ELISA SERRANO
Denna artikel jämför hur befolkningen i Spanien och Sverige utbildades i smittförebyggande åtgärder mot tuberkulos. En analys av den offentliga diskursen i dessa två länder visar på framväxten av två likartade pedagogiska inriktningar, men med delvis olika fokus. I Spanien dominerade en medborgerlig sedlighetspedagogik som moraliserade fritiden och även inkluderade bostad, arbete och kost. I Sverige konsoliderades en miljö- och vanepedagogik, artikulerad av föreningar och staten. Båda länderna upprättade utbildningssystem för tuberkulospedagogik. I Spanien riktades dessa tydligare mot arbetarnas krogliv, medan de i Sverige integrerades i ett moral-hygieniskt program för vardagsvanor (alkohol, tobak, kaffe) inom nykterhetsundervisning och skolhygien.
Kort historia om tuberkulos: vetenskap, miljö och beteende
Behandlingen av tuberkulos (TB) från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet följde den medicinhistoriska utvecklingen. Före läkaren och bakteriologen Robert Kochs (1843–1910) upptäckt av den bakteriologiska orsaken 1882 samexisterade förklaringar som kombinerade arv och miljö med omdömen om seder. De medicinska föreläsningarna vid den Spanska Läkarkongressen i Madrid (1864)[1] visar tydligt detta. Man ifrågasatte, utan att helt avfärda, nödvändigheten av strikt ärftlig överföring. I stället betonades klimat, trångboddhet, bristfällig ventilation, otillräcklig kost och hårt arbete, tillsammans med beteenden som ansågs skadliga, som onani. Sjukdomens orsaker förstods som en blandning av biologiska och moraliska faktorer.[2] Kunskapen om den bakteriologiska orsaken till TB förändrade bilden av den och befriade de fattiga från skuldbeläggning. Samtidigt erkändes behovet av institutionell hjälp mot denna infektionssjukdom.
Kontrollen av tuberkulos kom att fokusera mer på hygien. Även om vaccination, och från 1944, streptomycin förändrade prognosen, byggde preventionen främst på sanitära och beteendemässiga åtgärder: vädring, desinfektion, isolering, förbättrad bostad och kost, smittspårning och hälsoupplysning. För att sprida detta program genomfördes folkbildningsinsatser som begripliggjorde bakteriologin för människor i lokalsamhället. Den antituberkulösa kampen fungerade som en social hygienpedagogik som upprättade vanor och omdefinierade klass- och könsnormer i offentligheten.
Den här artikeln använder tuberkulos som ett exempel för att visa hur arbetare och deras familjer beskrevs och påverkades av det offentliga samtalet om hälsa och utbildning i Spanien och Sverige. Tidsramen sträcker sig från slutet av 1800-talet, då de första anti-tuberkulosföreningarna bildades, till mitten av 1900-talet då upptäckten av streptomycin gjorde dem överflödiga. Bland de historiska källorna ingår officiella rapporter och stadsplaneringsdokument från kommunala och statliga organ (t.ex. från Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos), medicinska publikationer samt ett anförande från Real Academia Nacional de Medicina. Därtill har visuellt hälsopedagogiskt material i press, affischer och kortfilmer inkluderats.
Spanien: hälsopedagogik och arbetarmoral
Medicinska och kommunala källor från förra sekelskiftet rapporterade höga dödstal i TB och andra lungsjukdomar i städerna, vilket hängde samman med trångboddhet, bristfällig ventilation, brister i vatten och avlopp samt otillräcklig diet[3]. Inom denna ram definierades TB tidigt som en social sjukdom: en infektion där risk och förlopp påverkades av materiella villkor och vardagsvanor[4]. Begreppet rymde två mål: att reformera miljöer och påverka beteenden.
I de offentliga myndigheternas svar kombinerades reglerande och organisatoriska åtgärder med program för hälsoupplysning. På det institutionella planet drev initiativ som Luis Comenges i Barcelona (1892–1893) på för obligatorisk anmälan av fall, kommunal desinfektion och förbud mot handel med potentiellt kontaminerade kläder, vilket förde in den framväxande bakteriologin i de urbana regelverken[5]. Stadsförbättringar genomfördes också. Madrids avloppsnät ökade exempelvis från 95 km år 1912 till 540 km år 1927[6]. Ändå ignorerades och ibland till och med förlöjligades dessa förbättringar och hygieninsatser:
Här i Barcelona är vi tyvärr långt ifrån att nå detta ideal; när vi i fjol föreslog lämpligheten av obligatoriska desinfektioner och förbud mot försäljning av kläder i fall av TB, var det nära att vi blev bannlysta; man talade om hygienens tyranni[7]
Det hygienistiska språket utvecklade också en moralisk pedagogik som syftade till att reglera sällskapsformer som ansågs riskabla. Krogen framställdes som en miljö som främjade överkonsumtion av alkohol, delning av glas och dålig ventilation.[8] Budskap om nykterhet och goda seder betonades, liksom alternativa sätt att tillbringa fritiden. En del av den sanitära litteraturen kopplade alkoholism och TB som en indirekt riskfaktor, genom försämrat näringsläge, ökad exponering och oordning i hemmet.[9] Effekten av dessa varningar var begränsad eftersom krogen och alkoholen inte bara erbjöd nöje, social gemenskap och en möjlighet att fly från oönskade rutiner, utan också ett snabbt energitillskott genom billig alkohol åt en befolkning med bristfällig kost.[10]
Antituberkuloskommunikation
Den antituberkulösa pedagogiken spreds både genom direkt undervisning och genom masskommunikation. Inom vården utformades dispensarierna som förebyggande centra med ett uttalat pedagogiskt uppdrag, stödda av hemsjuksköterskor som tog profylaxen in i hemmet, genom häften, demonstrationer och kontaktspårning.[11] Samtidigt försökte man sprida häften och handböcker till en bred publik, även om analfabetismen begränsade räckvidden.[12] Föreläsningarna användes för att väcka medvetenhet och mobilisera olika publikgrupper, ofta med ett särskilt tilltal till kvinnor som hygienens garanter. Medierna satte sina egna villkor. I radio krävdes korta inslag och enkelt språk och på film korta speltider och en konstruktiv ton. Ett typiskt exempel är Vidas nuevas av Julio Bravo, inspelad 1936, som kombinerade paroller som ”Kyss mig inte” och vaccinationsscener för att främja goda vanor inom familjen.[13]
Den visuella kampanjen förstärkte dessa riktlinjer genom affischer med tydliga och normativa budskap: spotta inte, torrsopa inte, koka och sterilisera mjölken, vädra, sov med öppna fönster.[14] Evenemang som Fiesta de la Flor (1913) finansierades av monarkin för att samla in medel. Gatorna fylldes av frivilliga som erbjöd blommor i utbyte mot donationer. Samtidigt visade andra mobiliseringskampanjer den organiserade välgörenhetens symboliska kraft: ”den dagliga centimen”, ett öre som medborgarna betalade för att finansiera antituberkulösa åtgärder, gjorde det möjligt att öppna sanatoriet Porta-Coeli (Valencia, 1899) för fattiga patienter och skapade en civilt präglad känslopedagogik, där den lilla gåvan lärde ut att omsorgen om tuberkulossjuka var en kollektiv plikt. Den ekonomiska skörheten och stängningen 1902 visade emellertid gränserna för denna välgörenhetslogik som bas för långsiktig prevention[15]. På grund av sin karitativa karaktär, kritiserades insatserna av arbetarrörelsen, som såg dem som monarkisk och paternalistisk elitpropaganda.
Sverige: ett nationellt projekt för folkhälsa och social pedagogik
Vid tiden för Kochs upptäckt stod tuberkulos för en mycket stor andel av dödsfallen i Sverige, samtidigt som industrialisering och urbanisering accelererade. Sanatoriemodellen infördes tidigt. Det första sanatoriet öppnade 1891 och, med stöd av kungahuset, byggdes statliga sanatorier på platser som ansågs ha gynnsamt klimat.[16] Det statliga sanatorienätet växte kraftigt från 1908 och hade omkring 3 500 sängar 1910 och 9 000 år 1940.[17] Parallellt utvecklades ett dispensarienät från 1904 (det första dispensariet i Uppsala), som samordnade information, insamling av data och vård, med hembesök, familjeutbildning och smittspårning. Arbetet koordinerades av Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos (SNMT). TB behandlades som en folksjukdom – utbredd, social och förebyggbar – som krävde både materiella åtgärder och pedagogiskt arbete med människors vanor.
Både antituberkulossanatorier och dispensarier hade ett grundläggande pedagogiskt uppdrag.[18] Tack vare statlig finansiering kunde utrymmen och sängplatser i sanatorierna upprätthållas och successivt byggas ut, vilket fungerade som profylax för den friska befolkningen genom att separera personer som var infekterade med bacillen. Uppförandet av dessa byggnader stöddes av boken Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande (Stockholm 1906), som innehöll betänkanden, program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler.[19] Bland undertecknarna fanns E. Stenhammar, en arkitekt med expertis på sjukhus och sanatorier, som betonade hygienens betydelse i det moderna sjukhuset. Patientundervisning beskrevs också i handledningarna, eftersom man förväntade sig att patienterna skulle fortsätta med de hygieniska vanorna när de återvände hem.
Dispensarierna tog från början på sig ett uppdrag som gick utöver det rent medicinska genom att besöka hemmen, undervisa familjer i personlig och miljöhygien, och vid behov ge stöd i form av ved, kläder, tvätt och mat samt identifiera kontakter för att bryta smittkedjor. Denna idé om att skydda hemmet blev en central del av det förebyggande vardagsarbetet. Dispensarierna tog endast emot patienter dagtid och låg därför i urbana miljöer, till skillnad från sanatorierna. Erfarenheten hämtades från England och Tyskland, där sådana inrättningar utvecklades för att stödja sanatoriernas pedagogiska och vårdande arbete.
Den svenska offentliga diskursen fick en normativ ton som lade en del av ansvaret över på ”oförsiktiga” vanor. Läkaren Gustaf Neander (1874–1941) hävdade att tuberkulos också närdes av okunskap och likgiltighet, även i välbeställda hem.[20] Inom detta normativa sammanhang sågs alkohol som ett indirekt problem som undergrävde hygienisk disciplin och hushållsekonomi. I praktiken överlappade tuberkulos- och nykterhetskretsar varandra i mässor och utställningar där nykterhet, hygien och medborgarskap delade samma offentliga rum. Dessutom försökte 1917 års lag begränsa konsumtionen genom statlig kontroll av alkoholförsäljningen.[21]
Föreningsvärdet och informationsspridning
I Sverige organiserades upplysningen som ett nätverk av föredrag, konferenser och kurser, drivet av SNMT och, senare, av patientföreningsrörelsen. Redan 1928 höll läkare 2 443 föreläsningar, med över 317 000 deltagare.[22] Detta kompletterades också med pressartiklar och broschyrer som spreds i skolor och bland värnpliktiga, och avgörande med dörr-till-dörr-undervisning av hemsjuksköterskor som omsatte budskapen i praktiska hushållsrutiner. Denna front mötte nykterhetsarbetet när det statliga betänkandet SOU 1919:9 föreslog en omorganisering av nykterhetsundervisningen i skola och samhälle (med alkoholen i centrum) samt uttryckliga insatser mot ’missbruk av tobak och kaffe’. Därmed konsoliderades det moral-hygieniska program som hälso- och kommunala aktörer redan hade börjat driva.
Den audiovisuella och materiella delen av kommunikationen förstärkte detta ramverk. Föreningen producerade kortfilmer för hälsopropaganda, från tidiga inslag som Tuberkulos (ca 1930) till Medan det ännu är tid (1952), som spreds i utbildningskretsar, lokala biografer och vid visningar med efterföljande debatt. Inne på sanatorierna bedrev patientklubbar intern radio, filmvisningar och studiecirklar, vilket gjorde anstalterna till kulturella miljöer där man lärde ut hygieniska praktiker och en hygienisk medborgaranda. I stor skala finansierades spridningen av enhetliga budskap genom julmärken och broschyrkampanjer, ibland under kungligt beskydd.
Sammantaget skapade föredrag, skola, film och radio, broschyrer och pedagogiska hembesök en kommunikation där budskap som vädra, separera sängar, dela inte glas, uppsök dispensariet förankrades i praktiska tjänster och enkla åtgärder som kunde upprepas i hemmet.
Spanien och Sverige: Likheter och skillnader
Spanien och Sverige byggde, med till stora delar liknande språk och metoder, en praktisk inriktad pedagogik mot tuberkulos. Det centrala budskapet var enhet och delat ansvar eftersom TB sågs som en social sjukdom eller folksjukdom som krävde gemensamma vardagsvanor som att vädra, sprida ut sängar, täcka hostan, städa, översatta till hemmet genom dispensariseringen. Dispensarierna fungerade som hygieniska klassrum. Hemsjuksköterskorna och hembesöken spred konkreta rutiner genom kontaktspårning och väntrumsundervisning, vilket även förstärkte det praktiska lärandet. Kommunikationsmässigt gjorde broschyrer, lokalpress, föredrag, affischer, radio och film den bakteriologiska kunskapen begriplig. Dessutom gav kungligt beskydd en civilt förankrad känsla av tillhörighet och legitimitet, samtidigt som insamlingsformer som julmärkena normaliserade medborgarnas bidrag. Parallellt fungerade den hygieniska stadsplaneringen som en strukturell pedagogik genom förbättrade gator, bostäder och anläggningar som underlättade efterlevnaden genom att göra den praktiskt möjlig.
Skillnaderna mellan Spanien och Sverige låg i hur denna enhet organiserades. Sverige konsoliderade tidigt ett tätt och sammanhängande nätverk (SNMT, stabil offentlig finansiering, patientorganisationer). Tyngdpunkten lades på okunskap och försumlighet som individuella brister snarare än på sociala skikt. Spanien riktade däremot fokus mot arbetarklassens umgängesmiljöer, särskilt krogmiljöer, och ’dåliga’ nöjen. Dessa utvecklingsbanor berodde på olikheter i statlig och kommunal kapacitet, tidpunkt och takt i de urbana och bostadspolitiska reformerna, kulturella förhållanden och finansieringssystem.
Noter och referenser
[1] Ett av de ämnen som behandlades vid den medicinska kongressen var orsakerna till lungsot (lungtuberkulos) och metoderna för att förebygga eller minska dess härjningar.
[2] J. M. Zabala, ”Causas de la tisis pulmonar y medios de evitar o disminuir sus estragos”, i Actas de las sesiones del Congreso Médico Español celebrado en Madrid (Madrid 1865) s. 635–637.
[3] Rafael Huertas, ”Vivir y morir en Madrid: la vivienda como factor determinante del estado de salud de la población madrileña (1874–1923)”, Asclepio 54:2 (2002) s. 253–276. https://doi.org/10.3989/asclepio.2002.v54.i2.150
[4] J. Molero Mesa, ”Francisco Moliner y Nicolás (1851–1915) y el inicio de la lucha antituberculosa en España”, Asclepio 42 (1990) s. 253–279.
[5] Molero Mesa (1990) s. 253–279.
[6] C. Chicote Riego, Discurso leído en la solemne sesión inaugural del curso de 1927–1928 en la Real Academia Nacional de Medicina (Madrid 1928) s. 19–24.
[7] Comenge y Ferrer, ”Revista crítica bibliográfica”, Gaceta Médica Catalana 16 (1893) s. 116–117.
[8] J. Uría, ”La taberna. Un espacio multifuncional de sociabilidad popular en la Restauración española”, Hispania 63 (2003) s. 571–604.
[9] M. C. Palao Ibáñez, La lucha antituberculosa en España (1874–1958): medios de comunicación, sociedad y sanidad. Doktorsavhandling, Universidad Complutense de Madrid (Madrid 2016).
[10] Uría (2003) s. 571–604.
[11] M. de Dios-Aguado, A. A. Peters, M. A. de A. Peres & S. Gómez-Cantarino, ”Enfermera visitadora modelo vanguardista de cuidados de salud en España”, Escola Anna Nery Revista de Enfermagem 27 (2023).
[12] Palao Ibáñez (2016).
[13] Palao Ibáñez (2016).
[14] Ramón Castejón Bolea, Enrique Perdiguero-Gil & José Luis Piqueras-Fernández (red.), Las imágenes de la salud: cartelismo sanitario en España (1910–1950) (Madrid 2012).
[15] J. Molero Mesa (1990) 253–279.
[16] H. Wallstedt & M. Maeurer, ”The History of Tuberculosis Management in Sweden”, International Journal of Infectious Diseases 32 (2015) s. 179–182.
[17] Y. Söderfeldt & J. Samuelsson, ”Patient Mobilisation in the Epidemiological Transition: How Tuberculosis Patients Made the Heart Sick”, Social History of Medicine (2025).
[18] Söderfeldt & Samuelsson (2025).
[19] Johan Wawrinsky et al., Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande: betänkande och förslag med program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler (Stockholm 1906).
[20] Gustaf Neander, Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande (Stockholm 1928) s. 111.
[21] Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker (SFS 1917:340).
[22] Neander (1928) s. 58.
Elisa Serrano-Ausejo är doktorand i pedagogik med fokus på historiedidaktik. Hennes forskning rör historiedidaktik och utbildningsteknologi. Hon har en bakgrund i historia och skrev sin masteruppsats om tuberkulosens historia.