Topelius och fosterlandets pulsar – Hur finländskt också blev svenskt i det sena 1800-talets Läsebok för folkskolan

HENRIK EDGREN

2018 är det 200 år sedan den finlandssvenske tidningsmannen, författaren och historikern Zacharias Topelius föddes. I Finland uppmärksammas detta i många sammanhang med seminarier, nyutgåvor av hans skrifter och fotoutställningar (se t ex. http://www.sls.fi/). Tillsammans med Johan Ludvig Runeberg, Johan Vilhelm Snellman och Elias Lönnroth, räknas Topelius – med sina naturdikter, sagor och prosaverk – som en av de mest betydelsefulla personerna i formandet av den finländska nationella identitet som slog igenom under 1800-talets andra hälft; en tid då nationalismen firade stora triumfer över hela Europa.

Det gäller även Sverige, och det är därför ingen tillfällighet att det ungefär samtidigt gjordes stora insatser för att befästa och förmedla den svenska nationella identiteten. På det allmänna folkskollärarmötet i Göteborg år 1893 uttalades exempelvis följande – apropå folkskolans betydelse för byggandet av den svenska nationen – av professorn Ernst Carlsson:

“Fosterlandets pulsar slå högre än eljest då man står bland folkskolans alla arbetare. Åt de högt ärade lärarna och lärarinnorna vid den svenska folkskolan har fosterlandet anförtrott något av det dyrbaraste och bästa det äger: de djupa leden av den uppväxande ungdomen, som en gång skall bära Sveriges öde på sina axlar. Det gäller att fostra ”medborgare och medborgarinnor”, som frukta Gud, älska fosterlandet och ära konungen. Lärarna har i sanning ett högviktigt, ädelt och ansvarsfullt kall” (Svensk Läraretidning, n:o 34, 23/8 1893).

Vad som kanske – åtminstone för den nutida betraktaren – kan förefalla en aning märkligt är att den finländske Zacharias Topelius också blev synnerligen viktig då den uppväxande svenska ungdomen – som förväntades bära Sveriges framtida öden på sina axlar – skulle lära sig vad det innebar att vara en svensk medborgare. Det var nämligen som så att Topelius – med Selma Lagerlöfs ord i sitt hyllningstal till honom vid Svenska Akademiens uppmärksammande av 100-årsminnet av hans födelse – inte bara regerade över sitt eget land, ”utan också över hela Norden, framförallt över Sverige”.

Lagerlöf underströk att det i den tidens Sverige inte firades ett kalas på den avlägsnaste herrgård, utan att det vid pianot föredrogs ”Den resande studenten” eller ”Det satt en fågel på lindekvist”. På gymnasiet inhämtade eleverna med hänryckning det historiska medvetandet ur ”Fältskärns berättelser” och i folkskolorna stapplade sig nybörjarna fram med hjälp av ”Pikku Matti” eller ”Bulleribasus” (Lagerlöf, 1920, s. 392.)

Föreliggande artikel har fokus på 1800-talets sista decennier och handlar om just Zacharias Topelius genomslag i folkskolan och i den lärobok som för många svenska folkskolebarn blev det första och kanske det enda mötet med en skolning till att bli svensk medborgare: Läsebok för folkskolan. Den kallades ibland för ”menige mans humaniora” och utgavs för första gången 1868 med ambitionen att spridas till Sveriges alla folkskolebarn, vilket också blev fallet.

Läsebok för folkskolan

Fram till 1940-talet lär totalt runt sju miljoner svenska folkskolebarn ha läst Läseboken under sin skoltid och den mottogs ofta med spänd förväntan i skolorna. En före detta folkskoleelev – Lina Gren Nilsson – minns särskilt det första tillfället Läsebok för folkskolan användes i hennes folkskola:

“Den dagen folkskolans läsebok första gången lades fram på bänkarna och vi fingo lyfta på dess pärm, glömmer jag aldrig. Mäster höll först ett litet tal om denna skatt, som kommit till oss. Därefter fingo vi springa ut till brunnen och tvätta oss riktigt rena om fingrarna, och så började vi läsningen. Vad den boken innehöll underbara ting” (Sörensen, 1942, s. 392).

Läsebok för folkskolan

Den första upplagan av Läseboken var 550 sidor lång och kostade inte mer än 75 öre styck tack vare att den subventionerades av staten. Den delades in i sju avdelningar: 1. Stycken av blandat innehåll. 2. Naturskildringar från fäderneslandet. 3. Berättelser och lefnadsbilder ur fäderneslandets historia. 4. Naturskildringar från främmande land. 5. Berättelser och lefnadsbilder ur allmänna historien. 6. Beskrifningar av allmänna naturföreteelser, uppfinningar m.m. 7. Danska och norska stycken.

Det allra mest centrala i Läsebokens innehåll var att förmedla betydelsen av Gud och fäderneslandet samt att i de unga barnen införliva en förståelse för deras plats i samhällshierarkin, d v s som underdåniga deras fäder, lärare, präster och stat. I hög grad var det alltså alltjämt hustavlans och katekesens ideal som genomsyrade såväl Läsebokens som den övriga folkskolundervisningens innehåll under 1800-talets avslutande och 1900-talets inledande decennier.

Utifrån en nutida förståelse av medborgarbegreppet – där det främst sammankopplas med ett aktivt samhällsengagemang – handlade den medborgarfostran som dominerade 1800-talets folkskola paradoxalt nog snarare om en undersåtlig respekt inför överheten.

Zacharias Topelius

Topelius bidrag till Läsebok för folkskolans första upplaga
Ett genomgående tema i Zacharias Topelius naturromantiska diktande och sagoförfattande var just sammankopplandet av Gudsförtröstan med trohet till nationen eller fäderneslandet. Dessa utgångspunkter var också centrala i den av Topelius författade läsebok – Boken om vårt land – som efter 1875 fick samma betydelse för Finlands alla folkskolebarn, som Läsebok för folkskolan fick för de svenska.

Således så passade Topelius beskrivning av den finländska nationens elementa många gånger lika bra när det genuint svenska skulle förklaras. En av de dikter som fanns kvar under lång tid i Läsebok för folkskolan – trots att den genom åren förändrades rejält i många nyutgåvor – var Topeliusdikten ”Barnens bön till fäderneslandet”, där just Guds skyddande av fäderneslandet står i blickpunkten. Diktens första strof lyder:

“O Gud, bevara vårt fädernesland,
Vårt dyra, älskade hem!
Vår fredliga bygd, vår lugna strand,
O Gud, beskydda dem!
Vår moders hydda, vår faders gård,
Vår barndoms vagga, vår ungdoms vård,
Beskärma dem med din hand!
Bevara vårt fosterland!”

Seminarieläraren och läroboksförfattaren Artur Hazelius – som tillsammans med historieprofessorn och ecklesiastikministern F F Carlson var huvudredaktörer till den första utgåvan av Läsebok för folkskolan 1868 – sökte i hög grad efter lämpliga textförfattare med finlands-svenskt ursprung, eftersom han menade att den finländska nationella identiteten hade så många gemensamma drag med den svenska.

Särskilt sökte Hazelius efter textalster i Karl Collans och Topelius sagosamlingar. Till Läsebokens första upplaga föreslog Hazelius inte mindre än elva texter av Topelius, som lär ha varit en av Hazelius favoritförfattare (Petersson, 2000, s.658 ff). Så många infördes nu inte i den första upplagan, men ovan citerade ”Barnens bön till fäderneslandet” – som hämtades ur den Åbobaserade barntidningen Eos – kom alltså med. Topelius fick också i samma Läseboksupplaga beskriva hur en förtröstan till Gud – trots påvra materiella livsvillkor – ändå kunde innebära ett ganska mysigt och lugnt liv. I dikten ”Julen i kojan” lyder den första strofen:

“Tätt vid den ensliga skogssjöns vik
På fattigdom och fromhet rik
Står låg en koja, och på dess häll
En brasa sprakar i julqväll.
På halmen leka de kära små.
Och modersögon se huldt derpå;
Dit skåda visst ock Guds englar.”

 

Kritik mot Läseboken

Topelius blir allt viktigare för Läsebokens innehåll.
Under 1870- och 1880-talen var kritiken mot såväl Läsebokens innehåll som upplägg ganska omfattande från hela Folkskolesverige. Det gällde exempelvis det ofta komplicerade skrivsättet, som sällan var anpassat för folkskolebarns läse- och kunskapsnivåer. Seminarieläraren och folkskoledebattören Anna Sandström hävdade exempelvis i tidskriften Verdandi:

“Det finns inom den pedagogiska verlden en medborgare, som alla känna och alla tala illa om, som ingen försvarar, som öfverallt är både sedd och använd. Det är Folkskolans läsebok, den bok, som skulle vara inbegreppet af fosterländsk elementär kunskap” (Sandström, 1886, s. 26.)

Sandströms och många andras kritik, som ofta framfördes i det nybildade Sveriges Allmänna Folkskollärarförbunds (SAF) tidning, Svensk Läraretidning, resulterade i bildandet av en särskild kommitté ledd av skolmannen Carl Kastman, med uppdraget att förändra innehållet i Läseboken.

Läsebokskommittén, som den kom att benämnas, begärde in förslag och synpunkter från allmänheten och det visade sig att många – enskilda individer, folkskollärare, föreningar och sällskap – engagerade sig ivrigt i förändringsarbetet. De flesta av åsikterna känns igen från den kritik som framförts tidigare under 1870- och 1880-talen, exempelvis att texterna var för abstrakta och mer borde anpassas till folkskolebarnens utvecklingsnivåer.

Gävlebon och folkskolläraren Gustaf Insulander påtalade just detta, samtidigt som han underströk att stilen i Läseboken måste vara livlig och tilltalande, ”språket så vidt som möjligt verkligt svenskt, fritt ifrån långa specialbyggnader, latinska och tyska konstruktioner” (Äk 868: Kommittén för utarbetande av en ny läsebok för folkskolan. ”Förslag till läseboksstycken och inkommande skrivelser till kommittén 1889–1891”, Riksarkivet i Stockholm).

Det kan då, återigen, vara en aning uppseendeväckande för en nutida betraktare att när just den ”svenska” själen och andan närmare dryftades, efterfrågades i synnerhet fler texter av de finlandssvenska diktarna Runeberg och Topelius. Den senare är – också i jämförelse med diktare och författare som Erik Gustaf Geijer, Carl Snoilsky, Esaias Tegnér och Viktor Rydberg – den som flest insändare till Läsebokskommittén vill ha in mer texter av. Bland annat efterfrågades följande dikter: ”Insjön”, ”Hvad skall du älska”, ”Solstrålen i november” och ”Karin Månsdotters vaggvisa”. Det var dock inte alltid självklart att Runeberg och Topelius rakt av kunde kopplas till en svensk kontext och nationell identitet.

Topelius berömda saga ”Björken och stjärnan” kommenterar Läsebokskommittén som ”alltför mycket konstlad och osvensk”, kanske för att den så uttalat ansågs handla om Finland som fädernesland och det därför var olämpligt att föra in den i Läseboken, även om sagans huvudteman – Gudsförtröstan och kärlek till fäderneslandet – passade mycket väl ihop med den centrala tematiken i Läsebok för folkskolan. Anmärkningsvärt är också att Runebergs ”Bondgossen” fick en liknande kritik; den var ”alltför mycket finsk för att vara svensk”.

I takt med att innehållet i Läseboken förändrades under 1880- och 1890-talen, infördes således successivt fler texter av både Topelius och Runeberg. I den åttonde upplagan, från 1878, stod Runeberg och Topelius med en förstärkning på tio nya titlar och med den nionde upplagan, från 1893, var trenden ännu tydligare. Nu placerades Topelius ”Fäderneslandet” och Runebergs ”Fosterlandet” direkt efter varandra i Läsebokens första avdelning, som hade fokus på att förmedla värdet och betydelsen av den svenska nationella identiteten. I den förra dikten – som hämtades direkt ur Topelius tidigare omnämnda Boken om vårt land – skriver Topelius att ”fäderneslandet beskyddar oss med sin överhet och sina lagar, att ingen får göra oss orätt”, vilket var en direkt avspegling av den allmänna diskussionen om konstitutionalism i Finland under denna tid, då den ryska centralmakten slog ned allt hårdare på det finska självstyret.

”Fäderneslandet” är pedagogiskt organiserad som ett upplysande samtal mellan en mor och hennes barn, som får veta vad Fäderneslandet konkret innebär, t ex att det är ett land som har gått i arv i många generationer och där människor ”har levt, fröjdats och lidit”. Denna typ av förklarande upplägg av begreppet Fäderneslandet har aldrig tidigare funnits i Läsebok för folkskolan, och det var alltså den finlandssvenske Topelius som stod för undervisningen.

Vidare, när det gäller Topelius, så tillkom några lärotexter och dikter. I exempelvis ”Eli Rem” berättas om hur en tolvårig pojke med dödsförakt och ”manligt mod” – givetvis med full tillit till Gud – stoppade ett framrusande tåg på väg mot en brinnande järnvägsbro. Dikten ”Årstiderna” var naturromantiskt inspirerad med Gud som garant för allt det vackra och magiska som naturen erbjöd. Den inleddes med: ”I den vackra våren tog Gud den frusna tåren från jordens öga bort”. Topelius får också med sin poesi representera ett annat vanligt förekommande tema i Läsebok för folkskolan: hemlängtan från varmare breddgrader till det karga Norden. Det är huvudbudskapet i dikten ”Sjömannens hemlängtan”.

Det finns flera förklaringar till att framförallt Topelius – men också Runeberg – lyftes fram mer i Läsebok för folkskolan, och i andra svenska läromedel, från slutet på 1880-talet. En är att uppmärksamheten i Sverige ökade för den tilltagande utsattheten i Finland för en hårdare styrning från den ryska centralmakten. En annan är att de finländska inslagen blev fler på bekostnad av de skandinaviska – d v s de norska och danska – som förefaller ha blivit alltmer ointressanta i takt med att den politiska skandinavismen försvagades och att unionen mellan Sverige och Norge i allt högre grad kritiserades, särskilt från norskt håll.

En tredje förklaring – och kanske den viktigaste – är att Topelius konkreta, fantasifulla och pedagogiska skrivsätt tilltalade många svenska folkskollärare och folkskoledebattörer. Boken om vårt land ansågs som föredömligt anpassad för folkskolebarn, både vad gäller innehåll och upplägg.

Fridtjuv Berg – en av bottenskolesystemets första förespråkare, sedermera svensk ecklesiastikminister och tillika tidigt engagerad i SAF – menade just detta i en anmälan av Boken om vårt land från 1903 i Svensk Läraretidning. Recensionens rubrik var ”En verklighet i Finland – ett önskemål hos oss”. Berg förklarade här hur Topelius läsebok var ett banbrytande arbete, som för Sverige måhända hade haft lika stor betydelse som för Finland, och därmed borde tjäna som mönster och förebild för hur Läsebok för folkskolan skrevs och organiserades (Svensk Läraretidning, n:o 18, 1903.)

Avslutning

När Läsebok för folkskolan under början på 1900-talet fortsatte att utvecklas – både omfångs- och innehållsmässigt – bekräftades det stora genomslag Topelius texter hade fått i både Läseboken och folkskolan från slutet på 1800-talet. I den så kallade parallellupplagan – som började utkomma år 1911 – fanns till och med en längre text som enkom handlade om Topelius liv och leverne.

Den skrevs av den i samtiden berömda reformpedagogen och folkskollärarinnan – med särskild inriktning på modersmålsundervisning – Marie Louise H C Gagner. Hon betonade hur Topelius i hela Skandinavien hade vunnit stor framgång med sina dikter, sagor och noveller. Särskilt betonade Gagner betydelsen av ”Fältskärns berättelser”. Hon berättar vidare om att Topelius, då han 1896 efter en sommarvistelse i Visby besökte Stockholm, vid Riddarholmskajen i Stockholm möttes av en väldig skara barn och ungdomar som hade samlats för att ”hälsa sagornas och Fältskärns diktare välkommen”.

Det framfördes tal, sånger och blomsterhyllningar för den också i Sverige så populäre Topelius, som också fick många brev från barn boende i Sverige; brev som han alltid lär ha varit angelägen om att besvara. En nioårig svensk flicka skrev exempelvis:

“Snälla Topelius! Var så snäll och skriv snart en bok till. Men den får inte kosta mer än 2 kronor, för jag fick allt 3 av min farmor på min födelsedag, men en vill jag ha till något annat. Topelius tycker nog att jag skriver fasligt fult, när jag är så gammal, alltid blir slutet värst. Adjö! “(Gagner, 1911, s. 299-300).

Även om det för oss idag kan vara svårt att förstå hur en finländsk nationalförfattare som Zacharias Topelius i slutet på 1800- och början på 1900-talet samtidigt kunde ha så stor betydelse för formerandet av en svensk nationell identitet, så är det egentligen inte så konstigt. Han skrev på svenska och var därmed en naturlig del av en svensk litterär offentlighet. Även om han alltid främst hade Finland för ögonen, passade onekligen mycket av hans förmedlande av Guds försyn över natur och folk samt fäderneslandets innebörd också in på svenska förhållanden. Den viktigaste förklaringen till denna gemensamma identitet mellan det svenska och finländska är att Sverige och Finland under så lång tid, närmare 700 år, utgjorde samma rike och stat. Den politiska splittringen inträffade förvisso 1809 med det finska kriget, men kulturellt så fortsatte – och fortsätter – Sverige och Finland alltjämt på många sätt att vara sammantvinnade.

För att prata med historikern Torkel Jansson – som har skrivit så mycket om Norden och Skandinavien – så var rikssprängningen 1809 egentligen ganska misslyckad och banden mellan Sverige och Finland blev under 1800-talet kanske till och med kulturellt starkare än de hade varit innan finska kriget 1808-1809 (Jansson, 2009, s. 337). Detta är Topelius stora genomslag i Sverige och Läsebok för folkskolan ett exempel på.


Henrik Edgren är fil. dr i historia och universitetslektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Sedan hösten 2013 är Edgren prefekt vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Han disputerade 2005 på en avhandling som handlade om politisk press och uppbyggandet av en svensk nationell identitet efter 1809–1810 års omvälvande händelser, med bl. a. förlusten av Finland och störtandet av kungen Gustav IV Adolf. Ett annat av Edgrens forskningsområden är den svenska folkskolans framväxt och nationalisering under 1800-talets andra hälft. Han är särskilt intresserad av att studera hur Läsebok för folkskolanblev en viktig del i statens nations- och statsbygge i slutet på 1800- och början på 1900-talet. Edgren har också medverkat som författare i en lärobok om den svenska skolans historia.


 

LITTERATUR
Jansson, Torkel, Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809, Stockholm 2009.
Gagner, Marie Louise H C, Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10 upplagan. Avd 1-2. Stockholm 1911.
Lagerlöf, Selma, Zachris Topelius – Minnesteckning, Stockholm 1920.
Petersson, Inga-Lisa, ”Finländskt i den svenska Läsebok för folkskolan 1868. Val och bortval av finlandssvensk litteratur”, Historisk Tidskrift, Stockholm 2000.
Sandström, Anna, ”Folkskolans läsebok och modersmålet som hufvudämne”, Anna Sandström och Lars Hökerberg (red.), Verdandi, Stockholm 1886.
Sörensen, Anna, Svenska folkskolans historia. Tredje delen. Det svenska folkundervisningsväsendets 1860–1900, Stockholm 1942.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *