Svenska som obligatoriskt ämne i Finland

JANNE VÄISTÖ

I slutet av 1980-talet började frågan om svenska språket att allt oftare aktualiseras i den finska offentligheten.  För språkfrågan var Finskhetsförbundets verksamhet särskilt viktig. På 1980-talet fick föreningen nya medlemmar, varav många ville förändra Finlands språkpolitik.

Så började Janne Väistös Lectio Praecursoria som han höll vid sin disputation 1 september i år vid Åbo Akademi. Avhandlingens titel lyder översatt till svenska: “Det andra inhemska  i den andra republikens Finland: Införandet av svenskan som  obligatoriskt ämne i grundskolan 1968.

Lectio Praecursoria ska ge en kort introduktion till det viktigaste i avhandlingen och vara begriplig även för icke-specialister.

Årsmötet i februari 1988 valde professor Erkki Pihkala till ordförande, och hösten samma år presenterade förbundet ett språkpolitiskt program i sex punkter, fortsatte Janne Väistö sin föreläsning. Den första innehöll kravet att det svenska språket skulle bli valbart ämne i grundskolan och gymnasiet.

I tidningspressen gavs Finskhetsförbundets språkpolitiska deklaration stort utrymme. Språkfrågan blev aktuell också i riksdagen. Finskhetsförbundets förslag blev inledningen till debatten om den så kallade ”tvångssvenskan”. Det måste emellertid konstateras att Finskhetsförbundet var en rätt liten organisation med bara en handfull medlemmar, så utan pressens aktivitet skulle frågan om ”tvångssvenskan” inte ha aktualiserats i offentligheten.

Därför kan man med stort berättigande ställa följande frågor: Varför lyftes frågan om ”tvångssvenskan” fram precis vid slutet av 80-talet? Och vad var det som fick pressen att skriva om den?

Svenska språkets ställning

Frågan om det svenska språkets ställning och svenskundervisning i skolan hade förvisso varit aktuell ända sedan 1800-talet. Mellan världskrigen förekom, utöver exempelvis den kända språktvisten kring Helsingfors universitet, krav på att slopa den obligatoriska svenskundervisningen i läroverken.

I riksdagen krävde särskilt ledamöter från Agrarförbundet att den obligatoriska svenskan skulle slopas och kravet skrevs också 1932 in i förbundets partiprogram. Agrarernas lagmotion förverkligades inte. Det som hade avgörande betydelse var det ansträngda läget i världspolitiken, som tvingade Finland att söka stöd i det nordiska samarbetet. Under den press från Sovjetunionen som Finland utsattes för ansågs det omöjligt att fortsätta språktvisten.

Under decennierna efter andra världskriget väckte det svenska språkets situation ibland diskussion, men den var mycket saklig, utan känsloladdade överslag. Nästa gång den svenska språkundervisningen blev föremål för debatt i riksdagen var i samband med grundskoldebatten åren 1967 och 1968.

Trots att skolexperter argumenterade för bara ett språk, engelska, fattade riksdagen med röster 137–24 beslut om att varje elev skulle studera utöver modersmål två obligatoriska språk i grundskolan, ett främmande språk och det andra inhemska språket, dvs. svenska. Som motiveringar framfördes landets tvåspråkighet, jämlikhet och det nordiska samarbetet.

Det tyngst vägande argumentet var det nordiska samarbetet. Svenska språket bevisade att Finland hörde till de nordiska länderna, det vill säga väst, vilket under det kalla krigets tid var av stor betydelse. Kalla krigets logik dikterade således den språkpolitiska inriktningen.

På 1970-talet började grundskolan införas i kommunerna, en process som fortsatte fram till 1980-talet. Efter 1968 och beslutet om svenskan i grundskolan följde återigen en nästan 20 år lång lugn period, och det förekom nästan inga kritiska diskussioner om det svenska språkets ställning i Finland, åtminstone inte i offentligheten. Pressen hade tagit till sig tanken om språkfred.

Vad låg bakom den nästan 50 år långa språkfreden under den andra republiken? En av de tydligaste förklaringarna kan hittas i president Paasikivis dagbok. Paasikivi skriver så här om ett samtal med statsministern Urho Kekkonen:

”Jag (Paasikivi) sade: Allt som berör det svenska språket och den svenska minoriteten tangerar utrikespolitiken. Vi har inte råd att försämra våra förbindelser med Sverige. Den svenska minoritetens ställning i Finland inverkar på dem. Det är viktigt att vi kan bevara vår goodwill i Sverige och i de nordiska länderna samt att den förstärks. […] Allt detta berör våra utländska relationer och tillhör sålunda presidentens kompetensområde. I detta avseende ämnar jag inte ge vika så länge jag är president.”

Med dessa ord påminde president Paasikivi statsminister Kekkonen om en av den finska utrikespolitikens viktigaste dimensioner, Finlands västrelationer och det faktum att dessa hade en anknytning till språkfrågan. Och något som är ytterst intressant när man tar president Kekkonens långa maktperiod i beaktande är dagboksanteckningen att ”Kekkonen instämde”.

När man betraktar historieforskningen av i dag kan man konstatera att Finlands västrelationer, och speciellt deras anknytning till landets språkfråga, har hamnat i skymundan. Här saknas en tillräckligt inträngande analys. Jag vågar påstå att historikernas – speciellt i politisk historia – blick främst har varit riktad mot öst medan studiet av Finlands ställning mellan öst och väst oavsiktligt har blivit ensidig.

Svenska språkets eller finlandssvenskarnas situation som en del av utrikespolitiken är ändå inte helt bortglömd i den finska historieskrivningen. I tidigare forskning har två huvudargument för att stöda det svenska språkets ställning i Finland lyfts fram: för det första landets inre enhet och språkfreden och för det andra det nordiska samarbetet.

Genom att stödja Finlands svenskspråkiga befolkning och det svenska språket kunde man, som en viktig motvikt till påtryckningarna från Sovjetunionen, bidra till skapandet av en positiv bild av Finland. Att språkfrågan knöt an till en del av den finska utrikespolitiken återspeglades också i den finska pressen. Även här syns den finska historieskrivningens ensidighet. Man har fäst stor uppmärksamhet på den finska pressens självcensur och finlandiseringen gentemot Sovjetunionen medan pressens förhållande till det svenska språket och finlandssvenskarna inte har lyfts fram.

I min doktorsavhandling, kan jag visa att samma självcensur och tigande förekom under åren 1967–68 vid behandlingen av språkfrågan i grundskolan som vid rapporteringen av frågor rörande Sovjetunionen. Pressen behandlade frågan om det svenska språket men väldigt neutralt och utan överdrifter.

Efter andra världskriget insåg också den finska pressen hur Paasikivis tanke om språkfrågan knöt an till Finlands västrelationer. Detta går att utläsa av tidningsskriverierna då pressen förhindrade inlägg med negativ klang gentemot det svenska språket eller den svenska befolkningen i Finland.

Språkfred

Pressens språkfred eller självcensur höll till och med slutet av 1980-talet. Det blir tydligt att Finskhetsförbundets kampanj mot tvångssvenskan blev självcensurens slutpunkt. Svaret på frågan varför skolsvenskan på 1980-talet blev “tvångssvenska” kan inte belysas genom att undersöka Finskhetsförbundets åtgärder, utan snarare måste svaret sökas i ett studium av pressen. Den berättigade frågan är varför pressen övergav språkfreden just i slutet av 80-talet. Detta är något som definitivt skulle kräva ytterligare forskning.

När det är fråga om svenska språkets ställning i det finländska samhället, kan problematiken inte granskas endast ur en geopolitisk synvinkel. I stället måste man vidga synvinkeln och inbegripa två viktiga aspekter: nationalismen och en förståelse av själva språket.

Nationalismen och särskilt nationalismens variationer kan användas för att ge en fördjupad insikt om språkfrågans olika kontexter. Den brittiska historikern Eric Hobsbawm har studerat frågan i sin bok, som publicerades 1992. Enligt honom kan den europeiska nationalismen indelas i olika perioder. Perioden mellan världskrigen präglades av en aggressiv nationalism och i synnerhet av en stark språknationalism. Under kalla kriget gick den europeiska nationalismen sedan in i en lugnare fas. Man kan tydligt se det här också i den andra republikens Finland.

Den övergripande frågan inom den finländska språknationalismen, nämligen förhållandet till svenska språket, var inte en stor fråga i offentligheten under decennierna efter andra världskriget – åtminstone inte på ett negativt sätt. I själva verket utnyttjades under den andra republikens Finland språket och just det svenska språket medvetet, i syfte att visa att landet var en del av de nordiska länderna och västvärlden.

I detta synliggörs också språket som identitet, något som aktualiserar Benedict Anderson tanke om nationalismen som en “föreställd gemenskap”. Om ”folket” inom landets gränser enligt det här synsättet snarare är något medvetet skapat och “imaginärt” än en genuin eller essentiell “gemenskap”, skapades i den andra republikens Finland på samma sätt av de nordiska länderna en särpräglad typ av “föreställd gemenskap”.

Finland var ett av de nordiska länderna eftersom där fanns ett språk – svenskan – som tillhör den skandinaviska språkgruppen. Tack vare den gemensamma språkfamiljen, tillhörde Finland också kulturellt de nordiska länderna.

Jag har i min avhandling undersökt frågan om den så kallade skolsvenskans uppkomst. Det handlar om varför och hur det svenska språket blev ett obligatoriskt ämne i grundskolan 1968. Undersökningen visar att språkbeslutet inte var en intern skolfråga, och inte ens en dagspolitisk lösning, vilket språkbeslutet är vida känt för i det allmänna historiemedvetandet.  Språkbeslutet var däremot ett konsekvent beslut som baserade sig på en långsiktig politisk linje i den andra republikens Finland.

Språkbeslutet

Orsaken till språkbeslutet kan spåras till två olika utgångspunkter, nämligen dels de politiska konstellationerna vid tidpunkten för beslutet, dels de långsiktiga motiveringar som betonade svenska språkets betydelse i det finländska samhället. Här kan vi komma ihåg president Paasikivis tankar, som jag citerade ovan.

Förutom de i sammanhanget obligatoriska hur och varför-frågorna har jag kunnat ta ett bredare grepp om det svenska språkets ställning i Finland samt också granska grannstatens, Sverige, Danmark, Norge samt Sovjetunionen, roll och åtgärder med anledning av beslutsprocessen om skolspråket i Finland. Detta blev möjligt genom att fokusera på särskilda aktörer i forskningen.

Genom att granska en enda fråga – beslutet om svenskundervisning i grundskolan – är det möjligt att i ett slags tvärsnitt analysera det finländska samhället och dess inställning till det svenska språket och finlandssvenskarna. I det här tvärsnittet synliggörs de många olika nivåerna i samhället, från de vanliga människorna till toppskikten inom politiken. Undersökningen visar att inställningen till det svenska språket i andra republikens Finland inte var så entydigt positiv som festtalsretorik gjorde gällande.

Man kan nämligen också se att det fortfarande förekom uttryck för samma typ av attityd till svenskan i Finland som den som var rådande under perioden mellan världskrigen. Skillnaden från förr var bara det faktum att det var omöjligt att presentera dessa negativa åsikter i offentligheten. Pressen slöt nämligen orubbligt upp kring språkfreden.

I den tvärsnittsanalys jag gjort uppmärksammar jag också hur andra stater influerade skolspråkbeslutet i Finland. Undersökningen visar att man kan hitta spår av olika försök att påverka språkbeslutet från de nordiska ländernas sida. Framför allt den nordiska pressens argumentation visar att den finländska grundskolans språklösning var viktig för samtliga nordiska länder.

Argumenteringen gick ut på att Finland skulle avskäras från det nordiska samarbetet om det svenska språket inte blev obligatoriskt ämne i grundskolan. Förutom den nordiska pressen, följde det svenska utrikesdepartementet (UD) via ambassaden i Helsingfors noggrant beslutsprocessen om språken i den nya grundskolan. På uppmaning av ambassaden höll UD den svenska pressen informerad om vändningarna i diskussionen om obligatoriskt skolspråk, något som gjorde den svenska staten till en aktör i beslutsprocessen.

Det kan därmed hävdas att grundskolans språkbeslut var ett uttryck för en medveten identitetspolitik som syftade till att definiera Finlands politiska position under kalla kriget. Svenskan som Finlands andra nationalspråk bar vittnesbörd om att Finland var ett av de nordiska länderna – att landet hörde till väst och delade västerländska kulturella värden.

Den förändrade världspolitiska situationen har under hela självständighetsperioden gett avtryck i skolans språkundervisning. Mellan världskrigen hade tyskan en stark ställning såväl i gymnasiet som i den vetenskapliga världen. Omedelbart efter andra världskriget fick den nya geopolitiska situationen genomslagskraft i språkundervisningen: regeringen ville minska på undervisningen i tyska inom läroverken och i stället utöka det ryska språket. Detta lyckades inte. I stället ökade undervisningen i det engelska språket kontinuerligt under efterkrigsdecennierna.

Utöver undervisningen i främmande språk har ståndpunktstagandena i frågan om undervisningen i det andra inhemska språket – svenska – varierat under decenniernas gång. Efter Finskhetsförbundets kampanj kring ”tvångssvenskan” i slutet av 1980-talet har dragkampen om svenskundervisningen gång på gång aktualiserats, och på 2000-talet har den kopplats till globaliseringens utmaningar.

Många olika organisationer t.ex. Finskhetsförbundet har med hänvisning till internationaliseringen krävt att utvidga språkurval. Kravet fick ett konkret uttryck när riksdagen 2004 röstade för studentexamensreformen, som slopade svenskan som obligatoriskt ämne i studentexamen. Även i detta reflekterade den politiska situationen i världen i stort. I början av 2000-talet var relationen mellan öst och väst stabil. I Finland sågs nu Ryssland som en möjlighet, inte som ett hot. Inom skolvärlden gav detta, särskilt i östra Finland, utslag i kraven på att ersätta det svenska språket med ryska. Den nya situationen påverkade också i förhållandet till de nordiska länderna, där somliga menade att globaliseringen och EU hade ”kört över” Norden.

Men under våren 2014 förändrades situationen dramatiskt till följd av händelserna i Ukraina. Ryssland blev ett hot (återigen) och blickarna riktades igen mot de nordiska länderna och särskilt Sverige. Detta återspeglas i en förändrad retorik från politikernas sida och i pressen.

Man kan befogat fråga sig: kan en ny osäkerhetens tid i världspolitiken medföra att Finland igen närmar de nordiska länderna? Åtminstone just nu finns det tecken som tyder på detta. En bra fråga för dagen är huruvida det nordiska samarbetet fortsättningsvis kräver att det svenska språket betonas på samma sätt som var fallet i den andra republikens Finland. Här måste man väga in Internet och den dominerande position det engelska språket numera har som faktorer som säkerligen kommer att påverka språkfrågan.

Nu då Finland fyller 100 år som självständig stat är vi redan långt från den andra republiken politiska konstellationer. Finland är medlem i Europeiska unionen, och därmed utan tvivel en del av västvärlden. Därför är det inte nödvändigt på samma sätt som under det kalla kriget att bevisa att landet hör till västvärlden. Finland är odiskutabelt också en del av de nordiska länderna. Men, vilken betydelse det svenska språket får i framtiden inom det nordiska samarbetet vet vi inte.

Sedan andra millenniets globaliseringsboom mattats av ser det ut som att näringslivet har uppmärksammat det svenska språket som en nyckel till den nordiska marknaden. Knappast blir det så att det svenska språket i Finland kommer att förlora all betydelse. Svenskan behövs som praktiskt kommunikationsverktyg i Finland och också i Norden. Men, jag tror att vi i Finland fortsättningsvis också behöver svenskan för att bejaka vår gemensamma nordiska identitet. Upphör vi att vara nordbor utan gemensamma språk? Den som lever får se, och hur allt blev får framtidens historiker sedan berätta om.


Janne Väistö disputerade fredagen den 1 september 2017 vid fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi. Opponent var docent Markku Jokisipilä, Åbo universitet och kustos var professor Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi. Väistös forskning behandlar den samhällsrelevanta och aktuella frågan hur och varför det svenska språket blev ett obligatoriskt ämne i grundskolan, det vill säga ”tvångssvenskans” uppkomst. Janne Peter Väistö är född 24.8.1972 i Göteborg, Sverige. Han avlade studentexamen 1997 vid gymnasiet Hermannin lukio i Salo och politices magisterexamen vid Åbo universitet, 2012.


 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *