MAGNUS HULTÉN
Under tidigt 1990-tal utvecklades en ny typ av betygssystem, med avsikt att mäta kunskap och i första hand fylla pedagogiska funktioner snarare än att fungera som grund för urval till gymnasium och högre utbildning. Förhoppningarna var högt ställda, nu skulle kunskap föras i fokus istället för sortering, och betygen skulle få en entydigt motiverande funktion. I denna text berättas om det vägval Sverige stod inför i slutet av 1980-talet, när förtroendet bland allmänhet, lärare, elever och politiker för det relativa betygssystemet var kört i botten, och hur det kom sig att valet föll på det dittills, av forskarvärlden, kritiserade målrelaterade betygssystemet.