Vad är ”kommunalisering” av skolan?

LARZ JOHANSSON

Låt mig börja med ett citat, hämtat från Johan Ludvig Runebergs ”Färik Ståls sägner” där han låter huvudpersonen på sin ålders höst utbrista ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med”. Till denna närvaro skall jag återkomma lite senare i denna text.

Debatten om skolan och elevernas allt sämre prestationer har varit livlig under senare år och nådde nya höjder under den senaste valrörelsen. Om man bemödar sig att se bortom alla övertoner och försök att finna syndabockar så framträder en mångfasetterad bild som föga lämpar sig enkla beskrivningar eller enkla lösningar. Käcka utrop som att återförstatliga skolan avslöjar bara en förskräckande historielöshet och brist på fundamentala kunskaper om de processer som format den skola vi ser i dag. De är inte heller någon bra grund på vilken man kan bygga kommande reformer.

Eftersom jag haft möjlighet att följa utvecklingen i skolan under de senaste 50 åren på nära håll, i olika funktioner, så vill jag gärna bidra med min bild av det som skett och som lett fram till dagens situation. Jag skulle kunna ta ytterligare ett steg tillbaka i tiden då min egen skolgång började. De första fem åren i den kommunala folkskolan och därefter i den statliga realskolan eller ”Högre allmänna läroverket för gossar i Södertälje” som det högtidliga namnet löd, därmed markerande att flickor icke göre sig besvär! Men för att återgå till grundskolan så valdes jag till mitt första kommunala uppdrag i skolstyrelsen i en liten landsortskommun 1962, samma år som grundskolan såg dagens ljus. Därefter har jag fortlöpande haft uppdrag som ordförande i Östra Sörmlands skolförbund, i skolstyrelsen i Nyköpings kommun, Länsskolnämnden i Sörmlands län och därefter som ledamot i riksdagens utbildningsutskott i tretton år, under några av dessa som vice ordförande. Under dessa år har jag deltagit i, eller lett, de flesta statliga utredningar som sysslat med utbildningspolitik och den vägen fått inblick i de överväganden som i sin tur lett fram till beslutsunderlag i form av betänkanden och rapporter. Med dessa som grund har regeringar formulerat sina propositioner till riksdagen och det är det samlade resultatet av dessa som vi nu kan bedöma. Mina erfarenheter grundar sig även på uppdraget som vice ordförande i styrelsen för lärarhögskolan i Stockholm (numera en del av Stockholms universitet) och som ordförande för den svenska delen av TIMSS (Third International Mathematics and Science Study) under 90-talet.

Mina resonemang i det följande gör på intet sätt anspråk på att vara grundade i forskning eller djupa pedagogiska insikter utan är resultatet av mina egna erfarenheter av många års pragmatiskt politiskt arbete. Jag tar min utgångspunkt i Visbyöverenskommelsen 1960 som är basen för grundskolans tillkomst 1962 där kommunernas ansvar för skolan gavs en allt större vikt. Sedan följde i rask takt Organisationskommittén för skolväsendets centrala ledning, Länsskolnämndsutredningen, SIA-utredningen, SSK (Skolan, staten och kommunerna) SAK (Skoladministrativa kommittén) Länsdemokratikommittén, Demokratiberedningen, Skola för delaktivitet och Styrningsberedningen (även internt kallad kommandogruppen) Alla hade samma tema, ökad decentralisering och en övergång från regelstyrning till målstyrning.

När man läser styrningsberedningens slutbetänkande, så här i efterhand, kan man konstatera att här drogs riktlinjerna upp för det som senare har kommit att kallas ”kommunalisering”. Och jag skäms inte ett ögonblick vid att tillstå att jag i det arbetet spelade en aktiv, och i vissa stycken, en pådrivande roll. I den proposition som följde på beredningsarbetet lämnades förslag i 24 punkter, som ändrade regler för SÖ och länsskolnämnderna, nya regler för tillsättning av skolledare, möjlighet att profilera enskilda skolor, rätt för föräldrar och elever att välja skola plus många andra förslag som verkade i samma riktning. Besluten redovisas i sin helhet i Utbildningsutskottets betänkande 1988/89:7

Beslutet 1989 om att avskaffa den statliga regleringen av löner och anställningsvillkor för lärare och skolledare i grundskolan var på intet sätt omvälvande. De var redan anställda av kommunerna men det var staten som förhandlade om löner och anställningsvillkor och träffade avtal med parterna. Detta gjorde man med stöd av lagen (1965:576) ”om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar”. Av den upphetsade debatten i samband med beslutet kunde man få intrycket att lärarna var anställda av staten och nu fördes över till kommunal anställning. Så var det inte utan staten hade fått ett förhandlingsuppdrag för de nämnda personalgrupperna. För övriga anställda i skolan svarade kommunerna ensamma för denna uppgift. En betydande del av lärarkåren var vid denna tid ansluten till Facklärarförbundet och dessa omfattades inte av statens förhandlingsuppdrag. Det var således skillnad på lärare och lärare vilket var en otillfredsställande ordning och skapade oklarheter om vem som i varje enskilt fall hade det yttersta arbetsgivaransvaret. Man kan dock inte, med bästa (eller sämsta) vilja i världen hävda att det är detta beslut som förorsakat skolans resultatmässiga förfall.

Fortfarande gällde att staten skulle se till att hävda den nationella likvärdigheten genom tydiga mål, läroplan med kurs och timplaner samt lärarutbildning. Och, icke att förglömma, staten svarade fortfarande för en betydande del av skolan finansiering genom specialdestinerade statsbidrag. Money ruels! Det som nu hände var att den Kommunalekonomiska kommittén kom med ett betänkande där man föreslog att alla statliga bidrag till kommunerna skulle läggas i ”en påse” med frihet att fördela resurserna lokalt. Detta blev också riksdagens beslut samtidigt som den ekonomiska krisen slog till med all kraft. I den följande budgetpropositionen tvingades regeringen till kraftiga besparingar som också gick ut över bidraget till kommunerna och dessa i sin tur skickade sparbetingen vidare. Eftersom skolan är den tyngsta delen i varje kommuns budget så var det här de stora besparingarna gick att göra. Enligt min mening är det här man skall börja spåra upprinnelsen till den resultatmässiga nedgång som alltjämt fortsätter. Naturligtvis finns det sedan många samverkande orsaker till de sjunkande resultaten. En orsak är att målstyrningen inte har haft en tydlig uppföljning med krav på åtgärder för att komma till rätta med det som gått snett. En annan är den svaga löneutvecklingen för lärarkollektivet som gör att yrket inte varit tillräckligt attraktivt för de bästa studenterna (vilka skolan förtjänar). Dålig ordning och bristande respekt för sina lärare och sina kamraters behov av en bra studiemiljö. Det saknas en Britt Mogård som vågade tala om disciplin i skolan!

En annan viktig förklaring till utvecklingen i skolan är att man gjort styrsystemen otydliga och kraftlösa, även på kommunal nivå. Under 80-talet blev det högsta mode bland kommunerna att införa så kallade beställar- och utförarmodeller, samtidigt som skolstyrelserna bytte namn till barn- ungdoms och kulturnämnder eller något annat, än mer odefinierbart, t.ex. humanistisk nämnd eller något liknade (fattas bara att nämnden inte skulle vara mänsklig). Därmed blev rollerna otydliga, politikerrollen devalverades och tjänstemännen stärkte sin ställning i motsvarande grad. Det är svårt att utkräva ansvar av politiker som slår ifrån sig all kritik och hänvisar till utförarorganisationen. Detta har också lett till att vi, generellt sätt, har okunniga och oengagerade skolpolitiker i de flesta av landets kommuner. Att syssla med skolfrågor ger ingen hög status och skolpolitiker finns sällan i den inre kretsen av kommunens politiska ledning. Man borde markera att skolstyrelsen är styrelse för skolan och det organ som skall ta ansvar för att erbjuda våra barn en bra skola med hög kvalitet i alla avseenden.

Min poäng är att det är alldeles för enkelt att ropa på vargen (kommunaliseringen) och sedan säga att lösningen är att förstatliga skolan. Det minsta man kan begära är att förespråkarna för en ”statlig skola” skall redovisa hur man tänkt sig att det skall gå till. Avser man att åter bygga upp en statlig skoladministration som skall ersätta ”amatörerna” på kommunal nivå? Vem skall ha arbetsgivaransvaret för skolans personal? Etc. etc. Vi som var med på den tiden vi hade Skolöverstyrelsen (som närmast ”överordnad” regeringen) och 24 länsskolnämnder som sysslade med allt från att kontrollera basresursmedeltal och 0,087 resurser till meritvärderingar och lärartillsättningar har svårt att tänka oss en återgång till en centralstyrd skola. Men det är vanskligt att bedöma så länge förespråkarna för ett förstatligande inte ger den minsta hint om hur det skulle gå till eller vilken organisation man tänker sig kan komma att krävas.

Nu fick vi ju ett valresultat som sannolikt innebär att frågan inte kommer upp på bordet under denna mandatperiod. Förhoppningsvis kommer arbetet att inriktas på att stärka lärarnas roll i skolan. Alla vet att duktiga lärare som ges tid med sina elever är det enda som kan vända skolresultaten i en positiv riktning. Men för att nå dithän skall man också vara tydlig när det gäller ansvaret för skolan. Skolan är kommunens viktigaste uppgift och det politiska ansvaret måste vara tydligt liksom det pedagogiska ledarskapet.

Larz-Johansson-2014

Larz Johansson, fd riksdagsleadmot för Centerpartiet, suttit i riksdagens utbildningsutskott under 13 år bl a som vice ordförande. Deltagit i eller lett flera statliga utredningar om utbildningspolitik.

 

 

 


 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page