MADELEN JOHANSSON

 

 

Under 1900-talet skedde stora samhällsomvandlingar i Sverige och Norden. Bildning, som tidigare hade varit förbehållet främst eliten i samhället, blev alltmer tillgänglig för andra medborgare. I och med den demokratiska samhällsomvandlingen kom folkbildning att stå i förgrunden och via studiecirklar, radio- och tv-program, kurser, och andra populärt inriktade forum förmedlades kunskap till en bredare allmänhet. I artikeln ges en kortare översikt av Israel Ruongs folkbildande avsikter och arbete, som framförallt riktade sig till samer. Artikeln har grund i ett pågående avhandlingsprojekt som ska resultera i en historievetenskaplig biografi över Israel Ruong.

Israel Ruong skulle kunna sägas vara en av de många folkbildare som arbetade för att tillgängliggöra utbildning för en bredare allmänhet. Han föddes 1903 i Harrok, i Arjeplog fjällglesbygd, och hade pitesamiska som modersmål. Även om utbildningsmöjligheterna för honom som barn till två samiska nybyggare var högst begränsade skulle han komma att avsluta sin yrkeskarriär som professor i Uppsala. Under Ruongs yrkesliv, som sträcker sig över större delen av seklet, ter sig hans utbildningsinriktade verksamhet som central. Han möjliggjorde och förbättrade förutsättningarna för framförallt samer och samiska ungdomar att få utbildning i norra delarna av Sverige, där utbildning i institutionella former under den tidigare delen av 1900-talet varit svårtillgängligt. Utbildning och bildning var för honom viktiga medel för samer att kunna påverka sina egna liv, liksom medel för klassutjämning. Genom att bilda och utbilda sig skulle samer, enligt Ruong, bli mindre beroende av andra parter såsom myndighetspersoner, och att de därav skulle kunna föra sin egen talan och göra förändringar på sina egna villkor.

Folkbildning och demokratiska folkrörelser under 1900-talet

Folkbildning är ett mångfasetterat begrepp som det inte råder någon större samsyn om. Det är ett ord, ett begrepp och en historisk företeelse som inrymmer bildning, jämlikhet och demokratiska processer. Folkbildningens grundmening kan sägas vara en process av påverkan och självpåverkan som formar människan och dess världsuppfattning. Bildning kunde förmedlas i olika kunskapsöverförande sammanhang; exempelvis via läsning, studiecirklar, samtal och föreläsningar. Ursprungligen kommer verbet ”bilda” från att framställa i bild, det vill säga en handling; att konkret gestalta och forma något. I det svenska språket användes det från slutet av 1800-talet och lånades då in från tyskan. Bildning är likartad tyskans ”bilden” och ”Bildung”, och en del menar att bildning har sina rötter i den antika traditionen. Bildning har under olika skeenden i historien uppfattats som en i grunden fri och oändlig process. En sådan innebörd förknippas med bildning även i vår samtid.

Från ett uppifrånperspektiv kan folkbildning ses som det som förmedlas av de övre samhällsskikten till de lägre. Det kan också betraktas som ett sätt för de tidigare att kontrollera de senare, med andra ord att den grupp som har den ekonomiska och sociala makten i samhället bestämmer vad som är användbar kunskap med syfte att stärka den rådande samhällsstrukturen. Från ett underifrånperspektiv är syftet med folkbildning ett annat, och handlar om att skapa förutsättningar för människor att förstå sin omgivning och situation för att kunna påverka och förändra sin tillvaro och samhällets politiska villkor. Det är utifrån detta perspektiv som folkbildning kan tolkas vara ett uttryck för strävan efter demokrati. Inte sällan förknippas därför folkbildning med folkrörelser av olika slag.

Den demokratiska tanken förutsätter medborgare som är förmögna att själva skaffa sig kunskap, tänka självständigt, fatta beslut och handla. Bildning i klassisk mening var tidigare förbehållet eliten och medborgerlig bildning kom att bli ledstjärna för folkbildningen, inte minst i de nordiska länderna. I Norden bygger folkbildning på sociala rörelser som bland annat representeras av folkhögskolor och studieförbund. Gemensamt för folkbildningsinstitutionerna var att de skulle bygga på en frivillighetsprincip. Folkbildningens historia är också medborgarsamhällets historia. Samhället skulle byggas av medborgarna, inte tvärtom. Samtidigt kännetecknas folkbildningen av tanken om att individerna måste förfinas och reformeras för att verkligen kunna handla förnuftigt och rationellt som verkliga medborgare. Under perioden 1870–1920 växte folkbildningen kraftigt i Sverige och folkhögskolorna var viktiga i denna utveckling.

I Sverige kan man urskilja två dominerande betydelser av folkbildningsbegreppet. Den ena innebär populärvetenskaplig kunskapsförmedling i regel av personer med förmåga att sprida kunskaper. Den andra betydelsen innebär att tonvikt läggs vid folkbildningen som ett kollektivt projekt där bildningsmaterialet inte nödvändigtvis sprids av en folkbildare. I stället för att vara en passiv mottagare deltar folket mer aktivt och bildar sig självt. Den senare betydelsen brukar vanligtvis utgöra den idealbild som förmedlas i folkbildande organisationer, såsom folkhögskolor och studieförbund genom exempelvis föreläsningar och studiecirklar.

Ruongs folkbildande avsikter och arbete

Som tidigare nämnts, föddes Israel Ruong utanför Arjeplog. Hans föräldrar var samiska nybyggare och därtill kateketer, det vill säga ambulerande lärare, även kallade ”vandrande lärare”. På grund av att avstånden var långa mellan de boende och eftersom många levde som nomader och därmed inte var bofasta, så inrättades olika skolformer för att tillgodose att barn över stora delar av norra Sverige/Sápmi lärde sig att läsa och skriva. Några veckor per år höll Ruongs mamma skola för honom och hans syskon. Han undervisades även några veckor i den då nyligen inrättade nomadskolan i Arjeplog. Nomadskolan kom till 1913 och grundades på den så kallade ”lapp-skall-vara-lapp-politiken”. Det innebar att en kulturkonservativ syn på samer förespråkades, som dessutom hade rasistiska inslag. Nomadskolan kom inledningsvis till som ett resultat av denna politiska linje. Med tiden skulle dock skolans innehåll och struktur alltmer förändras och frångå denna politiska linje.

Trots sin knappa skoltid företog sig Ruong studier via Hermods korrespondenskurser som hade etablerats med just glesbygden i åtanke. Målet var att tillgängliggöra utbildning i större delar av landet, särskilt där utbildning var svårtillgängligare. Inom ett par år hade Ruong tagit folkskollärarexamen, studenten, och börjat läsa vid Uppsala universitet där han under 1940-talet disputerade och blev docent i samiska språk och etnologi. Israel Ruong blev även erbjuden tjänsten som nomadskolinspektör – det vill säga att vara den med tillsyningsansvar för nomadskolan – och i och med att han tackade ja till erbjudandet blev han den förste samen som innehaft tjänsten. Därefter ägnade Ruong livet – utöver nomadskolinspektörstjänsten – åt forskning, organisationsarbete och varierande bildningsuppdrag. Han förmedlade kunskaper om samiskt språk, kultur och historia i olika former och sammanhang.

Israel Ruong föreläste runt om i landet, bland annat på utställningar av samisk konst, höll i och deltog i kursverksamhet och konferenser, skrev läroböcker särskilt ämnade för nomadskolan, deltog i radio- och tv-program samt skrev spalter i tidskriften Samefolket, som han även var redaktör för under flera år. Kombinationen av hans forskningsinriktade och utbildningsinriktade arbete innebar att han sökte och tog fasta på samiska kulturvärden. Ruong förmedlade dessa kunskaper vidare både till samer – exempelvis om deras historia, skriftspråk och ortografier – och till övriga i befolkningen. Under denna tid hade många i Sverige mycket begränsade kunskaper om samer och deras kultur.

Israel Ruongs arbete blev under 1950-talet alltmer organisationsinriktat. Han var med och bildade Svenska Samernas Riksförbund 1950, och blev senare dess ordförande. Tillsammans med föreningen Same-Ätnam och dess motsvarigheter i Norge och Finland, tog han initiativ till bildandet av ett Nordiskt Sameråd (numera Samerådet). Dess arbete bestod i att förmedla och uppmuntra bildningskurser med samiskt innehåll för och av samer, men innehållet riktades även till övriga befolkningen. Den första konferensen hölls i Jokkmokk och tre år senare, 1956, bildades officiellt Nordiska Samerådet. Det skapades med ambitionen att fungera som ett internationellt forum för att ta tillvara på aktuella samiska intressefrågor. Ruong försökte på olika sätt att förmedla och öppna upp för samiska ungdomar att få och ta till sig bildning.

Att förmedla och öppna upp för samiska ungdomar att få och ta till sig bildning, försökte Ruong möjliggöra på olika sätt. Några resultat av rådets arbete blev att det anordnades folkbildande kurser för lärare och ungdomar samt yrkesutbildningar för renskötare. Kurserna kunde handla om renskötsel, skogsbruk och vattenkraftsregleringar. Kurserna hölls även i samiska språk och Ruong deltog som föreläsare. Bland annat hölls under 1950-talet språkkurser på Samernas Folkhögskola i Jokkmokk. I Sámiid dilit, den rapport som sammanfattade konferenser, finns översättningar till och referat på samiska. Avsikten var att ge ut Sámiid dilit för att användas vid skolor och folkbildningskurser för samer.

Israel Ruong framhöll ofta vikten av att förbättra förutsättningarna för samers bildning och utbildning. Då kunde samer förbättra möjligheterna att påverka sina egna liv och bli mindre beroende av andra. Detta liknar den demokratiska klassutjämnande målsättning som ofta åläggs folkbildningsbegreppets dubbla roll. Å ena sidan förmedlade Ruong en bildning till folket som kan uppfattas som passiva mottagare, men å andra sidan skulle folket ges möjlighet att påverka sin egen bildning. Deltagande i internationella forum som Samerådet och i kursverksamhet av olika slag skulle så småningom utmynna i samernas oberoende och förhöjda samhälleliga status.

Ruong var sammanfattningsvis en av de många individer som bidrog till en utveckling som innebar att människor i Sverige fick bättre utbildningsmöjligheter och förutsättningar för att ta del av bildning. Dock så var han tämligen unik och ensam om att rikta sin verksamhet till samer. Detsamma gäller hans kunskapsspridande till övriga samhället om samernas livsvillkor och kulturvärden. Under början av hans yrkesliv var forskningen om samiska språk och kultur ännu i sin linda, men i slutet av hans karriär hade mycket förändrats. Kunskapen om samer, samiska kulturvärden och språk var låg bland allmänheten när han påbörjade sitt yrkesliv. Politiken gentemot samer präglades av den kulturkonservativa ”lapp-skall-vara-lapp-politiken”. Men mycket av detta hade fram till 1970- och 1980-talen förändrats och Israel Ruong, med flera, hade bidragit till att göra samisk kultur mer bekant för en bredare allmänhet.

Litteratur

Ginner, Thomas, Den bildade arbetaren: debatten om teknik, samhälle och bildning inom Arbetarnas bildningsförbund 1945–1970 (Linköping 1988).

Gustavsson, Bernt, Bildning i vår tid: om bildningens möjligheter och villkor i det moderna samhället (Stockholm 1996).

Klasson, Maj, ”Temat bibliotek, folkbildning och livslångt lärande” i Folkbildning och bibliotek, (Borås 1997).

Nickul, Karl & G.P. Hill, Rowland “The Lapps today in Finland, Norway, and Sweden: 2 Conferences of Stockholm 1959, Inari 1959, Kiruna 1962” (Oslo 1969).

Norlin, Björn & Sjögren, David, ”Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande, vägval och konsekvenser?” i De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, (red.) Daniel Lindmark & Olle Sundström (Skellefteå 2016).

Lantto, Patrik, Att göra sin stämma hörd: Svenska samernas riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962 (Umeå 2003).

Ohlsson, Ragnar, Bildning och humaniora: en rapport från UHÄ-projektet Humaniora i samhället, (Stockholm 1982).

Olsson, Björn, Den bildade borgaren: bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad (Stockholm 1994).

Sjögren, David, Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962 (Umeå 2010).

Svonni, Charlotta, Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal (Umeå 2023).

Uppman, Brit, Samhället och samerna 1870–1925 (Umeå 1978).

Wifstrand, Albert, ”Bildning. Ett begrepps historia” i Lychnos (Uppsala 1946–47).

Arkivmaterial

Aftonbladet.

Dagens Nyheter.

Norrskensflamman.

Samefolket (Samefolkets egen tidning).

Sámiid dilit, föredrag vid den nordiska samekonferensen Jokkmokk 1953 (Oslo 1957).

Svenska Dagbladet.

Institutet för språk och folkminnen (ISOF), ULMA: 35280: Israel Ruongs efterlämnade samling.

Riksarkivet Härnösand, Rikets nomadskolors arkiv: Rikets nomadskolor liggare inspektörsberättelser 1917–1947.

Kungliga biblioteket, Intervju med Israel Ruong, Radioprogram i P2 1968-11-08

Kungliga biblioteket, Intervju med Israel Ruong, Radioprogram i P2 1968-12-27