CAROLINE BERGSTRÖM

 

Utifrån ett litteratur- och utbildningshistoriskt perspektiv används i den här artikeln flickboken som material för att titta närmare på berättelser som skildrar flickkaraktärer som studerar. Syftet är att göra en läsning och jämförelse för att exemplifiera hur den litterära skolflickan i början av 1900-talet konstrueras i relation till genus och klass. Mot en bakgrund av flickors utbildningshistoria i Sverige analyseras de två svenska flickböckerna I Edsbro pension. Berättelse för flickor (1900) av Ebba Nordenadler (1864–1931) och Studentklassen. Ungflicksroman (1925) av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster (1869–1933). I jämförelsen belyses även flickkaraktärernas målbilder, möjligheter och svårigheter i relation till utbildning.

Decennierna kring året 1900 var avgörande för flickors utbildningsmöjligheter i Sverige. Det svenska skolsystemet genomgick flera utbildningsreformer som bidrog till flickors frigörelse. Parallellt med flickors ökade utbildningsmöjligheter expanderade bokmarknaden och skolflickan som karaktär i den svenska barn- och ungdomslitteraturen blev ett allt vanligare inslag. Att läsa om hur flickor och utbildning skildrades och diskuterades under den här tidsperioden kan få oss att bättre förstå flickors utbildningssituation. Tidigare litteraturvetenskaplig forskning har visat på att den litterära skolflickan kring sekelskiftet 1900 utmanade det traditionella flickskapet, men också användes som ett verktyg i debatten om kvinnors utbildning – både för och emot.

Flickors utbildning i Sverige 1842–1927

Möjligheterna till högre utbildning på samma villkor som pojkar var begränsade för flickor under 1800- och början av 1900-talet. I och med 1842 års folkskolereform var den grundläggande utbildningen subventionerad för både pojkar och flickor, vilket var ett stort demokratiskt och humanitärt framsteg i den svenska utbildningshistorien. Flickor var dock utestängda från den statliga, och i princip kostnadsfria, utbildningen vid läroverken fram till 1927.

Flickors undervisning efter folkskolans genomförande bedrevs därmed till en början genom privat undervisning i hemmet, på ”pensioner” eller ”mamsellskolor” eller vid de högre flickskolorna i städerna. Skolorna skapades genom privata initiativ redan i början av 1800-talet, och antalet skolor och elever ökade under seklet. Pensionen uppfattades framför allt som ett skolhem för uppfostran av flickor. I flickskolorna gick huvudsakligen flickor från bemedlade familjer och de undervisades bland annat i modersmål, moderna språk och kristendomskunskap i kombination med en allmän moralisk fostran.

Universitetsreformen 1870 gav flickor i Sverige möjlighet till mogenhetsexamen – dåtidens studentexamen – och 1873 tillträde och rätt att avlägga examen vid universitetet. Trots reformer fanns fortfarande en stark tveksamhet både i riksdagen, universiteten och samhället kring flickors utbildning. Konservativa röster uttryckte oro för kvinnans ökade inflytande och inträde på manliga områden. Utbildningsfrågan fortsatte att debatteras in på 1900-talet och de som ville hindra kvinnors närvaro använde sig av både medicinska och biologiska argument.

Flickboken som genre

Flickboken som genre växte fram under mitten av 1800-talet i samband med att utgivningen av barn- och ungdomslitteraturen ökade i Sverige. Genren uppstod ur den borgerliga familje- och guvernantromanen och rådgivningslitteratur för unga kvinnor.[1] Sedan dess uppkomst har flickboken kritiserats av såväl recensenter som forskare för sitt då uppfattade schablonartade innehåll, men från slutet av 1900-talet har genren successivt omvärderats och dess variation har lyfts fram inom forskningsfältet.

Flickboken har definierats som litteratur om flickor för flickor. Vanlig tematik i flickboken är utveckling från flicka till kvinna, vänskap, relationer, hem och vardagsskildringar – men även vägen till arbete och studier.

Allt sedan genrens födelse har både svenskspråkiga och översatta flickböcker skildrat olika utbildningsvägar och skolformer för flickor; såsom guvernant- och privatundervisning, hushålls och internatskola, samt flickskola och -pensioner.

Flickbokens litterära skolflicka

I sitt försök att sälja in sin första roman I Edsbro pension till bokförlaget Norstedts hänvisade Ebba Nordenadler till att kvinnoorganisationen Fredrika Bremer-förbundets bokkommitté efterfrågat svenska flickpensions- eller internatberättelser. Romanen gavs till sist ut av Beijers bokförlag och fick mestadels goda recensioner.[2] Läsaren får i romanen lära känna en handfull av de trettio skolflickorna i åldrarna 13–19 år på flickpensionen Edsbro. Berättelsen tar plats under vårterminen och sommarlovet 1892. Edsbro är beläget på den svenska landsbygden och utbildningsmiljön har en kristen prägel. Under terminen fungerar Edsbro som ett internat, där flickornas vardag förutom läxläsning och lektioner i engelska, tyska, historia och musik karaktäriseras av olika upptåg, sysslor och ”plikter” – och tillrättavisningar och bannor om dessa inte upprätthålls.

Det går att läsa och förstå hur den litterära skolflickan konstrueras utifrån klass och genusnormer. Samtliga elever på Edsbro är rik adel eller övre medelklass – förutom en flicka. Hon har fått lov att studera utan att betala avgift till skolan tack vare släktskap med föreståndarinnan. Det är dock något som sticker i ögonen på de andra flickorna, då de menar att hon är elev på andra villkor än de andra, vilket leder till att hon både blir mobbad och utfryst från den annars så nära flickgemenskapen.

I romanen strävar skolflickorna efter ett högt betyg i gott uppförande, vilket inte bara baseras på deras uppträdande i klassrummet utan också utanför; till exempel att inte gå utanför skolområdet på kvällen, hur väl de klär sig eller håller ordning på sina saker i skolhemmet. En av skolflickorna förklarar vid ett tillfälle att: ”[…] här i skolan får man ju knappt nysa, förrän det heter, att det är opassande.”[3]

Att passa in baseras därmed på både klass och ett anständigt uppförande. De normer och ideal som flickkaraktärerna förhåller sig till illustreras genom att de kontrasteras och ställs mot varandra. Ett exempel på detta är hur de högborna systrarna Lotte och Bet jämförs med varandra och framställs som varandras motsatser: den ordentliga och korrekta, respektive den livliga och slarviga. Lotte beskrivs uppfylla lärarnas regler och normer för gott uppförande och plikter i skolhemmet. Hon klassas som en passande flicka på pensionen – skolans ”primus”. Systern Bet har i stället svårt att anpassa sig efter pensionens normer. Hennes yviga och något slarviga uppförande beskrivs som ”pojkfasoner”, vilket resulterar i bannor och kvarsittning. Bet önskar därför att hon kunde vara sitt yngre jag igen och säger: ”När jag inte blef pojke, så ville jag helst vara en liten flicka så länge som möjligt.”[4]

Berättelser om pojkflickor som Bet har ofta illustrerat en protest mot både femininitet och vuxenlivet.[5] Samhället tolererar ett vilt beteende hos ett barn, men ju äldre flickorna blir ökar förväntningar att hon ska anta de samtida genusnormerna. Samtidigt, tycker Bet om att utbilda sig och är en av de duktigaste eleverna i skolrummet på pensionen. Att hon bestraffas och inte passar in kan därför förstås som att det inte har med hennes klassbakgrund eller kunskap på lektionerna att göra, utan för att hon med sitt vilda och kritiska beteende bryter mot normerna för en skolflicka.

”Skol-narrativet” har enligt Michel Foucault kastat ljus på skolan som en plats att kontrollera elever och deras utrymmen med strävan att skapa fogliga kroppar. I romanen framställs lärarna som auktoriteter som kontrollerar och har makt att forma skolflickorna till att vara en viss sorts flicka. Flickkaraktärerna kan därför tolkas, i linje med vad litteraturvetaren Clementine Beauvais menar i The Mighty Child (2015), befinna sig fångade i de vuxnas blick.[6] Utifrån det här perspektivet kan Lotte uppfattas som ett konstruerat objekt som förhåller sig till den vuxnas agens och begär, där Bet kan förstås som ett subjekt eftersom hon använder sin egen agens.

Barnets egen personlighet och individualitet är något som debatteras kring sekelskiftet 1900. Samma år som I Edsbro pension gavs ut publicerar Ellen Key sitt tongivande verk Barnets århundrade (1900). Enligt Key hyllas det passiva och neutrala barnet i dåtidens skolor – något som återspeglas i porträtteringen av Lotte. Key argumenterar i stället för att samhället borde eftersträva att barn får ha sin egen personlighet. Keys vision går att läsa som att barn ska leva och lära som subjekt med sina egna viljor, handlingar och tankar, precis som Bet önskar, men inte kan göra utan att det får konsekvenser.

Även i Studentklassen av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster får läsaren lära känna en grupp skolflickor, men i detta fallvid en flickskola i Lund under deras sista termin innan studentexamen.[7] Precis som i I Edsbro pension behöver skolflickorna följa regler för gott uppförande, både i klassrummet som utanför, till exempel att inte besöka restauranger eller gå på ensamma promenader på kvällarna.

Precis som i Nordenadlers roman skildras i Studentklassen framför allt bemedlade flickor från de övre klasserna, men också en mindre bemedlad flicka – arbetarklassflickan Doris. Hon har fått möjlighet att studera tack vare ett professorspar som bekostat hennes studier. Till skillnad från den fattiga flickan på Edsbro inkluderas hon i flickgruppgemenskapen trots att hon skiljer sig från de andra eleverna på skolan i fråga om bakgrund, men också med sina slitna kläder. Doris beskrivs som ambitiös, god och hjälpsam, och med en stark motivation för att studera vidare. På liknande sätt som i I Edsbro pension illustreras Doris karaktär genom att jämföras och kontrasteras med sin jämngamla systerlika skolkamrat Monica – professorsparets dotter. Flickornas motsatser baseras, förutom utifrån sin klassbakgrund, på prestationer och drivkraft. Monica är enligt hennes föräldrar inte lika ambitiös och ordentlig i skolan som Doris, vilket resulterar i varningar och dåliga betyg. Detta bekymrar Monicas föräldrar eftersom de har planerat att hon ska studera vidare vid universitetet.

Skolflickornas målbilder, möjligheter och svårigheter

En väsentlig skillnad mellan de båda flickböckerna är att de skildrar två olika skolformer för flickor. På flickpensionen Edsbro tar de äldsta eleverna examen och får betyg, men skoltiden leder inte till någon studentexamen. Det gör den däremot vid flickskolan i Lund för eleverna i Studentklassen.

För flickorna vid Edsbro är det inte själva lektionerna och utbildningen som är viktigast, utan samvaron och gemenskapen mellan elever och lärarinnor. Läsaren får inte veta mycket om vad de olika flickkaraktärerna har för framtidsplaner, förutom att målbilden med sin skoltid vid Edsbro är att bli fullärda inför livet. Vad flickorna menar med fullärda går att förstås utifrån en av lärarinnornas syn på bildning och utbildning. I ett samtal med den avgående eleven Annie menar lärarinnan att den viktigaste bildningen inte är den bokliga utan hjärtats bildning i ”livets skola”. Skoltiden vid pensionen är enligt lärarinnan bara en förberedande kurs inför att nå det mål som varje flicka bör sträva efter: ”att bli en god och from kvinna”.[8]

I Studentklassen är det större tonvikt på betydelsen av studentexamen, flickornas olika framtidsdrömmar och möjliga livsval. Det illustreras genom att skolflickorna diskuterar de olika utbildnings- och yrkesvägar de är intresserade av. Samtidigt, understryks de svårigheter som finns med högre utbildning för flickor i romanens samtid då vissa utbildningar och yrken är manligt könskodade och inte passande för en flicka. I en dialog mellan några av flickorna menar karaktären Margareta att det inte finns någon framtid för henne att bli det hon vill. Om hon hade varit pojke skulle hon ha studerat till att bli gruvingenjör för att få uppleva spännande äventyr. En annan av skolflickorna betonar att Margaretas framtidsidé är absurd för en flicka. För Doris innebär studentexamen en frigörelse och möjlighet till ett nytt och rikare liv. Hennes mål är att vidareutbilda sig och få ett välbetalt arbete för att kunna hjälpa familjen ekonomiskt.

Utifrån de vuxnas perspektiv handlar skoltiden och studentexamen i respektive roman om att mogna. Monica i Studentklassen upplever mognadsprocessen som enkelspårig och förtryckande, vilket visar på hur narrativet demonstrerar att flickkaraktärens mognad bara har ett enda mål, som är förutbestämt och normativt inom romankontexten.[9] Liksom för Bet illustreras här ett snävt flickskap att passa in i, vilket gör att Monica inte vill bli vuxen med vad det innebär. Både Monica och Bet är två olika exempel på när skolmiljön inte bidrar till deras personliga utveckling och mognad. Romanerna visar därmed på hur skolans och samhällets normer används för att forma dem till en särskild sorts skolflickor.

Flickböckerna I Edsbro pension och Studentklassen kan läsas som bidrag till den samtida debatten om flickors utbildning, men även till diskussioner om barn och ungas subjektivitet och mognad, genusnormer och kvinnans rättigheter. Även om det skiljer tjugofem år mellan romanerna finns det många likheter mellan dem. Verken visar upp exempel på flickkaraktärer som tillåts studera i en samtid där det trots reformer till det bättre inte alltid var självklart. Även om narrativen framför allt skildrar flickkaraktärer från en bemedlad övre medelklassbakgrund, kastar berättelserna ljus på klassklyftor och de ekonomiska förutsättningarna som krävdes för flickor att studera i verkens samtid. Båda verken illustrerar skolflickideal och de konsekvenser som uppstår när karaktärerna använder sin agens eller inte passar in i den normativa mallen. Den stora skillnaden mellan flickböckerna är dialogerna mellan flickkaraktärerna kring varierade framtidsdrömmar och livsval, vilket går att läsa som att romanerna ligger i linje med det samtida samhällets utveckling och kvinnors breddade möjligheter till högre utbildning.

Noter

[1] Lena Kåreland, ”Barnlitteraturens utveckling i Sverige”, Litteraturbanken (2008); Birgitta Theander, Till arbetet!: yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65 (Göteborg 2017).

[2] Cecilia Schwartz, Ebba Karolina Magdalena Nordenadler, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (2018), <www.skbl.se/sv/artikel/EbbaNordenadler> (hämtad 2025-04-01).

[3] Ebba Nordenadler, I Edsbro pension: berättelse för flickor (Stockholm 1900).

[4] Nordenadler (1900).

[5] Maria Andersson, Framtidens kvinnor: mognad och medborgarskap i svenska flickböcker 1832–1921 (Göteborg 2020).

[6] Clémentine Beauvais, The mighty child: time and power in children’s literature (Amsterdam 2015).

[7] Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, Studentklassen. Ungflicksroman (Stockholm 1925).

[8] Nordenadler (1900).

[9] Roberta Seelinger Trites, Literary conceptualizations of growth: metaphors and cognition in adolescent literature (Amsterdam 2014) s. 148.

Övriga referenser

Anders Burman, Pedagogikens idéhistoria: uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år (Lund 2019).

Birgitta Theander, ”Den tidiga flickboken i Sverige (ca 1870–ca 1930)”, Litteraturbanken (2023).

Carl Frängsmyr,”Kvinnans tillträde till akademin”, Uppsala universitet 1852–1916 (Uppsala 2010).

Christina Florin & Ulla Johansson, ’Där de härliga lagrarna gro…’: kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850–1914 (Stockholm 1993).

Christina Florin,”Kampen om kunskapen”, Göteborgs universitet, http://www2.ub.gu.se/kvinn/portaler/kunskap/historik/ (hämtad 2024-12-19).

Ellen Key, Barnets århundrade (Stockholm 1900).

Gunhild Kyle, Svensk flickskola under 1800-talet (Göteborg 1972).

Helene Ehriander & Corina Löwe (red.), Flickboken och flickors läsning: flickskapande nu och då (Göteborg 2022).

Ingela Schånberg, Genus och utbildning: ekonomisk-historiska studier i kvinnors utbildning ca 1870–1970 (Lund 2001).

Michel Foucault, Discipline and punish: the birth of the prison (New York 1995 [1977]).

Ulf Boëthius,”Skolskildringen”, i Boel Westin & Åsa Warnqvist (red.), Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia Från tidigt 1900-tal till tidigt 2000-tal (Stockholm 2024).

Ying Toijer-Nilsson, Boel Westin & Ulf Boëthius (red.), Om flickor för flickor: den svenska flickboken (Stockholm 1994).

---

Caroline Bergström är doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har ett pågående avhandlingsprojekt om flickor och utbildning i svenskspråkiga flickböcker utgivna 1870–1970. Med ett litteratur- och kulturhistoriskt fokus analyseras flickkaraktärer i relation till genus, klass, ålder och utvecklingen av flickors utbildningsmöjligheter.

Hemsida: https://www.gu.se/om-universitetet/hitta-person/carolinebergstrom