MARTIN MALMSTRÖM
Sextiotalet var en reformintensiv period i den svenska skolans historia, inte minst vad gäller de frivilliga skolformerna. Flera utredningar genomfördes, bland annat en avnämarundersökning där näringsliv, förvaltning, universitet och högskolor fick uttala sig om vad gymnasister skulle ha med sig från sin utbildning. Utgångspunkten var att det behövdes fler gymnasieplatser; det moderna samhället ställde höga krav på kunskaper. Avnämargrupperna var överens om att skolans arbetsformer behövde ses över för att öka elevernas självständighet. Sätten att arbeta i skolan skulle anpassas till samhällets behov.
Gymnasiet och fackskolan fick nya läroplaner 1965. Efter det dröjde det inte mer än ett fåtal år innan tiden ansågs mogen att samla det frivilliga skolsystemet – gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan – under ett och samma tak. Den integrerade gymnasieskolan kom att kallas Lgy 70 och började genomföras 1971.
I den här texten diskuterar jag vilken syn på skrivundervisning som framträder i den nya läroplanen, Lgy 70, men också hur den tillsammans med andra faktorer kom att påverka synen på skrivande i den allmänna debatten under sjuttiotalet.