Debatterna om svensk lärlingsutbildning 1890-1917

SANDRA HELLSTRAND

Innan början av 1800-talet hade de flesta europeiska länder ett skråsystem. Inom de olika hantverksskråna fanns en etablerad yrkesutbildningstradition, som inleddes med lärlingsutbildning, som följdes av gesällåren och till sist mästarprov och därmed rättighet att starta sin egen verkstad och anställa egna lärlingar och gesäller. I mitten av 1800-talet svepte en liberaliseringsvåg fram i de europeiska länderna. Allt fler ansåg att skråna missbrukade sin monopolmakt och hämmade utvecklingen inom hantverket.

Skråna upplöstes och ersattes av var och ens rätt att välja sitt yrke och anställa andra, det som brukar kallas näringsfrihet. I och med liberaliseringarna försvann ofta lagstiftningen som reglerade och stöttade lärlingsutbildningen. I de flesta länder uppstod snart protester, framför allt från hantverksföretagarna. De menade att lärlingsutbildningen ofta urartade och omvandlades till rent barnarbete, samtidigt som många lärlingar lämnade sina utbildningsplatser i förtid och började arbeta som yrkesskickliga arbetare, utan att ha slutfört sin utbildning.

Gensvaret på protesterna såg väldigt olika ut. Flera länder återreglerade under slutet av 1800-talet lärlingsutbildningen i nystiftade lärlingslagar, t.ex. Tyskland, Danmark och Norge, i andra länder stiftades inga lärlingslagar och utbildningen fortsatte att huvudsakligen vara en enskild överenskommelse mellan arbetsgivare och lärling (eller lärlingens målsman), t.ex. Storbritannien. I ytterligare några länder, t.ex. Frankrike, växte ett statligt yrkesskolsystem fram relativt tidigt. Sverige instiftade heller aldrig någon lärlingslag, samtidigt har utvecklingen här flera unika aspekter och befann sig runt sekelskiftet i ett mångfasetterat läge, där det fanns flera motstridiga idéer om hur lärlingsutbildningen kunde förändras för att uppnå en förbättring.

Även i Sverige protesterade hantverksarbetsgivarna mot att lärlingsutbildningen avreglerats och de försökte skapa stöd för en ny lärlingslag. År 1895 fattades ett riksdagsbeslut om att starta en statlig utredning av lärlingslagstiftning. Därefter utreddes lärlingslagar av statliga kommittéer upprepade gånger runt sekelskiftet 1900 (och även senare). Utredningar publicerades 1900, 1909, 1911 och 1913, men inget av förslagen presenterades i riksdagen och det blev ingen lärlingslag. Då hade lagförslagen gått från att gälla enbart hantverket (1900 och 1909 års betänkanden) till att täcka även tillverkningsindustrin (1911 och 1913 års betänkanden), men ändå inte lyckats samla något starkt stöd.

Däremot infördes begränsade statsbidrag till ett mindre antal arbetsgivare som lärde upp lärlingar 1917 och reglering av lärlingsutbildning via kollektivavtal växte också fram under samma tid. I de flesta kollektivavtal som innehöll regler om lärlingsutbildning rörde det sig bara om lärlingslönerna eller andra mer begränsade bestämmelser. Det var bara i ett tiotal yrken med ursprung i hantverket som lärlingsutbildningen reglerades systematiskt, genom t.ex. regler kring utbildningen innehåll.

Lärlingsutbildningen runt sekelskiftet 1900

Tidigare forskning har ofta fokuserat på yrkesskolornas framväxt snarare än lärlingsutbildningens utveckling och haft en övervikt mot senare tidsperioder kanske på grund av att yrkesskolor blev det mest framträdande draget i det svenska yrkesutbildningssystemet från 1950-talet och framåt.

De studier som inkluderar lärlingsutbildningen har ofta även studerat yrkesskolorna och/eller varit utsträckta över långa tidsperioder. Det har därför funnit en forskningslucka kring det dåtida samhällets förståelse av lärlingsutbildning runt sekelskiftet 1900. Att fylla i den luckan kan hjälpa oss att förstå varför yrkesutbildningssystemet utvecklades som det gjorde i Sverige och, mer allmänt, vilka utmaningar lärlingsutbildningar ofta står inför. I artikeln Attempting Institutional Change: Swedish Apprenticeship, 1890–1917 har jag studerat debatterna omkring lärlingsutbildningen mellan 1890-1917 och undersökt de centrala aktörernas syn på institutionerna omkring lärlingssystemet och deras försök att förändra lärlingsutbildningen i Sverige.

Källorna i studien har varit dels riksdagsprotokoll kopplade till ett riksdagsbeslutet 1895 om att utreda behovet av en lärlingslag och efterföljande statliga utredningar (inklusive remissomgångar) som publicerades 1900, 1909, 1910, 1911 och 1913 samt underlaget till riksdagsbeslutet 1917 om instiftandet av begränsat statsbidrag till ett mindre antal hantverksarbetsgivare som utbildade lärlingar. Dels tidskriftsartiklar, protokoll och broschyrer kopplade till Sveriges hantverksorganisation, en sammanslutning av arbetsgivare inom hantverket och den mindre industrin, som var den huvudsakliga förespråkaren för lärlingslagstiftning vid den här tiden.

De centrala aktörerna i den politiska utvecklingen kring lärlingsutbildningen var staten (både politiker och myndigheter) samt fackföreningar och arbetsgivarorganisationer inom både hantverk och industri. En av de största förändringarna på svensk arbetsmarknad överhuvudtaget runt sekelskiftet 1900 var framväxten av kollektivavtal som ett sätt att reglera löner och arbetsvillkor. Fackföreningar i olika yrken och även den nationella organisationen LO, började bildas mot slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet tog även arbetsgivarnas organisering fart. Undersökningar av kollektivavtalen under ett par år innan 1910 visade att lärlingsutbildningen reglerades systematiskt i ett tiotal yrken med ursprung i hantverkssektorn med hjälp av kollektivavtal.

Mindre omfattande regler fanns i ett mycket större antal yrken, men där reglerades oftast bara om enstaka detaljer, som t.ex. lärlingslöner, och sällan själva innehållet i utbildning. Om styrningen via kollektivavtal av lärlingsutbildningen därefter ökade och i vilken takt det skedde är svårare att veta. Däremot går det att konstatera att kollektivavtal, ganska snart efter sin framväxt kom att täcka även lärlingsutbildning, i vissa yrken.

När arbetet med lärlingslagsförslagen periodvis avstannade hänvisade debattörer ibland till kollektivavtal som ett bättre eller åtminstone mer genomförbart alternativ, men det var få aktörer i den här studien som vid den här tiden ansåg att kollektivavtalens begränsade reglering var tillräcklig.

En annan parallell utveckling under perioden var framväxten av yrkesutbildning i skolor, framför allt de lägre tekniska afton- och söndagsskolorna.

Skolorna erbjöd mestadels teoretisk undervisning och var tänkta att kombineras med en anställning, därför skedde undervisningen på kvällar och söndagar. Frågan om lärlingsutbildningen i verkstäderna och fabrikerna borde ersättas av heltidundervisning i yrkesskolor för både praktiska och teoretiska ämnen var ibland uppe till diskussion, men det ansågs vara både en dyr och oftast även en mindre bra lösning, i de källor som ingått i studien. Däremot förespråkade många aktörer att den lägre tekniska undervisningen borde byggas ut och få ökade anslag. Anslagen till den lägre tekniska undervisningen ökade också successivt under tidsperioden och år 1918 skapades ett nytt system av yrkesskolor, som dock fortfarande var tänkta att utgöra ett komplement till lärlingsutbildning.

Här följer en redogörelse för debatten om att förändra och förbättra lärlingsutbildningen. Det är dock viktigt att poängtera att inte alla ansåg att lärlingsutbildningen kunde eller borde förbättras. När förslaget att utreda en lärlingslag debatterades i riksdagens andra kammare 1895 så fanns det en relativt stor grupp av riksdagsledamöter som argumenterade emot lärlingslagstiftning utifrån ett liberalt perspektiv. De menade att det fria avtalet (mellan arbetsgivare och lärling, eller lärlings målsman) var det bästa sättet att organisera en lärlingsutbildning och var därmed nöjda med status quo. Det var också med väldigt liten marginal som beslutet att utreda lärlingslagstiftning gick igenom. Bland arbetsgivarorganisationer och fackföreningar märktes däremot den här ståndpunkten inte av i samma utsträckning.

Olika sorters lärlingslagar

I tidigare forskning har resultaten och slutsatserna när det gäller lärlingslagstiftning varit att hantverksföretagarna var de enda förespråkarna, att industriarbetsgivarna främst i form av SAF, var emot all form av lagstiftning på området och att fackföreningarna också var motståndare. Läget visade sig vara mer komplicerat. Alla aktörer uttalade sig vid ett eller annat tillfälle under perioden positivt om lärlingslagstiftning, även de som i tidigare forskning setts som motståndare. SAF uttryckte sig t.ex. positivt om lagstiftning i ett gemensamt yttrande med andra arbetsgivarorganisationer och även fackföreningarna var av och till positiva till lagstiftning som ett sätt att reglera lärlingsutbildning. I remissrundorna verkar det generellt ha funnits en övervikt av uttalanden som såg ett behov av en lärlingslag, även om det också fanns röster som uttalar sig helt emot lagstiftning på området. Det som förhindrade enighet gällande de olika lagförslagen var istället att de olika aktörerna eftersträvade väldigt olika sorters lärlingslagar. Det var i stor utsträckning själva innehållet i lagen som skapade konflikter. Samtidigt verkar den svenska staten ha varit ovillig att instifta lärlingslag när det inte fanns någon samsyn bland olika fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, till skillnad från i Tyskland där staten och hantverksarbetsgivarna skapade en allians för att genomföra reglering av lärlingsutbildning.

När det gäller de olika idéerna om innehållet i en lärlingslag så förespråkade hantverksarbetsgivarna i Sveriges hantverksorganisation ganska genomgående under perioden en lärlingslag med stark reglering av utbildningen och yrkesskickligheten (hos både arbetsgivare och lärling) och gärna med både obligatorisk lärlingsutbildning för unga arbetare och obligatoriska prov i slutet av utbildningen. Arbetsgivarna inom den mekaniska verkstadsindustrin i Verkstadsföreningen, ville tvärt emot Sveriges hantverksorganisation inte ha något större inslag av obligatorium när det gällde att utbilda unga arbetare eller lärlingarnas läroprov. I ett samlat yttrande 1913 från ett par olika arbetsgivarföreningar, där bland annat storindustrin i form av Svenska arbetsgivarföreningen och arbetsgivare inom byggindustri och hantverk i form av Centrala arbetsgivareförbundet ingick, uttrycktes en positiv inställning till lärlingslagstiftning och de uttalade sig inte negativt om inslagen av obligatorium på samma sätt som Verkstadsföreningen.

Däremot var alla arbetsgivare eniga om att förslagen innehöll alltför betungande ekonomiska förpliktelse för arbetsgivare om lärlingen blev sjuk och de ville oftast inte att lärlingar skulle ha rätt att vara medlemmar i fackföreningar. Stötestenen för fackföreningar verkar å andra sidan ha varit främst att de inte var villiga att stödja någon lärlingslag som omfattade industrin, medan de var mer positivt inställda till lärlingslagstiftning inom hantverkssektorn (särskilt om lagen på olika sätt skyddade lärlingarna mot att utnyttjas som billig arbetskraft). När lärlingslagförslagen utvidgades till att täcka industrin blev fackföreningarna därmed starka motståndare.

En mindre reform genomfördes på lärlingsutbildningsområdet år 1917, efter påtryckningar från Sveriges hantverksorganisation. Då infördes ett begränsat statsbidrag till ett mindre antal (inledningsvis 50 arbetsgivare) hantverksarbetsgivare som utbildade lärlingar, för att understödja lärlingsutbildningen. Samtidigt infördes statligt stöd till hantverksföreningarna för belöningarna i samband med de frivilliga läroproven och även statliga premier till särskilt skickliga lärlingar. Sveriges hantverksförening fick i uppdrag att ha hand om delar av arbetet med bidraget till arbetsgivare som utbildade lärlingar och premierna till de särskilt skickliga färdigutbildade lärlingarna. Den reformen var inte omdebatterad på samma sätt som lärlingslagen och verkar inte ha orsakat motstånd eller negativa reaktioner i samma utsträckning.

Sammanfattningsvis så fanns det under perioden 1890-1917 en ganska utbredd uppfattning om att det fanns problem med lärlingsutbildningen, även om det också fanns aktörer, framför allt politiker, som menade att status quo, med fria arbetsavtal mellan lärling och arbetsgivare, var bra nog. I debatten föreslogs flera olika sätt att förbättra lärlingsutbildningen. Vissa, som lärlingslagstiftning, genomfördes aldrig, trots att i stort sett alla aktörer vid ett eller annat tillfälle uttalat sig positivt om införandet av en lärlingslag. Andra, som frivillig standardisering och kollektivavtal bidrog till att i viss mån stödja och reglera lärlingsutbildningen.

Trots oviljan att instifta en lärlingslag, när arbetsgivarorganisation och fackföreningar var oeniga om innehållet så uppvisade staten ett visst intresse för lärlingsutbildningen. Det visade sig bland annat i tillsättandet av upprepade utredningar av lärlingslagstiftning och 1917 år beslut att instifta olika anslag som syftade till att stödja arbetsgivare som utbildade lärlingar och samtidigt, via premier och andra belöningar, sporra lärlingarna att satsa på sin yrkesskicklighet. Samtidigt växte den lägre tekniska undervisningen, men den sågs av de flesta som ett komplement till lärlingsutbildning och inte som en ersättning för utbildningen i verkstäderna och fabrikerna.


Sandra Hellstrand är doktorand vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer på Stockholms universitet. Hennes forskningsintressen är yrkesutbildningshistoria, institutionell teori och begreppshistoria. Hellstrands avhandling handlar om lärlingsutbildningen i Sverige runt sekelskiftet 1900, utifrån institutionellt, ekonomiskt och begreppshistoriskt perspektiv. Hellstrand har en magisterexamen i Ekonomisk historia från Uppsala universitet.


LITTERATUR

Hellstrand, Sandra (2016). Attempting institutional change: Swedish apprenticeship 1890-1917. Nordic journal of educational history, vol. 3, nr. 2 (2016), s. 31–53.

Håkansson, Peter och Nilsson, Anders, red. (2013). Yrkesutbildningens formering i Sverige 1940–1975. Lund: Nordic Academic Press.

Lundahl, Lisbeth (1997). Efter svensk modell: LO, SAF och utbildningspolitiken 1944–90 Umeå: Boréa.

Nilsson, Anders (2008). Yrkesutbildningen i Sverige 1850–1910. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Olofsson, Jonas (2005). Svensk yrkesutbildning: Vägval i internationell belysning Stockholm: SNS förlag.

Olofsson, Jonas and Wadensjö, Eskil (2006). Lärlingsutbildning: Ett återkommande bekymmer eller en oprövad möjlighet? Stockholm: Finansdepartementet, Regeringskansliet.

Pettersson, Lars (2006) Är Danmark bättre än Sverige? Om dansk och svensk yrkesutbildning sedan industrialiseringen. Malmö: Øi förlag.

Söderberg, Tom (1965). Hantverkarna i genombrottsskedet 1870–1920. Stockholm: Vasatryckeriet.

Thelen, Kathleen (2004). How Institutions Evolve: The Political Economy of Skills in Germany, Britain, the United States, and Japan. Cambridge: Cambridge University Press.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *