Nyttiga medborgare i nomadskolan – statliga, samiska och nordiska perspektiv under tidigt 1900-tal

OTSO KORTEKANGAS

Artikeln utgår från antagandet att skolan i början av 1900-talet var en av de viktigaste arenorna där uppfattningar om medborgarskap skapades och reproducerades. Det ideala resultatet av en fulländad nomadskolutbildning var en effektiv nomadisk renskötare. Detta medborgarskapsideal förklaras framför allt av de starka nationalekonomiska argumenten bakom nomadskolans utformning och tidiga utveckling. Nationalekonomins betydelse blir uppenbar i ett jämförande nordiskt perspektiv. Bland samerna höjdes röster som utmanade denna idealbild och som förespråkade valfrihet och kvalitet i skolan istället för förmyndarskap.

Den första nomadskolinspektören och faktiska ledaren av nomadskolsystemet Vitalis Karnell var en man som trodde på sin skola. Nomadskolan var en skolform som var skapad och utformad för barn till nomadiska renskötande samer. Det var upp till utbildningsauktoriteterna att definiera vilka samer som kvalificerade som nomadiska fjällsamiska renskötare. Dessa renskötares barn skulle gå i nomadskola istället för den vanliga svenska folkskolan. Nomadskolan var både en fortsättning av den långa lutherska missionstraditionen bland samerna i Norden, och ett försök att modernisera rennäringen genom riktad utbildning.

I egenskap av nomadskolinspektör styrde och inspekterade Vitalis Karnell nomadskolorna i riket mellan 1917 och 1919. Före sin tjänst som nomadskolinspektör hade Karnell även deltagit i planeringen av nomadskolsystemet. Han var medlem i den tremannakommitté som år 1909 publicerade ett förslag till ”omorganisation af lappskoleväsendet”. Detta förslag lade grunden för nomadskolsystemet.

Nyttiga medborgare

Enligt Karnell var det enbart nomadskolan som kunde utbilda samiska barn till nyttiga medborgare. Denna tanke framkommer tydligt i en intervju med Karnell i Svenska Dagbladet publicerat i mars 1917. Det nomadskolsystem som Karnell styrde hade etablerats år 1913. Nomadskolan skulle vara en lösning på det låga deltagandet i folkundervisningen bland nomadiska samer. Å andra sidan skulle skolformen lösa det i utbildningspolitiska kretsar vida accepterade problemet att de nomadiska renskötande samernas kultur och näring riskerade att gå under i mötet med den ”starkare” svenska kulturen. Detta fick inte hända, enligt utbildningsauktoriteter såsom Karnell och biskop Olof Bergqvist i Luleå stift. Bergqvist ledde kommittén som publicerade 1909 års förslag till omorganisation av lappskoleväsendet. Enligt Karnell och Bergström var det statens plikt att rädda de nomadiska renskötande samerna som befolkning eftersom rennäringen var den enda näring som kunde ”göra ödemarken där uppe fruktbärande”, som Karnell uttryckte det i intervjun från 1917.

Karnells och Bergqvists argument för en segregerad skolgång för barn till renskötande samer var framför allt nationalekonomiska. I 1909 års förslag beskrevs under rubriken ”motiv” att rennäringen var den rätta näringen för samer eftersom det i fjälltrakterna var ekonomiskt lönsammare att valla renar än att bedriva jordbruk. Det var alltså bra för samerna själva, eftersom rennäringen gav en säkrare inkomst än jordbruket. Men utöver detta individperspektiv var det enligt förslaget en ”rent nationalekonomisk angelägenhet” att samerna förde rennäringen vidare till efterföljande generationer. Rennäringen, i sin extensiva nomadiska form, kunde enligt förslaget ”lämna ett icke ringa tillskott till fyllande af behofvet af födoämnen m.m. för befolkningen i stora delar af Norrland och långt därutanför”. Det var alltså inte enbart fråga om en specialiserad skola för samerna för samernas skull. Ur ett statligt perspektiv handlade det framför allt om att utnyttja landets resurser så effektivt som möjligt.

Renslöjd

Rennäringen var alltså ett sätt att ekonomiskt dra nytta av fjälltrakterna, och därför skulle den nomadiska renskötande livsstilen bevaras hos en del samer, och dessutom moderniseras genom undervisningen i nomadskolan. Att det nationalekonomiska resonemanget var en viktig faktor i utformandet av nomadskolan manifesteras även av det faktum att de bofasta samernas barn skickades till vanliga svenska folkskolor. Dessa samers livsstil var ointressant för utbildningsauktoriteterna eftersom de inte ansågs ha någon nationalekonomisk specialkunskap värd att tillvaratas.

På individ- eller elevnivån innebar denna segregerande preferens att den ideala, från nomadskolan utexaminerade, personen enligt Karnell och Bergqvist var en duktig renskötare. I en intervju i tidskriften Dagny publicerad år 1906, då nomadskolsystemet inte ännu fanns, och då Karnell fortfarande jobbade som kyrkoherde i Karesuando, slog han fast att det var enbart som nomadiska renskötare som samebarn kunde ha en framtid. Samerna skulle helt enkelt inte låtsas vara något annat än just samer, tyckte Karnell. Så fort som de anpassade sig till den svenska livsstilen var det ”totalt slut” med dem som samer, och de förvandlades till ”de eländigaste människor man gärna kan tänka sig”. Denna dystra beskrivning hade emellertid en betydligt ljusare baksida enligt Karnell. För ifall samerna höll sig till sin gamla livsstil, och därtill fick en elementär utbildning i kristendomskunskap, läsning, skrivning och räkning, ja då var varje same ”en man för sig, en nyttig medborgare, en vacker syn för både Gud och människor.”

Samiska perspektiv på skola och medborgarskap

Karnell hade det klart för sig att en nyttig samisk medborgare var en renskötande same med lagom mycket utbildning. Hur såg samerna i Sverige på utbildning och medborgarskap? Klart är att det fanns ett antal olika uppfattningar. År 1925 grundandes det inom nomadskolsystemet ett antal nomadskolfullmäktige. Dessa fullmäktige hade samiska föräldrar som medlemmar, och de träffades regelbundet med nomadskolinspektören. Nomadskolfullmäktige hade framför allt en konsultativ roll. För dagens historiker är protokollen från möten mellan fullmäktige och nomadskolinspektören en guldgruva. I och med dessa protokoll har man nämligen i Sverige en i nordisk kontext unik tillgång till ”vanliga” samers åsikter om utbildning. Av protokoll skrivna för möten mellan nomadskolinspektören och fullmäktige framgår det att medan föräldrarna ofta önskade att skolan skulle innehålla mer undervisning på samiska, var svenskans roll ändå viktig. Svenska var ”riksspråket” och därmed nyckeln till ett jämlikt medborgarskap med resten av befolkningen i Sverige. Men samtidigt önskade föräldrarna att samiskan skulle överleva, och att framgångar i svenska inte skulle nås på samiskans bekostnad. I sydligare sameområden där samiskans överlevnad upplevdes som hotad, ville föräldrarna i många fall utvidga bruket av samiska som undervisningsspråk.

År 1918 organiserades ett möte för svenska samer i Östersund. Mötet var inspirerat av ett samiskt möte i norska Trondheim ett år tidigare, och i likhet med Trondheim-mötet stod framför allt frågor gällande rennäring på agendan. Även utbildningsfrågor diskuterades rätt så ingående, och också nomadskolinspektör Vitalis Karnell deltog i mötet.

Nomadskoleinternat

En framträdande personlighet på mötet var den samiska teologistudenten, blivande kyrkoherde i Stensele, Gustav Park. Park kritiserade nomadskolan i hårda ordalag. Park tyckte, av samma anledning som många av föräldrarna i nomadskolfullmäktige, att det var bra att svenska var nomadskolans undervisningsspråk. Däremot kritiserade han hårt tanken om att samerna inte själva skulle vara kapabla att välja sin egen framtid. Att inskränka de nomadiserande samernas utbildningsmöjligheter till nomadskolan var enligt honom ett brott mot medborgarskapet, som Park såg som en pakt mellan staten och dess medborgare. Medborgarna hade förvisso skyldigheter gentemot staten, och Park uppmanade därför alla samer att skicka sina barn till skolan. Men också staten hade skyldigheter gentemot sina medborgare, och det förmyndarskap som staten visade genom nomadskolan tyckte Park var onödigt. I Parks ögon innebar medborgarskap vissa rättigheter, bland annat att man inte tvingades till en specialiserad utbildning med undervisning som inte höll samma kvalitet som undervisningen i de vanliga folkskolorna. Även om Park ansåg att svenska var det bästa utbildningsspråket, kom denna åsikt med antagandet att samiska skulle överleva i barnens hemmiljö. Svenskt medborgarskap behövde alltså varken utesluta de samiska språkvarieteterna, eller samiskhet som inte rymdes inom den statliga definitionen av same som nomadiserande renskötare i fjällmiljö.

Medborgarideal och nationalekonomi – nordiska perspektiv

I en nordisk jämförelse ter sig den svenska medborgarskapsuppfattningen gällande samer speciell, och relevansen av den nationalekonomiska förklaringsmodellen stärks ytterligare. Bland utbildningsauktoriteter i Finland och Norge existerade liknande kulturella och ibland biologiska hierarkier som i Sverige om den ”starkare” majoritetskulturen som hotade samernas överlevnad som kultur och befolkning. Men i de nordiska grannländerna var medborgaridealet, även då det gällde samernas utbildning, en bofast jordbrukare. Till och med i nordligaste Norge, som är ett område dåligt lämpat för jordbruk, försökte staten få samer att bli bofasta norsktalande jordbrukare. Detta förklaras bland annat av säkerhetspolitiska faktorer och en progressiv norskhetsanda bland utbildningsauktoriteterna; icke-assimilerade minoriteter (samer och finsktalande kväner) i områden som gränsade till Finland och Ryssland ansågs vara ett hot, och förnorskningen ansågs som en tjänst som staten gjorde för dessa minoriteter, för att inkludera dem i en norsk modernitet.

Också i Finland var jordbrukaren idealet, men där gavs samiskan mera utrymme att existera, inte minst inom de kateketskolor enligt svensk(-finsk) missionsmodell som fortfarande var verksamma i en del av de finska sameområdena på 1900-talet. Delvis förklaras den mer positiva inställningen gentemot samiskan med missionstraditionen, och dels med den finska nationalismen som innehöll ett element av skyddande av andra finsk-ugriska folk, såsom samerna. Men hierarkin var stark och tydlig även i Finland. Folkskoleinspektören i nordligaste Finland Kaarlo Kerkkonen ansåg till exempel att samiskan var ett ”systerspråk” till finskan. Men samerna var ändå enligt honom en med tiden försvinnande liten befolkning i nationalstatens periferi.

Norges medborgarideal gällande samer förklaras med en stark och progressiv assimileringstanke, där skolorna spelade en stor och tydlig roll. Finlands tillåtande men rätt så likgiltiga inställning gentemot samerna förklaras med missionstradition, finsk nationalism och det faktum att samisk utbildning i Finland aldrig var någon särskilt hög prioritet. Nomadskolans medborgarideal förklaras framför allt av nationalekonomiska faktorer. Hierarkin var tydlig i alla länder, men bara i Sverige skulle den ”svagare” kulturen segregeras, moderniseras och så förstärkas. Detta eftersom det var rennäringen, och enbart rennäringen, som kunde göra fjällvärlden ekonomiskt produktiv. Detta utesluter inte andra förklaringsmodeller. Till exempel kulturellt och ibland biologiskt kodade hierarkier och arvet efter det i många fall kringflyttande missionsskolorna fungerade som bakgrund till det utbildningspolitiska experiment som nomadskolan kan beskrivas som. Men i ett komparativt perspektiv är det den nationalekonomiska betydelse som de svenska utbildningsauktoriteterna tillmätte rennäringen som förklarar den i jämförelse med Finland och Norge mycket annorlunda utbildningspolitiken gentemot de nomadiserande samerna i Sverige.



Otso Kortekangas

Otso Kortekangas, f. 1987, FM i nordisk historia och MA i Global history and international relations, är doktorand på historiska institutionen vid Stockholms universitet. Han skriver en avhandling om undervisningsspråkens samhälleliga funktioner i skolor med samiska elever i Sverige, Finland och Norge 1900–1940. Kortekangas har publicerat ett antal artiklar om samisk utbildningshistoria och en barnbok om Åbo stads historia.


LITTERATURLISTA:

Artikeln är baserad på delar ur slutmanuset till min doktorsavhandling och på en tidigare artikel (”Useful Citizens, Useful Citizenship”, publicerad i tidskriften Paedagogica Historica på våren 2017). För exakta källor hänvisas till dessa verk.

Bergqvist, Olof (1909). Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet. Luleå: Ruuth.

Bråstad Jensen, Eivind (2005). Skoleverket og de tre stammers møte. Tromsø: Eureka forlag.

Eriksen, Knut Einar & Niemi, Einar (1981). Den finske fare: Sikkerhetsproblemer og minoritetspolitikk i Nord 1860–1940. Oslo: Universitetsforlaget.

Henrysson, Sten & Flodin, Johnny (1992). Samernas skolgång till 1956. Umeå: Umeå University.

Kortekangas, Otso (2017). Tools of Teaching. Means of Managing: Educational and sociopolitical functions of language of instruction in elementary schools with Sámi pupils in Sweden, Finland and Norway 1900–1940. (slutmanus för doktorsavhandling).

Kortekangas, Otso (2017). ”Useful Citizens, Useful Citizenship: Cultural Contexts of Sámi Education in Early 20th Century Norway, Sweden and Finland.” Paedagogica Historica 53 no. 1&2 (2017): 80–92.

Kähkönen, Esko I (1989). Katekeetat Suomen Lapissa 200 vuotta. Rovaniemi: Lapin korkeakoulu.

Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. Umeå: Umeå University.

“Lapparna och civilisationen,” Dagny 2 (1906).

Lehtola, Veli-Pekka (2012). Saamelaiset suomalaiset: Kohtaamisia 1896–1953. Helsinki: Finnish Literature Society.

Minde, Henry (2003). ”Assimilation of the Sami: Implementation and Consequences.” Acta Borealia: A Nordic Journal of Circumpolar Societies 20, no. 2 (2003): 121–146.

Norlin, Björn & Sjögren, David (2016). “Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900.” I De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi, red. Daniel Lindmark and Olle Sundström, vol. 1, 403–438. Skellefteå: Artos.

Nyyssönen, Jukka (2014). ”Suomalainen koululaitos ja saamelaiskysymys.” In Saamelaisten kansanopetuksen ja koulunkäynnin historia Suoomessa, red. Pigga Keskitalo, Veli-Pekka Lehtola and Merja Paksuniemi, 154–174. Turku: Institute of Migration.

Sjögren, David (2010). Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962. Umeå: Umeå University.

Sjögren, David (2016). “Nomadskolans införande, genomförande och innehåll” Vägval 3 (2016).

Svenska lapparnas landsmöte i Östersund den 5–9 februari 1918. Uppsala and Stockholm: Almqvist &Wiksell, 1918.

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *