EMMA HELLSTRÖM
Vad är egentligen kristendomens roll i dagens samhälle och skola? Detta är något som diskuteras flitigt, inte minst i samband med läroplansreformer. Diskussioner om kristendomens funktion i ett snabbt föränderligt samhälle är långt ifrån nya, men har haft skiftande fokus beroende på samhällskontext. I föreliggande artikel argumenterar jag för att de förändringar som påbjöds i 1919 års undervisningsplan inte fick sådant stort genomslag som tidigare hävdats. Lilla katekesen användes alltjämt för att fostra kristna individer, trots att den enligt undervisningsplanen skulle förpassas till den kyrkohistoriska delen av undervisningen. Vad detta visar är dels en trögrörlighet mellan politiska styrdokument och faktiska undervisningspraktiker, dels att det inte handlade om en linjär övergång från något gammalt till något nytt och modernt. Undervisningen och debatterna om densamma karakteriserades snarare av en viss kontinuitet där det gamla blandades med det nya i syfte att tona ned motsättningar och ena befolkningen kring en minsta gemensam nämnare.
Inledning
I dag väcker frågor om religion och religionsfrihet starka känslor, inte minst inom politiken. Sverigedemokraterna (SD) lyfter exempelvis ofta fram kristna värden för att stärka det nationellt svenska samtidigt som man polariserar mot andra religioner.[1] Ofta blir reaktionerna starka, till exempel från Svenska kyrkan där man menar att SD:s värnande om kristna värderingar endast är en kuliss för exkluderande nationalism: evangeliet handlar inte om gränsdragande och misstänksamhet, utan om att välkomna sin nästa.[2]
Dessa diskussioner är långt ifrån nya. Vid 1900-talets början dryftades nämligen liknande spörsmål med den skillnaden att det då inte främst handlade om gränsdragningar gentemot andra religioner. Fokus låg i stället på hur skolans kristendomsundervisning, i en tid av snabb samhällsförändring, kunde inkludera flera kristna konfessioner för att medborgarnas samvetsfrihet skulle garanteras. Resultatet blev att det innehåll som tidigare skapat meningsskiljaktigheter, som katekesundervisningen, mellan olika kristna riktningar tonades ned. I min avhandling har jag argumenterat för att detta resulterade i en sorts avkonfessionalisering kännetecknad av en övergång från en kyrklig kristendom till en nationell folkhemskristendom, vilken kom att utgöra grunden för en gemensam nationell och demokratisk identitet. Folkhemskristendomen positionerades mellan luthersk bekännelse och sekularitet.[3]
Syftet med denna artikel är att, med just katekesundervisningen som exempel, dels påvisa en kontinuitet vad gäller viljan under 1900-talets första hälft att använda kristendomen för individers medborgerliga fostran, dels påvisa en trögrörlighet i relationen mellan läroplaner och undervisningspraktik.
Vid 1900-talets början hade kristendomen sedan en lång tid tillbaka utgjort folkskolans (och kyrkans) främsta verktyg för att fostra goda, ansvarsfulla, hjälpsamma och plikttrogna medborgare. Meningarna gick dock isär gällande hur barnen skulle fostras till kristna individer. I århundraden hade Luthers lilla katekes använts i såväl kyrkans som i skolans undervisning för att dana rättrogna, ansvarsfulla, hjälpsamma och plikttrogna samhällsmedlemmar.
Lilla katekesen är en ganska tunn bok där den lutherska kristendomens centrala delar sammanfattas. Utmärkande var att det efter varje huvudstycke fanns en uppsättning frågor och svar som eleverna skulle memorera, och helst bygga sin kristna tro kring. Katekesundervisningens ställning i folkskolan var dock inte oemotsagd. Sedan slutet av 1800-talet hade reformpedagogiskt sinnade aktörer kritiserat fråga-svar-metoden och utantilläsningen för att ”döda” barnens intresse för kristendomen. Därtill ansågs den typen av inlärningsmetoder inskränka barnens samvetsfrihet, eftersom lilla katekesens innehåll påtvingades barnen. Kristendomsundervisningen fick då en motsatt verkan. I stället för att vända sig till kristendomen vände sig barnen bort från den.[4]
En förändrad kristendomsundervisning
I samband med demokratiseringen i Sverige, särskilt reformerna 1919 och 1921, infördes en ny undervisningsplan för landets folkskolor. I denna påbjöds ganska stora förändringar. Målet för kristendomsundervisningen formulerades på följande sätt:
Kristendomsundervisningen i folkskolan har till uppgift att på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, giva dem efter deras mottaglighet och behov avpassad kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling.[5]
Citatet visar att undervisningen alltjämt skulle ske inom ett kristet ramverk. Betoningen på främjandet av elevernas religiösa utveckling antyder dock att det inte enbart handlade om att inprägla en färdig livsåskådning i enlighet med Svenska kyrkans lära. I stället uppmuntrades barnen att själva konstruera sin kristna livsåskådning. Med en sådan tolkning kan man således tala om en fortsatt undervisning i kristendom, eftersom undervisningen inte endast skulle handla om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling.
Det har länge hävdats att 1919 års undervisningsplan markerade folkskolans avståndstagande från kristendomsundervisningens konfessionella och bekännande anspråk.[6] Ovanstående citat samt riksdagsdebatter, lokala kursplaner och lärarberättelser visar att undervisningen från 1920-talet fram till slutet av 1950-talet mitten fortsatt karakteriserades av undervisning i kristendom. Därför är det missvisande att hävda att 1919 års undervisningsplan bröt med den tidigare undervisningens bekännande anspråk.
Vad som skapade debatt efter undervisningsplanens införande var dels att undervisningstiden minskades från 6 timmar/vecka till 2 timmar/vecka, dels att lilla katekesen endast skulle läsas som ett historiskt dokument och således inte användas vid sammanfattningen av den kristna tros- och livskådningen. Det var i stället bergspredikan som skulle utgöra grunden för den sammanfattande undervisningen. Bergspredikan är en del av Jesu förkunnelse och innehåller framför allt etiska förmaningar.[7]
Riksdagsdebatter
Lilla katekesens nya funktion väckte starka känslor. På riksdagen framhöll till exempel konservativa ledamöter att framhållandet av Bibeln visserligen var bra, men den knappa undervisningstiden var problematisk, eftersom man tvingades stressa igenom Bibelns innehåll. Detta resulterade i att undervisningen blev för abstrakt och således inte anpassad efter barnens mottaglighet. I stället borde lilla katekesen återfå sin forna status, eftersom den, till skillnad från Bibeln, sammanfattade kristendomens centrala delar på ett kortfattat och enkelt sätt. Vidare framhölls att bergspredikan inte fångade kristendomens kärna, då det kristologiska budskapet och kristendomens storhet som frälsningsreligion inte fick tillräckligt utrymme. Degraderingen av lilla katekesen kränkte dessutom människors samvetsfrihet, eftersom det runt om i landet hade höjts röster som krävde att lilla katekesen skulle komma tillbaka. Att helt ignorera detta var att inskränka samvetsfriheten. De konservativa riksdagsledamöterna var följaktligen kritiska mot undervisningens avkonfessionalisering och ville alltjämt se en undervisning i nära anslutning till Svenska kyrkans lära.[8]
Alla riksdagsledamöter försvarade dock inte lilla katekesens värde för undervisningen. Socialdemokrater och liberaler erkände förvisso lilla katekesens kulturhistoriska värde. Däremot var uppställningen i frågor och svar inte förenlig med samtidens nya pedagogiska och religiösa strömningar. De framhöll därtill att katekesundervisningens utantilläsning skymde den religiösa kärnan, varför det underströks att undervisningen skulle vara religiös och etisk, men inte dogmatisk. Precis som hos de konservativa förordades undervisning i kristendom, men den fick inte utgöra en avspegling av Svenska kyrkans lära. De socialdemokratiska och liberala riksdagsledamöterna accepterade således folkhemskristendomens avkonfessionalisering med syftet att ena befolkningen kring en minsta gemensam nämnare.[9] Detta sammanfattades på ett träffsäkert sätt av den socialdemokratiske prästen Harald Hallén, som 1929 framhöll att
det är nog så att det viktigaste icke är huruvida man läser till exempel förklaringar till de tio budorden eller icke, utan att man i bredd med ett historiskt exakt kunskapsmeddelande ser till att undervisningen blir sådan, att man utan att anlita dogmatiska eller konfessionella former, som måste stöta oliktänkande, likväl bibringa ungdomen denna kunskap så att den blir fruktbärande för både dess tanke- och känsloliv, så att folkskolans kristendomsundervisning får tjäna till hjälp för de blivande medborgarnas kamp i det dagliga liver för deras personliga och sociala uppgifter.[10]
Hallén exemplifierade folkhemskristendomens kärna: nedtonandet av undervisningens dogmatiska och konfessionella aspekter och framlyftandet av en kristen etik som garanterade alla människors samvetsfrihet.
Det fanns såklart riksdagsledamöter – i synnerhet socialdemokratiska och liberala sådana – som var kritiska till undervisning i kristendom, även om dessa var ganska få till antalet. Här användes också samvetsfriheten för att legitimera den egna ståndpunkten. Man framhöll att undervisning i kristendom, oavsett hur etisk den var, alltid kränkte den samvetsfrihet som skulle vara garanterad varje svensk medborgare. Anledningen till att dessa riksdagsledamöter var kritiska till undervisning i kristendom berodde på att de ansåg att barnen ännu inte var mogna att värja sig mot en sådan. De erbjöds alltså inget fritt val, utan tvingades in i en på förhand bestämd åskådning.[11]
Riksdagsledamöternas syn på kristendomen visar att majoriteten av dessa fortsatt värnade om att folkskolan skulle fostra kristna individer. Den kristna fostrans kontinuitet blir ännu tydligare om blicken riktas mot lokala kursplaner och lärarberättelser.
Lokala kursplaner och lärarberättelser
Ett av undervisningsplanens påbud var, som bekant, att bergspredikan skulle ersätta lilla katekesen vid den sammanfattande undervisningen. Dessutom fastslogs att detta inte krävde någon lärobok. Kritiken lät dock inte vänta på sig. Folkskoleinspektörer underströk att det var omöjligt att skapa stadga i undervisningen utan en lärobok. För att kunna klara sig utan lärobok valde många skoldistrikt att organisera den sammanfattande undervisningen enligt en kateketisk metod med frågor och svar. Som komplement till detta användes även lilla katekesen, tillsammans med Jesus övriga förkunnelse, vilket visar att lilla katekesen inte användes såsom föreskrevs i undervisningsplanen.[12] Flertalet skoldistrikt organiserade den sammanfattande undervisningen utifrån katekesens tre första huvudstycken (Tio Guds bud, Trosbekännelsen och Fader vår). Katekesens fjärde och femte huvudstycken (Dopet och Nattvarden) exkluderades, eftersom de var de mest omstridda avsnitten.[13]
I de tre första huvudstyckena lades framför allt tonvikt på de två inledande trosartiklarna samt på det fjärde och femte budet. I trosartiklarna fastslogs individens relation till Gud, Jesus gudomliga natur och uppgift som människans Frälsare. I det fjärde och femte budet uppmanades individen att älska och respektera föräldrar och överhet samt inte skada sin nästa, utan hjälpa henne i alla livets skeenden. Denna läsordning påvisar en omorganisering av ett äldre kristet arv. Framhållandet av fjärde och femte budet signalerar nämligen att undervisningen, i kristen anda, framförallt skulle förmedla medborgerliga dygder. Eleverna förväntades dessutom reflektera över vilka plikter en kristen medborgare hade.
Att göra nya prioriteringar av innehållet i lilla katekesen var inget nytt. Tidigare forskning har visat att sådana justeringar ofta sammanföll med samhälleliga förändringar. Hustavlans modifiering under 1800-talet kan till exempel kopplas samman med diskussioner om den så kallade sociala frågan. 1900-talets anpassning av lilla katekesen sammanföll med en annan viktig samhällsfråga: demokratiseringen. För att förverkliga denna behövde man understryka vissa dygder mer än andra, och här hämtades inspiration från kristendomen. Med utgångspunkt i Jesu förkunnelse och lilla katekesen underströks att barnen skulle lära sig att vara barmhärtiga, ödmjuka, rättfärdiga och arbetsamma. De skulle dessutom visa lydnad, respekt, förlåtelse och kärlek till sina medmänniskor.[14]
Att kristendomens innehåll anpassades efter ett nytt samhälle och att det var kristna värden som skulle användas för att främja ett demokratiskt sinnelag framkommer också i lärarberättelser från denna tid. Dessa skrevs i synnerhet av lärare som var intresserade av progressiva undervisningsmetoder. I utbildningsvetenskaplig forskning har progressiva undervisningsmetoder ofta kopplats samman med sekulariseringssträvanden, eftersom fokus förflyttades från auktoritets- till individbaserad kunskap, vilket antogs minska kristendomens inflytande i folkskolans fostransuppdrag.[15] Sådana sekulariseringssträvanden framkommer dock inte i lärarberättelserna. De visar snarare att de farhågor som fanns på riksdagen att kristendomsundervisningen urvattnats för mycket i den nya undervisningsplanen inte besannades i praktiken. Flera av lärarna använde progressiva metoder för att fortsätta sin undervisning med lilla katekesen.[16]
En lärare framhöll exempelvis att han använde bibelberättelser för att initiera samtal om lilla katekesens huvudstycken. Därefter organiserades ett slags frågesport för att ytterligare stärka barnens kunskaper om lilla katekesen. Resultatet av detta lekfulla och innovativa undervisningssätt blev att barnen tillägnade sig såväl utantilläsning som lilla katekesens centrala innehåll. En annan lärare uttryckte att han fortsatte att undervisa med lilla katekesen eftersom den förmedlade en ”fast” kunskap som var nödvändig för att stärka barnens religiösa utveckling och medvetenhet. Bästa sättet att åstadkomma detta var genom livfulla berättelser från barnens erfarenhetsvärld.[17]
Det är således tydligt att undervisningsplanens påbud inte rakt av omsattes i undervisningspraktiken. Men, det är också uppenbart att lilla katekesens fortsatta användande krävde vissa metodiska anpassningar, eftersom kritikerna mot katekesundervisningen hävdade att den var alltför dogmatisk och systematiserande. Lösningen blev att man enbart fokuserade på lilla katekesens bibliska delar, och inte på Luthers förklaringar med frågor och svar, eftersom det är dessa som utgör lilla katekesens dogmatik då de bygger på Luthers syn på exempelvis tro och nåd.[18]
Sammanfattning
Sammantaget kan det konstateras att 1919 års undervisningsplan inte var så radikal som det tidigare hävdats. I stället visar såväl riksdagsdebatter som praktiknära exempel att kristendomsundervisningen, även efter 1919, låg nära samtidens medborgarfostran, eftersom den utöver förmedlingen av den kristna tron skulle inpränta ödmjukhet, hjälpsamhet, solidaritet och arbetsamhet. Vad som hade förändrats var att det kristna trosinnehållet hade anpassats efter ett nytt samhälle, vilket uttrycks av en övergång från en kyrklig kristendom till en nationell folkhemskristendom. För att tilltala så många som möjligt var folkhemskristendomen positionerad mellan luthersk bekännelse och sekularitet. Denna mellanposition medförde en kristendomsundervisning som inte var förbunden med någon särskild konfession. Avkonfessionaliseringen var ett sätt att säkra samvetsfriheten, samtidigt som kristendomen alltjämt utgjorde grunden för en gemensam nationell och demokratisk identitet. Folkhemskristendomen gjorde det möjligt för en fortsatt användning av lilla katekesen, om än i modifierad och pedagogiskt moderniserad form.
Det är viktigt att lyfta fram den historiska kontinuiteten vad gäller kristendomens centrala roll i skolans undervisning. Kristna värden har använts, och används fortfarande, för att slå vakt om vilken typ av medborgare skolan ska fostra. Skillnaden mellan då och nu är att vi idag har lagstadgad religionsfrihet, vilket innebär att vi inte enbart ska visa tolerans mot oliktänkande. Alla människor, oavsett religiös tillhörighet, ska ha frihet att utöva eller ta avstånd från religion i samhället. Därtill ska undervisningen vara icke-konfessionell. Religionsfriheten och den demografiska och kulturella sammansättningen i dagens Sverige gör att SD:s retorik om kristna värden skapar ett motstånd mot kristendomens samhällsbyggande roll som var sällsynt för hundra år sedan. Då ansågs det vara fullt möjligt att förankra och ingjuta en demokratisk medvetenhet och samtidigt bedriva undervisning i kristendom. För att undervisning i kristendom skulle accepteras var det dock nödvändigt att den avkonfessionaliserades och lyfte fram sådant som olika kristna konfessioner kunde enas om. Därför kunde man också fortsätta att använda lilla katekesen. Kristendomen är med andra ord inte statisk och oföränderlig. Den måste anpassas om den ska leva vidare i ett snabbt föränderligt samhälle. Det är också förmågan att modifiera och anpassa ett äldre kristet arv som skapar en viss trögrörlighet mellan läroplaners påbud och skolans undervisningspraktiker. Inte minst har detta varit ett centralt budskap i denna artikel.
Referenser
[1] Sverigedemokrater i Svenska kyrkan, hämtad 5 maj 2026.https://www.sdsk.se/
[2] Mattias Strand Rohansköld, ”Sverigedemokraternas politik vilar inte på kristen grund”, Kyrkans Tidning, 4/9 2025.
[3] Emma Hellström, Kampen om folkhemskristendomen: Kristendomsundervisningens roll i den demokratiska skolans framväxt, 1920–1969 (Diss. Uppsala universitet, 2025).
[4] Karin Moberger, ”Religionsenhet och religionsfrihet i folkskolans kristendomsundervisning 1911–1919”, Kyrkohistorisk årsskrift (1961/1962).
[5] SFS 1919:80 Undervisningsplan för rikets folkskolor, 19.
[6] Se exempelvis Tomas Englund, Samhällsorientering och medborgarfostran i svensk skola under 1900-talet (Uppsala: Pedagogiska institutionen, 1986).
[7] Karl Göran Algotsson, Från katekestvång till religionsfrihet (Diss. Uppsala universitet, 1975).
[8] Se exempelvis Karl-Johan Ekman i FK 1920:56; Olof Bergqvist i FK 1920:57; Per Pehrsson i AK 1929:37.
[9] Se exempelvis Karl Sandegård i FK 1920:57; Ernst Klefbeck i FK 1920:56; Mauritz Hellberg i FK 1929:30; Gustav Mosesson i AK 1929:37.
[10] Riksdagsprotokoll AK 1929:37, 18.
[11] Se exempelvis Oscar Olsson i FK 1933:38; Israel Holmgren i FK 1930:37; Ivan Pauli i FK 1930:37.
[12] År 1929 infördes en kungörelse där det fastslogs att valda delar ur lilla katekesen fick göras till föremål för utantilläsning jämte valda bibelstycken och psalmverser. Innan 1929 års kungörelse kan det alltså hävdas att många skoldistrikt ”bröt” mot undervisningsplanens påbud när de valde att inkludera lilla katekesen i den sammanfattande undervisningen.
[13] Hellström, Kampen om folkhemskristendomen.
[14] Hellström, Kampen om folkhemskristendomen; Daniel Lindmark, ”New Wine into Old Bottles. Luther’s Table of Duty as a Vehicle of Changing Civic in 18th and 19th-Century Sweden”. I Daniel Tröhler et al. (red.) Schooling and the Making of Citizens in the Long Nineteenth Century (New York: Routledge, 2011).
[15] Åke Isling, Kampen för och mot en demokratisk skola 2. Det pedagogiska arvet (Stockholm: Sober, 1988).
[16] Se exempelvis: Redogörelse av Fredrik Jansson, Göteborg, Handlingar rörande delegationernas verksamhet FI:8 Skolkommissionen 1946 (RA); Redogörelse av Margit Tunås, Halmstad, Handlingar rörande delegationernas verksamhet FI:7 Skolkommissionen 1946 (RA).
[17] Redogörelse av David Annberg, Vetlanda, Handlingar rörande delegationernas verksamhet FI:7 Skolkommissionen 1946 (RA).
[18] Algotsson, Från katekestvång.
Emma Hellström är lektor i didaktik vid Uppsala universitet. I sin forskning har hon utifrån ett utbildnings- och kyrkohistoriskt perspektiv intresserat sig för kristendomsundervisningens förändring under 1900-talet.