Kvinnligt – manligt – mänskligt

BIRGITTA DAHL

Förskolans utveckling har ett nära samband med dels kraven på jämställdhet mellan kvinnor och män dels politiken för att stärka barnens rättigheter, som bland annat lett till utbyggnaden av förskolan, förbudet mot aga 1979 och Barnkonventionen 1989. Jag tror att många föreställer sig att den utvecklingen startade under intryck av de radikala strömningarna under 1968. Men den började mycket tidigare.

 

Redan år 1900 förde Ellen Key i sin bok ”Barnets århundrade” fram synpunkter på barnens skola och uppfostran, som förutskickar utvecklingen av en förskola av hög kvalitet för alla barn.

Alva Myrdal framförde på 1930- och 40-talen krav på delade rättigheter, skyldigheter och arbetsuppgifter för kvinnor och män. Kvinnor skulle ut i arbetslivet, män skulle dela ansvaret för hemarbetet. Hon kritiserade de existerande formerna för barnomsorg – barnkrubbor som en sorts fattighjälp till fattiga och illa sedda ensamstående mammor och barnträdgårdar som en lyxbetonad skola för att förbereda barn till rika föräldrar för privatskolor. Hon ville se en förskola för alla barn som byggde på barnpsykologi och pedagogisk forskning. Hon grundade år 1936 Socialpedagogiska Seminariet för utbildning av förskollärare och var dess rektor under de första åren.

Barnens och kvinnornas ställning

Men det skulle dröja länge – till början av 1960-talet – innan avgörande förändringar av barnens och kvinnornas ställning började genomföras.

Ännu när jag växte upp förekom det nästan aldrig att en kvinna trädde fram som ansvarig när något viktigt hände. Det offentliga livet – politik, folkrörelser, fackföreningsrörelsen, näringslivet, universitet och forskning – dominerades helt av gammaldags män, som saknade social erfarenhet. De levde genom sina liv omhändertagna av mamma, hustru, syster, dotter – det var dessa kvinnor, som hade ansvar för vardagslivet. Därför saknade de förtroendevalda män, som hade makten och ansvaret, kunskap och kompetens i många av de frågor, som de var med om att fatta beslut om. Jag mötte dem när jag som ensam kvinna och ensamstående mamma, med helt annan livssituation och erfarenheter än de, kom in i drätselkammaren i Uppsala i slutet av 1960-talet. När jag blev riksdagsledamot 1969 var andelen kvinnliga ledamöter 12 %. Där var det gammaldags män som ägde dagordningen.

De kvinnor, som vid denna tid ville spela en roll i politik och samhälle, fick betala ett högt pris. För att bli respekterade tvingades de acceptera männens dagordning och prioriteringar och uppträda som dåliga kopior av män, till och med i sättet att tala och klä sig. Så uppstod knytblusen. Samtidigt blev de mobbade för att inte vara ”riktiga kvinnor”. Många tvingades välja bort familj. De blev alla förtalade – från Heliga Birgitta över Selma Lagerlöf och Alva Myrdal till Ulla Lindström.

Det sexuella hyckleriet kombinerat med det rådande kvinnoföraktet, var obarmhärtigt. Sexualupplysning saknades, det var svårt att få tag på preventivmedel och aborter var förbjudna. Den som utsattes för sexuella trakasserier, som var mycket vanliga, hade ingen att vända sig till. Vi var uppfostrade med tesen att trakasserier var flickans eget fel – hon hade uppträtt utmanande och lockat mannen till synd. Ensamma mammor och deras barn behandlades mycket illa. Den flicka, som blev gravid, fick sluta skolan och tvingades ibland av sina anhöriga till illegal abort, som skadade henne för livet. Ensamma mammor fick ingen hjälp att skaffa arbete eller bostad. Daghem fanns knappt. Många tvingades mot sin vilja adoptera bort sitt barn ännu på 1960-talet.

Kamp för jämställdhet, föräldraförsäkring och daghem

Jag och många med mig, i min närhet, svor på att vi måste få ett slut på dessa orättvisor. Kampen för jämställdhet, för föräldraförsäkring och daghem, för de ensamma mödrarna kom därför att bli en av huvudfrågorna för den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och för det Socialdemokratiska studentförbundet under 1960-talet. Vår grundläggande idé var och är att kvinnor och män ska dela lika på ansvaret i hem, arbetsliv och politik. Liknande idéer framfördes av Eva Moberg i hennes artikel ”Kvinnans villkorliga frigivning” år 1961. Jämställdhetsidéerna låg i tiden.

Vad berodde det på?

De stora skolreformerna på 1950-talet spelade en sannolikt en avgörande roll för utvecklingen mot jämställdhet. Fram till dess var den allmänna skolplikten 6 eller 7 år, beroende på var man bodde. Mindre än tio procent hade chansen att gå vidare till realskola och gymnasium. De stora förlorarna var flickorna. Ofta undervisades pojkar och flickor skilda åt. Det upplevde jag själv när jag flyttade från småskolan till tredje klass. Med 1950-talets skolreformer blev den allmänna skolplikten 9 år för alla. De innebar att flickor och pojkar för första gången fick lika villkor. De växte upp, lekte, arbetade tillsammans, lärde sig förstå och respektera varandra. Där skapades sannolikt den miljö och de erfarenheter, som gjorde att allt fler kvinnor krävde och allt fler män accepterade, ja eftersträvade, jämställdhet.

Många år senare, när Riksdagen år 2001 högtidlighöll 100-årsjubileet av Tage Erlanders födelse med ett seminarium ställde jag frågan: ”Förstod Tage Erlander och hans likasinnade skolreformatorer att de stora skolreformerna också skulle skapa förutsättningarna för jämställdhet?” Det uppstod ett generat fniss bland de närvarande äldre männen. Därefter tillstod Tage Erlander förläget, med instämmande av flera, att nej, det hade de inte förstått – insett.

Jämställdhetsdebatten

Det var omkring 1960, som jämställdhetsdebatten bröt ut. Vi var inte ute efter ett könskrig. Tvärtom. Vi ville ha delat ansvar mellan kvinnor och män och lika villkor för kvinnor och män. Alla skulle ha rätt att utvecklas efter sin egenart. Alla skulle ha rätt och skyldighet att försörja sig genom eget arbete, egna socialförsäkringar, egen pension. Särbeskattning skulle genomföras. Kvinnors rätt till arbete skulle erkännas och förverkligas. Arbetsliv och politik skulle förändras så att det blev möjligt att förena familjeansvar med arbete och samhällsansvar. Barnomsorgen skulle byggas ut för att motsvara behovet. Föräldraförsäkring skulle införas och delas lika mellan föräldrarna. Bostadspolitiken skulle utvecklas så att alla bostäder och bostadsområden anpassades efter barnens behov, efter sociala och kulturella krav. Ett samhälle så utformat skulle bli bättre för alla att leva i.  Det var i den debatten begreppet ”Kvarteret Framtiden” föddes.

Dessa krav väckte till en början starkt motstånd. Männen i parti- och fackföreningsrörelsen avvisade jämställdhetsfrågan som en överklassfråga. Frågan om klass var viktigare än frågan om kön. Man insåg inte att frågorna om klass och kön hänger ihop, särskilt eftersom den stora lågavlönade gruppen i samhället var och är kvinnorna. Och naturligtvis värjde sig de makthavande männen mot  det hot mot deras ställning, som kvinnornas krav innebar.

1962 skrev jag en artikel om jämställdhet för den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Den innehöll alla de krav, som senare genomförts, från daghemsutbyggnad till särbeskattning. Jag skickade den till redaktionen – Kjell-Olof Feldt, Nils Elvander, Bo Södersten, Herbert Söderström – under sommaren. Det dröjde innan jag fick någon reaktion. Sent en kväll i november ringer Kjell-Olof Feldt. Jag var dödstrött. Min äldsta dotter Anna, då ett år, hade en av sina oräkneliga öroninflammationer och jag hade inte sovit just något på flera nätter. Kjell-Olof sa, utan krumbukter: ”Ja, du skriver bra. Artikeln är välskriven. Men vi tycker så förbannat illa om dina åsikter, så vi tar inte in den!”  Jag blev alldeles chockad och började gråta. Jag var ju ny och blåögd partimedlem och dödstrött efter nattvak med Anna. Då blev Kjell-Olof arg och sa: ”Jag trodde du var en ung och karsk kvinna” och slängde på luren. Jag fick ju rätt i sak. Det var mina idéer, som fick genomslag. Många år senare sa Kjell-Olof i samband med ett framträdande i Uppsala: ”Jag måste erkänna en sak och det är att i debatten om jämställdhet hade Birgitta rätt och jag fel.”

Det här ledde till en intensiv aktivitet bland mina jämnåriga likasinnade, som gav mig sitt helhjärtade stöd. Jag skrev under de här åren mängder av artiklar, höll föredrag, deltog i debatter. Inom studentförbundet fanns en jämställdhetsgrupp, kallad ”sexutskottet”. Den bestod från Uppsala och Laboremus av mig själv, Anna-Greta Leijon och Hans O Sjöström och från Stockholmsklubben av Ingrid Fredriksson, Anita Gradin och Maj-Britt Sandlund.

Vi vann steg för steg framgång. Bland dem som stödde oss arga unga fanns Alva Myrdal, Inga Thorsson, Agda Rössel, Ulla Lindström, men också Olof Palme och Ingvar Carlsson.

Men Nancy Eriksson, den uppmärksammade riksdagsledamoten från Stockholm, tyckte mycket illa om våra förslag och bekämpade dem med alla medel. Hon for land och rike runt och talade och gav 1964 ut boken ”Bara en hemmafru” mot dem. Samtidigt eftersträvade hon att efterträda Inga Thorsson som ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Vi ville till varje pris förhindra att hon skulle få en sådan maktposition och inledde därför en kampanj mot henne. Kampanjen var framgångsrik. Lisa Mattson valdes till ordförande i Kvinnoförbundet. Därefter tog Studentförbundet initiativ till samarbete med Kvinnoförbundet om jämställdhetsfrågor. En gemensam arbetsgrupp bildades, som lade fram förslag till reformer för jämställdhet.

Mot mitten av 1960-talet, långt före 1968, hade vi i praktiken vunnit debatten inom parti- och fackföreningsrörelsen. Alva Myrdal fick i uppdrag att leda Socialdemokraternas och LO:s Jämlikhetsgrupp. Gruppen, i vars sekretariat min man Enn Kokk ingick, lade fram förslag till det program för jämlikhet och jämställdhet, som antogs av 1968 och 1969 års socialdemokratiska partikongresser och som ledde fram till de reformer, som stegvis genomfördes under 1970-talet och framåt.

Barnomsorgen byggs ut

Barnomsorgen började byggas ut under 1970-talet. Men det gick påfrestande långsamt och ledde till förnyade insatser från min sida. 1973 ersattes moderskapsförsäkringen av föräldraförsäkringen med rätt till ersättning för båda makarna. Det var jag, som först förde fram idén om delad föräldraförsäkring i en riksdagsdebatt i maj 1970. Min tanke var att barnen på detta sätt skulle få en ansvarstagande och omhändertagande pappa. Då var denna tanke mycket kontroversiell och jag blev mobbad av ledamöter, också partikamrater, på min väg från talarstolen till min plats längst bak i Andra Kammaren.

Särbeskattning infördes 1971. Rätten till legal abort genomfördes 1974. Sjukförsäkring, pension och övriga förmåner individualiserades. Under 1970-talet genomfördes rätten till arbete för kvinnor fullt ut. Detta innebar en mycket stor vinst för samhället, eftersom det ledde till att mer än hälften av befolkningen försörjde sig genom eget arbete och betalade skatt och avgifter till pensions- och försäkringssystemen. Sverige hade vid denna tid den högsta andelen lönearbetande av befolkningen i världen. Kvinnorna betalade genom sitt arbete med god marginal kostnaderna för t ex barnomsorg.

Mot slutet av 1970-talet hade levnadsvillkoren förändrats radikalt. Om detta skaldade den vice dagsverspoeten Alf Henriksson, då 75 år gammal, i diktsamlingen ”Anacka” år 1980 följande:

”Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat

utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende

bör icke betrakta sig som en sann demokrat

och ska aldrig tala om frihet och oberoende.”

Jämställdhet i politiken

Men det tog längre tid att uppnå jämställdhet i politiken. Det anses att en tidigare underprivilegierad grupp behöver minst 30 procent av platserna för att kunna få verkligt inflytande. Den andelen nåddes inte förrän i 1985 års val, då kvinnornas andel var 31 procent. 1988 ökade den till 38 procent. Så här har utvecklingen skildrats av professor Ann-Sofie Ohlander (”Mina herrar!”, Rösträtten 80 år. Forskarantologi):

”1938 kom en första liten nedgång; då sjönk andelen manliga

riksdagsledamöter till 95 procent. En större förändring kom från

1961 när andelen sjönk till strax under 90 procent. Ett ”ras”

kommer från 1979/80 när tre fjärdedelar av riksdagsledamöterna

är män; 1994/95 är 60 procent av ledamöterna män och vid valet

1998 sjunker andelen till 56 procent, en både i Sveriges och

världens historia enastående låg siffra.”

1991 sjönk andelen kvinnliga riksdagsledamöter till 33 procent. Men det var en tillfällig nedgång, som berodde på att de partier, som hade få kvinnor på valbar plats, vann valet medan de partier, som hade många kvinnor på valbar plats, förlorade valet. Den stora uppståndelsen över nedgången av antalet kvinnliga ledamöter i 1991 års val ledde till att alla partier ökade ansträngningarna att nominera kvinnor på valbar plats. Därefter har andelen kvinnliga ledamöter i valda församlingar ökat och har tidvis legat nära 50 procent.

I våra valda församlingar finns idag en absolut majoritet av jämställda kvinnor och män, som har erfarenhet av hur vardagen fungerar. 30 procent av riksdagens ledamöter har barn i förskole- och skolåldern. Ingen kan idag försumma sina barn och sin familj på det sätt som män tidigare gjorde. Då riskerar man att förlora familjen. De flesta har gamla föräldrar och släktingar. Ledamöterna vet hur barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg fungerar, hur vardagen ser ut i våra bostadsområden och trafiksystem. Detta har tillfört en mycket viktig kompetens till våra beslutande församlingar, som tidigare saknades och som fortfarande saknas i de flesta länder i världen och i internationella organisationer. Det finns idag bara ungefär 25 parlament med 30 procent eller fler kvinnliga ledamöter – genomsnittet i världen är 20 procent kvinnor.

I Sverige är det idag naturligt och vanligt att en kvinna framträder som ansvarig när något betydelsefullt inträffar. Det har stor opinionsbildande betydelse.

Jämställdheten – kvinnors närvaro och mäns förändrade attityder – har lett till en helt annan syn på barns och kvinnors rättigheter, på våld och sexuella övergrepp, som omsatts i lagstiftning. För en generation sedan tog det mig år av hårt arbete och konflikter att få igenom förbuden mot aga och mot sexuella övergrepp i familjen. Ett argument som jag då ofta mötte var: ”Inte ska väl samhället lägga sig i hur familjerna lever sina liv. Och förresten är det här en fin gammal svensk sed.” En fin gammal svensk sed – att slå sitt barn och våldta sin hustru. Så skulle ingen våga uttrycka sig idag. Idag pekar hela samhället med hela handen om vad som är rätt och fel.

Vi har för första gången i historien tillerkänts rätten att utvecklas som unika varelser. Det påstås ibland av jämställdhetens motståndare att jämlikhet och jämställdhet gör oss alla till grå, trista kopior av varandra. Inget kunde vara mera fel! Det är orättvisor och påtvingade mönster, som leder till att vi blir trista stereotyper. Jämlikhet och jämställdhet ger oss för första gången möjlighet att utvecklas efter våra egna unika förutsättningar.

Frågan om barns rättigheter och barnomsorgen har följt mig genom mitt liv. Mitt första kommunala uppdrag var som ledamot av Styrelsen för de barnavårdande institutionerna 1965-1970, då daghemsutbyggnaden i Uppsala inleddes. När jag kom in i Styrelsen för de barnavårdande institutionerna år 1965 var flertalet av ledamöterna hustrur till framstående politiker, med ecklesiastikminister Ragnar Edenmans hustru Karin i spetsen som ordförande. Det var uppenbart att de såg sitt uppdrag som en sorts välgörenhet – fattighjälp till ensamma mammor, som de föraktade. Det var lika uppenbart att de såg mig som ett störande moment, som det gällde att kväsa. Uppsala hade då två daghem, Svartbäcken och Petterslund, med två avdelningar var. Barngruppernas storlek var högst nio barn för småbarnen och högst tolv barn för barn mellan tre och sex år. Uppsala hade då alltså knappt 50 daghemsplatser. Det var ett jättearbete att skapa opinion för daghemsutbyggnaden och för verksamhetens utveckling efter barnpsykologiska idéer. Jag minns en debatt när jag kämpade för att daghemsutbyggnaden skulle finnas med i planeringen av nya bostadsområden i Uppsala. En argsint karl röt åt mig: ”Ska du tala om sån lyx när folk inte har någonstans att bo!” Det säger en del om den tidsanda, som rådde för femtio år sedan. Men jag och mina likasinnade lyckades övervinna den. Idag är daghem och förskolor naturliga inslag i alla bostadsområden och högt värderade som stöd för barns utveckling.

Barns levnadsvillkor

Frågan om barns levnadsvillkor blev huvudfråga vid 1975 års partikongress efter ett antal motioner. Jag stod för en av dem. Min motion handlade om att hela samhället borde inrättas efter barns behov – från barnomsorg och delad föräldraförsäkring till planeringen av bostadsområden och trafiksystem. I en motion till 1975 års riksdag yrkade jag att riksdagen skulle fatta ett beslut om att full behovstäckning av barnomsorg för alla barn skulle genomföras. De två motionerna väcktes i förtvivlan och vrede över bristerna på detta område. Jag minns hur jag en gråkall och mulen morgon i november 1974 cyklade till stationen efter att ha lämnat barnen hos dagmamman – än fanns det inte daghemsplatser så att det räckte till alla. Vi hade privat dagmamma, som vi betalade enligt Kommunals avtal. Men det var mycket osäkert – vi ställdes gång på gång med kort varsel inför att dagmamman slutade när hon fått fast tjänst i kommunen eller landstinget. Den osäkerheten tillsammans med ständiga sjukdomsfall hos barnen gjorde tillvaron mycket svår. Jag var förtvivlad och nära att ge upp. Men någonstans när jag cyklade över gärdet längs Fyrisån tog jag till mig nytt mod och tänkte: ”Jag måste försöka en gång till!” Och så skrev jag de två motionerna.

Riksdagsmotionen avstyrktes av Socialutskottet, där ju mitt parti hade majoritet under ledning av Anna-Greta Skantz. Jag blev oerhört ledsen och besviken. Det hörde till tidens sed att man då skulle finna sig i motgången. Men jag gjorde revolt i kammaren och yrkade på bifall till motionen i ett intensivt anförande. Det fick många instämmanden. Det slutade mycket dramatiskt med att socialminister Sven Aspling gick upp i talarstolen och lovade att en plan för full behovstäckning skulle komma till partikongressen. Och så blev det. Frågan om barns levnadsvillkor blev huvudfråga för kongressen – den fråga om vilken Olof Palme höll sitt berömda och passionerade tal om ”tjattingarna”. Det kändes som en stor framgång – som att det var, och är, möjligt att ändra villkoren, förändra verkligheten med demokratiska medel.

Under de 40 år som gått sedan dess har förskolan utvecklats till en oumbärlig del av alla barns uppväxtmiljö. Det är förskolan – barnomsorgen för alla barn och föräldraförsäkringen som är de viktigaste skälen till att Sverige klassats som det land som erbjuder bäst levnadsvillkor för barnen och barnfamiljerna.


Birgitta Dahl

Birgitta Dahl var riksdagsledamot 1969-2002, biträdande industriminister 1982-1987, miljö- och energiminister 1987-1990, miljöminister 1990-1991 samt svenska riksdagens talman 1994-2002. Dahl var under många år medlem i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *