje från verksamhetens företrädare. Debatten nådde sin kulmen 1983 i samband med förslagen om utlokalisering till Västertorp, en placering som enligt skolstyrelsen kunde inrymma hela musikklassorganisationen i välfungerande lokaler på ett mer kostnadseffektivt sätt i jämförelse med renovering av Adolf Fredrik. Skolans personal såväl som företrädare för statliga kulturinstitutioner menade däremot att verksamheten nödvändigtvis behövde vara kvar i innerstaden, dels av samverkansskäl, dels för att en utlokalisering skulle försvåra pendlingen för tillresande elever. Bland debattörer framkom också en alternativ förklaring till politikernas förslag, närmare bestämt att hela ärendet med återkommande decentraliseringsförslag och/eller minskad antagning, drevs av försök till social utjämning och på sikt utarmning av verksamheten. I den öppna konflikt som uppstod deltog på informella sätt olika fraktioner inom socialdemokratin (exv. statsråd och kommunpolitiker), statliga chefer, namnkunniga kulturarbetare och skolans företrädare. Detta kan tyckas förvånande med tanke på att lokaliseringen i egentlig mening var ett kommunalpolitiskt problem att lösa. Den i sak skoladministrativa frågan förknippades dock med ideologiska ställningstaganden och blev på det stora hela en symbol för skilda och förändrade uppfattningar rörande teknisk-byråkratisk rationalitet och rätten till intresseinriktningar. Det var sannolikt av sådana skäl personer som Myrdal och Unckel såg skäl att delta i debatten och adressera principiella frågor om mångfald och valfrihet.

Förslagen om att flytta verksamheten och/eller nedskärningar av elevantalet resulterade i återkommande protestaktioner. Bilden är från demonstrationen 19 mars 1983. Vid den avslutande manifestationen på Sergels Torg övergick tåget på omkring 3 600 deltagare i en samling bort mot 6 000 personer. Nyhetsbyrån TT/Anders Holmström, 1983-03-19.

Det finns flera rimliga och förmodligen samverkande förklaringar till varför fallet Adolf Fredrik fick så stor uppmärksamhet, till skillnad från de delvis parallella stridigheter som utspelade sig i exempelvis Uppsala. En anledning var Stockholm som både kommun och huvudstad. Vad som där utspelade sig fick inte sällan efterklang nationellt, dels för att Stockholm gick i bräschen vid skolpolitiska vägval, dels att rapporteringen i Dagens Nyheter och liknande lokalmedia ofta var rikstäckande. Vidare hade Adolf Fredrik som enskild skola redan tidigare gjort sig policyrelevant. Efter initieringen av Stockholms folkskolors sångklasser 1939 uppstod bara efter några år behov av påbyggnadsutbildning, vilket medförde att Adolf Fredrik blev först i landet med så kallad inbyggd realskola. Med inrättandet av gymnasiepåbyggnaden 1959 (sedermera Stockholms musikgymnasium) tog verksamheten ytterligare ett steg mot den betydelsefulla funktion musikklasserna skulle komma att få i ett slags ”ekosystem” på musikområdet. Vid ingången till 1980-talet var så Adolf Fredrik mer än en grundskola. I praktiken fungerade den även likt en plantskola och kulturinstitution i sig, vilken försåg nationalscener och statsceremonier med resurser i form av sjungande barn och ungdomar. För att förstå händelseförloppet kring Adolf Fredriks musikklasser behöver den utbildningspolitiska situationen därför även betraktas med hänseende till det kulturpolitiska läget.

Vid 1980-talets början var den organisatoriska uppdelningen mellan utbildnings- och kulturpolitik ett tämligen nytt sätt att förhålla sig till frågor som tidigare hade hanterats som två begrepp i en övergripande bildningstanke. Separationen till två skilda politikområden initierades under 1960-talets andra hälft, för att slutligen träda fram i och med 1974 års kulturpolitiska mål. Jag har läst in spänningsförhållandet mellan utbildnings- och kulturpolitisk förvaltning som betydelsefull eftersom den senare till stor del kom att hållas centraliserad till statliga kulturinstitutioner med säte i huvudstaden. Med andra ord var en relativt stor del av de musikaliska och sceniska framträdanden som förekom i Stockholm vid denna tid statligt organiserade. Debatten om Stockholms musikklassers lokalisering kan, om än litet väl förenklat, förstås som orsakad av en politisk kollision mellan kommunal skoladministration å ena sidan, och statliga kulturella intressen å den andra. Den i Stockholms stad socialdemokratiska ledningen utgick i sin hantering av frågan från vedertagna principer för att i rationell byråkratisk anda uppnå både likvärdighet i resursanvändningen och ekonomisk effektivitet i kommunens tillhandahållande av ändamålsenliga skolbyggnader. Från motståndsfronten menades att kommunledningen var likt förblindad av ekonomiska såväl som sociala kalkyler, och helt tycktes sakna förmåga att beakta kulturella värden. Arkivmaterial ger vid handen att den formella hanteringen av ärendet parallellt diskuterades i informella kanaler mellan förespråkarna för skolans bevarande i Vasastan och företrädare för Socialdemokraternas högsta ledning. Utfallet, när regeringen med statsrådet Bengt Göransson i spetsen tillsköt 10 miljoner kronor för upprustning av Adolf Fredriks skola, kan knappast ses som annat än att partikamrater i Stockholms stad blev överkörda. Skälet för Göransson var i princip detsamma som det en gång hade varit för Ragnar Edenman, nämligen att Adolf Fredriks musikklasser i första hand var en kulturfråga. Genom det särskilda statsbidraget gjordes en politisk markering som gav legitimitet till musikklassverksamhet, inte enbart i Stockholm, utan också med viss efterklang i andra delar av landet.

Bengt Göransson, statsråd med ansvar för kulturområdet, fick frågan om Adolf Fredriks framtid på sitt bord. Bild tagen 1982, utan koppling till ärendet ifråga, Sjöbergs bildbyrå.
Kommunalpolitiska vägval

Kulturpolitiska perspektiv spelade även en roll i kommunalpolitiska överväganden att söka möjlighet till inrättande av musikklasser. Så var exempelvis fallet i Göteborg. Där initierades idén av Marianne Carlström och Ulla Gustafsson (båda S), vars utgångspunkt var att musikklasserna skulle bidra till att bland annat ”motverka kommersialismens negativa verkningar”, det vill säga med direkt hänvisning till ett av 1974 års kulturpolitiska mål. Carlström och Gustafsson (1983) förutsatte att skolstyrelsen skulle verka för en ”allsidig sammansättning” genom att i form av en decentraliserad ”uppsökande verksamhet” nå de elever som saknade ”god kulturell stimulans hemma”. I den meningen tillskrevs musikklassverksamheten ett kompensatoriskt uppdrag som rimmade väl med den socialdemokratiska folkbildningsidén.

Liknande ambitioner visade sig även i Linköping och Norrköping. I Norrköping hade musikklasser bedrivits sedan 1962. År 1983 föreslogs att en utvidgad verksamhet skulle förläggas till Navestad, ett bostadsområde med relativt låg social status. Musikklasserna förväntades motverka negativa effekter av bostadssegregationen genom att locka till sig tillresande elever från andra delar av staden, samtidigt som musikklassverksamheten blev ett mer tillgängligt alternativ för de underrepresenterade grupperna i närområdet. Med andra ord fanns en idé om att profilerade skolor i mindre priviligierade områden skulle kunna stimulera till sammanhållna klasser, en tankegång som tål att jämföras med vad som i USA kom att initieras i termer av ”magnet schools”.

Uppsalas socialdemokratiska skolstyrelsegrupp hade en mer skeptisk syn på musikklasser. De menade att risken för social snedrekrytering var överhängande, förstärkt av att antagningsprovet sannolikt skulle skumma gräddan av begåvningar. Detta föranledde deras krav på att intagningarna skulle stoppas, vilket vållade starka protester i lokalsamhället. S-gruppen menade att musikklassen som koncept framkallade den principiella frågan om huruvida inriktningar av detta slag över huvud taget skulle erbjudas och i vilken mån föräldrar egentligen efterfrågade profilerade skolor. Sådana frågor hade också en ekonomisk sida. Det stod nämligen klart för skolstyrelsen i Uppsala, såväl som för de flesta andra kommuner, att utbildningskostnaden per elev i musikklass var högre än per elev i ordinarie klass, åtminstone i ett inledningsskede sett till lokalanpassningar och inköp av erforderliga inventarier. Därmed kunde ifrågasättas om det ur ett jämlikhetsperspektiv var rimligt att somliga elever skulle få kosta mer än andra. I princip präglade denna fråga även debatten i Stockholm och de nämnda stridigheterna kring Adolf Fredrik.

Även rent ekonomiska faktorer spelade en viktig roll i kommunalpolitiska ställningstaganden. Personalkostnaden utgjorde inte nödvändigtvis någon merkostnad givet ordinarie statsbidrag, men musikklassernas behov kunde komplicera det redan invecklade tillhandahållandet av ändamålsenliga skolbyggnader. Lokaliseringsfrågor var nämligen inte enbart en fråga om löpande driftskostnader. Det utbildningspolitiska handlingsutrymmet inramades också av andra faktorer, såsom demografiska förändringar, stadsplanering och byggregler. Problembilden kring Adolf Fredrik är ett lysande exempel, men för omväxlings skull ska vi nu istället ägna några rader åt den något senare händelseutvecklingen i Västerås.

Mot slutet av 1980-talet var det ekonomiska läget i Västerås kommun dystert. Skolkontoret drabbades av besparingskrav och behövde omgående göra något åt överskottet av skolor, vilket hade blivit följden av minskade elevkullar. Västerås musikklasser hade sedan starten huserat i den centralt belägna Fryxellska skolan. Ett problem var att den före detta flickskolan var i behov av en omfattande renovering, ett annat att stadsbilden hade förändrats sedan skolan uppfördes. Att antalet elever i kommunen förväntades öka igen från och med 1990-talets mitt ställde därför inte skolan i annan dager. Tvärtom. Innerstaden var främst ett växande affärscentrum, medan familjebostäder i ökad utsträckning drogs ut mot kringliggande bostadsområden. Det skolpolitiska förslaget blev att Fryxellska skolan helt enkelt behövde avvecklas och att musikklasseleverna skulle fördelas på tre andra skolor i stadens sydöstra delar. Vägvalet möttes av protester i form av offentlig debatt och så småningom både skolhusockupation och anmälan till Kammarrätten i Stockholm. För att göra en lång historia kort så stängde kommunen skolan till läsåret 1991, men Fryxellska öppnade åter till läsåret därpå, då i form av en stiftelseägd fristående skola. Mer precist uppstod nya Fryxellska som ett resultat av att de borgerliga partier som övertagit makten hade gjort frågan om skolans fortlevnad till ett vallöfte 1991, i kombination med de finansieringsmöjligheter som uppstod till följd av den statliga friskolereformen 1992.

Fryxellska skolan 1961, året innan musikklasser inrättades. I den politiska debatten kring 1986–1992 kom skolbyggnadens kulturhistoriska värde att påtalas. Bildkälla: Västerås Stadsarkiv/Åke V. Larsson.

Det finns även andra fall där förändrade ekonomiska villkor påverkat händelseutvecklingen, såsom i Stockholms kranskommuner. Innan skolpengens införande tillämpades interkommunal ersättning för att finansiera tillresande elever från andra kommuner än den egna. Enkelt uttryckt debiterades elevens hemkommun för den mottagande kommunens utbildningskostnader. Vid Stockholms musikklasser fanns en tradition av att ta emot elever från kranskommunerna mot en sådan avgift. I samband med diskussionerna om musikklassernas lokalisering tog lokalpolitikerna initiativ till att kraftigt höja den interkommunala avgiften för att på så vis skapa ekonomiska medel till renoveringsbehoven. En annan föreslagen åtgärd var att reducera musikklassernas storlek och därmed också skära ned på antalet studieplatser för elever utanför Stockholms stad. Detta resulterade i att tjänstemän i Nacka och Täby kunde konstatera att musikklasser i egen regi föreföll bli ett mer kostnadseffektivt alternativ till att fortsatt skjutsa elever in till Stockholm. Dessutom skulle hemkommunens lokala kulturliv då också i någon mån kunna skörda frukten av den förstärkta musikundervisningen. Ingen kommun hade dock rätt att på eget initiativ utforma sådana inrättningar. Lgr 80 och den därpå följande skollagen krävde ett regeringsbeslut. Av denna anledning uppstod behov av att legalisera verksamheten.

Legaliseringen i riktning mot profilerade skolor

I februari 1982 beslutade den då borgerliga regeringen att låta Norrköping, Stockholm, Uppsala och Västerås bedriva försöksverksamhet med musikklasser. Vägvalet ogillades av Skolöverstyrelsen. Myndigheten menade att timplanejämkningarna visserligen kunde vara till gagn för elevens specialintresse, men samtidigt bli ett olyckligt brott mot ”tankarna om en sammanhållen grundskola (Skolöverstyrelsen 1983, s. 1). Dessutom riskerade bristande validitet i uttagningsproven att hamna ”i konflikt med skolförordningen 5 kap 14 § om allsidig social sammansättning av klasser” (Skolöverstyrelsen 1981, s. 2). Skolöverstyrelsens uppfattning var att Lgr 80 erbjöd tillräckliga valmöjligheter i termer av fria aktiviteter, tillvalet och den samlade skoldagen.

Regeringens ställningstagande att inte gå på Skolöverstyrelsens föreslagna väg, och istället bevilja nämnda kommuner rätten till musikklasser, medförde att även andra kommuner såg möjligheter att på lika villkor initiera motsvarande verksamhet. Regeringsskiftet hösten 1982 förefaller inte ha haft någon egentlig betydelse för de tillståndsbeslut som under en följd av år kom att ges till en rad kommuner. Bland dessa återfinns medelstora och stora städer, såsom Göteborg och Linköping (båda med start 1985), men inte minst en rad kommuner i Stockholmsregionen: Sollentuna (1983), Botkyrka, Nacka och Täby (1984), Tyresö (1985) och Haninge (1988). Skälen till framställan från Stockholms kranskommuner var, som redan presenteras, till viss del baserade på ekonomiska beräkningar snarare än ideologiska drivkrafter.

Med tiden kom musikklassen att utgöra exempel i en vidare diskussion kring balansgången mellan en i huvudsak gemensam studiegång relativt behov av anpassningar för att tillgodose särskilda intressen. Talet om profileringar blev successivt alltmer framträdande. I sådana sammanhang fick den genomförda försöksverksamheten med musikklasser statuera exempel på en lyckad ämnesprofilering med hänseende till både ökad valfrihet och stärkta möjligheter till kulturella aktiviteter. Som ett resultat av sådana diskussioner fick Läroplanskommittén i uppdrag att föreslå lämpligt utrymme i timplanen för den enskilda skolans profilering.

”En strävan bör härvid vara att göra timplanen så flexibel att profileringar av den typ som hittills förekommit t.ex. med musikklasser kan rymmas” (Dir. 1991:117).

Den senare avregleringen av skolans utformning, med ökad frihet för lokala anpassningar och varianter, kan enligt denna artikel ses som initierad genom de till synes anspråkslösa vägval som gjordes under 1980-talet. Mer precist togs under nämnda årtionde en rad avsteg från de riktningsgivare som legat till grund för enhets- och sedermera grundskolans utformning, inbegripet principer för en gemensam studiegång och sammanhållna klasser. Etableringen av musikklasser orsakade givetvis inget skifte i svensk utbildningspolitik. Musikklasserna var varken anledning eller orsak till vad som senare kom att ske på nationell nivå. Däremot ger berättelsen om den tilltagande acceptansen för musikklasser en ökad förståelse för de frön som under 1980-talets politiska klimat kom att gro och senare ligga till grund för framväxten av profilskolor, och inte minst, varför sådana profileringar i kommunala såväl som i fristående skolor sågs som ett svar på efterfrågan i termer av ökad mångfald och valfrihet.


JONATHAN LILLIEDAHL, f. 1980, är biträdande lektor och docent i musikpedagogik vid Musikhögskolan, Örebro universitet, samt verksam som lektor vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Lilliedahls forskningsintresse inbegriper kulturella, sociala och historiska perspektiv på musikundervisningens villkor och praktiker, särskilt med hänseende till kultur- och utbildningspolitiska policyprocesser.


LITTERATUR:

Artikeln bygger på källmaterial funna i riks-, region- och stadsarkiv, jämte tidskriftsartiklar arkiverade av svenska dagstidningar och enskilda skolor. Nedan anges endast citerade primär- och sekundärkällor samt den referenslitteratur som varit av betydelse för tolkning och slutsatser:

Carlström, M. & Gustafsson, U. (1983). Motion till Göteborgs kommunfullmäktige 1983-12-12. Arkivnämnden för Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad: Göteborgs kommun, Brunnsbro rektorsområde 1919–1998, SE/O258/GSA_500-1/F 5/10.

Dir. 1991:117, Nya direktiv till läroplanskommittén. Utbildningsdepartementet.

Frenander, A. (2014). Kulturen som kulturpolitikens stora problem: Diskussionen om svensk kulturpolitik fram till 2010. Möklinta: Gidlunds förlag.

Lgr 80, 1980 års läroplan för grundskolan: Inledning, mål och riktlinjer. Stockholm: Liber.

Lilliedahl, J. (2020). ”Specialised music classes in comprehensive education: a case study of the Swedish shift from social-democratic uniformity to neoliberal diversity.” Journal of Educational Administration and History 52(2), 228–240. DOI: https://doi.org/10.1080/00220620.2020.1718620

Lundgren, U. P. (1981). Model Analysis of Pedagogical Processess. 2 uppl. Lund: Liber.

Myrdal, A. (1983). ”Tryck inte ned särintressen.” Dagens Nyheter, 17 september, 2.

Prop. 1975/76:39, om skolans inre arbete m.m. Utbildningsdepartementet.

Prop. 1985/86:10, om ny skollag m.m. Utbildningsdepartementet.

Prop. 1988/89:4, om skolans utveckling och styrning. Utbildningsdepartementet.

Prop. 1991/92:95, om valfrihet och fristående skolor. Utbildningsdepartementet.

Prop. 1992/93:230, om valfrihet i skolan. Utbildningsdepartementet.

Richardson, G. (2010). Svensk utbildningshistoria: Skola och samhälle förr och nu. Lund: Studentlitteratur.

Román, H. (2011). ”I enhetsskolans tidevarv: Skoldebatter i fullmäktige 1945–1985.” I Stockholm blir välfärdsstad: Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945, redigerad av T. Nilsson (159–210). Stockholm: Stockholmia.

Román, H. (2013). ”I valfrihetens tidevarv: Friskoledebatt i fullmäktige 1980–2010.” I Du sköna nya stad: Privatisering, miljö och EU i Stockholmspolitiken, redigerad av T. Nilsson (145–86). Stockholm: Stockholmia.

Román, H., S. Hallsén, A. Nordin, & J. Ringarp. (2015). ”Who Governs the Swedish School? Local School Policy Research from a Historical and Transnational Curriculum Theory Perspective.” Nordic Studies of Studies in Educational Policy 2015(1), 27009. DOI: https://doi.org/10.3402/nstep.v1.27009

Skolöverstyrelsen. (1981). Yttrande, 1981-11-13, Dnr S 81:2253. Riksarkivet: Skolöverstyrelsen. 1982–1989. Försöksverksamhet med musikklasser i grundskolan, SE/RA/420262/74/02/F 3/21.

Skolöverstyrelsen. (1983). PM. 1983-12-05. Riksarkivet: Skolöverstyrelsen. 1982–1989. Försöksverksamhet med musikklasser i grundskolan, SE/RA/420262/74/02/F 3/21.

Unckel, P. (1983). ”Oviljan att tala sanning om motiven.” Dagens Nyheter, 24 april

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *