LARS ELENIUS
Åren 1967–1988 förändrades inställningen till tornedalingarnas finska språk i grundskolan. Det var förändringar i läroplanen som öppnade för att tornedalsfinska, som varit förbjuden i undervisningen under många decennier, nu fick egna provisoriska läromedel och började läras ut som hemspråk i Tornedalen.
Användningen av tornedalsfinska hade varit allmänt utbredd i undervisningen i folkskolan före 1880-talet. Därefter följde ett förbud mot att använda annat än svenska fram till slutet av 1950-talet då en omorientering skedde.
I artikeln granskas övergången till denna mer liberala period och på vilket sätt tornedalsfinskan omdefinierades till minoritetsspråket meänkieli [vårt språk]och fick en plats i skolans undervisning.
Man kan betrakta den statliga språkpolitiken i Tornedalen som en föränderlig cykel där inställningen till tornedalingarnas finska språk och kultur gick från en bejakande inställning under den första folkskoletiden på 1800-talet till en förnekande inställning från 1880-talet. Under de följande sjuttio åren var svenska enda påbjudna undervisningsspråk i skolan även om en del lärare som kunde barnens tornedalsfinska modersmål använde det som hjälpspråk i de tidigaste åldersstadierna.
Mot slutet av 1950-talet hade utvecklingen mot en generell välfärd för alla medborgare gjort att den avvikande kulturen och språket i Tornedalen allt mer betraktades som något icke-existerande. Myndigheterna utvecklade en etniskt neutral syn på minoriteterna i landet. Den stora invandringen till Sverige under 1960- och 1970 talen skulle emellertid förändra synen både på minoriteter och på minoritetsspråksanvändningen i skolan. Genom att undersöka hur tornedalingarnas kultur och språk gradvis fick plats i läroplanerna kan man följa hur meänkieli etablerades som hemspråk i skolan efter att ha varit helt förbjudet. Det skedde parallellt med att enhetsskolan infördes i Sverige.
Det etniskt neutrala Tornedalen
Många faktorer låg bakom övergången till en etniskt neutral syn på Tornedalen. I Tornedalsutredningen som publicerades 1958 behandlades exempelvis skolväsendets status utan med ett ord nämna den finskspråkiga kulturens betydelse för skolväsendets utformning. Folkskoleväsendets särställning i Tornedalen sades bero på ”det stora barnantalet samt glesbebyggelsen”.[1] Den helt etniskt neutrala tonen i utredningen ska ställas i relation till den allmänna politiska utvecklingen i landet efter andra världskriget, i synnerhet omvandlingen av ett skolsystem baserat på en parallell folkskola och realskola till en gemensam enhetsskola för alla barn oavsett social och ekonomisk bakgrund.
Med införandet av 1962 års läroplan benämndes den genomförda enhetsskolan för grundskola. Den allmänna politiska bakgrunden var socialdemokraternas och kommunisternas starka frammarsch i riksdagen vid valet 1944 då de fick tillsammans 56,5 procent av rösterna i andra kammaren. Som nybliven ecklesiastikminister tillsatte Tage Erlander 1946 års skolkommission med uppgift att komma med förslag till en enhetsskola. Den infördes på prov 1950 och genomförandet om en grundskola beslutades definitivt 1962.[2] Under 1950- och 1960-talet kom skolan allt mer att uppfattas som ett instrument i samhällsförändringen. Det fanns en tydlig internationell inriktning ut i världen. Demokrati, rättvisa och välstånd i det egna landet skulle kombineras med fred i världen.[3] I den politiska atmosfären av generella satsningar på utveckling av välfärden och på fostran av människor till rättstänkande medborgare fanns inget utrymme för kulturella olikheter inom nationen. För den nationella identifikationens harmonisering söktes sådana olikheter utanför det egna landets gränser, som kontrast till en föreställd entydig svensk identitet.
Den etniskt neutrala hållningen syns även i grundskolans första läroplaner. I Lgr62 betonas under ”Mål och riktlinjer” skolans betydelse för att forma fria och självständiga människor i det demokratiska samhället. Samhället beskrivs som under ständig förändring, vilket skolan måste anpassa sig efter och fostra eleverna enligt demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan kön, nationer och folkgrupper.[4] Ingenstans nämns vad som menas med folkgrupper eller det faktum att nationen i sig själv är mångkulturell. Inte heller i avsnittet ”Hem–skola–samhälle” berörs minoriteters avvikande kultur och språk från det svenska majoritetssamhället. I avsnittet ”Hembygdskunskap” nämns under ”Helger och festdagar” svenska flaggans dag, Nordens dag och FN-dagen. Under ”I hembygden” nämns terrängförhållanden, istiden eller miljöbilder från en vidare hemtrakt som ett landskap. På liknande sätt betonades i ”Förr i världen” den historiska aspekten av hembygden tillsammans med miljöbilder från forntidens svenska historia.[5] I historia framhålls för mellanstadiet det egna folkets historia och för högstadiet jämförelser med de övrig nordiska länderna och utomeuropeiska länderna.[6] Den egna nationen framstod i läroplanen som kulturellt och etniskt homogen där skillnader i språk och kultur inte beaktades inom landet, utan i förhållande till andra länder.
Omsvängningen till mångkultur
Tiden talade emellertid för en förändring i inställning till minoritetsspråk i skolan. Det var den snabbt ökade invandringen från andra länder som omöjliggjorde upprätthållandet av en nationell självsyn baserad på endast svenskt språk och svensk kultur. Från en nivå på 5-6000 invandrade personer per år före och under världskriget hade invandringen snabbt stigit efter kriget till 28 000 invandrade personer 1950. Tio år senare låg nivån kvar på 26 000 för att sedan stiga dramatiskt till 77 000 (1970) och sjunka till 39 000 (1980) för att återigen stiga till 60 000 (1990).[7] Andelen utrikes födda av befolkningen ökade från fyra procent 1960 till 9,2 procent 1990.[8]
Till statistiken över invandring ska fogas att också utvandringen ökade kraftigt från mitten av 1960-talet. Man kan säga att den internationella rörligheten ökade. Den stora invandringen av framför allt finskspråkiga från Finland till kommuner i mellersta Sverige synliggjorde behovet för invandrarna att lära sig sina hemspråk i skolan. I analogi med detta hämtade de som arbetade med hemspråksundervisningen sina motiv från Invandrarutredningen som tillsatts 1968 och kom med sitt betänkande 1974.[9]
För skolväsendet i Tornedalen var det av avgörande betydelse för en ny syn på minoritetsspråken roll i skolan att kyrkan alltmer förlorade sitt inflytande över skolväsendet. Det var domkapitlet i Luleå som varit drivande i den assimilerande språkpolitiken i skolan. År 1935 flyttades skolväsendet formellt från den kyrkliga kommunen till den borgerliga kommunen. Några år senare tappade biskopen och domkapitlet sin myndighet över folkskolan.[10] För Tornedalens del innebar det att de av staten byggda skolorna, som 1919 utgjorde omkring 40 procent av befintliga folkskolor i Tornedalen, avvecklades helt år 1940 och övergick i kommunal ägo.[11] Det var ett stort steg att domkapitlets makt över folkskolorna i Tornedalen bröts.
Därigenom bröts också fundamentet för den assimilerande språkpolitik som förts i skolorna. De statliga skolorna hade uppförts i kommunerna under villkor att enbart svenska användes som undervisningsspråk. Samtidigt överfördes makten över skolan från den kommunala skolnämnden till domkapitlet och biskopen. Därigenom förlorade kommunerna hela sitt politiska inflytande i skolfrågorna. Med beslutet år 1940 fick kommunerna tillbaka sin bestämmanderätt över den del av skolorna som varit statliga.
En annan viktig faktor var den pedagogiska påverkan från det 1946 bildade FN-organet United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (Unesco), som i kölvattnet av andra världskriget började undersöka hur en pedagogik borde se ut som gynnade språkutbildning på en global nivå. År 1953 hade Unesco arbetat fram en rekommendation om att alla världens barn borde få sin första skolgång på sitt eget modersmål.[12]
Unescos slutsatser gick därigenom tvärt emot den assimilerande politik som förts mot de samisk- och finskspråkiga minoriteterna i Sverige. Det påverkade den specialutredning som Svenska kyrkan gjorde om användningen av samiska och finska som gudstjänstspråk i norrlandslänen, vilket innebar att båda språken fick ett utökat stöd i sin kyrkliga kontext.[13] Det påverkade också riksdagsmannen Ragnar Lassinantti att 1957 skriva en motion till Riksdagen där han tog upp finska språkets ställning i Sverige och vilka problem det medförde för befolkningen. Han gav där också ett förslag till en tvåspråkig lärarutbildning i Tornedalen.[14]
Unescos rekommendationer påverkade också den förändrade synen på undervisning i samiska inom nomadskolan i mer liberal riktning i början av 1960-talet.[15] Från 1962 fick finska invandrarbarn möjlighet att välja finska som tillvalsämne i sjunde och åttonde klass. [16] En uppföljande rekommendation från Unesco publicerades 1963.[17] Kritiskt granskande forskning om språkfrågan i Tornedalen som publicerades av forskare som Hugo Tenerz, Nils Slunga och Nils-Erik Hansegård under 1960-talet bidrog också till omsvängningen.
Införandet av meänkieli som hemspråk
I oktober 1967 gav Skolöverstyrelsen i uppdrag till tornedalsläraren Matti Kenttä och inspektör Erik Weinz vid länsskolnämnden i Norrbotten att utarbeta förslag för hur lärarutbidningen skulle tillgodose behovet för den finsktalande befolkningen i Sverige. Det resulterade i rapporten Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten som publicerades 1968. Utredningen var utformad som enkäter riktade till föräldrar, lärare och gymnasister i Tornedalen och visade att svenskan kommit att dominera helt i skolundervisningen, men att det bland föräldrar och särskilt bland elever fanns starka åsikter om vikten av att behärska både finska och svenska bland dem som bor i gränsbygden. [18]
Matti Kenttä beskrev senare hur han och Weinz tio år senare gick vidare för att se i vilken omfattning hemspråksundervisning i finska förekom i länet. Efter att Weinz avlidit 1978 övertogs hans uppgifter av Karl Pekkari på länsskolnämnden. Beskrivningen av hur de gick till väga med att etablera och revitalisera tornedalsfinskan i grundskolan visar att det var pedagogiska aspekter som ledde fram till att högfinska ersattes av meänkieli som hemspråk för tornedalseleverna. Efter att ha besökt skolor och entusiasmerat elever att läsa finska i skolan skedde en snabb ökning av finska som tillval, men antalet elever reducerades lika snabbt till en liten spillra av några få tappra. Anledningen visade sig vara att eleverna uppfattade högfinskan som ett för dem främmande språk.
Detta fick Kenttä och Pekkari att börja utarbeta ett kulturellt och språkligt undervisningsmaterial med särskild inriktning på Tornedalen. Det gavs ut åren 1980–1988 som nio separata häften under temanamnet Nordkalott–Teman, som tydligt visar hur det var knutet till samarbetet med Föreningen Norden som hade Nordkalotten som ett bärande tema för sitt arbete. Det var länsskolnämnden som var utgivare av de sex första häftena där man samarbetade med Statens institut för läromedelsinformation (1980–1985) och Socialstyrelsen (1986). Därefter tog länsstyrelsens utbildningsenhet över utgivningen och gav ut ett häfte i samarbete med Norrbottens bildningsförbund (1987) och ett i samarbete med Högskolan i Luleå (1988). Det första häftet för språkinlärning hette Tornedalsfinska–Enkel handledning, som skrevs av Matti Kenttä och gavs ut 1981. Två år senare gav han ut häftet Meän Kieltä [Vårt språk] där all text var skriven på meänkieli och ytterligare två år senare Så här skriver vi tornedalsfinska, med text på meänkieli men anvisningar på svenska.[19]
I arbetet med att introducera meänkieli i skolorna samarbetade länsskolnämnden också med Föreningen Norden–Norrbotten och Lapplands sommaruniversitet i Rovaniemi. En viktig stödperson var landshövding Ragnar Lassinantti som ju också var engagerad i Föreningen Norden och i arbetet för Tornedalens språk och kultur.[20] Karl Pekkari har angett att länsskolnämnden använde begreppet och språket meänkieli för första gången i ett tryckt vikblad till hushållen parallellt med finska och svenska.[21]
Matti Kenttä var en nyckelperson i arbetet och som inkörsport för att introducera meänkieli i skolan anger Kenttä Lgr 69 som stipulerade att eleverna fick läsa finska 2 veckotimmar på alla stadier och få tillgodoräkna det för att söka till gymnasium. Det gav en reell motivation till eleverna att läsa finska som hemspråk. Vid utarbetandet av 1969 års läroplan låg betoningen på att utarbeta tydligare och mer differentierade studievägar för eleverna inom grundskolan. Den allmänna delen bantades till hälften av sin föregångare och i stället omvandlades studieplanerna till 32 fristående supplement inom olika områden.[22]
Mål och riktlinjer i Lgr 69 skiljde sig egentligen inte från Lgr 62 vad gäller osynliggörandet av den kulturella mångfalden. Däremot fanns i de allmänna bestämmelserna infört att i en kommun med ”även finskspråkig befolkning” fick skolstyrelsen besluta att ämnet finska kunde ingå i undervisningen ”för elever med finska som modersmål (hemspråk)”. Också för andra minoriteters språk än finska fick skolstyrelsen ordna med undervisning på samma villkor. [23]
Detta var första tecknet på att en differentierad syn på språk, kultur och etnicitet infunnit sig. Det var emellertid inte tornedalingarna som avsågs med införandet av finska, utan de finsktalande finländare som i stort antal flyttat till Sverige under 1950- och 1960-talet för att arbeta i industriorterna. Däremot poängterades under det obligatoriska ämnet svenska att undervisning i och orientering om grannländernas språk skulle ske. Särskilt betonades norska och danska, men också språkutvecklingen för finska och svenska i Finland, och så noterades i en mening att i ”bygder med även finsktalande befolkning och med tillgång till finsktalande lärare” finskan skulle ägnas speciell uppmärksamhet.[24] Likaså fanns en skrivning att vid elevernas studier av ”rasförtryck, minoritetsförtryck och andra liknande företeelser” skulle frågornas historiska ursprung belysas.[25] Ett särskilt supplement fanns för undervisning av invandrarbarn vilket visar den betydelse som den ökade invandringen till Sverige fått för minoritetsspråkens användning i skolan.
När idéerna om hemspråk senare utvecklades som en jämlikhets- och valfrihetsfråga hämtade de också motiv från Invandrarutredningen.[26] Slutligen måste betonas bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund‒Tornionlaaksolaiset (STR-T) 1981 för införandet av meänkieli i skolan. Organisationen var ett radikalt brott med tidigare tornedalska intresseorganisation som huvudsakligen varit svenskspråkigt orienterade. Det medvetna finskspråkiga tillägget ”Tornionlaaksolaiset” [tornedalingarna] i förbundets namn markerade en ny kulturell självmedvetenhet hos de nationella minoriteterna och i den nya tidskriften MET [vi] intog en militant hållning jämfört med tidigare tornedalska periodiska skrifter.[27] Allt detta sammantaget banade väg för meänkieli i skolan.
Sammanfattning
Revitaliseringen av meänkieli i svenska Tornedalen var en följd av en allt mer tillåtande syn på kulturell och språklig mångfald i Sverige som växte fram från slutet av 1950-talet. Svenska kyrkan hade då förlorat sin dominerande ställning över språkpolitiken i Tornedalen samtidigt som socialdemokratin med sin politiska majoritetsställning arbetade för att utveckla ett välfärdssamhälle med likvärdiga rättigheter för medborgarna. I denna förändrade samhällskontext växte en etniskt neutral syn på minoriteterna fram. De förväntades ha en självklar grund i svensk kultur och politik. Samtidigt publicerade FN-organet Unesco rekommendationer om att barn skulle få undervisning i skolan på sina modersmål, vilket gick emot den svenska språkpolitiken mot tornedalingarna.
Detta påverkade läroplanerna så att det 1969 blev möjligt att ha särskild undervisning i finska i grundskolan som gav behörighet till gymnasiet. Med detta som grund utvecklade lärare och skoladministratörer i Norrbotten läromedel på och i tornedalsfinska för att uppmuntra elever att läsa den tornedalska varieteten av finska som senare blev det erkända minoritetsspråket meänkieli. Till detta bidrog att den nationella identiteten under 1970- och 1980-talet blev allt mer etnifierad, vilket i Tornedalen manifesterades med bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tonionlaaksolaiset 1981. Det innebar att svenskt språk och kultur inte längre ansågs som en självklar värdegrund i minoriteternas identifikationer.
Lars Elenius, f. 1952, professor i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och vid Luleå tekniska universitet. Forskningen innefattar minoriteters utbildningshistoria, etnopolitik, kulturella identifikationer och kolonisationshistoria. Han arbetar i det av Riksbankens jubileumsfond finansierade programmet ”Recalling the Past”. Han är ledare för projektet ”Barents historiebok och encyklopedi” (Luleå tekniska universitet och Umeå universitet) och har varit ledare för bl.a. ”Språk och identitet i Tornedalen under det minoritetspolitiska paradigmskiftet efter 1935” (Vetenskapsrådet) och ”Urfolksrättigheter och naturskydd i Fennoska ndinavien” (Formas). Han har varit ledamot i revitaliseringsrådet vid Institutet för språk och folkminnen, Meän akateemi, Nordisk Sameinstitutt, Regionala etikprövningsnämnden i Umeå samt är av regeringen utsedd styrelserepresentant i Stiftelsen Föremålsvård.
LITTERATUR
Edgren, Henrik, ”Folkskolan och grundskolan”, i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: en introduktion, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, 122.
Elenius, Lars, Nationalstat och minoritetspolitik, Studentlitteratur, Lund, 2006.
Elenius, Lars, ”Stiftledningen och minoritetspolitiken”, i Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.) De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – en vetenskaplig antologi, Band I [Vitbok för relationen mellan Svenska kyrkan och samerna], Artos & Norma bokförlag, Skellefteå, 2016, 463‒512.
Elenius, Lars, Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area”, in (ed. Kari Alenius, Matti Enbuske & Tiina Kinnunen), The Barents and the Baltic Sea region: contacts, influences and social change (Studia Historica Septentrionalia, volume 77), The Historical Association of Northern Finland, Rovaniemi, 2016 [Under publicering].
Foreign languages in primary education, United Nations Unesco, Hamburg, 1963.
Hyltenstam, Kenneth & Veli Tuomela, “Hemspråksundervisningen”, i Kenneth Hyltenstam (red.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige, Lund, 1996, 9‒109.
Isling, Åke, Kampen för och mot en demokratisk skola. 1, Samhällsstruktur och skolorganisation, Sober, Diss. Stockholm: Univ., Stockholm, 1980.
Kenttä, Matti, Tornedalsfinska: enkel handledning, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1981.
Heikkilä, Sven & Nilsson, Britt-Inger, Om och kring marknader i norr, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1982.
Kenttä, Matti, Därför tornedalsfinska: Miksis meän kieltä?, Föreningen Norden, Stockholm, 1986.
Kenttä, Mattias & Weinz, Erik, Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Tornedalen: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Stockholm, 1968.
Kenttä, Matti, Meän kieltä, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1983.
Kenttä, Matti, Så här skriver vi tornedalsfinska, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1985.
Lassinantti, Ragnar, Synpunkter och skildringar, Norrbottens ABF distrikt (distr.), Luleå, 1965.
Livet i glädje och sorg, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1980.
Lundström, Håkan, Johansson, Monica & Mörtlund, Mona (red.), Moron, moron, ostaks’ poron: loruja, lauluja, leikkiä, satuja, arvauksia Tornionlaaksosta, Socialstyrelsen, Stockholm, 1986.
Läroplan för grundskolan, Stockholm, 1962.
Läroplan för grundskolan. 1, Allmän del, Utbildningsförlaget, Stockholm, 1969.
Marklund, Sixten, Skolsverige 1950-1975. D. 1–6, 1950 års reformbeslut, Liber/Utbildningsförlaget, Stockholm, 1980–1989.
Pekkari, Karl, ”Meänkieli som hemspråk genom åren”, i Eva Westergren & Hans Åhl (red.) Mer än ett språk, Norstedts akademiska förlag, Stockholm, 2007, 152.
Richardson, Gunnar, Drömmen om en ny skola: idéer och realiteter i svensk skolpolitik 1945-1950, Liber/Allmänna förlaget, Stockholm, 1983.
SCB:s statistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter- amne /Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/ Helarsstatistik—Riket/26040/ samt /26046/
SOU 1974:69. Invandrarna och minoriteterna. Invandrarutredningens betänkande.
Tenerz, Hugo, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet jämte språkdebatten, Stockholm, 1963.
Tornedalsutredningen. D. 1, Grundläggande undersökningar, Socialdepartementet, Stockholm, 1958.
The use of vernacular languages in education, Paris, 1953. [Unesco:s utredning finns med som bilaga i 1957 års nomadskolutredning].
Winsa, Lennart, Timrets resa med flottarhjälp, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1980.
Öström, Kjell (red.), Nordkalott: Ragnar Lassinanttis perspektiv, Interculture, Stockholm,
NOTER
[1] Tornedalsutredningen1958, 201–218.
[2] Åke Isling, Kampen för och mot en demokratisk skola. 1, Samhällsstruktur och skolorganisation, Sober, Diss. Stockholm: Universitet, Stockholm, 1980, 288–314.
[3] Gunnar Richardson, Drömmen om en ny skola: idéer och realiteter i svensk skolpolitik 1945-1950, Liber/Allmänna förlaget, Stockholm, 1983, 410–411.
[4] Läroplan för grundskolan, Stockholm, 1962, 18.
[5] Läroplan för grundskolan, Stockholm, 1962, 230–231.
[6] Läroplan för grundskolan, Stockholm, 1962, 252–263.
[7] SCB:s statistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik—Riket/26046/
[8] SCB:s statistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik—Riket/26040/
[9] SOU 1974:69. Invandrarna och minoriteterna. Invandrarutredningens betänkande.
[10] Henrik Edgren, ”Folkskolan och grundskolan”, i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: en introduktion, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, 122.
[11] Hugo Tenerz, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av 1900-talet jämte språkdebatten, Stockholm 1963, 143‒144, 355; Lars Elenius, ”Stiftledningen och minoritetspolitiken”, i Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.) De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – en vetenskaplig antologi, Band I [Vitbok för relationen mellan Svenska kyrkan och samerna], Artos & Norma bokförlag, Skellefteå, 2016, 463‒512.
[12] The use of vernacular languages in education, United Nations Unesco, Paris, 1953; Kenneth Hyltenstam & Veli Tuomela, “Hemspråksundervisningen”, i Kenneth Hyltenstam (red.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige (Lund 1996) s. 9‒109.
[13] Lars Elenius, 2016, 463–512.
[14] Kjell Öström (red.), Nordkalott: Ragnar Lassinanttis perspektiv, Interculture, Stockholm, 1990, 39 ff.
[15] Karl Pekkari, ”Meänkieli som hemspråk genom åren”, i Eva Westergren & Hans Åhl (red.) Mer än ett språk , Norstedts akademiska förlag, Stockholm 2007, 152.
[16] Lars Elenius, Nationalstat och minoritetspolitik, Studentlitteratur, Lund, 2006, 295‒297.
[17] Foreign languages in Primary education, United Nations Unesco, Hamburg, 1963.
[18] Mattias Kenttä & Erik Weinz, Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Stockholm, 1968.
[19] De åberopade häftena: Winsa, Lennart, Timrets resa med flottarhjälp, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1980; Livet i glädje och sorg, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1980; Kenttä, Matti, Tornedalsfinska: enkel handledning, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1981; Heikkilä, Sven & Nilsson, Britt-Inger, Om och kring marknader i norr, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1982; Kenttä, Matti, Meän kieltä, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1983; Kenttä, Matti, Så här skriver vi tornedalsfinska, Länsskolnämnden i Norrbottens län, Luleå, 1985, Lundström, Håkan, Johansson, Monica & Mörtlund, Mona (red.), Moron, moron, ostaks’ poron: loruja, lauluja, leikkiä, satuja, arvauksia Tornionlaaksosta, Socialstyrelsen, Stockholm, 1986.
[20] Matti Kenttä, Därför tornedalsfinska: Miksis meän kieltä?, Föreningen Norden, Stockholm, 1986, 1–15.
[21] Karl Pekkari, 2007, 153.
[22] Sixten Marklund, Skolsverige 1950-1975. D. 5, Läroplaner, Liber/Utbildningsförlaget, Stockholm, 1987, 235–237.
[23] Läroplan för grundskolan. 1, Allmän del, Utbildningsförlaget, Stockholm, 1969, 10–18.
[24] Läroplan för grundskolan. 1, 1969, 136.
[25] Läroplan för grundskolan. 1, 1969, 185.
[26] Elenius, 2006, 295‒297.
[27] Lars Elenius, ”Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area”, in (ed. Kari Alenius, Matti Enbuske & Tiina Kinnunen), The Barents and the Baltic Sea region: contacts, influences and social change (Studia Historica Septentrionalia, volume 77), The Historical Association of Northern Finland, Rovaniemi, 2016 [Under publicering].