LOVISA SUMPTER

I FN:s konvention Elimination of Discrimination Against Women kan vi läsa om principen om lika rättigheter mellan män och kvinnor, en rättighet Sverige som stat har accepterat och aktivt bör implementera. Men fortfarande är det inom och mellan yrkesgrupper fortfarande stora skillnader. Sverige som är ett land vida känt för vara i framkant med jämställdhet uppvisar förhållandevis stor segregation på arbetsmarknaden. Förutom att kvinnor fortfarande får lägre lön för samma arbete ser vi att vissa områden har större segregation än andra. Ett exempel på ett sådant område är matematik och då på universiteten och de mer seniora anställningsformerna ex professorstjänst.

Matematik är inte alltid dominerat av män: vi har en uppdelning 50/50 av killar/tjejer på det mest matematik-intensiva gymnasieprogrammet (Naturvetarprogrammet) och det genomsnittliga betyget skiljer sig inte åt. Men, på universitet har andelen kvinnor reducerats till en tredjedel på kurser på grundläggande nivå och det inklusive ingenjörskurser och kurser för blivande lärare. Om vi sedan förflyttar oss upp i karriären ser vi att kvinnorna ’försvinner’: antalet kvinnliga lektorer i matematik är 21% och professorer bara 7% (siffrorna gäller för 2007). Detta kan jämföras med de genomsnittliga siffrorna (också för 2007) vilket är lektorer 39 % och professorer 18 %. På grundnivå gällande samtliga universitetsämnen är sex av tio kvinnliga studenter. Forskning visar att kvinnor är mindre benägna att börja med matematik på universitetsnivå och mer benägna att lämna.

Inte nog att antalet kvinnliga professorer är få, utan det är även en skillnad i vilka matematiska områden dessa professorer arbetar i. Inom områden som till exempel tillämpad matematik och matematisk statistik arbetar fler kvinnor, medan områden som s.k. ren matematik är näst intill helt mansdominerade. Så även om jämställdhet är en del av den svenska självbilden är den inte synlig överhuvudtaget på svenska matematikinstitutioner. Detta blir än mer påtagligt när man studerar de uppfattningar som återges av kvinnliga doktorander. I mina egna studier berättade kvinnliga matematiker som lämnat akademin att det på institutionerna pratades om att ”det är ingen idé att utbilda kvinnor för de ska ändå hamna vid spisen” samt att om någon gör bra ifrån sig handlar det bara om ett resultat av en utifrån påtvingad jämställdhetsplan. Seminarier och möten läggs på tider där kvinnor inte kan delta med anledning av till exempel hämtning av barn från förskola – liknande en bastuklubbsprincip.

Kvinnor rapporterade att de som studenter och doktorander blivit överkörda av både manliga studenter och manliga föreläsare gång på gång i undervisningen. Själv fick jag som ensam kvinnlig doktorand på en matematikinstitution höra av en manlig doktorandkollega att den enda anledningen att jag var bra på matematik var för att jag hade små bröst, vilket i sin tur tydligen var ett resultat att jag blev duschad av manliga könshormoner när jag låg i min mammas mage.

Hur kommer det sig att matematikinstitutioner beter sig som en opåverkad koloss som är kvar i 1950-talets kvinnosyn när andra universitetsämnen som biologi och juridik genomgått stora förändringar? Matematik är det näst största ämnet i Sverige vid högskolan om man räknar antal registrerade studenter ett visst läsår. Bara företagsekonomi är större. Med så många studenter och så stor ekonomi kan de väl knappast inte ha undgått vad som har skett i resten av universitetsvärlden?

Historiska förklaringar

En del av förklaringen hittar vi i historien. Ser man på vad litteraturen berättar om matematik och matematiker med ett historiskt perspektiv hittar vi män, män och åter män. Detta oavsett om vi studerar allmän historia, matematikens historia eller läromedel i matematik – inklusive de som vi återfinner på gymnasiet. Vi får gå till speciallitteratur för att hitta de kvinnliga matematikerna. Enligt Athenaeus, en grekisk författare (omkring 200 e.v.t) finns flera kvinnliga matematiker av ypperlig klass, men som vanligt när det gäller kvinnliga framstående forskare saknas information om deras arbeten. Den första med dokumenterat arbete är Hypatia (född omkring 370 e.v.t). Sokrates tillhör dem som bidrog till denna dokumentation. Ett av de områden som Hypatia bidrog till var diofantisk algebra. Hon var också en mycket omtyckt föreläsare och det gick inte att gå miste om hennes passion för ämnet matematik: hon ansågs glöda av briljans när hon undervisade sina studenter.

Men därefter är det ont om kvinnliga matematiker som har någon form av akademisk position. Kvinnor intresserade av matematik får verka hemma, i skymundan. Ett exempel på en sådan ’hobby’-matematiker är skotska Mary Fairfax Somerville (1780-1872) som vann silvermedalj för sin lösning till ett problem om diofantiska ekvationer. Det är inte så att kvinnor helt är osynliga, det är mer att matematik och kvinnor inte anses gå ihop. Några enstaka röster höjs för kvinnors rätt att förkovra sig i matematiska problem: Ozanam skrev i introduktionen till boken Récréations Mathématiques att rekreationsmatematik, det vill säga lösa matematiska problem för nöjes skull, är för alla oavsett om du är ung, gammal, rik, fattig, man eller kvinna. Detta formulerades 100 år före den franska revolutionen vilket i sig är anmärkningsvärt, men det gav inget efterskalv i den akademiska världen.

För att förstå synen på matematik och vem som får rätt att utöva matematik behöver vi ha ett mer övergripande perspektiv. Matematikern Paul Ernest publicerade en historisk analys i sin bok The Philosophy of Mathematics Education som belyser vilka olika traditioner som har genomsyrat under tidens gång. Denna analys summerades och utvecklades senare av forskaren Valerie Walkerdine. En av förklaringsmodellerna är att matematik oftast ses som en objektivt sann kunskap och enligt historien är kvinnor alldeles för emotionella för att kunna hantera objektivitet. Denna syn har sin grund i Aristoteles tankar om kvinnan som en icke-rationell varelse och mannens totala fullkomlighet. Det är de biologiska skillnaderna som gör att män är bättre än kvinnor. Eftersom den objektiva kunskapen är den grund som den industriella världen bygger på är det för riskabelt att tillåta kvinnor få access till den. En mer pragmatisk syn, med grund i teologiska värden, framhåller att för samhällets bästa är det bättre att de mest lämpade, män, utövar matematik. Matematik ses fortfarande som den absoluta sanningen. Med dessa två synsätt dominerande i det begynnande industriella samhället fanns det ingen plats för kvinnor i matematikens värld.

Historien skulle här ha kunnat ta en annan väg för Sverige. Den första kvinnliga professorn i matematik blev just det på ett svenskt universitet. Sonja Kovalevsky flyttade 1883 till Stockholm för att undervisa i matematik. Hon hade tidigare studerat i Berlin för Weierstrass, skrivit flera viktiga bidrag till området partiella differentialekvationer, men fick flytta till Ryssland då universitetsvärlden var stängd för henne. Det var i Sankt Petersburg som hon träffade Gösta Mittag-Leffler, professor i matematik i det då nya Stockholms universitet. En av de första handlingarna som Mittag-Leffler gjorde, kanske för att visa sin maktställning, var att skriva in Fru Kovalevsky som privatdocent. Mittag-Leffler var inte bara imponerad av hennes arbete utan också intresserad att skapa en förändring av kvinnosynen som existerade inom akademin. Det nya universitet skulle lyckas med det som universitet i Berlin och gamla jättar som Cambridge hade misslyckats med: att anställa en kvinnlig matematiker. Det finns ingen tydlig evidens, men vi skulle kunna misstänka att Mittag-Leffler ansåg att förmågan för matematik är ärvd men att kvinnor som också har fått förmågan ska uppmuntras. Detta skulle i så fall vara en progressiv syn på kvinnor och matematik för en 1800-talsman. Genom privatdonationer kunde sedan Kovalevsky få en professur. Hennes höjdpunkt i karriären kom kort därefter: år 1888 tilldelades hon det prestigefyllda priset Prix Bordin av det franska vetenskapsrådet. Mittag-Leffler hade onekligen satsat på rätt person! Det här måste ha varit spiken i kistan för alla kvinnomotståndare inom matematiken.

Hundra år före sin tid

Dock visade det sig den svenska matematikvärlden vara mer konservativ och trögare än andra universitetsämnen och andra matematikinstitutioner världen över. Mittag-Leffler var bara inte 50 år före sin tid, han var över 100 år före sin tid. Det skulle dröja 114 år, fram till 1997, innan vi fick våra första kvinnliga professorer sedan Kovalevsky. Än mer talande är att det inte skedde genom universitetens eller matematikinstitutionernas egen försorg och drivkraft utan det var politiska beslut som låg bakom. Tre s.k. Thamprofessorer tillsattes i matematik och på så sätt bröts ’förtrollningen’. När man studerar nutida forskning på uppfattningar om kvinnor och matematik uttrycks det ofta att tjejer/kvinnor har problem med självförtroendet och därför håller sig i bakgrunden och inte går vidare. Problemet anses ligga hos individen. Att kvinnor inte på egen hand lyckats få en professur utan att det måste till politik beror helt enkelt på kvinnors inkompetens.

Det är få som uppmärksammar att strukturen redan från början är skev trots goda förutsättningar. Tjejer väljer att inte studera matematik på universitet kanske på grund av att matematik inte säljer sig som ett ämne som kvinnor har möjlighet att studera på samma sätt som juridik och biologi har klarat av att göra. Problemet ligger alltså inte hos individen utan hos matematikinstitutionerna. De genusskillnader vi har bottnar i en gammaldags syn och de strukturer som skapas inom institutionernas fyra väggar upprätthåller och förstärker bilden av kvinnan som icke-matematiker. Vi kan se det i obalansen inom ämnet: tillämpad matematik handlar om applikationer och rör sig mer mot subjektivitet, den så kallade rena matematiken anses oftare vara den objektiva sanna kunskapen. Vad innebär det att vara kvinna i en sådan värld? Min egen forskning och internationell forskning visar att kvinnor som lyckats bli professorer får lätt stämpeln på sig att vara ’manliga’. För att släppas in i sfären behöver du alltså vara en man även som kvinna; att klä sig manligt och ha vassa armbågar är två epitet som är återkommande. Vi ser den framgångsrika kvinnan som ett resultat av hårt arbete, exempelvis Hermoine Granger, medan mannen är ett geni, exempelvis Sherlock Holmes. Den här synen anses vara en av huvudanledningarna till den stora skevheten vad det gäller genus och universiteten. Det som anses vara kvinnliga värden är fortfarande icke-önskvärda och går inte ihop med synen på matematik som den sanna objektiva kunskapen.

Svensk matematik dras inte bara med kvinnosyn från 1950-talet utan de har rötter som envisas vara kvar ända bakåt till Aristoteles dagar. Kanske det är dags att ta fram spaden och börja gräva i sin egen trädgård för ju fler som får tillgång till den, desto fler är det som kan se till att den frodas.

Lovisa Sumpter är uppvuxen i Mariestad. Hon tog en examen som gymnasielärare i matematik och samhällskunskap 1998 och arbetade därefter som lärare. Hon disputerade i matematik med inriktning matematikdidaktik 2009 vid Umeå universitet. Lovisa är nu docent och arbetar som lektor och forskare på Stockholms Universitet.

 

 

 

 

 

 

LITTERATUR

Acker, J. (2006). Inequality regimes. Gender, class, and race in organizations. Gender & Society, 20(4), 441-464.

Brandell, G. (2008). Progress and stagnation of gender equity: Contradictory trends within mathematics research and education in Sweden. ZDM, 40 (4), 659–672.

Brandell, G. (2014). Matematikdidaktisk forskning och genus. I Persson, A. & Johansson, R. (Red.) Vetenskapliga perspektiv på lärande, undervisning och utbildning i olika institutionella sammanhang – utbildningsvetenskaplig forskning vid Lunds universitet. (s. 247-268). Media-Tryck, Lunds universitet.

Eduards, Maud (Red) (1983). Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels. Malmö: Gleerups.

Ernest, P. (1991). The Philosophy of Mathematics Education, London: Falmer Press.

Henrion, C. (1997). Women in Mathematics: The addition of Difference. Bloomington: Indiana University Press.

Herzig, A. H. (2004). “Slaughtering this beautiful math”: Graduate women choosing and leaving mathematics. Gender and Education, 16(3), 379–395.

Husu, L. (2005) “Women’s Work-Related and Family-Related Discrimination and Support in Academia”. Advances in Gender Research, 9,161-199.

Husu, L. (2013).”Recognize Hidden Roadblocks”. Nature 7, 495(7439), 38.

Leslie, S. J., Cimpian, A., Meyer, M., & Freeland, E. (2015). Expectations of brilliance underlie gender distributions across academic disciplines. Science, 347 (6219), 262-265.

Lindberg, L., Riis, U. & Silander, C. (2011). Gender equality in Swedish higher education: patterns and shifts. Scandinavian Journal of Educational Research, 55(2), 165-179.

Osen, L.M. (1974). Women in Mathematics. Cambridge, MT: MIT Press

Sumpter, L. (2015). Recreational mathematics – Only for fun?, Journal of Humanistic Mathematics, 5 (1), 121-138.

Sumpter, L. (2014). Four female mathematicians’ collective narrative: Reasons to leave academia, Philosophy of Mathematics Education Journal, 28.

Sumpter, L. (2014). Why Anna left Academia. I Liljedahl, P., Nicol, C., Oesterle, S., & Allan, D. (Red.). Proceedings of the Joint Meeting of PME 38 and PME-NA 36 (Vol. 5, s 217-224). Vancouver, Canada: PME.

Walkerdine, V. (1998). Counting Girls Out. London, UK: Falmer press.

Wedege, T. (2011). Doing gender in mathematics education. In G. Brandell & A. Pettersson (Red.), Matematikundervisning: Vetenskapliga perspektiv (s 92-114). Stockholm: Stockholms universitets förlag.