Warning: Undefined variable $fm_appid in /home/undervis/public_html/wp-content/plugins/facebook-members/facebook-members.php on line 71
KERSTIN HULTER ÅSBERG
I denna artikel ges en bakgrund till sanatorievården och rehabiliteringen som skulle förbereda patienten för ett liv efter sanatoriet, om man överlevde. I analysen kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt Flickan Carins brev, en brevsamling från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. I ett unikt material av enkätsvar och intervjuer med patienter och anställda kompletteras historien om Apelvikens Kustsanatorium med minnesbilder av några lärare och skolmiljön fram till 1940.
Inledning
De första svenska sanatorierna skapades på privat initiativ med hjälp av filantropiska donationer. Vårdtiderna blev långa och därmed blev det nödvändigt att inrätta skolundervisning för barnpatienterna. Från 1904 finns belagt att skolundervisning hade införts på sanatoriet i Vejbystrand. Efter 1908–1909 års riksdag infördes statsbidrag till så kallade folksanatorier i hela landet och antalet sanatorier ökade till ett hundratal. Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införandet av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn.
Skolundervisningen på sanatorierna utvecklades parallellt med den framväxande svenska folkskolan, men har sällan undersökts. Genom att studera denna miljö kan vi förstå mer om hur utbildning organiserades för tuberkulossjuka barn. Det finns god statistik från de svenska sanatorierna över antal inskrivna patienter, deras ålder, kön och yrke, och om de utskrevs friska, förbättrade, icke förbättrade eller avlidna. Det finns statistik över personal av olika kategorier, men det saknas vanligtvis uppgifter om förekomsten av skollärare och undervisningstimmar. Det kan bero på att läraren i allmänhet avlönades av kommunen, och att dessa uppgifter kan återfinnas i kommundata. I en årsberättelse från Apelvikens kustsanatorium 1940 står det att småskollärarinnan Nelly Nilsson avlidit. Hon hade tillträtt tjänsten 1914 och sedan skött sin verksamhet ”på ett plikttroget och samvetsgrant sätt” i tjugosex år.
Frågan om utbildningens betydelse i vårdsammanhang blir särskilt tydlig när man vänder blicken mot de barn som tillbringade långa perioder på svenska sanatorier. Här väcks frågor om hur deras skolgång egentligen organiserades och hur de själva upplevde undervisningen och lärarinnorna vid sanatorierna. I analysen riktas därför särskild uppmärksamhet mot Flickan Carins brev från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. Tillsammans med enkätsvar och intervjuer med tidigare patienter och anställda ger detta en fördjupad bild av lärarna och skolmiljön vid Apelviken fram till 1940.
Sanatoriet – en vårdform för patienter med tuberkulos
Sanatorierna skapades i Europa från 1860-talet och framåt som en sjukhusinrättning för att erbjuda det ökande antalet tuberkulospatienter frisk luft, vila och riklig näring. Sanatoriet erbjöd isolering, både från en potentiellt ohälsosam hemmamiljö och för att förhindra att den sjuka skulle smitta andra. Det fanns ingen botande behandling förrän på 1940-talet. Vårdtiderna blev långa, från ett halvår till flera år. Överlevnadsstatistiken vid tuberkulos visar att barn i skolåldern överlevde i högre utsträckning än spädbarn och äldre från 20-årsåldern och uppåt.[1]
Om patienterna överlevde förväntades de återvända till sitt vanliga liv i så bra form som möjligt. En rehabilitering efter den akuta sjukdomen kunde ta tid, men den skulle påbörjas på sanatoriet. Det innebar läkarordinerade rikliga näringsintag och fysiska aktiviteter med exempelvis promenader och trädgårdsarbete, med skola och hantverksutbildning, med psykosociala och kulturella aktiviteter.
De första sanatorierna etablerades genom engagerade läkare och privata filantropiska donationer. Genom en nationalinsamling 1897, till minne av kung Oskar II:s 25 år på tronen, kunde fyra så kallade jubileumssanatorier anläggas. Vid 1908–1909 års riksdag fattades dessutom beslut om att alla län skulle inrätta ett eller flera folksanatorier med statligt stöd. Därmed inleddes en omfattande utbyggnad som så småningom resulterade i över 100 sanatorier runt om i landet. Det var alltså det politiska beslutet om statligt stöd som initierade denna stora expansion.
Skola på sanatoriet
De första barnsanatorierna i Sverige från 1890 tog emot skrofulösa barn, det vill säga med lymfkörtel-tuberkulos, under sommarmånaderna för vistelse i frisk luft med bad och sol och rikligt med mat.[2] Då var det inte aktuellt med skola. Samtidigt hade Folkskolestadgan från 1842 ålagt varje socken, sedermera kommun, att erbjuda skola till alla barn. Man rekommenderade att alla ”i skolåldern warande barn böra i skolan sig inställa”. År 1913 genomfördes den statsbidragsreform som ledde till att statsbidragen blev den viktigaste inkomstkällan för svenska skoldistrikt, vilket också kom att påverka skolundervisningen på sanatorierna. Men när vårdtiderna utökades över höst- och vårterminerna infördes skolundervisning, som kunde variera betydligt från det ena sanatoriet till det andra, mycket beroende på andelen barn i skolåldern som vårdades där. Dessförinnan finansierades både vården och skolan av privata och insamlade medel.
Ett tidigt exempel finner man vid Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK), som startade 1903 i Vejbystrand. Initiativtagare var doktor Ernst Lindahl som var sjukhusets chef fram till 1935. Redan 1904 hade han ordnat med skolundervisning för barnen på sanatoriet, både småskola och folkskola. När sedan tuberkulosen försvann i början av 1950-talet blev det istället barn med polio och så småningom handikappade barn som kom att vårdas och få sin skolutbildning på sjukhuset i Vejbystrand.[3]
Det första sommarsanatoriet för barn på Styrsö startade 1890 och utökades 1908 till ett åretruntsanatorium. I en hembygdsskrift från Styrsö omtalas:
Då många patienter var barn behövdes det skolundervisning för att de inte skulle tappa för mycket kunskap under sin sjukhusvistelse. För de barn som vistades uppe bedrevs undervisning i Villa Solvik och senare i en inredd skolsal på övre plan på stora sjukhuset. Sängbundna barn fick undervisning vid sängen, förmodligen något begränsad. Under många år var det Fröken Hoppe som stod för undervisningen.[4]
Fröken Hoppe var lärarinna på Styrsö under många år. Hon var anställd av Göteborgs stad, enligt överläkarens Svante Orells årsberättelser.
Flickan Carins skolminnen och sjukhistoria
En mer ingående berättelse om hur skolundervisningen kunde upplevas av det sjuka barnet får man genom en brevväxling från Kustsanatoriet Apelviken i början av 1930-talet.[1] Det är flickan Carin som skriver många och långa brev till sin mor och berättar för henne om livet på sanatoriet. Den intensiva brevväxlingen mellan modern och hennes dotter Carin har sammanställts och publicerats genom Carins dotter, Britta S. Lagergård.
Carin var född 1922, och 1931 konstaterades att hon fått tuberkulos. Det blev flera sjukhusvistelser under åren 1931 till 1932, och 1933 kom hon till Kustsanatoriet Apelviken söder om Varberg. Där vårdades hon fram till 1935, alltså från 10 till 13 års ålder. Här låg hon gipsad för tuberkulos i ena höften. Efter utskrivningen från Apelviken fick hon periodvis bära en läderkorsett. Från maj till juli 1935 låg hon på S:t Görans sjukhus i Stockholm, där hon genomgick en slutlig steloperation av höften. År 1942 kunde hon ta studentexamen och fortsatte därefter sina studier i Stockholm och i Uppsala.
Carins brev under en vårtermin 1933
Folkskolestadgan av 1842 hade anvisat två nivåer för kunskapskrav: en miniminivå som omfattade läsning, kristendomskunskap, kyrkosång, skrivning och räkning, och en nivå över denna som omfattade geografi, historia, geometri och naturlära. Skolundervisningen kunde variera mycket mellan olika skolor beroende på lärartillgång och antal undervisningstimmar. Detsamma gällde förstås undervisning för barn på sanatorier och sjukhus. För barn med särskilda behov inrättades från andra halvan av 1800-talet asyler och uppfostringsanstalter, för barn med sjukdomar i rörelseapparaten särskilda vanföreanstalter och för barn med epilepsi särskilda vårdhem, varav det första redan 1889.[2]
Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införande av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn. Överläkaren på Apelvikens Kustsanatorium, doktor Johan Severin Almer, var också riksdagsman. Han skrev 1916 en motion, där han påtalade vikten av att lärare vid sanatorier måste för löne- och tjänsteårsberäkning likställas med lärare vid folk- och småskolor, samt att kustsanatorier, som i allmänhet inte drevs av landsting, behövde ett större anslag från staten för sin verksamhet.[3]
Här följer utdrag ur Carins brev från januari till juni 1933, som beskriver hennes skolundervisning motsvarande vårterminen i femte klass. Hennes första brev från Apelviken är daterat 18 januari 1933. Här berättar Carin att hon ligger gipsad tillsammans med två andra kvinnor, Ingegerd som är 25 år och fru Nilsson, som är ”rätt gammal”. Alltså är det ingen barnavdelning. Men den rigorösa dagordningen gäller även barnen. Den 5 februari 1933 skriver Carin:
Först på morgonen vid 5 halv 6 tiden kommer nattfröken, tänder och ger oss tempen. Sedan bäddar de här och ger oss tvättvatten. Klockan 8 kör de ut oss på solverandan. Där är nästan alldeles mörkt då. Halv nio få vi frukost. Då brukar vi få pytt, fiskbullar, äggröra och sånt. Halv tio börjar skolan. Den varar bara tre kvart.
Breven visar att det i dagordningen ingår slöjd, vilket motsvarar det hantverk som de vuxna patienterna förväntas delta i: ”Efter skolan brukar vi ha slöjd nästan alla dagar”. Skolundervisningen vid sanatoriet följer i stort sett samma struktur som i en vanlig folkskola med ämnen som räkning, läsning, rättstavningslära, geografi, historia och kristendom, här i form av söndagsskola.
Läxor och undervisningsstoff varierar över veckorna. Carin nämner exempelvis att de arbetar med geografi och rättstavning och att fredagarna innebär ”två timmar och två läxor”. Helgerna rymmer söndagsskola, och söndagseftermiddagarna beskriver hon som ”de tråkigaste timmarna på hela veckan”. Samtidigt förekommer inslag av ledighet, som de månadslov som bryter undervisningens annars regelbundna rytm. Av Carins beskrivningar i breven framgår att undervisningen tycks ha varit tematiskt upplagd, där en vecka ägnades helt åt geografi och nästa åt historia.
Carin är inte rädd för att påtala för fröken om kraven är för höga. I ett brev berättar hon hur hon helt enkelt lät bli att göra en bråkuppgift ”för det kan ju inte jag”, och hur hon sedan förklarade detta för lärarinnan, som barnen kallar ”Lindeberskan”. Lärarinnans reaktion, att Carin då inte fick gå i klassen, rann förvisso ut i sanden. Dock visar episoden hur Carin både förhåller sig till och prövar gränserna för den disciplinära ordningen. Carin reagerar också på de många läxorna och förhören:
Vi har vanvettigt många läxor till imorgon. Först och främst historia. Har repetition, så vi har från Gustav Vasa till och med Karl den 12:e. Också har vi läsning och så ska vi rätta felen i en räkning. Det är väl hemskt!
Carin noterar också den viktiga hygienen och noggranna städningen, som var en viktig åtgärd för att lära patienterna att skapa en ren miljö även efter utskrivning från sjukhuset. Hon skriver i ett brev den 11 maj:
Hela den här veckan har det varit storstädning här på salen. De har vädrat sängkläder och tvättat sängar bord allting. I förrgår och igår var det en enda röra. Värst igår. Hade vänt upp och ned på allting. Imorgon ska vi ha ett stormande förhör i geografi på hela Europa. Vi har bara fått kartböckerna att läsa i.
Carin fortsätter beskriva sina krävande förhör. Hon skriver ”vi” vilket betyder att hon har skolkamrater, även om de är i olika åldrar. Hon framställer sig inte som en duktig elev, utan framhåller sina svagheter och tillkortakommanden, vilket framgår av följande citat:
Imorgon, eller övermorgon, ska vi ha provräkning. Det är jag i förväg säker på att inte klara. Kan knappast ett dyft procenträkning och ränta och rabatträkning som vi nu börjat med.
Det börjar närma sig examen, men några betyg får man inte förrän man skrivs ut från sjukhuset. Förmodligen för att inte oroa föräldrarna som säkert ändå är oroliga för sina sjuka barn. Förhöret ska ske ute på solterassen, som är en mycket viktig plats på ett sanatorium. Här måste alla patienter, även barnen, vistas ett antal timmar varje dag under de tidsbestämda liggturerna, som innebär timslånga vilostunder flera gånger per dag i friska luften, antingen på en terrass eller på särskilda liggverandor. Men de kan alltså också användas både för undervisning och förhör.
Den 25 maj är det dags för examen. Överläkaren Doktor Hansson och ”en hel massa systrar” förväntas komma och höra på. Carin skriver att eleverna inte vet i förväg vilka ämnen som ska förhöras, ”men jag tror vi får historia, språklära, eller om det är riktigt olyckligt, matematik”. Resultaten från förhöret meddelas samma dag, och då får vi veta hur det går på examensdagen. Det är en annan lärarinna som håller i förhöret, vilket Carin beskriver i följande citat:
Igår hade vi examen. Ämnena var räkning och historia. Vi hade inte fröken Lindeberg på examen utan en som heter fru Albrecktsson. Hon är lärarinna i 3:dje och 4:de klass, så vi fick rysligt lätta tal.
Matematikförhöret verkar ha gått bra trots Carins dubier. Sedan blev det historieförhör: ”I historia hade vi förhör om stenåldern. Jag hade glömt det mesta av det, men klarade mig någorlunda ändå.” Carin blir uppflyttad till sjätte klass och kan lättad delta i firandet efteråt. Carin konstaterar glatt att ”Fröken Lindeberg bjöd på kaffe och tårta lite senare på dagen”.
Av Carins skildring ovan framgår att hon redan kan läsa, skriva och räkna, även om hon inte lärt sig att räkna med bråk än. Fröken Lindeberg är hennes lärarinna i alla ämnen, även historia och geografi. Hennes brev vittnar om att hon har ett för sin ålder stort ordförråd och ledigt språkbruk. Genom moderns många brevsvar förstår man att detta är något hon också har med sig hemifrån. Man kan förmoda att många barn som inte hade en så gedigen social bakgrund hade betydligt svårare att tillgodogöra sig den undervisning som erbjöds.
Röster om lärarinnorna
Lärarinnorna på sanatorierna är i många fall anonyma. Ibland framkommer deras namn i sanatoriernas årsbokslut eller på foton från undervisningstillfällen i klassrum eller på liggverandor. Carin nämner fröken Lindeberg, Lindebergskan, som undervisar henne i alla ämnen, och en fru Albrektson, som normalt undervisar i 3:e och 4:e klass.
Det finns en gedigen redovisning av verksamheten på Apelvikens Kustsanatorium med berättelser av personer som bott och arbetat där i olika funktioner. Där framkommer att en av de första lärarinnorna var Lizzie Almer, som började tjänstgöra 1917. Hon var dotter till doktor Almer, som inte var gift, men som hade två döttrar, Lizzie född 1895 och Daga född 1896. Daga kom senare att gifta sig med Almers efterträdare som stadsläkare i Varberg, Adolf Rappe.
En tidigare patient, som vårdades vid två tillfällen – från mars 1925 till juli 1927 samt från maj 1931 till december 1932 – berättar följande om sin lärarinna:
Doktor Almers dotter tjänstgjorde som arbetsterapeut, kurator, bibliotekarie, lärarinna och promenadledare… Fröken Almer var snäll och vänlig om man lydde hennes order men blev fruktansvärt arg om man inte gjorde som hon sa.
En lärarinna kunde alltså fungera i olika roller på sanatoriet. Situationen påminner om vad en informator på 1800-talet skulle vara för sina elever som fick hemundervisning. Samtidigt med undervisningen skulle informatorn/lärarinnan fostra eleverna till att lyda och uppföra sig ordentligt. Naturligtvis sa man inte ”du” till lärarinnan, man sade ”fröken”.
Även en lärarinnas erfarenheter redovisas i berättelsen om Apelvikens sanatorium. Lärarinnan Asta Albrektsson, som Carin nämner, anställdes 1933 och stannade till 1975, då hon själv var 72 år gammal. Hon berättar att det var omkring 140 barn i skolan. De var fem lärarinnor, varav två var slöjdlärarinnor. Barnen var uppegående och kom själva till skolsalen, där de var i tre timmar varje dag. De sängliggande barnen fick bara en timma lektion per dag.
Barnen delades upp i småskola med en småskolelärarinna, medan klass 3 och 4 respektive klass 5 och 6 undervisades tillsammans. Dessutom hade man på eftermiddagen en fortsättningsskola mellan klockan 15 och 17. Här nämns att det var ”generöst med materiel, man fick vad man behövde.” Även på solverandan fanns en svart tavla för att underlätta undervisningen. Lärarinnan fru Albrektssosn berättar: ”Barnen fick läxor, rätt mycket läxor, trots att det var på en sal med 30 barn. Det gick bra, det såg syster och personalen till”. Hon beskriver också sitt arbete som mycket mera än undervisning:
Man var inte bara lärarinna, man blev nästan som en mamma för barnen. Det fanns många barn vars föräldrar inte hade råd att ta hem dem när de var döda. De begravdes i Apelviken. Jag har själv varit med på många begravningar där, inte bara barn utan även vuxna.
Många av barnen hade skickats till Apelviken av sina föräldrar från övre Norrland, en del av Sverige som var svårt hemsökt av tuberkulos. Det utgick ekonomiskt stöd för resan till Apelviken, men inte tillbaka, om de dog. För dessa barn anordnades en särskild gravplats, Barnens kyrkogård, en vacker plats nära sjukhuset som än idag kan besökas.
På gravstenarna kan man läsa barnets namn och varifrån de kom. På bilden ses tre gravar för barn från Vilhelmina, Gällivare och Arvidsjaur.
Avslutning
Tack vare Flickan Carins brev får man en unik samtida berättelse inifrån ett barnsanatorium. De flesta patientberättelser återges senare i livet och då kan de ha förändrats på olika sätt. En del förskönar sjukhustiden och talar om den snälla personalen och alla goda vänner som de fick. Andra berättar om skrämmande upplevelser, om lidande och straff. Denna artikel har berört skolundervisningen, och med flickan Carins förmåga att skriva och berätta om sin sanatorieskola ter den sig både väl planerad och genomförd trots barnens allvarliga sjukdom. Det finns utrymme för fortsatt forskning vad gäller skolundervisningen på sanatorierna. Sannolikt finns det också fler lärare, som dokumenterat sin verksamhet lika noga som Asta Albrektson. Som bidrag till fortsatt inhämtning av dokumentation av skola på sanatorium medtages fyra foton från Styrsö respektive Apelviken med lärarinnorna, skolbarnen och Barnens kyrkogård.
Noter
[1] Britta Schött Lagergård, Flickan Carins brev (Stockholm 2019).
[2] Johanna Ringarp, ”Institutional care and education: circulation of knowledge about epilepsy in Sweden 1915–40”, Medical History 68:3 (2024); Johanna Ringarp, personligt meddelande, aug. 2025.
[3] Börje Källgård & Alva Peterson, Apelviken – från kustsanatorium till kurort (Varberg 2004).
[1] Britt-Inger Puranen, Tuberkulos: en sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750–1980 (Umeå 1984).
[2] Kerstin Hulter Åsberg, ”Tre svenska kustsanatorier för barn med tuberkulos: Styrsö, KVS i Vejbystrand och Apelviken”, Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 26:1 (2022) s. 59–72.
[3] Karl-Eric Axenström & Karl-Erik Steen Livet gick vidare på Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium i Vejbystrand (KVK): Patienter och personal berättar om barna- och ungdomsår på KVK (Örnsköldsvik 1997).
[4] Frank Engelbrektsson, Styrsö Kustsjukhus – en insulär vård över 60 år (Göteborg 2007).
Kerstin Hulter Åsberg, MD, PhD, är docent i internmedicin vid Uppsala universitet och har sedan 2010 varit universitetslektor med ansvar för att starta och leda en universitetskurs i medicinhistoria. Hon är ledamot i Stiftelsen för Uppsala Medicinhistoriska museum och har mottagit flera utmärkelser, bland annat Bengt I. Lindskogs stipendium i medicinens historia (2010) och Region Uppsalas medicinhistoriska stipendium (2018). För närvarande deltar hon i ett flerårigt, mångvetenskapligt projekt vid Uppsala universitet som undersöker de svenska sanatoriernas sociala och kulturella betydelse.
Kontakt: kerstin.hulter.asberg@uu.se