CHARLOTT WIKSTRÖM
I samband med 1927 års skolreform fördes en livlig debatt om skolans framtida inriktning. I tidskriften Tidevarvet var pedagogerna Emilia Fogelklou (1884–1972) och Honorine Hermelin (1886–1977) flitiga skribenter, med starka visioner om en skola grundad i personlig utveckling och demokratisk fostran. Genom att återvända till deras texter belyser denna artikel deras syn på bildning i sin samtid, samtidigt som deras tankar sätts i relation till dagens utbildningspolitiska debatt, i en tid då marknadslogik präglar synen på skola och lärande.
Introduktion
Perioden 1918–1927 har i tidigare forskning beskrivits som den första stora utbildningspolitiska reformvågen, och i debatten diskuterade man hur man på bästa sätt skulle kunna införa en gemensam bottenskola. Det rådande parallellskolesystemet, där elever tidigt sorterades utifrån klassbakgrund, ansågs av kritiker motverka visionen om en likvärdig skola.[1] Idén om en gemensam bottenskola hade tidigare lyfts i skoldebatten, bland annat formulerad av folkskolläraren och politikern Fridtjuv Berg (1851–1916) i skriften Folkskolan såsom bottenskola från 1883.[2] Den debatt som pågick under 1920-talet fördes inte enbart på den politiska arenan, utan en viktig plattform för diskussionen var tidskrifter och veckopressen. Tidskriften Tidevarvet utgjorde en av dessa plattformar. Ett annat ord för ’tidevarv’ är epok, och namnet signalerar att kvinnorna i redaktionen var övertygade om att en ny tid var i antågande. År 1923 gavs det första numret av Tidevarvet ut, och tidskriften kom att bli en kanal för att förmedla de visioner som de trodde kunde bana väg för en omfattande samhällsförändring. I Tidevarvet framställdes bildning som ett medel för att nå denna vision, inte enbart som kunskapsöverföring, utan som en djupgående process för personlig utveckling och medborgerligt ansvarstagande.[3]
Syftet med denna artikel är att fördjupa förståelsen för två pedagogiska röster i Tidevarvet i samband med 1927 års skolreform: Emilia Fogelklou (1884–1972) och Honorine Hermelin (1886–1977). Genom att analysera deras idéer om bildning i relation till dåtidens debatt om bottenskolan belyses hur deras perspektiv utmanade rådande synsätt på skolans syfte och mål. Avslutningsvis diskuteras hur dessa idéer kan bidra till samtida reflektioner kring skolans uppdrag, vilket är särskilt relevant i en tid då utbildningshistoria föreslås tas bort i förslaget till en ny lärarutbildning.
Debatten om bottenskolan
Bildningsfrågan, så som den diskuterades i Tidevarvet, speglar i hög grad den samtida skolpolitiska debatten. Det fanns under början 1900-talet en samsyn mellan både liberaler och socialdemokrater om att något behövde göras, men det var inte förrän rösträttsreformens genomförande 1918–1921 som de skaffade sig majoritet i riksdagen. Riksdagsmajoriteten möjliggjorde att de tillsammans kunde genomföra mer grundläggande förändringar av skolan och blev inledningen till den första reformvågen i svensk utbildningspolitik. De reformer som genomfördes under denna period var dels införandet av obligatoriska kommunala sexåriga fortsättningsskolor 1918, dels 1927 års skolreform.[4] 1927 års reform föregicks av 1918 års skolkommission, vars betänkande förespråkade att folkskolan skulle bli en gemensam bottenskola för alla medborgare. Kommissionens förslag lades fram 1922 och riktade skarp kritik mot parallellskolesystemet, som innebar att elever från mindre privilegierade bakgrunder sällan hade reella möjligheter att ta sig vidare till högre utbildning.[5]
År 1924 ger Fogelklou i artikeln ”Skolreformens inre motsägelse” en replik på den föreslagna reformen. Hon varken avvisar eller helhjärtat stödjer förslaget. Det hon inledningsvis markerar är dock att det är ett efterlängtat initiativ från politiskt håll eftersom det är en absolut nödvändighet att en reformering av läroverken kommer till stånd. Tidigare hade endast läroverken och deras
adepter, som i århundraden sutto inne med möjligheterna till ämbetsmannaskapet, makten och härligheten såväl som till den högre bildningen. Och det var folkskolorna, som rymde alla utestängda, de, som en gång folkskolebarn, i regel hade oöverkomliga svårigheter att stiga in i lärdomens och statstjänstens värld.[6]
Det som Fogelklou uttrycker är att parallellskolesystemet är starkt skiktade efter social bakgrund, vilket leder till att folkskolan, sällan fungerar som en verklig språngbräda till högre samhällspositioner för de lägre klasserna. Utifrån dessa ojämlika förutsättningar är förslaget, enligt henne, ett efterlängtat tillskott i diskussionen: ”en månghundraårig, kvävd längtan som nu tycks ha fått liv i form av en brinnande låga”. Det hon dock befarar är att när ett värde tillgodoses, riskerar ett annat att gå förlorat, nämligen det fria pedagogiska initiativet som enligt henne hotas av den ”monopoliserade statsskolan, som ej vid sin sida tål någon annan”. I kritiken uttrycks en oro för att det fria pedagogiska initiativet, särskilt de privata flick- och samskolor som vid denna tid stod för ett progressivt bildningsideal, ska trängas undan till förmån för lärdomsskolans mer formella och mekaniska syn på bildning. Hon hänvisar i artikeln till skolmannen Karl Petander (1883–1974), vars synpunkter han presenterar i broschyren Fri skola eller statsmonopol? (1922). Fogelklou lyfter fram Karl Petanders kritik mot en statligt monopoliserad skola, där han menar att den ”bär på en inre söndring, därigenom att rättfärdighetskravet kommit att resa sig i strid mot frihetskravet”. Enligt Petander hämmar detta den fria pedagogiken och driver i stället utvecklingen mot massutbildning.[7]
I och med 1927 års skolreform fastslogs den fortsatta inriktningen för det svenska skolsystemet, där två alternativa inträden till läroverket etablerades som var efter årskurs fyra eller efter årskurs sex.[8] Hermelin tar år 1929 ställning i debatten i sin artikel ”Striden om enhetsskolan”. Hon frågar sig vad enhetsskolan egentligen betyder:
Vad betyder enhetsskolan enligt gängse svenskt språkbruk, enkannerligen skolkommissionens? Det betyder: endast en sorts skola, det betyder den monopoliserade statsskolan, som ej vid sin sida tål någon annan.[9]
Hermelins farhågor tangerar Fogelklous ståndpunkt. I citatet uttrycker Hermelin en oro för att den likvärdiga skolan i förlängningen inte kommer att erkänna individen, utan i stället stöpa alla i samma form. Hermelin ifrågasätter poängen med en monopoliserad skola och menar att ett sådant system går för långt, eftersom det riskerar att motverka både mångfald och individuell differentiering. Hon riktar kritik mot socialdemokraten Värner Rydén (1878–1930) och beskriver honom med att han var den som ”först framdundrades” i sin fulla anslutning till enhetsskolan. Hermelin framställer honom som en symbol för den likriktade och ”maskinmässigt” framdrivna skolpolitik som hon själv tydligt tar avstånd från.[10] Det är inte heller lärdomsskolans bildningssyn som Hermelin vill se prägla den nya skolan. I artikeln ”Den nya skolan och den gamla” (1929) uttrycker hon uppfattningen att skolan bör motverka all form av tvång och mästrande, sådant som enligt henne präglar lärdomsskolans tradition.
Både hos Fogelklou och Hermelin är ambitionen om en jämlik skola viktig och nödvändig, men de varnar för att reformen riskerar att leda till en massinstitution, vilket gör att undervisningen inte längre tar hänsyn till individuella olikheter.
Att bildas till människa: En alternativ bildningsväg
Mattias Börjesson påpekar att den utbildningshistoriska utvecklingen innefattar flera exempel på utbildningspolitiska debatter som, om de hade fått ett annat utfall, skulle ha lett till att skolan hade sett annorlunda ut än den gör i dag.[11] Det väcker frågan om vilken riktning skolutvecklingen tagit om Fogelklou och Hermelin hade fått bestämma?
Fogelklou framhåller att Pestalozzi i artikeln med samma namn från 1927 ville ge varje människa, särskilt de mest utsatta, möjlighet att utvecklas till fullvärdiga samhällsmedborgare. För att illustrera detta återger hon hans egen liknelse av samhället som ett ”orättens hus”, där bara de som bor på övervåningen, till skillnad från människorna i källarvåningen, har möjlighet att se ”solnedgångens underbara härlighet”. I detta orättens hus hade Pestalozzi en ambition att skapa en ”bildningens trappa”, med målet att ”alla skola förhjälpas att stiga upp i ljuset och öppna ögon, väggar och fönster för de stora härligheterna i livet”. Även om denna liknelse indikerar att bildning ska erbjudas till alla samhällsklasser, menar således Fogelklou att massundervisning inte är rätt väg att gå. Det går, hävdar hon, inte att bygga upp en sådan trappa ”för full maskin”, utan det kräver ett mer organiskt och psykologiskt förhållningssätt. Fogelklou menar att detta leder undervisningens hjärtepunkt som är ”bildningen till att varda människa.” Den bildningsväg som förordas bygger på respekt för individens unika förutsättningar att mogna som människa, något som i sin tur förutsätter en mer individanpassad och småskalig skola samt en undervisning präglad av psykologisk förståelse.[12]
Förhållningssättet utvecklas vidare av Hermelin, som i artikeln ”Den nya skolan och den gamla” från 1926 artikulerar en bildningsväg där hon betonar den lilla gruppens fostrande kraft. Det är, menar hon, i mötet med den enskilda människan som verklig bildning sker:
Uppfostrans mål är att en personlighet, ej att ge kunskaper, som ge makt till att lyckas, ty den makten kan brukas i vad tjänst som helst. En personlighet är den, som lever inifrån och utåt.[13]
Enligt Hermelin syftar såldes uppfostran till att stödja människans inre utveckling, snarare än att förmedla kunskap för yttre framgång. Att ”leva inifrån och utåt” innebär att handla utifrån inre övertygelse och ansvar, i stället för att låta sig styras av yttre krav och belöningar. I artikeln nämns även folkbildaren Erik Ehlin (1883–1921) som ett ideal för hans uppfattning att undervisningens syfte är personlig utveckling snarare än enbart en förmedling av kunskap. Hermelin ger uttryck för ett bildningsideal där medmänsklig respekt utgör en av skolans främsta uppgifter. Dessa värden, menar hon, måste förverkligas i det lilla formatet och får inte kvävas av en alltför enhetlig och centralstyrd skolform.
Det är alltså inte den demokratiska idén om allas rätt till utbildning som hotas, enligt Fogelklou och Hermelin. Det de ser som en risk är snarare att det unika i bildningsprocessen går förlorat, att sätta människan i centrum som en bärare av möjligheter, oavsett klass eller begåvning. En sådan bildningssyn förutsätter en mer individanpassad och småskalig skola. Den bildningsväg som framträder i artiklarna ligger i linje med den progressivism som präglade många av de privata samskolorna och flickskolorna under 1920-talet. I dessa pedagogiska sammanhang betonades en psykologiserad undervisning, vars syfte var att hjälpa individen att mogna som människa. Denna form av progressivism lade också större vikt vid känsla och praktisk bildning än vid enbart faktakunskaper.[14]
Fogelklou och Hermelins bildningsideal i ljuset av dagens skoldebatt
Den första reformvågen följdes av en längre period utan större förändringar. Först med skolkommissionens förslag om enhetsskola 1948 inleddes en andra reformvåg, som senare följdes av ytterligare reformer under 1960- och 70-talen. Den fjärde reformvågen kom 1989–1996 och innebar ett skifte mot decentralisering och marknadsstyrning av skolan. Denna utveckling kan spåras tillbaka till 1980-talet, då nyliberala idéer började prägla skoldebatten samtidigt som arbetarrörelsen försvagades efter kalla krigets slut. Den fjärde reformvågen innebar en försvagning av den statliga styrningen och det tidigare fokuset på likvärdig utbildning. I stället infördes det fria skolvalet, skolpengssystemet och flera privata friskolor etablerades. Efter 1996, menar Börjesson, har utbildningspolitiken främst handlat om att hantera konsekvenserna av dessa reformer snarare än att förändra dem i grunden. Utvecklingen har således gått från statlig enhetlighet och en högre grad av likvärdighet till ett skolsystem präglat av marknadslogik, fler huvudmän och ökade skillnader mellan skolor och elever.[15]
Fogelklou och Hermelin ställde sig tveksamma till den monopoliserade skolan, men samtidigt upplevde de aldrig den fjärde reformvågens konsekvenser, som innebar en avmonopolisering av skolan till förmån för ett privatiserat skolsystem. Utifrån Fogelklous och Hermelins bildningssyn, där uppfostran syftade till att stödja människans inre utveckling och där likvärdighet värderades högt, hade de sannolikt ställt sig kritiska till ett skolsystem som premierar yttre belöningar, mätbara resultat och konkurrens. De privata initiativ som togs under deras verksamma tid präglades i stort sett av motsatta värden jämfört med dagens friskolelogik. Privata skolor drevs då främst av ideella krafter och genom donationer, med syftet att förnya undervisningen i progressiv riktning. Dessa skolor var småskaliga, icke-vinstdrivande och byggde på pedagogiska ideal snarare än ekonomiska mål. Samtidigt hade Fogelklou och Hermelin sannolikt uppskattat den syn på lärande som betonar det aktiva och meningsskapande, där analys och förståelse ges större vikt än ren faktainlärning.
Avslutning
I en tid när progressiv pedagogik ofta avfärdas som ”flumpedagogik” finns det goda skäl att återvända till pedagogiska föregångare som Hermelin och Fogelklou.[16] Deras idéer om bildning förtjänar att lyftas fram, inte minst för att de fortfarande har betydelse och bärkraft i dagens skoldebatt. Det som i dag kallas tillämpad utbildningshistoria handlar just om att använda historiska perspektiv för att förstå samtida utbildning, dess syfte, innehåll och mål.[17] När utbildningshistoria föreslås tas bort ur förslaget till en ny lärarutbildning, och det demokratiska uppdraget får ge vika för mer evidensbaserade och kognitivt inriktade mål, blir det än viktigare att åter lyfta fram bildningsarv som ger oss andra perspektiv på skolans roll och målsättning. Utbildningshistoria är därför inget nostalgiskt projekt, det är ett redskap för att förstå hur skolan på olika sätt velat betona jämlikhet, personlig utveckling och demokratisk fostran.[18] I linje med idéhistorikern Sven-Eric Liedman påpekar, handlar bildning inte om faktasamlande, utan om att utveckla hela människan i samspel med samhället. Det kräver tid, förtroende och en skolmiljö där reflektion och mänskliga möten värderas högre än mätbara resultat och konkurrens.[19] Utan detta kollektiva minne riskerar vi att glömma att skolans utveckling har präglats av olika bildningsvägar och att den hade kunnat ta andra riktningar om dessa hade fått genomslag. Genom att återknyta till de pedagogiska pionjärerna får vi möjlighet att se dessa alternativ inte som nostalgi, utan som möjliga vägar framåt.
Noter
[1] Mattias Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”, Vägval i skolans historia: Tidskrift för svensk undervisningshistoria 2017:2. https://undervisningshistoria.se/utbildningspolitiska-reformvagor/ (Hämtad: 25-05-21).
[2] Joakim Landahl, Politik & pedagogik: en biografi över Fridtjuv Berg (Stockholm 2016).
[3] Initiativtagarna till Tidevarvet var samma grupp kvinnor som senare grundade Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925. Tidskriften, som gavs ut mellan 1923 och 1936, fungerade som en plattform för opinionsbildning och samhällsdebatt och drevs av flera kvinnor som var välkända i sin samtid. Ellen Hagen, en liberal politiker och kvinnosakskvinna, var den första redaktören följt av Elin Wägner, författare, journalist samt Carin Hermelin, som avslutade redaktörskapet under tidningens senare år. Se vidare: Charlott Wikström, ”Tidens krav i det nya tidevarvet: sexualupplysning, befolkningspolitik, bildningsideal och kristen humanism i tidskriften Tidevarvet 1923–1929”, i Henrik Åström Elmersjö, Anna Larsson och Björn Norlin (red.), Utbildning och religion i historiska perspektiv: vänbok till Daniel Lindmark (Uppsala 2025) s. 209–233.
[4] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.
[5] Jonas Qvarsebo, ”Frihet, disciplin och självstyre: skolans fostransideal i brytningstid”, Vägval i skolans historia: Tidskrift för svensk undervisningshistoria 2022: 1. https://undervisningshistoria.se/skolan-och-disciplineringens-mutationer-1918-1962/ (Hämtad: 25-05-21).
[6] Emilia Fogelklou, ”Skolreformens inre motsägelse”, Tidevarvet 1924:22 (1924) s. 4.
[7] Fogelklou (1924) s. 4.
[8] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.
[9] Honorine Hermelin, ”Striden om enhetsskolan”, Tidevarvet 1929:28 (1929) s. 2.
[10] Hermelin (1929) s. 2.
[11] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.
[12] Emilia Fogelklou, ”Pestalozzi”, Tidevarvet 1927:21 (1927) s. 3.
[13] Honorine Hermelin, ”Den nya skolan och den gamla”, Tidevarvet 1926:48 (1926) s. 6.
[14] Historikern Johan Samuelsson har undersökt hur progressiv pedagogik tog sig uttryck i svenska läroverk under mellankrigstiden och fram till 1950-talet, med särskilt fokus på historieundervisningens praktik och lärarprofessionens utveckling. Johan Samuelsson, Läroverken och progressivismen: Perspektiv på historieundervisningens praktik och policy 1920–1950 (Lund 2021).
[15] Börjesson, ”Utbildningspolitiska reformvågor”.
[16] Filippa Mannerheim, ”Flumskolan måste bort och katederundervisning bli norm igen”, Göteborgs-Posten (GP) 2/3 2024.
[17] PEDASK står för Perspektiv på dagens skola: Forskarskola i tillämpad utbildningshistoria. Det är en nationell forskarskola som startade 2020 och är ett samarbete mellan Örebro universitet, Uppsala universitet, Stockholms universitet och Umeå universitet. Forskarskolan syftar till att utveckla forskningsinriktningen ”tillämpad utbildningshistoria”, vilket innebär att använda historisk analys för att förstå och belysa samtida utbildningsfrågor.
[18] Johannes Westberg et al., ”Obegripligt göra lärare historielösa”, Svenska Dagbladet (SvD) 11/12 2024; Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning, SOU 2024:81 (Stockholm 2024).
[19] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper (Stockholm 2001) s. 354-360.
Charlott Wikström är doktor i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet. Hon bedriver forskning inom utbildnings-, kvinno- och presshistoria. Hennes forskning finansieras av Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning.