1600-talets gymnasiedisputationer – en bortglömd undervisningsform

Axel Hörstedt

 

Under 1600-talet förstatligades och likriktades utbildningen i Sverige vad gäller innehåll och utformning. På 1620-talet grundades de första gymnasierna och 1649 utfärdades den första övergripande skolordningen. Skolan styrdes av kyrkan, som var underställd staten. Skola, stat och kyrka utgjorde den heliga treenigheten och kom att hänga samman en lång tid framöver.

Gymnasierna fyllde ett (ut)bildningsbehov och de inrättades för att tillhandahålla Sverige med ämbetsmän inom statsapparaten samt för att förse skolor med lärare. Därtill behövde kyrkan utbildade präster, klockare och andra ecklesiastiska dignitärer. I skolordningen 1649 påpekades att gymnasierna skulle binda samman lägre utbildning med universitetens högre utbildning.

Lite förenklat fokuserades undervisningen på teologi och latin, med tydliga humanistiska förtecken. Denna ordning kom att prägla all utbildning fram till 1820-talet. Vid mitten av 1700-talet gjorde sig de naturvetenskapliga ämnena mer gällande och på det hela taget fick utbildningen ett nyttoinriktat och av samhället mer efterfrågat innehåll. Fram till 1820-talet lästes alla ämnen på latin och eleverna drillades i både tal och skrift. På 1600-talet förväntades gymnasisterna till och med tala latin med varandra under rasterna.

Denna artikel handlar om disputationen, som var en av 1600-talets mest centrala undervisningsmetoder. Disputationen genomsyrade skolsystemet från trivialskola till gymnasium och hela vägen – via studentnationer och prästmöten – till universitetet. Av särskilt intresse är de disputationer som hölls på regelbunden basis vid gymnasierna. Dessa övningar skulle enligt skolordningar och lokala föreskrifter hållas varje lördag. Det är dock svårt att fastställa hur ofta de egentligen hölls. Genom disputationerna skulle skolpojkarna öva sig i att tala latin samt i att ställa upp argument och motargument, det vill säga öva den logiska tankeförmågan.

Vad gäller den sociala bakgrunden på de pojkar som gick på gymnasiet under denna tid kan det konstateras att det bara var ett av de fyra stånden som inte hade någon större representation i det allmänna utbildningssystemet, nämligen adeln. I studiet av den tidigmoderna skolan möter vi istället präst-, borgar- och bondsöner. Adelsynglingarna gick i regel inte på gymnasiet utan undervisades i hemmet av privatlärare, så kallade praeceptorer. Dessa följde sedan ofta med adelsgossarna till universitetet. Viktigt att understryka är att gymnasiestudier inte var obligatoriska för att gå vidare till universitetet. Många studenter, och inte bara adelspojkar, fick privatundervisning eller avancerade direkt från trivialskola till universitet utan att läsa vid ett gymnasium.

Disputationer och dissertationer i svenska gymnasier

Skolordningarna föreskrev att disputationer skulle hållas regelbundet och ledas av någon av skolans lektorer i egenskap av praeses (ordförande). Disputationerna var av två slag. Antingen hölls de som obligatoriska duglighetsprov av någon som sökte tjänst på gymnasium eller trivialskola, eller så utgjorde de övning för skolgossarna. Den senare disputationsformen var den vanligaste. För att särskilja de disputationer som var ämnade för en tjänst använde man ofta fraser som pro loco eller pro munere. Det förra betydde ”för platsen” och det senare ”för ämbetet”.

Övningsaspekten i disputationsakten lyftes ofta fram på titelsidorna på de tryckta dissertationerna i fraser som exercitii gratia in exercitium juventutis gymnasticae, in exercitationem pubis gymnasticae eller in usum studiosae juventutis. Mot slutet av 1700-talet inrättades en prästexamen, examen pastorale, som också innefattade en disputation. Denna hölls i regel vid stiftets gymnasium och involverade också skolpojkar som opponenter. Pastoralexamensdisputationerna ersatte i många fall de regelrätta gymnasiedisputationerna.

Disputationernas representativa funktion  

Även om det är de trycka eller handskrivna dissertationerna som finns bevarade från disputationerna, ska man inte förledas att tro att det alltid var texten som var viktigast. Mer betydelsefullt var det muntliga momentet. Den skrivna texten, avhandlingen, bör därför ses som utgångspunkten, och inte som målet i sig.

Samtidigt som disputationerna var en övning handlade de också om en uppvisning inför publik. De skolpojkar som deltog skulle visa sin retoriska skicklighet medan publiken skulle fostras i hur disputerandet gick till samt – som en förberedelse för framtida uppgifter – lära av de goda exemplen. Men, den tryckta texten hade också en representativ funktion. Under 1600-talet innehöll många dissertationer dedikationer dels till välgörare, dels till potentiella sådana. Det kunde således vara lönsamt att visa upp ett tryckt exemplar för den person man dedicerade till. Därtill förekommer ofta gratulationspoesi till respondenten och preses. Det tyder också på att den tryckta texten hade en social och representativ funktion.

Några år in på 1800-talet tycks disputationsövningarna ha spelat ut sin roll som övning i att tala latin, med ett undantag: pro loco-disputationerna. Under hela 1800-talet var nämligen den som erhöll en gymnasielektorstjänst tvungen att hålla en disputation och lägga fram en avhandling för detta ändamål, men det behövde inte alltid vara på latin.

Disputationens praktik

När det gäller att utröna disputationernas praktik kan man inte enbart använda sig av de trycka dissertationerna, då dessa främst ger information om preses och respondenter. För att få mer kunskaper om hur disputationsakten gick till måste man gå till skolprotokoll, självbiografiska skolminnen och brev. Med lite tur man kan man också använda sig av handskrivna marginalanteckningar eller andra typer av manuskript.

Det råder inga tvivel om att disputationsövningarna var en viktig del av undervisningen i svenska gymnasier under tidigmodern tid. Klassrum och aulor var ibland möblerade med just disputationerna i åtanke. Så var det exempelvis i undervisningslokalerna i Linköping. Där hade man – för disputationsakten – på kortsidan ställt upp en stor och en liten kateder.

Publiken bestod huvudsakligen av skolans elever och lärarkår samt av domkapitlets medlemmar. I lokala skolordningar från det tidiga 1600-talet nämns att försummelse från lärarnas sida att närvara vid disputationer skulle straffas hårt, antingen med böter eller med ännu värre straff. I Åbo under 1630-talet heter det i de lokala gymnasiestatuterna att om en lektor försummade att hålla en ålagd disputation fick han första gången böta 4 silverdaler. Vid andra försummelsen var bötesbeloppet 6 daler och vid den tredje 10 daler. Om han en fjärde gång negligerade att hålla en disputation var straffet avsked.

Inställningen att disputationer var viktiga levde kvar under en lång tid. I ett skolprotokoll från Gävle 1740 berättas att sju pojkar skolkat från en disputation eftersom de – som de sade i förhöret – var tvungna att studera inför den årliga examen. De hoppade över disputationen, då det var yngre skolpojkar som skulle disputera. Enligt protokollet hade disputationsskolkarna – genom att inte närvara vid disputationen – förödmjukat skolans lektorer. Straffet blev sex till nio rapp med ”ferulan”. Dessutom förlorade pojkarna sina stipendier, vilket lär ha svidit ordentligt. Den generella närvaron på disputationerna är förstås svår att uppskatta och varierade antagligen mycket mellan gymnasieskolorna, men det är uppenbart att disputationer var viktiga pedagogiska och ceremoniella begivenheter.

Ibland lockade disputationerna prominenta gäster, till exempel stiftets biskop. Denne kunde till och med aktivt medverka som opponent, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han var ephorus (tillsyningsman) för gymnasiet i sitt stift. Man måste också betänka att gymnasierna var stiftens högsta utbildningsinrättning.

Respondenten eller respondenterna namnges på dissertationernas titelsida, ibland med epiteten alumnus gymnasii, stipendiarius regius eller som primipilus alumnorum gymnasii, i betydelsen ”gymnasiets främsta elev”. Det var nämligen inte vem som helst som tilläts gå upp som respondent på en dissertation, vare sig han skrivit den själv eller inte. Många elever ”steg i graderna” under sin gymnasietid i den meningen att de först agerade andreopponent, därefter förste opponent och slutligen respondent. Att respondera under en disputation var en sorts kröning av gymnasietiden, då eleven fick visa upp de kunskaper och skickligheter som inhämtats på resan mot fortsatta akademiska studier. Före detta elever kom inte sällan tillbaka till sitt gamla gymnasium efter ett par år av universitetsstudier för att förkovra sig ytterligare eller för att åtnjuta pekuniära förmåner av olika slag. Dessa ”återvändare” benämns nästan alltid som studiosus, student, i dissertationerna. Det är ett ord som uteslutande används för att beteckna universitetsstudenter, i kontrast till gymnasieelever.

Återvändare höll ofta orationer och agerade respondenter. Ett sådant fall hittar vi vid Härnösands gymnasium 1745, under denna tid Sveriges nordligaste gymnasium. Roland Martin (1726-1788), som legat i Uppsala under ett par år, återvände till Härnösand för att studera hos lektorn och provinsialmedikus Nils Gissler.  Efter två år i Härnösand agerade Martin respondent på en handskriven dissertation med allehanda teser. Han reste därefter tillbaka till Uppsala för att återuppta sina studier. Martin blev sedermera läkare och professor i kirurgi i Stockholm.

Man kan tänka sig att återvändande studenter tog sig an respondentuppdraget dels för att de var tvungna att visa upp sina kunskaper, dels för att visa ”var skåpet skulle stå” inför de yngre gymnasisterna. Att de duktigaste skolpojkarna fick agera respondenter bekräftas också av Carl Jacob Lundström (1756-1800), som läste vid Västerås gymnasium under 1770-talet. I ett brev till sin fader i Falun skriver han inte utan stolthet att han själv fick gå upp som respondent vid fyra tillfällen under en period på två månader. Vi återkommer strax till Lundströms brev, eftersom de utgör utmärkta källor till hur disputationer gick till vid slutet av 1700-talet.

Opponenterna var inte lika synliga som respondenterna. Det är först mot slutet av 1700-talet som de överhuvudtaget omnämns på dissertationernas titelsidor. Med lite tur kan man hitta dissertationer där opponenterna lämnat anteckningar inför disputationen eller andra typer av material som berättar om opponenternas uppgift. Opponenterna var alltid flera och mycket pekar på att det vid vissa tillfällen kunde vara upp till sju opponenter – som stod emot en ensam opponent – vid en och samma disputation. Det handlade om förste ordinarie opponent, andre ordinarie opponent, förste extra ordinarie opponent, andre extra ordinarie opponent och så vidare. Opponenterna kunde tas från gymnasiets lägre klasser, men som vi har sett var de också återvändande studenter, lärare, eller rent av biskopen själv.

Opponeringsuppgiften delades upp i den meningen att opponenterna ansvarade för olika delar av teserna eller dissertationen. I ett av sina brev hem till pappan i Falun berättar återigen Carl Jacob Lundström att han av biskopen utsetts till andre ordinarie opponent. Detta – skriver han – gav honom mer förberedelsearbete, eftersom han skulle framträda efter förste ordinarie och de extra ordinarie opponenterna. Följaktligen måste han förbereda sina argument mot samtliga teser, då han inte kunde veta vilka teser de andra opponenterna skulle rikta in sig på. Dessutom fick Lundström uppgiften att, tillsammans med en annan skolpojke, för hand kopiera mellan fyrtio och sextio åhörarexemplar av dissertationen som skulle delas ut inför disputationen.

Lyckligtvis finns Carl Jacob Lundströms handskrivna Argumenta contra theses bevarade. Där framgår att han förberett argument mot fem av nio teser samt hur han har arbetat med argumentationen. Alla argument inleds med att Carl Jacob påpekar att teserna är oklara eller ologiska varpå han avfyrar sina argument. Här följer några exempel:

Veritati vero obsistere videtur haec Thesis […].

Den här tesen tycks verkligen motsäga sanningen

 

Scrupulum vero quondam mihi injicit haec Thesis. Primo intuitu videtur, sicut rectam si omnino haberet, quando vero arcte eandem meditamur, inveniemus […]

Den här tesen ingjuter skrupler i mig. Vid en första blick verkar den vara helt rätt, men när vi kort reflekterar över den samma kommer vi att finna…

 

Videtur vero mihi haec Thesis obscura maxime […]

Den här tesen förefaller mig vara högst otydlig […]

 

Ob minorem hujus Theseos perspicuitatem non possum non eandem in medium afferre.

På grund av den här tesens ringa klarhet kan jag inte låta bli att ta upp den till diskussion.

Målet med en disputation var att få den andra parten att se sig besegrad och därmed utbrista concedo, alltså ”jag håller med”. Det gällde för båda sidor att kunna uttrycka sig retoriskt och att i tur och ordning lägga fram sina argument. Det finns flera tidigmoderna akademiska avhandlingar som behandlar just konsten att disputera och en hel del läroböcker i logik som beskriver olika typer av logiska kedjor och argumenttyper. Under 1600-talet framhölls att argumenten skulle ha den syllogistiska argumentationens form, det vill säga att utifrån två premisser kunna dra en slutsats. Man frångick dock alltmer denna syllogistiska logik till förmån för en mer retoriskt smyckad argumentation.

Ordförande under disputationerna, preses, var i regel en av gymasielektorerna. Hans roll var främst att se till att disputationen försiggick schysst och utan bråk. I 1649 års skolordning kallas faktiskt disputationsövningarna för concertatiunculae och velitationes scholasticae, alltså för små skärmytslingar, vilket antyder kamp och bråk, om än av akademisk natur. Samma skolordning påpekar detta explicit: Providebit autem praeceptor, ne istae concertatiunculae in odia et rixas abeant (Läraren skall se till att dessa skärmytslingar inte övergår i gräl och bråk). Preses skulle därtill stötta respondenten om han blev särskilt ansatt i meningsutbytet. Att ordningsfrågan ens tas upp antyder att det ibland förekom problem med ordningen under disputationerna.

I Strängnäs blomstrade disputationsväsendet under senare hälften av 1700-talet. Utifrån det tryckta materialets storlek kan man skönja ett tydligt schema för hur lektorerna i tur och ordning presiderade över disputationerna: förste teologie, andre teologie, matematik, grekiska, historia, vältalighet, samt logik och fysik, och så började man om med teologin igen. Vid Strängnäs gymnasium producerades en stor mängd tryckta tes-avhandlingar som förutom teologi behandlade nyare vetenskapliga rön och Nya världens märkligheter. Via disputationsämnena går det att utläsa hur undervisningen förändrades från mer teologiska till jordnära ämnen.

Det tycks ha varit ett hedersuppdrag att delta vid disputationerna, vilket den tidigare omnämnde Carl Jacob Lundströms stolthet också visar. Men, det finns de som ger en annan bild av disputationsväsendet, framförallt från det tidiga 1800-talet. I samband med disputationerna fick deltagarna tillåtelse att bjuda in vänner på disputationskalas som inte sällan urartade i redlöst drickande och tumult på stadens gator och torg. Wilhelm Erik Svedelius (1816-1889) – som senare blev ledamot av Svenska Akademien – skriver i sina memoarer att disputationerna i Västerås på 1820-talet hölls på stapplande latin medan punschdrickandet efteråt flöt på desto smidigare. Från ungefär samma tid berättar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) – också han från Västerås gymnasium och sedermera ledamot av Svenska Akademien – i sina självbiografiska minnen att han förfärades när han såg gymnasister kasta snöboll på en lektor som begick fel när han talade latin under en disputation. Böttiger nämner också att han fick hjälpa en mycket orolig präst som glömt allt sitt latin. Prästen i fråga skulle gå upp i pastoralexamen och Böttiger var opponent. För att inte den stackars prästen skulle förlora sin tjänst och därmed hamna på bar backe gick Böttiger i förväg igenom med prästen vad som skulle sägas på latin under disputationen. Akten verkar ha förlöpt väl och prästen fick behålla sin tjänst. När man studerar skildringar av disputationer från 1800-talet framgår att de inte längre togs på så stort allvar. De hade spelat ut sin pedagogiska och formella betydelse och fungerade mest som utanverk.

Carl Wilhelm Böttiger (målad av Olof Johan Södermark), ur Samlade skrifter band 6, 1881.

Avslutningsvis ska sägas att disputationerna var en pedagogisk metod för att behandla det stoff som togs upp i undervisningen. Eleverna tränades i vad vi i dag skulle kalla muntlig framställning på det för dem viktigaste främmande språket. Vad tiden led blev    disputationerna förlegade. Det gäller särskilt latinet, som ju upphörde att vara ett ”levande” och användbart språk för gymnasieungdomarna och i samhället i stort. Disputationsmetoden försvann från gymnasiet.

Referenser

Askmark, Ragnar Svensk prästutbildning fram till år 1700 (Lund 1943).

Böttiger, Carl Wilhelm, Självbiografiska anteckningar. Från skolan och studentlivet red. E. Gamby (Uppsala 1961).

Hall, B. Rudolf, Läroverksminnen. Skildringar av f. d. elever och lärare, ÅSU 37 (Lund 1933).

Hörstedt, Axel, Latin Dissertations and Disputations in the Early Modern Gymnasium. A Study of a Latin School Tradition c. 1620 – c. 1820 (Göteborg 2018).

Lindberg, Bo, Disputation, dissertation, avhandling. Historien om en genre (Stockholm 2022).

Sandberg, Erik, Västerås gymnasium. Från stiftsgymnasium till borgerligt läroverk (Västerås 1994).

Stora Enso AB:s arkiv, Arkivcentrum Dalarna, Anders Lundströms samlingar.

 

Axel Hörstedt, född i Västerås 1979, är gymnasielektor i språk på Katedralskolan i Uppsala. Han disputerade 2018 i latin vid Göteborgs universitet. Forskningen han bedriver rör främst tidigmodern skola, i synnerhet gymnasieskolans disputationskultur. På gymnasiet undervisar han i latin, lingvistik och italienska. Han är också ordförande i Svenska Klassikerförbundet.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *