PETRONELLA ROSENQUIST
Denna artikel bygger på en studie ur min avhandling och fokuserar på Emiliakolumnen i Chalmers studenttidning Tofsen från 1955 till 1974. Kolumnen har analyserats i syfte att förstå samspelet mellan olika grupper vid Chalmers. Resultatet visar att Emiliaföreningen använde kolumnen för att interagera och nå ut till både kvinnliga och manliga studenter vid lärosätet. Men kolumnen fungerade samtidigt som ett forum för att organisera de kvinnliga studenterna och upprätthålla en god relation med de manliga studenterna. Utöver det fungerade kolumnen som en plattform för att uppmuntra andra kvinnor inom teknisk utbildning att hävda sig i den mansdominerade utbildningsmiljön.
Chalmers tekniska högskola grundades 1829. Det är den näst äldsta utbildningsinstitutionen inom högre teknisk utbildning i Sverige. Lärosätet har en ojämn könsfördelning med manliga studenter i majoritet. Historiskt sett har det emellertid skett en successiv ökning av kvinnliga studenter inom miljön. 1904 bildades Chalmers studentkår. Inledningsvis byggde studentkåren på kamratrelationer och det krävdes en inbjudan för att bli medlem. 1927 gick Kamratföreningen med i Sveriges förenade studentkårer (SFS) och ett medlemskap blev då enligt kårobligatoriet en självklarhet för alla studenter vid lärosätet. Detta innebar således att både kvinnliga och manliga studenters intressen skulle företrädas av studentkåren. Under 1960- och 1970-talen växte det fram en politisk agenda hos SFS och frågor om jämställdhet och demokrati inom utbildningsmiljön blev i fokus.[1] Detta var även frågor som den kvinnliga studentföreningen Emilia kom att driva vid Chalmers som nedanstående citat visar.[2]
Har Du tänkt på;
-
-
- Att som medlem av Emiliaföreningen tillhör Du en minoritet på Chalmers?
- Att det finns folk som anser att den här utbildningen inte är för flickor?
- Att dessa människor förekommer både här på skolan och ute i arbetslivet i ett skrämmande stort antal?
- Att detta kan komma att medföra att Du får svårare än Dina manliga kurskamrater att skaffa jobb när Du är färdig? […]
- Det finns uppenbarligen flickor, som tycker att dessa frågor inte är av intresse, men om Du läst så här långt tillhör Du förmodligen inte den gruppen, så kom ihåg:
- VI RÄKNAR MED DIG![3]
-
År 1955 bildades, på uppmaning av den före detta kårordföranden Bengt Ahlquist, den kvinnliga studentföreningen Emilia. Vid tidpunkten fanns det nio kvinnliga studenter vid Chalmers. Emilia är motsvarigheten till Emil och namnen representerar två studentgrupper vid lärosätet baserat på kön. En liknande uppdelning förekom vid andra teknologiska lärosäten så som Osqulda och Osqar vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, samt Trula och Truls vid Lunds tekniska högskola i Lund.
Teknisk utbildning är en del av ett bredare utbildningssammanhang, men utvecklingen av könsfördelningen har sett olika ut inom olika delar av högre utbildning. Mellan mitten av 1950-talet och slutet av 1960-talet femdubblades antalet studenter inom högre utbildning i Sverige. Utvecklingen var den första stora utbildningsvågen och har beskrivits som en ”studentexplosion”.[4] Ett liknande mönster går att se i andra nordiska länder och på flera håll runt om i världen. Fram till 1960-talet hade högre utbildning varit en manlig sfär. Detta förändrades dock snabbt och i mitten av 1960-talet var cirka 35 procent av studenterna kvinnor. År 1977 utgjorde kvinnliga studenter en majoritet inom högre utbildning. Samma utveckling går emellertid inte att urskilja vid Chalmers som under 1960-talet bestod av drygt 5,5 procent kvinnliga studenter. 1960-talet var en omvälvande period. I samhällsdebatten aktualiserades frågor om kvinnors inträde på arbetsmarknaden och kvinnorörelsens inflytande inom politiken.[5] Inom akademin dröjde det dock innan kvinnor etablerade sig. Forskning visar även att det motstånd som kvinnor mötte inom akademin snarare fungerade som en drivkraft än som ett hinder. Studentföreningarna och deras tidskrifter kom att bli viktiga forum där kvinnliga studenter kunde driva sina frågor inom utbildningsmiljön.[6]
Studenttidningen Tofsen som ett forum för kvinnlig organisering
Under perioden 1955 till 1974 rådde en utbredd föreställning om teknologen som en man, inte bara inom akademin, utan i samhället i stort. Denna bild skulle emellertid komma att utmanas av de kvinnliga studenterna vid Chalmers. I Tofsen från 1969 kan man läsa om hur nyblivna kvinnliga studenter får frågor om sin roll vid lärosätet.
Du kanske i tidigare sammanhang har hört ryktas om Chalmeristen. En oerhörd och dominerande karl med tofsmössa, känsla för quinnor och sprudlande av humor […]
Tycker du att den kvinnliga Chalmeristen är `en oerhörd och dominerande quinna med tofsmössa, känsla för karlar och sprudlande av humor? ´
Oh, ja.[7]
Citatet illustrerar den kvinnliga studentens ambition att ansluta sig till den rådande bilden av den ”typiska” chalmeristen. Emiliaföreningen kom emellertid att ge uttryck för att inte bara vilja behålla sin position som kvinnlig student på Chalmers utan även stärka den genom att kräva lika villkor. Detta var ett mönster som växte fram i Emiliakolumnen under 1960-talet. Studenttidningen Tofsen kom således att användas som ett verktyg för att förhandla om sin etablering som kvinnlig student vid lärosätet.
Emiliakolumnen användes även som ett forum för att dela information med studenterna vid lärosätet, berätta om händelser och evenemang samt företräda en kvinnlig kontext. Men Emiliaföreningen sökte även samarbete utanför Chalmers. Under 1960- och 70-talen anordnades det årliga träffar mellan kvinnliga teknologer från andra lärosäten som nedanstående citat illustrerar.
Till vår stora glädje kom Osqulda och Trula på besök i slutet av oktober. Det är alltid värdefullt att utbyta åsikter och erfarenheter från de olika högskolorna. Som avslutning på besöket hade vi något som vi brukar kalla `tjejfest´ i Stugan. En mycket trevlig form av fest, vilket också alla föreföll att tycka. Visst är det skoj att bada bastu och ha det allmänt `mysigt´. Ja, sedan vinkades våra systrar av vid stationen och vi tog med glatt sinne oss an studieuppgifterna.[8]
Även om det inte framgår något officiellt syfte i Emiliakolumnen med de årliga gemensamma träffarna med Osqulda och Trula så illustrerar det behovet av en samhörighet med andra kvinnliga teknologer. Det var således viktigt att vara en del av ett större sammanhang.
Det framkommer även i Emiliakolumnen att Chalmers första Emilia inte upplevde några svårigheter med att vara en kvinnlig teknolog, varken på Chalmers eller ute i arbetslivet.
Kanske fler med mig läste artikeln om Chalmers första Emilia som gick ut för många år sedan.
Hon sade, att det aldrig varit direkta problem för att hon varit kvinnlig civilingenjör.
Man vill och kanske kan hoppas, att detsamma skall bli dagens Emiliors erfarenhet, när de ger sig ut i förvärvslivet.
Ett är säkert, vi Emilior har ett stort ansvar, även för kommande Emilior, då vi genom våra studier och vårt studieresultat skall visa, att vi väl kan hävda oss i konkurrensen och att vi verkligen vill använda vår utbildning inom industrins olika grenar.[9]
Att den enskilda kvinnliga studenten inte upplevde några direkta hinder inom miljön indikerar att en ensam individ hade lättare att etablera sig i miljön än gruppen och innebär inte att toleransen gentemot den kvinnliga teknologen var större förr, utan snarare att den etablerade bilden av teknologen inte utmanades i lika stor utsträckning under den första halvan av 1900-talet. När fler kvinnliga studenter började synas och ta plats på lärosätet utmanades däremot den vedertagna bilden av teknologen som en man och diskussioner om genusnormer kom att lyftas fram mer frekvent i Emiliakolumnen.
Den kvinnliga civilingenjörens arbetsmarknad
Under mitten av 1970-talet kom de kvinnliga studenterna vid Chalmers att fokusera på ojämlikheter på arbetsmarknaden i större utsträckning. ”Tjejer, håll huvudet högt och gå vidare!” Uppmaningen uttrycktes i ett enkätsvar från en före detta kvinnlig student vid lärosätet, där hon uppmanade de kvinnliga studenterna att fortsätta att föra kampen om jämställdhet vidare. Denna enkät hade skickats ut av arbetsgruppen TJEJ till före detta kvinnliga studenter med frågor om deras arbetsförhållanden. Enkätsvaren visade att kvinnliga civilingenjörer till stor del hade fått arbete efter sin examen, dock var det flera av dem som endast hade tillfälliga anställningar.[10]
TJEJ var en arbetsgrupp inom Emilia-föreningen och bildades 1974. Förkortningen stod för Tjäna Emilias Jämställdhet. Anledningen till bildandet var att det framgått att kvinnliga studenter hade sämre villkor än de manliga under den betalda praktiken. Kvinnans lön bestod av en femtedel av mannens. Arbetsgruppen ville därför upprätta kontakt med företag och försöka skapa bättre förutsättningar för de kvinnliga civilingenjörerna. Ett krav var att kvinnor skulle bedömas på samma villkor som män. TJEJ framhöll sig dock att de var en opolitisk grupp och ville inte förknippas med den aktivistiska och feministiska organisationen Grupp 8, vilken var verksam under 1960- och 1970-talen. När TJEJ bildades hade jämställdhetsfrågorna i Emiliakolumnen minskat och TJEJ kom att bli mer progressiv i sin framtoning. Den progressiva hållningen uttrycktes dock med respekt för det sammanhang de verkade inom och önskade vara en del av. Det fanns även en vilja att få med de manliga studenterna i förändringen. Bland annat skapades det en studiecirkel för kvinnliga och manliga teknologer i syfte att arbeta för jämställdhet och öka förståelsen för hur kvinnors och mäns roller hade förändrats. Ett annat förändringsarbete som TJEJ ägnade sig åt var att besöka gymnasieskolor för att informera flickor om teknisk och ingenjörsutbildning som ett möjligt yrkesval.[11] TJEJ kom att markera en vändpunkt inom Emiliaföreningen då arbetsgruppen ställde högre krav på kvinnors villkor på arbetsmarknaden än vad Emiliaförningen traditionellt hade gjort.
Avslutning
Emiliakolumnen i Tofsen visar att Emiliaföreningen förde en kamp om kvinnliga studenters etablering vid Chalmers under tidsperioden 1955 till 1974. Bland annat uttrycks det en stor vilja att bli erkänd som teknolog i sammanhanget. Att delta i en utbildningsmiljö som minoritet innebär att utmana rådande föreställningar och fördomar. När Emiliaföreningen bildades år 1955 hade det inte funnits någon given plats för de få kvinnliga studenter som fanns vid Chalmers. De som hade studerat där tidigare uttryckte inte heller något problem med att vara en kvinnlig teknolog. I takt med att antalet kvinnliga studenter ökade vid lärosätet uppstod emellertid behovet av att organiseras sig utifrån gemensamma intressen och aktiviteter. Inledningsvis byggde dessa aktiviteter på de manliga studenternas spex och traditioner vid lärosätet, samt samhällets syn på kvinnans position vilket visade sig genom att de exempelvis erbjöd sina kunskaper om matlagning och sömnad. Organiseringen av Emiliaföreningen ledde emellertid till att jämställdhetsfrågor lyftes vid lärosätet. Studien av Emiliakolumnen i Tofsen visar vad som skedde under föreningens uppstart, hur den etablerades och att det under tjugo års tid förhandlades om positioner baserade på kön vid Chalmers. När den framväxande feminismen under 1960-talet utmanade rådande könsnormer i samhället kom de kvinnliga studenterna vid Chalmers att hävda sin rätt till sammanhanget på lika villkor som de manliga studenterna. I början av 1970-talet markerade arbetsgruppen TJEJ en vändpunkt då kvinnliga teknologer blev mer progressiva och utvidgade sin jämställdhetskamp utanför utbildningsmiljön.
Studien av Emiliakolumnen visar att det tar tid att organisera en ny grupp. När den kvinnliga studentföreningen bildades 1955 var den passiv i studenttidningen Tofsen. Då det var få kvinnliga studenter under 1950-talet låg fokus på att organisera en grupp utifrån liknande intressen, vilket i grunden var baserat på kön. När gruppen väl etablerats kring gemensamma intressen började Emiliaföreningen, i samklang med 1960-talets samhällsutveckling att ifrågasätta könsrollerna på Chalmers. Speciellt för sammanhanget var dock att det gjordes med stor respekt för de manliga studenterna. Relationen mellan Emilia och Emil framställs i Emiliakolumnen som respektabel. Under denna period spelade de två grupperna symboliskt rollen som älskande.
Figur 1. Tecknad bild i Emiliakolumnen som illustrerar en namnsdagshyllning till de manliga studenterna vid Chalmers. Källa: Tofsen.[12]
Ett övergripande tema som går att urskilja från 1955 till 1974 är ett fokus på att stärka den egna gruppen genom att värva nya medlemmar till föreningen. I flera inlägg i Emiliakolumnen ges information om syftet med föreningens existens och vilka aktiviteter som fanns att delta i som kvinnlig student vid Chalmers. I kolumnen uppmuntras kvinnliga studenter att delta i och stärka ett gemensamt kvinnligt sammanhang. Men föreningen riktade sig också till de manliga studenterna vid lärosätet. Som exempel arrangerades det gemensamma fester, seminarier och trivselkvällar. Det fanns emellertid en tydlig ambition från Emiliaföreningen att höja statusen för den kvinnliga teknologen vid Chalmers. Det jämställdhetsarbete som Emiliaföreningen, och senare TJEJ, initierade under 1950-, 60- och 70-talen kom att bana väg för nästa generation Emilior vid lärosätet.
Noter och referenser
[1] Carl Skoglund, Studentrevolten 1968 (Stockholm 2014); Carl Skoglund, Studenterna och universitetspolitiken: En studie av studenters politiska agerande i högskolepolitiska frågor 1965–1975 (Umeå 1994).
[2] ”Emilia”, Tofsen 1964–1974.
[3] Charlotta, ”Emilia”, Tofsen 1974:8.
[4] Anders Persson, ”Utbildningens relativa vikt”, i Bengt Gesser (red.), Utbildning, jämlikhet, arbetsdelning (2 uppl.) (Lund 2015).
[5] Åsa Lundqvist, Livet är för dyrbart för att dammas bort: aktiveringspolitik, kvinnors förvärvsarbete och omvandlingen av familjen 1960–1980 (Lund 2019); Eva Schmitz, Systerskap som politisk handling: kvinnors organisering i Sverige 1968 till 1982 (Lund 2007).
[6] Lina Carls, Våp eller nucka?: Kvinnors högre studier och genusdiskursen 1930–1970 (Lund 2004); Tord Rönnholm, Kunskapens kvinnor: Sekelskiftets studentskor i mötet med den manliga universitetsvärlden (Umeå 1999).
[7] Eric och leif, ”Nollan kommer”, Tofsen 1969:5.
[8] Kerstin Jönsson, ”Emilia”, Tofsen 1967:7–8.
[9] Kerstin Jönsson, ”Emilia”, Tofsen 1967:4.
[10] TJEJ, ”Tjejer, håll huvudet högt och gå vidare!”, Tofsen 1974:8.
[11] ”TJEJ”, Tofsen, 1974–1978.
[12] Anita, ”Emilia”, Tofsen 1969:6.
Petronella Rosenquist är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet. I sitt avhandlingsprojekt undersöker hon hur föreställningen om teknologen vid Chalmers tekniska högskola har förändrats över tid, med fokus på genusrepresentation och kvinnliga studenters organisering under perioden 1944–1999.