BADEGÜL EREN-AYDINLIK
I denna artikel undersöks hur svenska idéer om idrott och folkbildning har anpassats i ottomanska och turkiska sammanhang. Studien kommer att genomföra en jämförande analys av tidskrifter publicerade i Sverige och Turkiet, med fokus på hur dessa idéer kommunicerades, tolkades och implementerades över kulturgränserna. Projektidén växte fram under min tid som doktorand, när jag analyserade kvinnomagasin och upptäckte återkommande referenser till svensk gymnastik som en modell för kvinnors utbildning och hälsa.[1] Dessa återkommande referenser till Sverige öppnade ett överraskande fönster till den transnationella rörelsen av utbildningsmodeller och hälsoideal mellan Turkiet och Sverige.
Linggymnastik och folkbildning: Kropp, medborgarskap och det kollektiva
Svensk forskning har länge utforskat kopplingen mellan idrott och folkbildning, särskilt i relation till Linggymnastikens framväxt under 1800-talet. Pedagogen Kjell Gustavsson betraktar gymnastikpedagogen Pehr Henrik Lings (1776–1839) system för fysisk aktivitet som ett tidigt steg i den moderna folkbildningen, med dess mål att forma en ny medborgerlig kroppskultur.[2] För Ling handlade gymnastiken inte bara om hälsa eller disciplin, utan var ett verktyg för att fostra den ideala medborgaren.[3] Den norska historikern Kerstin Bornholdt utvecklar detta synsätt och menar att Linggymnastiken uppfattades som ”ett sätt att förvandla individer till ett kollektiv, goda medborgare som tjänar det allmänna bästa”, samt ”ett verktyg för civilisation och socialisation”.[4]
Denna vision av idrott som en transformerande kraft institutionaliserades vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) i Stockholm. Därifrån spred sig Ling-gymnastiken över nationsgränserna och slog rot i en rad länder, bland annat Danmark, Brasilien och Frankrike, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Turkiets inträde i denna internationella krets skedde i och med att Selim Sırrı Tarcan (Figur 1), den förste turkiske tjänstemannen som hade studerat vid GCI, återvände år 1910.
Modern utbildning i Turkiet och Selim Sırrı Tarcan
Rötterna till modern utbildning i Turkiet kan spåras tillbaka till slutet av det ottomanska riket och det finns betydande kontinuiteter mellan den sena kejsartiden och republikens tidiga år, särskilt när det gäller utbildningsreformer. I likhet med andra delar av världen började det ottomanska riket övergå från traditionell till modern skolundervisning i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Dessutom tog många av de grundläggande principer som senare skulle definiera republiken form redan under den sena ottomanska perioden, särskilt under den omvandlingsperiod som inleddes med återinförandet av den konstitutionella monarkin 1908. Under denna period lades stor vikt vid utbildning som ett centralt instrument i det bredare nationsbyggande projektet.
Efter republikens införande 1923 formades den nya statens utbildningsvision av den kemalistiska ideologin[5] – djupt influerad av västerländska idéer som anammats av intellektuella i det sena ottomanska riket. Selim Sırrı Tarcan, en av dessa personer, blev en ledande förespråkare för idrott, inte bara för studenter utan även för allmänheten i stort. Hans intresse för området började under hans år i militärskolan och fördjupades när han 1909 skickades till Sverige för att studera vid GCI.
Under sitt år i Stockholm deltog Tarcan som gäst i GCI:s kurser och fick utbildning i Ling-gymnastik. Hans engagemang för Sverige sträckte sig dock långt utanför klassrummet. Han var angelägen om att förstå rötterna till det svenska samhällslivet och fördjupade sig i den lokala kulturen – han gick på kungliga baler, träffade kung Gustaf V och spelade till och med tennis med honom. Han besökte museer, skolor, bibliotek, offentliga byggnader, parker och trädgårdar, observerade noga det svenska samhället och dokumenterade sina upplevelser.[6] Dessa observationer kulminerade i en serie publicerade essäer med titeln İsveç Hatıraları (Svenska memoarer, 1909–1910), där Tarcan försökte introducera turkiska läsare till europeisk kultur och svenskt levnadssätt.
Hans skrifter från denna period avslöjar en djupgående förändring i hans synsätt. När han reflekterade över sin tid utomlands sade han: ”Jag åkte till Sverige med mina muskler men kom tillbaka med förnuftet”,[7] ett uttryck som fångar hans förändrade syn på balans mellan fysisk och intellektuell utveckling. Redan under sin tid i Sverige skrev Tarcan essäer i Şehbal, en tidskrift i det osmanska riket, där han delade med sig av sina erfarenheter och insikter. När han återvände fortsatte han att skriva och tala om vikten av idrott och förespråkade att den skulle utökas genom offentliga föreläsningar och institutionella reformer.[8] På så sätt blev han en av sin tids ”massutbildare” – det var dessa som tidigare hade varit okända personer, bland annat arméofficerare, poeter, tjänstemän och lärare, som hjälpte till att popularisera nya idéer under övergången från imperium till republik.[9]
Inga Nerman och institutionaliseringen av kvinnogymnastiken
Efter republikens utropande föreslog Tarcan att en skola för idrott skulle inrättas i Istanbul. Sommaren 1925 bildade utbildningsministeriet en kommission för att ta itu med bristen på utbildade lärare och godkände inrättandet av en skola för idrottslärare. För att stödja detta initiativ kontaktade Tarcan Einar Nerman, chef för GCI, och bad om kvalificerade instruktörer för det turkiska programmet. Institutet svarade med att skicka tre experter: Inga Nerman (1903–2004), Ragnar Johnsson (1902–2000), och Dr. Sven Alexandersson (Figur 2).[10]
Vid den här tiden utbildades manliga och kvinnliga instruktörer separat och Nerman utsågs att övervaka utbildningen av kvinnliga elever. Vid sin ankomst 1926 arbetade hon nära Tarcan för att utforma läroplanen, som innehöll inslag av nationell dans och offentlig uppvisning. Under sin fyraåriga vistelse i Turkiet utbildade hon republikens första kvinnliga idrottslärare och spelade en nyckelroll i organiseringen av landets första gymnastikfestivaler, evenemang som symboliserade och visualiserade den nya nationens ideal.[11]
Nermans brev till sin far ger en värdefull personlig skildring av hennes upplevelser i Turkiet. Dessa dokument ger insikter inte bara om utmaningarna med att genomföra utbildningsreformer, utan också om dynamiken i kulturellt utbyte och anpassning. Hon gifte sig så småningom med Ragnar Johnsson, hennes gymnastik- och svensklärarkollega. Efter att ha återvänt till Sverige 1930 upprätthöll hon banden med Turkiet och besökte Tarcan vid flera tillfällen. Fram till sin död fortsatte hon att fungera som en inofficiell ambassadör för Turkiet i Sverige och förespråkade ömsesidig förståelse mellan de två länderna.[12]
Kvinnor i rörelse: Svenska och turkiska tidskrifter som representationsrum
Forskning visar att kunskapen om Sverige under den sena ottomanska och tidiga republikanska perioden till stor del formades av Tarcans publikationer. Hans tidskrift Terbiye ve Oyun (Utbildning och lek) innehöll exempelvis ett nummer 1912 som fokuserade på Stockholms olympiska spel. I numret inkluderade han fotografier från evenemanget och detaljerade kommentarer. En bild, som föreställde kvinnor som utförde gymnastik, hade bildtexten ”framtida mödrar för en kommande generation” – en avslöjande fras som återspeglar tidiga republikanska ideal om kön, hälsa och nationell reproduktion (Figur 3).
Intresset för detta utbildningsutbyte var ömsesidigt. I Sverige uppmärksammades Nermans arbete i Turkiet av rikspressen. I Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok 1934 fanns exempelvis ett avsnitt om den internationella utvecklingen inom gymnastiken, där Turkiet diskuterades. Fotografier från turkiska gymnastikfestivaler förekom tillsammans med förklaringar till hur Ling-gymnastiken hade anammats under ledning av svenska experter. Den turkiska kvinnan framställdes som nyemmanciperad, på väg från det symboliska haremet ut i det offentliga livet genom rörelsens frigörande kraft (Figur 4).
Dessa skildringar väcker viktiga frågor om diskurserna orientalism och occidentalism. Som Konsthistorikern Reina Lewis hävdar reducerar västerländska framställningar av ottomanska och muslimska kvinnor dem ofta till röstlösa, passiva figurer i behov av frälsning.[13] Vissa svenska skrifter från perioden tycks reproducera denna stereotyp även om de samtidigt hyllar turkiska reformer. Samtidigt påminner Meltem Ahıska oss om att ”väst” inte bara efterliknades utan också motarbetades i formandet av den turkiska nationella identiteten. Turkiska representationer av Europa pendlade ofta mellan beundran och oro, och positionerade västvärlden som både ett ideal att sträva efter och ett kulturellt hot att skydda sig mot.[14] Denna ambivalens är tydlig i periodens kvinnotidningar,[15] som både propagerade för västerländska normer och hävdade lokala värderingar.
En transnationell pedagogik för kroppen: Genus, identitet och nation över gränserna
Detta projekt syftar till att belysa de transnationella flödena av idrott och folkbildning genom att spåra hur Ling-gymnastiken, som ursprungligen utformades för att främja en distinkt nordisk identitet, anpassades i den turkiska kontexten med nya ideologiska, nationalistiska och könsrelaterade betydelser. Den bidrar till vår förståelse av utbildning som en central plats för kulturell förhandling, och nationsbyggande i början av 1900-talet, särskilt i relation till formandet av den moderna kvinnan.
I Sverige var gymnastiken en del av ett bredare samhällsprojekt som kombinerade kroppslig disciplin med intellektuell och andlig tillväxt. Lings ideal om den balanserade medborgaren odlades inte bara genom rörelse utan också genom att fördjupa sig i nordiska legender och poesi. Detta holistiska synsätt anammades av Selim Sırrı Tarcan, som arbetade för att sprida liknande ideal i Turkiet. Han beundrade den svenska integrationen av folkkultur i undervisningen och anpassade modellen genom att översätta svenska folksånger till turkiska och ge dem en nationalistisk innebörd. Tillsammans med sina kollegor började han också omstrukturera lokala folkloristiska sånger och danser, även sådana som framfördes av kvinnor, för att anpassa dem till den republikanska visionen om den moderna turkiska kvinnan.
Anpassningen av Ling-gymnastiken i Turkiet var inte bara ett pedagogiskt projekt, utan fungerade också som ett projekt som omdefinierade kvinnokroppen till en symbol för nationell modernitet och medborgerlig dygd. I detta sammanhang blev idrott ett sätt att fostra disciplinerade, friska och synbart moderna kvinnliga medborgare som skulle förkroppsliga och förmedla den nya republikens ideal. Denna studie erbjuder således en viktig lins för att undersöka hur idéer, om kroppen, medborgaren och nationen, cirkulerar, anpassas och omvandlas när de rör sig över nationella gränserna. Detta perspektiv synliggör utbildning som något mer än en inhemsk angelägenhet – som en del av ett bredare transnationellt samtal, där formandet av kvinnlighet och kvinnokroppen spelade en central och symbolisk roll.
Noter och referenser
[1] I mitt doktorandprojekt har jag arbetat med hur kvinnlighet konstruerades inom utbildningsdiskursen under övergångsperioden från det ottomanska riket till republiken Turkiet. Jag försöker förstå flickors och kvinnors ställning genom att ta mig in i den större diskursen om kvinnors utbildning från olika utgångspunkter som läroplaner, kvinnotidningar och pedagogiska tidskrifter för olika tidsperioder. Genom dessa olika ingångar är det möjligt att följa kontinuiteten och förändringarna när det gäller utbildning och kön under den sena ottomanska perioden, från 1859 då den första moderna offentliga skolan för flickor grundades fram till början av republiken Turkiet (1933).
[2], Kjell Gustavsson, ”Några bildningsfilosofiska perspektiv i synen på folkbildning”, Utbildning & Demokrati – tidskrift för didaktik och utbildningspolitk 11:2 (2002) s. 83–106. https://doi.org/10.48059/uod.v11i2.727.
[3] Kjell Gustavsson, ”Idrott som folkbildning eller utbildning?: Några noteringar om idrottens studieförbund”, Idrottsforum (2005) s. 1–17.
[4] Kerstin Bornholdt, ”Controlling Masses, Unfolding Individual Potentials, and Enabling Cooperative Participation: Physical Education in Germany and the Nordic Countries”, i Merethe Roos, Kjell Lars Berge, Henrik Edgren, Pirjo Hiidenmaa, and Christina Matthiesen (red.), Exploring Textbooks and Cultural Change in Nordic Education 1536–2020 (Leiden 2021) s. 229–44
[5] Denna ideologi grundades av republikens första president, Mustafa Kemal Atatürk, och kännetecknas av ett starkt fokus på principerna om nationalism och modernisering.
[6] Mustafa Mutlu, II. Meşrutiyet’ten Cumhuriyet’e beden terbiyesi ve sporda öncü bir isim: Selim Sırrı Tarcan (1874–1957) [En pionjär inom fysisk fostran och idrott från den andra konstitutionella monarkin till republiken: Selim Sırrı Tarcan (1874–1957)] (İstanbul 2020).
[7] Selim Sırrı Tarcan, Radyo Konferanslarım [Mina radioföreläsningar] (İstanbul 1932).
[8] Tolga Şinoforoğlu, ”Türkiye’de Beden Eğitimi Öğretmeni Yetiştirme Çabalari ve Öncü Kuruluşlar (1908–1930) [Ansträngningar för att utbilda idrottslärare i Turkiet och ledande institutioner (1908–1930)]”, SPORMETRE Beden Eğitimi ve Spor Bilimleri Dergisi 18 (2020) s. 73–105.
[9] Niyazi Berkes, The Development of Secularism in Turkey (London 1998).
[10] Mutlu (2020).
[11] Şinoforoğlu (2020).
[12] Şinoforoğlu (2020).
[13] Reina Lewis, Rethinking Orientalism: Women, Travel and the Ottoman Harem (London 2004).
[14] Meltem Ahıska, Occidentalism in Turkey: Questions of Modernity and National Identity in Turkish Radio Broadcasting (London 2010).
[15] Badegül Eren-Aydınlık, ”(Re)Shaping Ottoman Women: The Construction of Female Subjectivities through Educational Discourse in Women’s Magazines (1869–1908)”, Paedagogica Historica 61:2 (2025) s. 333–50. https://doi.org/10.1080/00309230.2024.2343922.
Badegül Eren-Aydınlık är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet. Hennes forskningsprojekt undersöker hur kvinnlighet konstruerades i utbildningsdiskursen i Turkiet under den sena ottomanska och tidiga republikanska perioden (1859–1933).