Lgy 70 och synen på skrivande

MARTIN MALMSTRÖM

Sextiotalet var en reformintensiv period i den svenska skolans historia, inte minst vad gäller de frivilliga skolformerna. Flera utredningar genomfördes, bland annat en avnämarundersökning där näringsliv, förvaltning, universitet och högskolor fick uttala sig om vad gymnasister skulle ha med sig från sin utbildning. Utgångspunkten var att det behövdes fler gymnasieplatser; det moderna samhället ställde höga krav på kunskaper. Avnämargrupperna var överens om att skolans arbetsformer behövde ses över för att öka elevernas självständighet. Sätten att arbeta i skolan skulle anpassas till samhällets behov.

Gymnasiet och fackskolan fick nya läroplaner 1965. Efter det dröjde det inte mer än ett fåtal år innan tiden ansågs mogen att samla det frivilliga skolsystemet – gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan – under ett och samma tak. Den integrerade gymnasieskolan kom att kallas Lgy 70 och började genomföras 1971.

I den här texten diskuterar jag vilken syn på skrivundervisning som framträder i den nya läroplanen, Lgy 70, men också hur den tillsammans med andra faktorer kom att påverka synen på skrivande i den allmänna debatten under sjuttiotalet.

Svenskämnet

För svenskämnets vidkommande innebar den nya läroplanen vissa förändringar. Kursplanen för de tre- och fyraåriga linjerna skiljde sig inte mycket från 1965. Svenskämnet syftade främst till bildning men även träning av färdigheter. Det fördes dock in mer stoff, till exempel filmkunskap och kunskap om informationskällor. Den gamla fackskolans linjer – ekonomisk, social och teknisk – och de yrkesförberedande linjerna hade samma kursplan men de flesta av de senare läste endast ett år svenska. Jämfört med svenskkursen för fackskolan, Lfa 65, var ambitionsnivån lägre. På ett helt annat sätt än i kursplanen för de längre linjerna påtalades vikten av att väcka elevernas intresse. I centrum stod träning av färdigheter som de ansågs behöva i den kommande yrkesutövningen.

Konflikter i kursplanerna

1970 års läroplan präglas, liksom Lgy 65, av progressiva idéer om hur undervisning ska gå till. Den snabba samhällsutvecklingen kräver nya undervisningsformer, menar man i den allmänna delen och pläderar för grupparbete och betingsläsning. Men det finns också en annan stämma som ibland framträder klart och tydligt och ibland i undertexten. Det är en traditionalistisk stämma som ställer sig frågande till dylika nymodigheter.

I kursplanerna för svenska, särskilt den för de längre linjerna, hörs de båda stämmorna tydligt. Den traditionalistiska ser på språket som något ”färdigt” som eleven ska lära sig bemästra. Den progressiva anser att språket ska studeras i funktion. Man skulle kunna säga att kursplanen är dialogisk, vilket man egentligen kanske inte skulle vänta sig i en preskriptiv text såsom en läroplan. Jag har analyserat stämmorna i kursplanerna med hjälp av en metod utformad av språkvetaren Staffan Hellberg. Det sker genom att identifiera markörer som uttrycker dialogicitet, t.ex. adversativer (men, emellertid), negationer (inte, aldrig, knappast), deontiska hjälpverb (måste, ska, bör) och motiveringar till utsagor (eftersom, därför). Det går att urskilja flera olika stämmor, men allt som oftast är det de traditionalistiska och progressiva stämmorna, eller ideologierna, som hörs. I den del som är lite mer allmän är det den progressiva rösten som har övertaget. Den kan ses som förstastämma, medan den traditionalistiska rösten är andrastämma. När det gäller skrivundervisningen är däremot ordningen den motsatta. Då är det i stället den traditionalistiska rösten som får mest utrymme och blir förstastämma. Det verkar som om det finns en gräns för progressivismen. Ett exempel: Basfärdigheten skrivning bör tränas på välbekant vis. Jag har kursiverat dialogicitetsmarkörerna:

[Förstastämma] Vidare skall undervisningen ge eleverna större förmåga
att uttrycka sig språkriktigt, vårdat och naturligt samt med tankereda och klarhet. [Andrastämma] Skrivningen får dock inte i alltför hög grad bli självändamål utan bör i intim kontakt med den muntliga framställningen syfta till det för båda momenten gemensamma målet: den språkliga uttrycksförmågan (min kursiv).

Kursplanen för tvåårssvenskan är inte lika dialogisk. Den progressiva stämman framträder ibland, men i stort får den traditionalistiska stämman stå oemotsagd. Färdighetsträningen ”får inte försummas”, heter det. Elevernas brister, till exempel ”allmän syntaktisk torftighet”, ska så snabbt som möjligt diagnosticeras. Medicinen är träning på grammatiska mönster. Det finns alltså vissa skillnader i synen på skrivundervisning. På de kortare linjerna är det idel färdighetsträning som gäller medan skrivträningen ska vara mer varierad på de längre linjerna, även om färdighetsträning bör ha en framskjuten plats också där.

Synen på skrivande

Redan tidigt på sjuttiotalet började talet om svenskämnets kris höras. De nya momenten bidrog till att ämnet upplevdes som splittrat och på de kortare linjerna fanns disciplinproblem. I flera undersökningar framkom att svenska var ett av de minst uppskattade ämnena. Det var, som en elev uttryckte det, ”skolans djävligaste ämne”. Från flera håll hördes dessutom högljudda missnöjesyttringar om elevernas bristande färdigheter.

Ett exempel är akademidirektören H S Nybergs tal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst 1970. I talet utgjuter han sig över studenters bristande skriftliga förmåga. Han ger flera exempel på felaktigheter som kan återfinnas i studenternas språk och konstaterar att de flesta normalstudenters alster är fyllda av fel som den gamla skolan i regel lyckades arbeta bort. Nyberg lägger en del tid på att analysera de nya kursplanerna för grundskolan, Lgr 69, och gymnasieskolan, Lgy 70 (fast det är nog faktiskt Lgy 65 han talar om). De kan nämligen, tror Nyberg, ses som en av orsakerna till ungdomens försämrade språkbruk. Nyberg hävdar att det finns ”en hemlig motvilja mot formell träning” i läroplanerna.

Högtidstalet är ett talande exempel på polariteten mellan traditionalistisk och progressiv syn på skrivande (och annat innehåll) i svenskämnet. Som företrädare för Akademien är det inte förvånande att Nyberg stödjer den förra hållningen. Akademiens främsta uppgift är att vårda det svenska språket. Men det är påfallande med vilken iver han tar på sig uppgiften att odugligförklara progressiva drag i läroplanerna. Han vänder sig emot ”jämlikhetsraseriet” i den moderna skolan. Talet fick tämligen stor medial uppmärksamhet. Det togs upp i åtskilliga tidningsartiklar och blev snart till sanningen om gymnasisters och studenters skrivande.

Krisretoriken framträder sedan under hela decenniet och underblåses i både tidningsinsändare och forskningsrapporter vars resultat gärna vinklas. Ett exempel är Hans Grundins undersökning av läs- och skrivförmågan som vantolkas så att det i pressen talas om att Sverige utbildar analfabeter. Polariteten mellan progressivismen och traditionalismen består också. När Skolöverstyrelsen i mitten av decenniet ställer sig på progressivismens sida genom den lilla skriften Basfärdigheter i svenska heter det i mediedebatten att SÖ legitimerar svordomar och könsord. ”Tjör med invidell stavning”, raljerar en debattör. Under slutet av decenniet vidgas klyftan mellan de båda lägren ytterligare, inte minst när aktionsgruppen Föreningen för kunskap i skolan bildas.

Med tanke på att den traditionalistiska stämman får mest utrymme i avsnittet om skrivundervisning i Lgy 70 (och Lgy 65) kan det tyckas aningen märkligt att kursplanen får klä skott för gymnasieutbildades påstått bristande språkfärdigheter. Förmodligen är det större samhälleliga skeenden som i högre grad påverkar synen på skrivande. Ungdomskulturens framväxt, sviktande auktoritetstro och språkförändringar kan nog till viss del förklara det uppskruvade tonläget. Krisretoriken kan ses som ett fåfängt försök att tygla tidens gång.


MartinMalmström

Martin Malmström är doktorand i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. Hans forskning handlar om synen på skrivande i mediedebatter från 70-talet och framåt och i läroplaner för gymnasieskolan (Lgy70, Lpf94 och Gy11). Tidigare har Malmström skrivit en licentiatavhandling om skönlitterärt skrivande i skolan.


LITTERATUR
Basfärdigheter i svenska : diskussionsunderlag. (1976). Stockholm: LiberLäromedel.
Grundin, H. U. (1975). Läs- och skrivförmågans utveckling genom skolåren. Stockholm.
Hellberg, S. (2008). Konflikter i grundskolans svenskämnen. Språk och stil, 18, 5-37.
Låg-, mellan- och högstadiesvenska – en samordnad enhet? (1972). Svenskläraren, 17(2).
Malmgren, G. (1999). Svenskämnets identitetskriser–moderniseringar och motstånd. I Thavenius, Jan (red.), Svenskämnets historia. Lund: Studentlitteratur.
Svenska akademiens handlingar. Ifrån år 1886, D. 78, 1970. (1971). Stockholm: Norstedt.
Svenskämnets anseende. (1970). Svenskläraren, 15(4).

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *