ANDERS BURMAN, SHAMAL KAVEH
När filosofen Immanuel Kant mot slutet av sitt liv försökte avgöra om människosläktet rör sig mot något bättre och på vilka grunder det är möjligt att tala om moraliska framsteg, sökte han svaret i olika tecken i samtiden. Ett sådant tecken fann han i den franska revolutionen. Men det var inte revolutionen i sig som han tog fasta på, utan snarare det sätt på vilket den uppfattades av människor som inte själva deltog i de revolutionära händelseförloppen, i den hänförelse och passion som det väckte hos dem som befann sig långt ifrån dess centrum i Paris. Det var denna utbredda entusiasm som Kant tog som intäkt för ”människosläktets moraliska tendens”.
Någonting liknande kan sägas om de händelser som brukar associeras med maj 1968.