JOHANNA SJÖBERG, JOHANNA SKÖLD

Innan den kommunala dagbarnvården etablerades i Sverige provades en mängd olika institutionaliserade barnpassningsalternativ (Lindgren & Söderlind 2019). Parallellt med verksamheter som barnkrubbor och barnträdgårdar som erbjöd halv- och heldagspassning fanns då en mer okänd variant. Det var barnpensionat, vilka erbjöd en flexibel typ av passning där barnen mot betalning kunde inackorderas i helpension under så lång tid som föräldrarna önskade.

Barnpensionat fanns att tillgå under en period från 1900-talets början till den senare delen av 1970-talet, med en storhetstid från mitten av 1920-talet till slutet av 1950-talet. På barnpensionaten kunde barn i spädbarnsålder upp till 17–18 år inackorderas och passas av professionell personal. De kunde anlitas vid behov under kortare eller längre tid. Formuleringen ”kortare eller längre tid” var vanlig i de annonser varmed barnpensionaten marknadsförde sig och det innebar oftast vecko- och månadslånga vistelser. Det var främst under sommaren som de ansågs vara ett lämpligt barnpassningsalternativ samt när mamma var sjuk, väntade barn, hade flyttningsbestyr, arbetade, måste resa bort, vila upp sig eller åka på semester. Det kortaste erbjudandet innebar passning någon enstaka timme och det längsta hela år.

I den här artikeln beskrivs barnpensionatens korta historia i Sverige. Det görs framförallt utifrån dagstidningsmaterial som insamlats genom sökning på ordet ”barnpensionat” i Kungliga bibliotekets digitala databas Svenska dagstidningar(1). Sökningen genererade ett stort tidningsmaterial publicerat mellan åren 1899 och 2017. Det består av annonser, artiklar, notiser, frågespalter, insändare och kåserier. År 1915 syns den första annonsen och fram till det sena 1970-talet omtalades barnpensionat som något aktuellt. Granskning av när och hur barnpensionat syntes i dagstidningar då det begav sig ger inblick i de sammanhang där ordet användes och ger förståelse för vad barnpensionat var, hur de marknadsfördes och uppfattades. För att skapa ytterligare inblick i barnpensionatens roll och plats i det framväxande välfärdssamhället har även statliga utredningar från 1930- och 40-talen studerats (SOU 1938:20; SOU 1942:45; SOU 1944:34). Materialet har tidigare bearbetats och diskuterats i två vetenskapliga artiklar (Sjöberg & Sköld 2021, Sjöberg 2021).

Fenomenet barnpensionat

Undersökningen av dagstidningsmaterialet visar att det från 1915-talet till slutet av 1970-talet fanns minst 160 olika barnpensionat i Sverige. Av dem utannonserade 122 sin verksamhet och ytterligare 43 fanns nämnda i nyhetsartiklar och i jobbannonser där de sökte personal (2).

Det fanns en spännvidd i vilka verksamheter som benämndes barnpensionat. Den minsta gemensamma nämnaren är att de erbjöd inackordering av barn i helpension. I annonserna marknadsförde de sig ofta som små och hemtrevliga. Som mest angav annonserna att 15 barn kunde bo där samtidigt. Nyhetsmaterialet uppger dock siffror på mellan 20 och 30 barn och vissa barnpensionat sägs rymma över 50. Även hur barnpensionaten var organiserade, vem som drev dem, vilka åldrar de tog emot, när de var öppna och hur stor personalstyrkan var varierande. Över åren ses en förändring i vilken kompetens barnpensionaten efterfrågade i sina jobbannonser, från sjuksköterskeutbildade sköterskor till förskollärare och fritidsledare.

Att barn kunde lämnas under långa tidsperioder och särskilt under sommaren gör att barnpensionaten har viss likhet med barnkoloniverksamhet (Münger 2000), sommarhem (Landahl 2013) och feriebarnsinackordering (Ljungdahl Zackrisson 2012). Men till skillnad från dem var barnpensionaten ofta tillgängliga även andra tider än under skolledigheter. Viss likhet finns också mellan barnpensionat och privat fosterhemsplacering i familj (Sköld, Söderlind & Bergman 2014) men medan fosterhemsplaceringar innebar att enstaka barn placerades i familj så drevs barnpensionaten oftast kommersiellt av ensamstående kvinnliga entreprenörer, med eller utan anställd personal. De erbjöd sällan undervisning och liknade därmed inte internatskolor (Sandgren 2015). Ytterligare en skillnad mot dessa andra mer eller mindre institutionella verksamheter är att barnpensionatvistelser alltid var förenade med kostnader för föräldrarna.

Bild 1. Den äldsta identifierade annonsen för ett barnpensionat, publicerad av Syster Majas Barnpensionat. Dagens Nyheter 1915-04-11, s. 15.

En nyhet för förvaring och miljöombyte

Syster Majas barnpensionat, som öppnade år 1915, var det första barnpensionat att annonsera barnpensionatsverksamhet i en svensk dagstidning (bild 2). Det var också det första att, år 1916, annonsera efter personal. Vad man efterfrågade var en duglig och ordentlig kokerska och ”dito barnhusa”(Dagens Nyheter 1916-05-02, s. 15). Ända fram till och med år 1932, alltså i 17 år, annonserade Syster Majas barnpensionat regelbundet vilket antyder att det var en verksamhet som bar sig över tid.

Bild 2. Utsnitt ur Svenska turistföreningens vägvisare. (1925), s. 105.

Det fanns dock andra barnpensionat före Syster Majas, vilket synliggörs i en tidningsartikel publicerad år 1924. Med titeln ”Där alla barn bli snälla – och fiskleverolja smakar gott” hyllades barnpensionatskonceptet som en välfungerande metod för att med hjälp av miljöombyte och kunnig personal få det mest krångliga och klena barn att bli snäll och frisk. I artikeln beskrevs Krokens konvalescenthem som drevs av Sofiasyster Gerda Lundgren. Det sägs ha öppnat redan år 1909, och då var konceptet en fullkomlig nyhet. Lillgården nära Södertälje sägs ha startat ungefär samtidigt och Fröken Tyra Rinman öppnade pensionat för friska och sjuka barn i alla åldrar i Hindås år 1914. Det förefaller alltså som att de första barnpensionaten startade upp parallellt under åren kring 1910-1915.

Vid tiden publiceringen av artikeln ”Där alla barn bli snälla – och fiskleverolja smakar gott” år 1924 sades att:

Numera växer det upp barnpensionat nästan som svampar ur jorden. Skulle man räkna alla gårdar och villor där barn mottagas till sommarförvaring medan föräldrarna resa utomlands, eller till vinterförvaring medan föräldrarna skiljas så skulle man nog komma upp till en ganska hög siffra (Dagens Nyheter 1924-09-07, s. 21).

Granskningen av annonser bekräftar att tiden mellan 1920 och 1930 var en expansiv fas. Under de åren annonserade 26 nya barnpensionat. Det är en siffra som enbart överträffas under perioden 1950-1959 när 38 nya barnpensionat marknadsförde sin verksamhet.

PERIOD NYA ANNONSERANDE BARNPENSIONAT
1910–1919: 4
1920–1929: 26
1930–1939: 22
1940–1949: 18
1950–1959: 38
1960–1969: 13
1970–1979: 1
Tabell 1. Perioder för när nya barnpensionat började annonsera.

Barnanpassade pensionatsvistelser för friska och klena
De kvinnliga ägarna och tillika föreståndarinnorna för barnpensionaten var ofta sjuksköterskeutbildade och deras sjukvårdskompetens lyftes fram som en viktig kvalitetsaspekt när de annonserade. Att läkare gick i god för ett barnpensionat och att läkarundersökningar skulle göras regelbundet på de inackorderade barnen var också vanligt. Detta trots att barnpensionaten uttryckligen var avsedda för friska eller något klena barn, inte sjuka och särskilt inte tuberkulossjuka.

Bild 3. Utsnitt ur Svenska turistföreningens vägvisare. (1925), s. 127.

Förutom barnpensionatens koppling till vilohem, konvalescenthem och vårdinstitutioner fanns även rötter i hotellverksamhet och vanliga pensionat. På frågan om hur hon kom på idén att starta barnpensionat säger Gerda Lundgren:

Hur jag kom på idén? Å, den låg ju nära till hands. Jag hade i mitt sjukvårdsarbete kommit att rätt ofta vistas på pensionat och sanatorier, och det hade då slagit mig hur olämpliga sådana ställen var för barn. På sätt och vis blevo de ju ofta gruvligt bortskämda av alla välvilliga tanter, men ändå foro de illa i många avseenden och voro många gånger inte gärna sedda gäster. Ofta voro måltiderna olämpliga, både i avseende på tider och matens sammansättning. Jag kunde inte låta bli att tycka riktigt synd om barnen (Dagens Nyheter 1924-09-07, s. 21).

Citatet synliggör att barn tidigare inackorderats på olika typer av privata inrättningar tillsammans med vuxna och att barnpensionaten startades som ett speciellt barnanpassat alternativ.

I den första annonsen betonade Syster Majas barnpensionat att en vistelse där ”är särdeles lämpligt för barn, vars föräldrar ej äro i tillfälle att medfölja de små” (bild 2). Där tydliggjordes alltså vad som skilde ett barnpensionat från ett vanligt pensionat där föräldrar och barn kunde inkvarteras tillsammans. Att det här är den enda annons som nämner att föräldrar inte förväntas följa med barnen antyder att innebörden av begreppet barnpensionat snabbt etablerades och var begripligt för den tidens föräldrar.

Modernitet och ökad efterfrågan

Under 1930-talet annonserade många nya barnpensionat och år 1934 tillkom en ny typ av aktör. Det var Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB). Till skillnad från de privatägda barnpensionaten i äldre villor och herrgårdar på landet byggde HSB lekstugor och barnpensionat i anslutning till sina nyproducerade lägenhetshus i Stockholm. Under de närmaste åren nämndes barnpensionat frekvent i marknadsföringen av HSB:s lägenheter och lyftes fram som en förmån för medlemmarna. Här är ett exempel på hur det kunde låta:

De nya husen på Kungsklippan byggas med en stor, modern lekstuga, omfattande även barnpensionat, där barnen vid sjukdomsfall, föräldrarnas bortresa eller dylikt, kunna omhändertagas för kortare eller längre tid (Aftonbladet 1935-02-15, s. 5).

Bild 4. Bilder från HSB:s barnpensionat. Utsnitt ur Svenska Dagbladet 1939-07-01, s. 10.

År 1939 visade HSB upp modeller av sina byggprojekt, inklusive barnpensionat, på världsutställningen Expo i New York. Det är tydligt att man ansåg att barnpensionat var en del av framtiden. Under rubriken ”Stockholm behöver barnhotell” intervjuades HSB:s arkitekt Sven Wallander, som berättade att deras barnpensionat, omväxlande kallat barnhotell, haft 641 besök under januari-maj år 1939. Verksamheten hade vid den tiden expanderat och erbjöds även icke HSB-medlemmar. Under andra kvartalet hade barnpensionatet haft 329 besök av sammanlagt 70 barn, i åldrar mellan 1 och 11 år. Vid besöken hade 37 av barnen stannat i 1-3 dagar, 13 barn stannat i 3-6 dagar, 8 barn i 1-2 veckor och 12 barn stannat ännu längre. Längst stannade två syskon som inackorderades i 5 månader medan föräldrarna var på studieresa i Ryssland. Wallander betonade att efterfrågan tydde på ett behov av fler liknande verksamheter.

Priser och klass

Det huvudsakliga argumentet för behovet av barnpensionat var att föräldrar, framförallt mödrar, ibland måste göra annat och därför inte kunde ta hand om sina barn. Att de behövde lämna bort barnen kan till viss del förklaras av införandet av den så kallade Hembiträdeslagen år 1944 som reglerade arbetstiden för hushållerskor, hembiträden och barnjungfrur. Deras barnpassande tjänster blev därmed inte lika flexibla och tillgängliga. Dessutom uppstod hembiträdesbrist eftersom allt färre unga kvinnor vid den här tiden tog huslig tjänst (Calleman 2007). Det skapade ett nytt barnpassningsbehov hos över- och medelklassföräldrar och en ökad arbetsbörda för husmödrarna.

Eftersom hemmafruar inte kom att omfattas av den allmänna rätten till semester som infördes 1938 (Lewén 2017, Carlsson 2013), så lyftes barnpensionat under 1940- och 1950-talen fram som lösning för att också de skulle kunna ha semesterledighet och få vila upp sig. Ett annat problem som barnpensionaten ansågs kunna lösa var förvärvsarbetande mödrars behov av barnpassning under barnens långa sommarlov. Föräldrar som anlitade barnpensionat förefaller dock inte ha varit arbetarklass i någon högre utsträckning. Detta trots att Sven Wallander vittnade om att HSB:s barnpensionat nyttjades av ”de mest skilda samhällsklasser”. Men han berättade också att HSB starkt subventionerade priserna, och det var troligen därför som de kunde användas av en bredare krets (Svenska Dagbladet 1939-07-01, s. 10).

Bild 5. Källans barnpensionat skriver ut priset 200:- per månad (Svenska Dagbladet 1946-08-19, s. 16).

Bild 6. Källans barnpensionat annonserar efter en köksa och erbjuder lönen 150:- (Dagens Nyheter 1946-06-05, s. 34).

Prisuppgifter i barnpensionatens annonser visar att det var dyrt att inackordera barn och de flesta barnpensionat var således inte tillgängliga för alla. Det dyra priset framgår särskilt vid en jämförelse mellan en annons (bild 5) och en jobbannons (bild 6) från Källans barnpensionat från år 1946. Priset för att inackordera ett barn en månad var enligt annonsen 200 kr i månaden medan den månadslön som jobbannonsen erbjöd den eftersökta köksan var 150 kr. Det kostade alltså mer att ha ett barn på barnpensionatet än vad köksan som arbetade där fick i lön.

Hemmafruar och sjuksköterskebrist

Att HSB subventionerade priset för barnpensionatsvistelser tyder på att barnpensionat passade i deras samhällsvision och att barnpassning ansågs vara en angelägenhet för fler än bara de enskilda föräldrarna. Något liknande uttryckte storföretaget ASEA när de startade barnpensionat bland servicefunktionerna i deras nybyggda bostadsområde Aseastaden i Västerås.

Andra aktörer stöttade däremot inte barnpensionaten som idé. Det ser vi exempelvis i hur den fackliga Landsorganisationen (LO) förhöll sig. LO slog fast att det inte var deras sak att lösa hemmafruarnas situation. Därmed släppte organisationen intresset för barnpensionaten för att i stället förespråka daghem avsedda för förvärvsarbetande kvinnornas barn. Till skillnad från de barnpassande institutioner som bedrev halv- och heldagspassning av barn så stöttades barnpensionaten heller inte med statliga bidrag. När verksamheter som barnträdgårdar och lekskolor som drevs kommunalt, privat eller av föreningar och stiftelser från och med 1940 kunde få statsbidrag, så fortsatte alltså barnpensionaten att vara just privata, med den privata ägaren som ensam risktagare. I sin förlängning kom barnpensionaten heller aldrig att inkluderas i den offentliga välfärden. Bara något enstaka barnpensionat drevs kommunalt eller i landstingets regi. Ett av dem var barnpensionatet Torpa i Jönköping som år 1950 verkar ha startats som ett direkt svar på hemmafruarnas önskan om semester.

Bild 7. Annons för rekrytering av sommarpersonal i vilken barnpensionat skrivs fram som löneförmån (Svenska Dagbladet 1971-05-27, s. 3).

Sjukhusen i Stockholms- och Uppsalatrakten hade under ett flertal somrar på 1960 och -70talen svårt att rekrytera sjukvårdspersonal. För att lösa sommarmånadernas personalbrist gjordes stora insatser för att rekrytera hemmafruar som tidigare arbetat som sjuksköterskor. Som en löneförmån startades därför år 1965 Hammargårdens barnpensionat. Där skulle sommarpersonalen inackordera sina barn medan de arbetade och någon ytterligare vecka därefter för en liten semester. Långvarig brist på sommarpersonal ledde till att ytterligare barnpensionat startades, och dessa syntes som lockande löneförmån i jobbannonser (ex. bild 7), ända till och med år 1975.Barnpensionatens försvinnande

Under 1960-talet användes begreppet barnpensionat för en större bredd av verksamheter. Det fanns stora institutioner som Hammargården som tog emot 55 barn samtidigt men också småskaliga hemlika verksamheter som snarast innebar feriehemsplacering i familj. Exempelvis annonserade en utbildad sjuksköterska efter barn i åldrar mellan 3 och 7 år för en ”god och kärleksfull omvårdnad under kortare ell. längre tid i kultiverat hem i Växjö där 5-årig son finnes” (Dagens Nyheter 1959-03-07, s. 29). Samtidigt verkar begreppet omförhandlas. Om Hammargården säger personalen som jobbar där under jullovet 1965 att det inte är att ”jämföra med en ’koloni’, ett ord som nästan fått dålig klang. Vi tycker inte om ordet pensionat heller, utan säger ’vinterläger’ – det låter sportigare och trevligare” (Svenska Dagbladet 1965-12-30, s. 16).

Enligt en artikel från 1966 var det i myndigheternas terminologi enbart sådana som var året-runt-öppna som korrekt kunde kallas barnpensionat. Några sådana fanns dock inte längre kvar, eftersom det sista sades ha lagt ner året dessförinnan. Frälsningsarmén öppnade dock ett året-runt-öppet barnpensionat i Norrköping år 1966. Till skillnad från deras sociala hjälpverksamhet för utsatta barn var detta avsett för föräldrar som skulle resa bort. Året därpå annonserade hjälporganisationen Stockholms blåbandsföreningar att också det startar barnpensionat.

Under 1960-talet är det bara 13 nya barnpensionat som annonserar och under 1970-talet ett enda. Hur länge de, och andra barnpensionat som öppnade sent, sedan var verksamma är oklart. Men vi kan konstatera att sökträffarna i databasens tidningsmaterial blev allt färre för att sedan upphöra, vilket får tolkas som att samtliga verksamheter upphörde strax däromkring.
Det är svårt att helt slå fast varför barnpensionaten försvann men det går att resonera kring ett antal orsaker. Till att börja med går det att peka på ekonomiska skäl. Genom hela tidsperioden finns indikationer på att det var dyrt att driva välfungerande barnpensionat och att de inte alltid bar sig ekonomiskt. Att andra barnpassningsverksamheter fick statsbidrag kan förstås inverkat på hur lockande det var att utan bidrag driva dygnet-runt-verksamhet.
Tidningarna rapporterade också om problem med barnpensionaten. Exempelvis brann ett ner år 1941 och ägarinnan dömdes till dagsböter för oaktsamhet. I en frågespalt för föräldrafrågor noterades att föräldrar drar sig för att sända sitt barn till barnpensionat eftersom ”man hör en del om vanvård vid barninstitutioner” (Dagens Nyheter 1943-01-31, s. 16) och år 1947 rapporterades det om missförhållanden. En pojke dog vid Astrids barnpensionat i Storängen och ett annat barnpensionat fick stänga på grund av sanitära brister och bristande säkerhet. Den typen av händelser kan i sin tur ha bidragit till ökad kontroll och inspektioner som på olika sätt medförde att det blev krångligare för barnpensionaten att driva sin verksamhet.

När Greta Werner, efter fem års verksamhet, var i stånd att sälja Lillgårdens barnpensionat i Vittsjö år 1950 sa hon i en intervju att det var omöjligt att få tag på kvalificerad personal. Hon beklagade sig dessutom över att de barnavårdande myndigheterna krävde orimligt mycket. De ville ha ett allt för stort utrymme per barn och de fordrade ett fast inackorderingspris. Kostnaderna för barn över 2 år skulle ligga på 7.30:- och för dem under 2 år på 6.85:-, vilket hon menade var fel eftersom de minsta krävde mer personal. Dessa organisatoriska och ekonomiska förändringar, som bekräftas i ytterligare en artikel, kan i förlängningen ha bidragit till att barnpensionat stängde och att andra avstod från att öppna.

Å andra sidan förefaller det som att det från år 1950 enbart var de barnpensionat som var året-runt-öppna som behövde tillstånd för att bedriva verksamhet. Tidningsartiklar rapporterar att de som hade öppet en kortare del av året räknades som koloni och behövde visserligen uppfylla vissa krav och anmäla verksamheten, men de måste inte ha tillstånd för att få öppna. Möjligen kan detta inneburit att verksamheter som tidigare skulle kallat sig för barnpensionat i stället registrerade sig som koloni, och därmed syns de inte i det material som granskas här. Under samma tid förändrades koloniverksamheterna och fler än bara de mest behövande och fattigaste barnen kunde få åka på koloni. Det innebar att medel- och överklassens barn, som tidigare kanske skulle ha varit aktuella för inackordering på barnpensionat i stället åkte på sommarkoloni.
Barnpensionatens betydelse som garant för hemmafruars möjlighet till semesterledighet tappade relevans i och med att fler kvinnor tog förvärvsarbete och därmed fick semester. När den obligatoriska semestern utökades åren 1963 och 1978 kom barn och föräldrar dessutom att få mer gemensam ledighet tillsammans, vilket kan ha minskat efterfrågan på barnpassning under sommaren. Att den kommunala dagbarnvården inklusive fritidshem utökades kraftigt under 1970- och 1980-talen kan också ha reducerat efterfrågan på barnpensionat.

Slutligen kan en förändrad inställning till att lämna barn i inackordering under längre perioder ha haft betydelse för barnpensionatens försvinnande. Efter hand började man ifrågasätta barnpassning under längre tidsperioder. I en artikel från 1961 sägs exempelvis att ”moderna barnläkare ifrågasätter t o m nyttan av att barn som lever i bra familjesituationer skall vara skilda från mamma och pappa så länge” (Expressen 1961-03-23, s. 24). Bowlbys teori om tidiga separationers negativa inverkan på små barn anammades visserligen sent i Sverige (Zetterqvist Nelson 2009), men det är möjligt att etableringen av anknytningsteorier också bidrog till ett minskat intresse hos föräldrar att inackordera sina barn.

Fotnoter:

(1) Databasen ger digital tillgång till majoriteten av den svenska dagstidningsutgivningen, men är ännu inte komplett, vilket påverkar denna studie.

(2) Eftersom det säkert fanns flera banrpensionat än de som fick synlighet i det granskade tidningsmaterialet och de statliga utredningarna är inte detta en helt fullständig bild av barnpensionatens historia.

---

 

Johanna Sjöberg är docent och lektor vid Tema Barn, Linköpings universitet. Hennes forskning rör barn, konsumtion och kultur. Studien om barnpensionat är del av det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet Flykt från skammen eller semester från familjen? Marknaden för privata spädbarnshem och barnpensionat 1915-1975 inom vilket vinstdriven barnavård granskas. Projektet leds av professor Johanna Sköld.

---

Johanna Sköld är professor vid Tema Barn, Linköpings universitet. Hon forskar om den sociala barnavårdens historia och upprättelsepolitik för dem som vanvårdats på barnhem och i fosterhem.

 

 

 

 

---

 

LITTERATUR

Referenser
Landahl, J. (2013) Stad på låtsas: samhällssimulering och disciplinering vid Norra Latins sommarhem 1938 –1965. Göteborg: Daidalos.
Lindgren, A. och Söderlind, I. (2019) Förskolans historia: förskolepolitik, barn och barndom. Malmö: Gleerups.
Ljungdahl Zackrisson, B. (2012) Feriebarnets århundrade: Stockholmsbarn i ett landskap av ideal, rekreation och ekonomi 1900 –2000. Stockholm: Stockholmia.
Münger, A. (2000) Stadens barn på landet: Stockholms sommarlovskolonier och den moderna välfärden. Diss. Linköping: Linköpings universitet.
Sandgren, P. (2015) Internatskolorna: att fostra en elit. Stockholm: Atlantis.
Sjöberg, J. (2021) ”När mor och far ska ha ledigt” – De kommersiella barnpensionatens annonser under åren 1915–1972, Barn. vol. 39, nr 4.
Sjöberg, J. & Sköld J. (2021). ”Childcare for Sale: Mapping Private Institutions in Sweden 1900–1975”, Journal of the History of Childhood and Youth. vol. 14, nr. 1, s. 113-132.
Sköld, J. och Söderlind, I. (2014) Fosterbarn i tid och rum: lokal och regional variation i svensk fosterbarnsvård ca 1850 –2000. Stockholm: Carlsson.
Zetterqvist Nelson, K. (2009) När Bowlby kom till Sverige. Från motstånd till erkännande: anknytningsteori i Sverige 1950–2000. i Markström, A.-M., Simonsson, M., Söderlind I. & Änggård E. (red.) Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlsson.

Källmaterial
Dagens Nyheter 1915-04-11, s. 15.
Dagens Nyheter 1916-05-02, s. 15
Dagens Nyheter 1924-09-07, s. 21
Dagens Nyheter 1943-01-31, s. 16
Dagens Nyheter 1946-06-05, s. 34
Dagens Nyheter 1959-03-07, s. 29
Expressen 1961-03-23, s. 24
SOU 1938:20, Befolkningskommissionen (1938). Betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m. Stockholm: Nord. bokh. i distr.
SOU 1942:45, Socialvårdskommittén (1945). Socialvårdskommitténs betänkande. 5, Statistisk undersökning angående barnhemmen. Stockholm:
SOU 1944:34 , Socialvårdskommittén (1944). Socialvårdskommitténs betänkande 9 Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Stockholm:
SvD 1946-08-19, s. 16
Svenska Dagbladet 1939-07-01, s. 10
Svenska Dagbladet 1939-07-01, s. 10
Svenska Dagbladet 1965-12-30, s. 16
Svenska Dagbladet 1971-05-27, s. 3
Svenska turistföreningens vägvisare. Vilo- och kurorter samt hotell i Sverige 1925: en översikt av badorter, luftkurorter, sanatorier, hotell, pensionat, lanthem m.m.. (1925). 23. omarb. uppl. Stockholm: Wahlström & Widstrand, s. 105, 127.