En historia att lära av? – Svensk statlig förhandsgranskning av läromedel i historia

HENRIK ÅSTRÖM ELMERSJÖ

Under senare år har historieläromedel och deras framställning av exempelvis kvinnor och utomeuropeisk historia varit omdebatterade i olika medier. Statens möjligheter att kontrollera vad läromedlen innehåller för att säkerställa att de överensstämmer med intentionerna i läro- och kursplaner är något som nämnts i periferin av den debatten. Resonemangen har aldrig varit särskilt djupa och det faktum att Sverige har haft en sådan granskning under mer än 50 år har heller aldrig på allvar varit uppe till diskussion. Några frågor borde kanske ändå gå att ställa till historien: Vilka problem och möjligheter går att se i en statlig kontroll av läromedlens innehåll i ett specifikt ämne? Skulle kontrollen kunna få läromedlen att snabbare anpassa sig till nya forskningsresultat och nya forskningsområden? Frågorna går att ställa, men för den som vill veta vad som är den bästa lösningen i framtiden kan historien bara utgöra en del av svaret.

Historien om den svenska statliga förhandsgranskningen kan dock visa hur en sådan granskning skulle kunna se ut, och vad den i en sådan konfiguration skulle kunna få för konsekvenser.

Statlig läromedelsgranskning som fenomen

Den svenska staten förhandsgranskade läromedel (bland annat i ämnet historia) mellan åren 1938 och 1991. Först inom ramen för verksamheten i Statens läroboksnämnd (1938–1974), sedan i den särskilda läromedelsnämnden under Skolöverstyrelsen (1974–1983) och under de sista åtta åren som en del i Statens institut för läromedelsinformations verksamhet (1983–1991).

Olika regler gällde under dessa perioder, vilket innebär att den svenska staten har prövat många olika typer av läromedelsgranskning.

I blandekonomiska system där förlag tävlar om lärarnas gunst på en marknad är statlig förhandsgranskning av läromedel en särskilt intressant arena eftersom statsmakten reglerar marknaden på ett sätt som är ovanligt för andra typer av varor. Statlig förhandsgranskning av läromedel kan inte på ett enkelt sätt kopplas till särskilt auktoritära system även om statens direkta inblandning i undervisningsmaterialet kan tyckas vara auktoritärt. Vad som i stället förefaller förena de olika systemen för statlig förhandsgranskning i olika delar av världen och i olika tider är ett arbete mot enhetlighet, en sorts statsbyggande, eller vakthållning kring vad som uppfattas som gemensamt i ett särskilt samhälle.

Modeller för läromedelsgranskning

Historiedidaktikerna och läroboksforskarna Maria Repoussi och Nicole Tutiaux-Guillon har beskrivit fem olika modeller för statlig inblandning i läromedelsbranschen. Modell A innebär ett system helt utan statlig förhandsgranskning och därmed det system som finns i Sverige idag. Modell B innebär att endast en lärobok för varje kurs är godkänd av statliga myndigheter, och alltså är den bok som samtliga elever använder. Det är ett system som aldrig har använts i Sverige. Modell C är ett system där flera böcker godkänns för varje kurs och är det system som användes i Sverige mellan 1938 och 1974. Modell D innebär att läroböcker rekommenderas av staten, men andra böcker får också användas, ett system som användes på den svenska marknaden mellan 1983 och 1991. Den sista modellen, modell E, innebär ett system där godkända och icke-godkända böcker används parallellt, ett system som kan sägas ha använts i Sverige mellan 1974 och 1983, eftersom endast vissa (centrala) läromedel i vissa ämnen (SO-ämnena) skulle granskas och godkännas av en statlig instans.

Under 1900-talet har alltså fyra av dessa fem modeller, under längre eller kortare perioder, använts i Sverige. Därför kan det tyckas lite konstigt att någon typ av reflektion kring vad en sådan granskning kan ge inte har framkommit i diskussioner om statliga interventioner på läromedelsmarknaden i syfte att råda bot på främst läromedlens trögrörlighet.

En anledning till bristen på reflektioner kring tidigare åtgärder kan vara att det är svårt att göra jämförelser över tid; läromedlen ser annorlunda ut idag, de används förmodligen på ett annat sätt och statusen för den upphöjda läroboken har förändrats. Internationell forskning visar att oavsett system förefaller lärare vara benägna att välja traditionella läromedel, som känns igen. I de fall statlig granskning förekommer verkar lärare i stor utsträckning välja statligt rekommenderade läromedel även om det är tillåtet att också använda andra läromedel. Statlig förhandsgranskning har med andra ord visat sig ha en tydlig effekt på lärarnas val även när den inte är tvingande.

Den svenska statens granskning av historieläromedel

I min undersökning av diskussioner om historieläromedel inom ramen för den svenska statliga förhandsgranskningen mellan 1938 och 1991 framkommer att de ämnessakkunniga (historiker, lärarutbildare och lärare) som anlitades för att granska de enskilda läromedlen upplevde att de hade ett svårt uppdrag.

De skulle ge kritik på ännu icke utgivna läromedel utan att bli en faktagranskande serviceinrättning åt de privata förlagen. Det var inte meningen att den statliga granskningen skulle hjälpa förlagen att göra bättre och mer lönsamma läromedel. Detta gjorde bland annat att kritiken ibland blev svepande, just för att undvika att ”handleda” författarna fram till bättre läroböcker. Samtidigt fick de sakkunniga ofta kritik av författare och förlag för att de inte gav tydliga exempel kopplade till generellt hållna anmärkningar.

De sakkunniga skulle också utöva sitt uppdrag på ett rättssäkert sätt, där alla förlag, författare och läromedel behandlades lika. Detta fick till konsekvens att sakkunniga ofta upplevde det som omöjligt att kräva förnyelse. De läromedel som redan var godkända stod mall för nya och de sakkunniga ansåg sig tvingade att förespråka godkännande av undermåliga läromedel på grund av att lika undermåliga läromedel redan var godkända.

De läromedel som verkligen stod för förnyelse blev också extra hårt kontrollerade. När ett läromedel väl blivit godkänt skulle det i sin tur stå mall för nya läromedel; det var innan ett nydanande läromedel blev godkänt som det fanns möjligheter att ”stämma i bäcken”. Sådana konserverande mekanismer förefaller ha varit inbakade i systemet. Att flera olika modeller för statlig förhandsgranskning prövades under perioden hade ganska liten effekt på hur sakkunnigutlåtandena kom att se ut. De förändrades relativt lite och var tämligen oberoende av vilket uppdrag de sakkunniga faktiskt hade.

Traditionell historieundervisning ställdes mot modern

Förhandlingen om vad svensk historieundervisning skulle behandla fortsatte i den statliga förhandsgranskningen. De sakkunniga bedömde inte bara huruvida läromedel överensstämde med gällande läroplan; de recenserade också denna läroplan och kunde förespråka böcker som de upplevde löste historieundervisningen på ett bättre sätt, än det sätt läroplanen förespråkade.
Generellt sett ställdes under hela perioden, men främst under 1950- och 60-talen något som benämndes ”traditionell historieundervisning” mot en ”modern historieundervisning” i sakkunnigutlåtanden om svenska historieläromedel. Distinktionen hade en tydlig inriktning mot en vilja att förändra läroböckerna i riktning mot det ”moderna”. Denna vilja fick dock inte något omedelbart genomslag på läromedlen, kanske beroende på granskningens utformning. I stället kan diskussionen ses som en del i en pågående omförhandling av historiens mening och historieundervisningens riktning, en förhandling som fick stort genomslag i läroplaner och kursplaner, och till slut även i historieläromedel.

När de riktigt klassiska läroböckerna, Clas Theodor Odhners och Carl Grimbergs, till slut inte fick förnyat förtroende var det inte för att de underkändes i den statliga granskningen, utan på grund av förändrade skolformer. Grundskolans införande (och i viss mån enhetsskolans) var helt enkelt en för stor förändring för dessa läroböcker som hade överlevt många förändringar av skolformer och undervisningsplaner. Det var inte stoffet som var problemet, inte den narrativa, nationalhjälteinriktade historieundervisning, som läroböckerna i stor utsträckning hade förespråkat och varit verktyg för. I stället var det mer övergripande förändringar i skolkontexten som gjorde att läroböckerna inte gick att placera in i någon skolform. Grimbergs bok var anpassad för folkskolan, Odhners mest använda lärobok var anpassad för realskolan. När dessa båda skolformer försvann skrevs nya kursplaner där stoffet hade flyttats runt på ett sätt som gjorde dessa böcker omöjliga att använda i vare sig mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet. Odhners och Grimbergs läroböcker gavs helt enkelt inte ut efter 1960.

I många fall kom utmaningarna mot den ”traditionella” läroboken att inkorporeras i rådande system. Exempelvis fanns tidigt en diskussion om förändring bort från den nationella historien baserad på enskilda personers (ofta kungars) dygder. På materialistisk grund lanserades historien om ”folket”, men denna historia kom att förflyttas in under ett nationellt paraply genom att ”folket”, inte kom att bli ett folk underifrån, utan ett kulturellt, och etnifierat folk: det svenska folket, i samma anda som det beskrevs av Grimberg i flerbandsverket Svenska folkets underbara öden utgivet mellan 1913–1924. Även i läroböcker som skulle beskriva bronsåldern talades det om ett svenskt folk, eller åtminstone ett etniskt folk med klara kopplingar till samtida elever. Det är möjligt att intentionen var att lyfta fram en historieundervisning som eleverna kunde se sig själva i, och göra historieundervisningen mer aktuell och meningsfull. I så fall var en tämligen tydlig bieffekt att de människor som bebodde den skandinaviska halvön för tusentals år sedan fick en anakronistisk nationell benämning, antingen med ord som ”vi” eller helt enkelt ”svensk”, långt bortom den kronologiska räckvidden för begreppet nation. Ett tydligt motstånd från den statliga granskningens sakkunniga mot denna etnifiering av folket kom inte förrän på 1980-talet.

Statliga förhandsgranskningen utdragen förhandling om innehållet

I de flesta fall går det i den statliga förhandsgranskningen att se en utdragen förhandling om de förändringar som tidigare forskning har kunnat konstatera angående historieundervisningens utveckling under efterkrigstiden. Undervisningen gick från nationalistiskt och uppbyggligt präglad, till en demokratiskt och kritiskt präglad; från förklaringskedjor baserade på enskilda aktörers vilja och agerande, till mer strukturella orsaksresonemang. Mycket av förändringarna skedde på 1960- och 1970-talen, men diskussionerna om just dessa förändringar fanns i den statliga förhandsgranskningen av läromedel så tidigt som på 1940-talet och så sent som 1991. Det som i läroböckerna skulle kunna se ut som en ”vändning” kan också betraktas som en tämligen långdragen process, sett till diskussionen om dessa förändringar. Sakkunniga i den statliga förhandsgranskningen försökte få processen att både accelerera och bromsa.

Avslutning

Även om det i Sverige har provats många olika system för statlig läroboksgranskning var skillnaderna mellan dessa små om de studeras på en konkret nivå, i själva granskningsprocessen. Oavsett om godkända läroböcker till exempel existerar sida vid sida med icke-godkända läroböcker är det stor skillnad på en statlig granskning som ställer läromedel mot varandra – ställer sig frågan om ett nytt läromedel tillför något som redan tillgängliga och godkända läroböcker saknar – och en granskning som ställer läromedel bredvid varandra – ställer sig frågan om ett nytt läromedel har samma kvaliteter som redan godkända. Att ställa läromedel bredvid varandra ger förmodligen en läromedelsflora som är väldigt ensidig. De flesta läromedel kommer att likna varandra eftersom författarna genom att läsa befintliga godkända läromedel kan se vad det är som leder till godkännande och sedan skriva en likadan lärobok. Att ställa dem mot varandra innebär tvärtom att läromedelsfloran blir diversifierad, men någon sådan granskning är svår eller omöjlig i ett system med en i grunden öppen marknad med fri etablering.
Finns det något att lära av den här historien? Det gör det alldeles säkert, men som alltid med historiska lärdomar måste hänsyn tas till skillnader mellan då och nu. Idag är läromedlen delvis annorlunda. Under 1960- och 1970-talen skedde en betydande förändring av läromedlen. Läroboken blev en text bland andra, som uttryckligen ställdes mot andra typer av texter. De elevaktiva inslagen blev fler i form av arbetsuppgifter där svaren inte gick att hämta från lärobokens eget narrativ, utan tvingade eleverna att ställa lärobokens narrativ mot andra källor. Kopieringsmaskinen möjliggjorde för lärare att själva kopiera upp material. Dessa förändringar låg i någon mån också bakom att granskningen till slut upphörde och det gör det också vanskligt att dra enkla och konkreta lärdomar från den här historien. Men en sak är säker: bara själva införandet av en statlig granskning av historieläromedel kommer inte att göra läromedlen vare sig bättre, mer anpassade till ny forskning eller mer dynamiska. Om bättre läromedel, som anpassar sig snabbare till förändringar anses vara ett eftersträvansvärt mål är det säkert möjligt att åstadkomma detta med hjälp av statlig granskning, men då måste också granskningen utformas på ett annat sätt än det som användes i Sverige mellan 1938 och 1991.


Henrik Åström Elmersjö, f. 1978, fil. dr, forskare och lärare i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Han disputerade 2013 på avhandlingen Norden, nationen och historien där han undersökte föreningarna Nordens historieläroboksrevision utifrån historiekulturella och organisatoriska perspektiv. Han är aktuell med boken En av staten godkänd historia: Förhandsgranskning av läromedel och historieämnets omförhandlingar i Sverige 1938–1991 (Nordic Academic Press, 2017) och som en av redaktörerna (tillsammans med Anna Clark och Monika Vinterek) för antologin International Perspectives on Teaching Rival Histories (Palgrave Macmillan, 2017). Han är också en av redaktörerna för tidskriften Nordic Journal of Educational History.


LITTERATUR/REFERENSER
Elmersjö, Henrik Åström, En av staten godkänd historia: Förhandsgranskning av läromedel och historieämnets omförhandlingar i Sverige 1938–1991, Lund: Nordic Academic Press, 2017.
English, Raymond, ”The politics of textbook adoption”, The Phi Delta Kappan 62, nr 4 (1980), 275–78.
Harrie, Anna Johnsson, Staten och läromedlen: En studie av den svenska statliga förhandsgranskningen av läromedel 1938–1991, Linköping: Linköpings universitet, 2009.
Narodowski, Mariano & Laura Manolakis. ”Defending the ’Argentine way of life’: The state and school textbooks in Argentina (1884–1984)”, Paedagogica Historica 38, nr 1 (2002), 301–16.
Norlander, Peter, Historieundervisning i det multimediala klassrummet: Lärares förhållningssätt till olika mediers kvaliteter och användbarhet, Umeå: Umeå universitet, 2016.
Repoussi, Maria & Nicole Tutiaux-Guillon, ”New trends in history textbook research: Issues and methodologies toward a school historiography”, Journal of Educational Media, Memory, and Society 2, nr 1 (2010).
Sikorova, Zuzana, ”The textbook selection in primary and secondary schools”, i Caught in the web or lost in the textbook?, red. Eric Brulliard, Bente Aamotsbakken, Susanne V. Knudsen & Mike Horsley, 341–48, Paris: STEF/Iartem, 2006.
Wojdon, Joanna. ”The system of textbook approval in Poland under communist rule (1944–1989) as a tool of power of the regime”, Paedagogica Historica 51, nos. 1–2 (2015), 181–96.
Zander, Ulf, ”Från nationell till demokratisk överideologi eller berättelsen om samhällskunskapens uppgång och historieämnets fall”, Utbildning & Demokrati 6, nr 2

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *