Flickskolan och disciplinen – ”lusten att tävla i djärvhet med pojkar…”

GERMUND LARSSON

I många av de skolminnen som finns nedtecknade skrivs det om den busige, uppstudsige skolpojken, som begår något som inte så sällan kallas för ”pojkstreck”. Mindre finns skrivet om den busiga eller uppstudsiga skolflickan, vilket kan leda till slutsatsen att flickor var mer beskedliga. Det finns dock skäl att betvivla att det är hela sanningen utan att bilden av den busiga skolpojken och den beskedliga flickan kan ses utifrån en genusstyrd skolkontext. Den här artikeln tittar lite närmare på hur man inom den kommunala flickskolan resonerade och handlade i ett fall där den som stod för förseelsen var en skolflicka.

 

Vid 1900‑talets början präglades den svenska skolan av parallellskolsystemet som delade upp eleverna utifrån klass och kön. De allmänna läroverken var ämnade för pojkar och ledde till real- och studentexamen som öppnade dörrarna till statliga arbeten och universitetsstudier. Flickornas lott var annorlunda, förutom folkskolans utbildning var de hänvisade (om de hade de ekonomiska förutsättningarna) till olika former av flickskolor med mer oklar karriärväg. I takt med att samhället demokratiserades ställdes även krav på att läroverken skulle förändras och genom 1927 års skolreform bestämdes att även flickor skulle få tillträde till de statliga läroverken.

Flickskoleflickan på väg
Flickskoleflickan på väg

Reformen ledde inte till någon drastisk tillströmning av flickor till läroverken. En av orsakerna var att man i samband med reformen bestämde att de befintliga flickskolorna skulle kunna omvandlas till kommunala flickskolor. Den kommunala flickskolan som alternativ vann stor popularitet och levde vidare vid sidan av de statliga läroverken, och fjorton år efter att flickorna vunnit tillträde till läroverken gick fortfarande 12 240 elever i de kommunala flickskolorna, att jämföra med de 19 110 som gick vid läroverken. Inte förrän år 1956 började flickskolorna att avvecklas och den sista försvann inte förrän i början på 1970‑talet, då grundskolan och gymnasiet redan var införda.

Flickornas tillträde till läroverken kan utifrån ett jämställdhetsperspektiv ses som ett framsteg, men flickskolornas kommunalisering gjorde att uppdelningen mellan flickor och pojkars utbildning bestod. En av orsakerna kan tillskrivas flickornas roll i samhällordningen där flickors utbildning inte främst var till för att göra någon yrkeskarriär. Det uttrycktes explicit i kapitlet om ordning och tukt i stadgan för den kommunala flickskolan: ”Skolan bör såväl genom sitt undervisande som ock genom sitt uppfostrande arbete söka göra lärjungarna förtrogna med hemmets och hemlivets betydelse samt med kvinnans ställning och uppgift inom hemmet och samhället och i samband därmed väcka deras ansvarskänsla inför de förpliktelser, som därur härflyta” (SFS 1928:426).

Disciplinära regelsystem

Men även om reglerna för ordning och tukt utgick från att flickor skulle fostras till ett liv i hemmet så var synen på det disciplinära regelsystemet på de avgörande punkterna desamma för de kommunala flickskolorna och läroverken. Straffgången gick från att läraren tillrättavisade med varningar eller förmaningar, till nedsatt betyg i uppförande, till förvisning (all form av kroppslig bestraffning eller kränkande behandling var förbjuden). Relegering/förvisning var det hårdaste straffet och kunde utdömas i högst fyra terminer (beslutet måste fastställas av Skolöverstyrelsen). Efter att förvisningstiden hade gått ut kunde eleven få ansöka om återinträde vilket kunde beviljas om någon vuxen med gott anseende kunde intyga att eleven under förvisningstiden hade uppvisat ett gott uppförande.

Stadgan för de kommunala flickskolorna visar att det fanns en självklar tänkt genusordning som skulle upprätthållas genom disciplineringen, men stadgan i sig själv säger inget om disciplineringens praxis. Så på vilka grunder förvisade man flickor när de uppfört sig regelvidrigt? För att svara på den frågan måste vi se hur man resonerade i ett konkret fall.

Följande fall kommer från den kommunala flickskolan i Halmstad och ger en god bild av hur man resonerade och såg på flickors disciplinering och dess praxis. Den sjunde april 1933 samlades kollegiet till möte i ett för skolan sällsynt disciplinärt fall gällande fyra flickor vid skolan. Det hade uppdagats att flickorna under höstterminen 1932 gjort sig skyldiga till snatterier i olika butiker. Deras modus operandi var att en av flickorna uppehöll expediten med något obetydligt inköp medan den andre genomförde stölderna. Stöldgodset uppgick aldrig till något större värde och bestod av sötsaker, frukt, leksaker och mindre prydnadsföremål som de ofta gav bort till främmande barn på gatan. Skolans undersökning visade att de var de två trettonåriga flickor, Majken och Daisy, som stulit flest gånger och ansågs vara de som ledde stölderna. Under förhören angav flickorna att de begått brotten för att det var spännande, att de hämtat inspiration från äventyrsböcker och även att de drevs av ”…lusten att i djärvhet tävla med pojkar som de hörde skryta med oupptäckta snatterier…”.

Efter att det sista förhöret hade genomförts i klassföreståndarinnans fru Mogrens hem hade Majken och Daisy av rädsla för skolans och hemmets straff beslutat sig för att rymma, och dagen därpå gick de till fots mot Ängelholm. På kvällen kom de fram till en lantgård och bad om att få nattlogi. Ägaren nekade dem dock sovplats och sade till dem att ringa hem. I stället för att kontakta föräldrarna ringde de till klassföreståndarinnan som såg till att de båda blev hemkörda till sina föräldrar. I samband med kollegiets sammanträde kom det även fram att Majken och Daisy förutom snatterierna betett sig störande på staden och bland annat rivit sönder telefonkataloger i telefonkiosker.

Flickornas bristande moral

Vid kollegiets sammanträde kom diskussionen att kretsa runt flickornas bristande moral men även deras medicinska status. Det som kollegiet ansåg var försvårande var att flickorna inte visade någon ånger utan tvärtom var stolta över att de vågat begå brotten. För att förklara deras beteende och visa på förmildrande omständigheter inkom föräldrarna med skrivelser, där man förklarade det inträffade utifrån medicinska och sociala omständigheter. Skrivelsen rörande Majken utgick från hennes medicinska förutsättningar och tillstånd. Genom ett intyg från dr Hilma Berndt-Larsson i Göteborg intygades att Majken under hela sitt liv varit liten och klen och tre gånger behandlats för danssjuka, och att hennes fantasi var sjukligt uppjagad och att vilje- och känslolivet var obalanserat. Orsaken till de brottsliga handlingarna berodde enligt Berndt-Larsson på psykisk sjukdom, med det fanns god förhoppning att den gick att bota. Skrivelsens från Daisys mor och hennes styvfar stödde sig främst på sociala omständigheter men även på medicinskt tillstånd. Redan vid tre års ålder hade Daisy förlorat sin far och lämnats utan tillsyn då modern hade förvärvsarbetat, vilket gjort att hon redan vid de första skolåren blivit indragen i en krets av vanartiga kamrater och begått allvarliga förseelser. Men efter att modern hade gift om sig hade familjeförhållandena stabiliserats. Dessutom hade Daisy vid tre tillfällen fått behandling för sjuklig nervositet av läkare.

När kollegiet slutligen skulle rösta om vilket straff som de båda flickorna skulle få ställdes det upp tre förslag som alla utgick från relegering/förvisning. Det första förslaget var det strängaste och föreslog att flickorna skulle förvisas i tre terminer och motiverades utifrån att skolans övriga elever måste skyddas från deras undermåliga moraliska inflytande. Skolan kunde ju inte riskera att föräldrar skulle flytta sina barn till andra skolor. Det andra förslaget var att de båda skulle anses som lika ansvariga och förvisas i två terminer. I ett tredje förslag, som fördes av rektor Hernqvist och klassföreståndarinnan, föreslogs förvisning för innevarande termin. Rektor menade att Daisys handlingar varit mest förkastliga och att Majkens fysiska svaghet hade begränsat hemmets möjlighet till strängare uppfostran, men att en längre förvisning inte var lämplig med tanke på deras unga ålder och en kortare förvisning skulle utöva den minsta skadan på omgivningen.

Innan kollegiet gick till omröstning tog man ställning till om man skulle kontakta barnavårdsnämnden i fallet, något som man enligt flickskolestadgan (samma sak gällde för läroverken), skulle överväga i samband med förvisningar. Rektor ansåg att en kontakt borde tas då barnavårdsnämnden på senare tid hade handlagt en del liknande fall. Mot rektorns förslag ställde sig en lärarinna som ansåg att en sådan anmälan kunde ses som alltför sårande mot föräldrarna. Resultatet av kollegiets röster blev en för tre terminers förvisning, fyra för två terminer och elva för en termins förvisning; med andra ord förvisades Majken och Daisy för återstoden av terminen. Dessutom enades man att någon kontakt med barnavårdsnämnden inte skulle göras.

Fallet med Majken och Daisy utgör ett sällsynt exempel på hur man resonerade i samband med disciplineringen av brottsliga eller vanartiga flickor i den kommunala flickskolan. Det är det enda dokumenterade fallet av förvisning som fastställdes av Skolöverstyrelsen från Halmstads kommunala flickskola. Om man ser till straffprocessen skiljde sig inte kollegiet på Halmstads kommunala flickskola från hur man inom de statliga läroverken disciplinerade pojkar. På liknade sätt åberopades inom läroverken medicinska tillkortakommanden som fysisk klenhet, olika former av psykisk störning eller sociala omständigheter som förmildrande omständigheter. Och man lade stor vikt vid att avgöra om den elev som begått ett brott kunde utöva ett skadligt inflytande på andra elever. Men att den disciplinära strukturen mellan flickskolan och läroverken liknade varandra betyder inte att man såg på den brottsliga skolflickan på samma sätt som på den brottslige skolpojken. En indikator på det är det var extremt sällsynt att man vid de kommunala flickskolorna förvisade sina elever.

Hårt straff

Vid den kommunala flickskolan i Halmstad måste det ha förkommit ett antal gånger att flickor blev ertappade för snatterier men bara vid ett tillfälle dömdes någon till förvisning, så varför fick Majken och Daisy ett så hårt straff, varför blev de förvisade? Det finns inte några uppgifter om att flickorna skulle ha varit särskilt olydiga eller vanartiga, tvärtom, under alla tre terminerna som de gått vid flickskolan hade båda två haft A i uppförande. Det verkar således som att det fanns andra orsaker till förvisningarna. Möjligen kan de berott på att kollegiet prövade ärendena utifrån de relativt nya disciplinreglerna, vilket gjorde att man straffade extra hårt. Men även om det kan ha spelat roll så är det möjligt att flickornas bevekelsegrund för brotten spelade en större roll, där deras egen berättelse om att våga, tävla och jämställa sig med pojkarna utgjorde ett allvarligt brott mot den sociala ordningen. Utifrån en sådan tolkning var det inte brottet som avgjorde straffet utan förvisningsstraffet användes för att bekämpa och förhindra att attityder som inte stämde överens med genusordningen vid flickskolan spreds vidare. Denna tolkning stämmer också överens med hur föräldrarna försvarade sina döttrar, där psykisk sjukdom och sociala omständigheter var mer accepterade förklaringar än att flickorna medvetet skulle sätta sig upp mot och bryta mot den rådande ordningen.

Fallet med förvisningen av Majken och Daisy är ett exempel på att man inte bara skilde på flickor och pojkar genom olika skolformer utan att man även förväntade sig att de skulle uppfylla vissa bestämda könsroller. Flickor fick inte överträda gränsen och tävla mot pojkar – göra det pojkaktiga – i synnerhet inte när det kom till snatterier.


Jpeg.GermundLarsson

Germund Larsson är doktorand i utbildningssociologi vid institutionen för Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet.

 

 

 

 


 

LITTERATUR

Hedin, Edit Göteborgs flickskolor: En historisk återblick, Årsböcker i svensk undervisningshistoria 117 (Stockholm 1967)

Herrström, Gunnar ”Frågor rörande högre skolutbildning för flickor vid 1928 års riksdag” i Två studier i den svenska flickskolans historia, Årsböcker i svensk undervisningshistoria 128 (Stockholm 1972)

Kyle, Gunhild ”Svensk flickskola under 1800-talet” i Två studier i den svenska flickskolans historia Årsböcker i svensk undervisningshistoria 128 (Stockholm 1972).

HISTORISK STATISTIK FÖR SVERIGE Statistiska översiktstabeller utöver i del I och II publicerade t.o.m. 1950 (Stockholm 1960)

Kungl. Maj:ts stadga för kommunala flickskolor (SFS 1928:426)

ARKIV

Skolöverstyrelsen, läroverksavdelningen SE/RA/420262/03, Serie: Handlingar till huvuddiariet, EIIa

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *