JOHAN HANSSON

 

Från starten 1942 var den samiska slöjden, idag duodji, viktig vid Samernas folkhögskola, (Samernas) idag lokaliserad i Jokkmokk. Slöjden är fortsatt betydelsefull på Samernas utbildningscentrum som skolan heter idag. Samernas var inte bara en undervisande institution, utan arbetade även för att bevara och utveckla samisk slöjd.

Samernas fungerade som en folkhögskola med Svenska missionssällskapet som huvudman mellan åren 1942 till 1972. Under den perioden erbjöds längre studier i endera en eller två årskurser samt en fortsättningskurs som gavs under vårterminen. Utbildningen beskrivs bäst som centrerad kring folkhögskolans allmänna linje, men med tillägg av samiska skolämnen som exempelvis samiska språk och samisk slöjd. Ibland erbjöds också kortare kurser som kunde handla om rennäringen eller organisering av olika slag, men det gavs även kortare slöjdkurser som hade teoretiska inslag, t.ex. ekonomi eller medborgarkunskap, men merparten av tiden användes till praktiskt slöjdande.[i]

Då Svenska missionssällskapet lämnade över skolan till en stiftelse i början av 1970-talet var ambitionen att erbjuda mer samiskt undervisningsstoff i utbildningen. Under 1970- och 1980-talen gavs även icke-samiska elever möjlighet att gå på Samernas. Utbildningsutbudet breddades med exempelvis en ekologilinje, men trots ett bredare utbud var ekonomiska svårigheter, en följd av det låga elevantalet, ett ständigt problem.

1960-talets reformer gjorde högre utbildning tillgänglig för en allt större del av befolkningen, vilket var till fördel för många samer, men inte för Samernas. Detta eftersom det statliga bidraget till folkhögskolor styrdes av antalet elever på den allmänna linjen, vars antal minskade. Att Komvux startades 1968 var också en faktor i den utvecklingen. Många försök gjordes för att locka elever till skolan, exempelvis genom en basketprofilering. Trots det var läget under 1980-talet svårt.[ii] Lösningen kom efter ett beslut 1990 om att ge Samernas ett särskilt uppdrag att bedriva samisk utbildning utifrån en särskild ersättning, utan krav på allmän linje. Det blev avgörande för skolans riktning och överlevnad.[iii] Denna förändring innebar att ”icke-samisk” utbildning fasades ut från Samernas. Kvar blev kurser och linjer med tydlig samisk profil, där slöjden var mest framträdande. I samband med denna förändring bytte skolan namn till Samernas utbildningscentrum.

Den samiska slöjden

Slöjd var en viktig del av undervisningen på Samernas trots att slöjd inte ingick i den allmänna kursen. En färdig nationell läro- eller kursplan för sameslöjd saknades. I stället fungerade enskilda samers, samiska organisationers, och det samiska samhällets definitioner av sameslöjd-duodji som ett slags riktlinje eller läroplan för slöjdundervisningen på Samernas.[iv] Riktlinjerna formaliserades genom organisationen Same Ätnam och dess slöjdutskott. Inga billiga souvenirer, utan exklusivt hantverk var målet. Endast kvalitetsslöjd gavs Same Ätnams sameslöjdsmärke. Vad som var kvalitet var dock föränderligt.[v] På samma sätt kom sameslöjdens ramar att förändras.

Under 1950- och 1960-talen definierades tydligare vad som skulle utgöra sameslöjd och vem som kunde vara sameslöjdare. Slöjdens förutsättningar, innehåll och kvaliteter fortsatte att omförhandlas och på 1980- och 1990-talet kom begreppet sameslöjd att i olika sammanhang ersättas av nordsamiskans duodji. Duodji, mer använt i Norge än i Sverige, innefattar sameslöjd med en kulturell eller etnisk dimension. Duodji beskriver en process som omfattar exempelvis språk, kulturhistoria, konsthistoria, färg- och formlära och alltså inte enbart slöjdteknikerna. Å ena sidan är duodji en snävt begränsad verksamhet – slöjd som utförs av samer med samiska traditioner – å andra sidan kan duodji definieras betydligt vidare – all kreativ verksamhet bland urfolket samer.[vi]

Utvecklingen var långsam och vid 1990-talets början var duodji-begreppet inte etablerat bland intresserade i majoritetssamhället och inte riktigt heller bland slöjdande samer i Sverige. I en utredning från mitten av 1990-talet beskrevs duodji som en företeelse på fyra nivåer: 1. Husbehovsslöjd/Atnoduodji, produktion av produkter för vardagligt bruk eller för försäljning, men också en möjlighet att uttrycka egenart. 2. Småskaligt hantverk/Giehtadahkkuduodji, tillverkning med små inslag av tekniska hjälpmedel och utan större intresse för det konstnärliga uttrycket. Produkterna görs i kommersiellt syfte och är vanligen traditionella i någon mån, men för bruk i icke-traditionella sammanhang som turisters friluftsliv. 3. Samiskt konsthantverk/Dáiddaduodji, som innebär ett friare förhållningssätt till det traditionella. Produkterna är unika nytto- eller prydnadsföremål, där konstnärens eget uttryck är tydligt och målgruppen är samlare. 4. Expressiv verksamhet/Dáidda, vilket innebär konst som inte självklart kan räknas till slöjd, exempelvis måleri, diktning eller musikskapande. Motiven ska komma ur en samisk tematik även om uttrycksättet inte är att räkna som ”typiskt samiskt”. [vii] Utredningens resonemang om duodji var därmed öppnare än de samiska organisationerna som arbetade med slöjd-duodji.

Sameslöjdsstiftelsen som tog över slöjdutskottets roll ville kunna märka alster med Sámi Duodjimärket, vilket ersatt det tidigare sameslöjdsmärket. Kriterierna för att få tillgång till denna äkthetsmarkering koncentrerades kring traditionella material och tekniker, men också den sökandes samiska bakgrund var viktig. Gränserna för vad som hölls för att vara ”äkta”, ”traditionellt”, ”autentiskt” och ”samiskt” var inte fasta, men de som utfärdade märket avgjorde trots allt om en person och dennes verksamhet var tillräckligt äkta för att få duodji-märket. Duodji och kriterierna som bestämde dem har beskrivits som en kommunikation, ibland ordlös sådan, om identitet. Duodji är alltså en materialiserad identitet, definierad av Sameslöjdsstiftelsen, men också ett slags förhandling om vad denna identitet kan rymma och vem som har tillgång till den.[viii]

Under 1900-talet var sameslöjd det begrepp som huvudsakligen användes, inte duodji. Den samiska slöjden blev allt mer en symbol för samiskhet som verkade enande på samma sätt som en gång hemslöjden fungerade som en komponent i skapandet av en nationalkänsla såsom var fallet i Sverige och Norge vid 1800-talets slut. Medan sameslöjd var tillgänglig för många var exempelvis kunskaper i samiska språk mer exkluderande. De som behärskade språket såg dock sambandet mellan språk och slöjd.[ix] Det idag vanligt förekommande duodji kom långsamt att användas mer frekvent, men var ingalunda vanligt i handlingar från Samernas under undersökningsperioden 1972 till 1999. Därför används fortsättningsvis begreppet sameslöjd. 

Slöjdlinjen

Under 1970-talet startades flera nya linjer på Samernas, två av dem var enbart till för samer: slöjdlinjen och den kortlivade Sami ällin-linjen. Slöjdlinjen var inriktad på materiell samisk kultur medan Sami ällin berörde immateriell kultur. Slöjd- och Sami Ällin-linjen krävde förkunskaper i delar av den samiska kulturen som var svåra att nå utan att vara same.[x] Slöjdlinjen kom också att vara den linje som lockade flest elever av skolans alla utbildningar. Exempelvis hade slöjdlinjen läsåret 1989–1990 24 elever, att jämföra med ekologilinjens tio, eller den allmänna linjens fem.[xi]

Slöjdens betydelse för samisk kultur och identitet var central för Samernas slöjdundervisning, men slöjden betraktades även som en möjlig inkomstkälla. Föregångaren till den längre slöjdlinjen var en fristående ämneskurs i slöjd 1971. Under ledning av flera skickliga samiska slöjdare deltog 26 elever i fem veckors undervisning. Hösten 1972 förändrades ämneskursen ytterligare och fick en kursplan där enbart skolämnen som hade med slöjd som konsthantverk eller som yrke att göra. Undantag gjordes dock för ”friluftarbete” (gymnastik). Arbetet med att skapa en linje med samma längd som den ordinarie vinterkursen (allmän linje) fortskred. Rektorn korresponderade med Arbetsmarknadsstyrelsen i frågan om arbetsmarknadsutbildningsbidrag till de slöjdstuderande som sökt sig till skolan med argument som lyfte fram såväl näringslivsaspekter som slöjdens betydelse för den samiska kulturen.[xii]

I juni 1974 meddelades Skolöverstyrelsen att Samernas avsåg starta en ”speciallinje i sameslöjd”. Utbildningen antogs locka cirka 16 elever vilket visade sig stämma. Runt 15 till 20 elever gick sameslöjdlinjen under de följande åren. Medan skinn- och textilvarianten lockade kvinnor sökte sig manliga elever till horn- och träslöjd. Några av slöjdlinjens ämnen, exempelvis färg och form, studerades gemensamt. Likheterna med 1950- eller 1960-talens slöjdundervisning vid Samernas var stor, men 1970-talets elever fick slöjda mer. Slöjdlinjen innehöll även lärostoff som syftade till att hjälpa slöjdaren vid försäljning eller marknadsföring. Under läsåret 1975–1976 ägnades exempelvis lektionstid till fotografering av slöjdalster. Liksom tidigare ingick i elevernas schema även samiska språk och annan undervisning om den samiska kulturen.[xiii]

Slöjdlinjen levde vidare under 1980- och 1990-talen. Scheman, undervisningsjournaler och broschyrer, exempelvis från läsåret 1987–1988, beskriver en utbildning där praktiskt slöjdande upptog stora delar av undervisningen, men där det även fanns utrymme för samiska, färg och form, slöjdterminologi och samernas historia.[xiv] 

Den genomförda slöjdundervisningen

Ett exempel på beskrivningar av den genomförda undervisningen hämtas ur en undervisningsjournal från 1993 gällande trä- och metallslöjdsundervisningen i Karesuando, en utbildning som genomfördes som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Undervisningen inleddes den 17 augusti med introduktion och därefter följde materialinsamling fram till och med 28 augusti, då perioden utvärderades. Det material som samlades in var bark av sälg och björk samt vrilar. En vril är ett slags utväxt på ett träd där fibrerna går åt många olika håll. Vrilarna grovbearbetades sedan fram till början av oktober. Den 12 oktober sköljdes och blötlagdes kohudar som dagen därpå lades i kalklösning. Därefter inleddes en längre period av träslöjd där mjölkstävor, kåsor, fat och askar tillverkades.

Parallellt med träslöjden fortsatte bearbetningen av hudarna genom avhårning och sköljning. Den 3 november företog eleverna en resa vars program bestod av ”Resa till Jokkmokk. Studiebesök hos Greta Huvvas garveri. Skärning av kohudar. Maskingenomgång – svarv o hyvel. Hyvling av svep – putskulor. Svarvning av putskulor. Resa till Karesuando.” Efter återkomsten till Karesuando tre dagar senare påbörjade eleverna arbete med svep där smöraskar tillverkades. I denna tillverkning ingick inte bara själva asken, utan även gravyr av densamma med egentillverkade gravyrknivar samt ytbehandling. Under återstoden av höstterminen och under början av januari tillverkades kåsor och ”mjölkkåsor”, Náhppi. Läsårets sista del skildras i två icke årtalsbestämda undervisningsjournaler. I den ena beskrivs den rotslöjdsundervisning som bedrevs under fem dagar och i den andra skildras ett studiebesök vid Jokkmokks marknad, fortsatt tillverkning av kåsor samt en avslutande studieresa till Stockholm under fem dagar i april.[xv]

Skolresorna var inget nytt för 1990-talet. Vanligen genomfördes en årlig sådan även under Missionssällskapets ledning. Då besöktes platser i Sverige eller Norden med allmänbildning som mål. Slöjdlinjens resor var mer anpassade efter elevernas studieinriktning. Exempelvis besöktes Stockholm 25/2–3/3 1978, en visit som inleddes på textil/vävskolan ”handarbetets vänner”. Historiska museet samt Nordiska museet besöktes också. Där fick eleverna studera den samiska avdelningen där de kunde rita av eller fotografera föremål. Även konstfackskolans textillinje, silveravdelning och möbelformgivningslinje besöktes.[xvi] Skolresorna, liksom den övriga undervisningen på slöjdlinjen, var uppskattade av eleverna och slöjdlinjen hade många sökande under hela undersökningsperioden.

Det hände dock att eleverna var kritiska. Missnöjesyttringarna var få men ökade under 1980- och 1990-talen. Medan den praktiska slöjdundervisningen betraktades positivt uppskattades inte de teoretiska inslagen i samma grad. 1970-talets och 1980-talets elever var i huvudsak positiva, men under 1990-talet verkar de ha blivit mer kritiska. Exempelvis menade elever som gick skinn- och textillinjen under hösten år 1998 att ”slöjdundervisningen har varit väldigt opedagogisk och inte heller [haft] någon vidare struktur”. Eleverna ansåg att genomgångarna var för ytliga för de som var förstaårselever och därmed inte hade förkunskaper. Trä- och hornlinjen delade uppfattningen om genomgångarna, men tog i sin utvärdering framför allt upp att de ville ha mer sydsamisk slöjd samt att lokaler och verktyg behövde förbättras. Samma elever var mer positiva i vårterminens utvärderingar. Bland annat ansåg båda slöjdgrupperna att de medverkande extralärarna bidragit med mycket kunskaper. Även om kritiken mildrats något fanns det enligt framför allt skinn- och textilgrenens elever en del att förbättra. En del handlade om planering och framförhållning, en annan om lärarna: ”Även lärarna bör hålla tider före och efter raster, samt sköta sina kontorsjobb efter lektionstid”. Skinnkonfektionsgrenens utvärdering av hösttermin respektive vårtermin var däremot det omvända. Under våren beskrevs betydligt mer av problem, som verkar ha varit av värre art. För dessa elever förefaller lärarna förvisso ha varit en tillgång, men många inslag beskrevs som meningslösa, exempelvis dataundervisning och en bussresa. Det som gjorde eleverna mest upprörda var dock en känsla av att inte bli lyssnade på, bland annat gällande problem med lokalernas luft samt frekventa och oanmälda studiebesök av personer utifrån.[xvii]

Kritiken till trots så fortsatte slöjdlinjen att vara populär med ett stort antal sökande och deltagande elever. Så som slöjdundervisningen beskrivs i dokumenten var den i grunden tämligen konstant med den övriga verksamhet som erbjöds vid Samernas under 1940-, 1950- och 1960-talen. Slöjden och uppfattningar om densamma förändrades däremot under 1900-talets andra del. På 1940-talet var slöjd huvudsakligen något nödvändigt i vardagen för fiskare, jordbrukare eller renskötare, men kom allt eftersom att bli mer betraktad som konst, eller som en möjlig inkomstkälla. I och med att skolan engagerade många samiska slöjdare som lärare och många samer deltagit som elever, har de tagit intryck av varandra samtidigt som de påverkats av det övriga samhället. Detta har även utvecklat slöjden. Skillnader mellan olika slöjdtraditioner är idag därför inte lika tydliga som de var under 1900-talets första del. Traditionella skillnader mellan exempelvis syd- och nordsamisk slöjd har blivit mindre markanta, samtidigt som slöjdelevernas individuella tolkningar av den samiska traditionen inneburit att variationen inom sameslöjden kanske aldrig varit större.

Den samiska slöjdens betydelse är stor och för utvecklingen av densamma har Samernas fyllt en mycket viktig funktion. Framför allt har skolan bidragit genom en undervisning där traditionella tekniker, material och mönster betonats och bevarats. Genom undervisningen fick eleverna del av ett hotat kulturarv samt möjligheter att både föra vidare och  utveckla detsamma.

Noter och referenser

[i] För skildring av betydelsen av duodji, se John Erling Utsi, Thomas Rutschman & Gunvor Guttorm (1997). Om samer och duodji: the Saami people and duodji. Jokkmokk: Sameslöjdsstiftelssen. För beskrivning av samisk slöjd på Samernas folkhögskola, se Johan Hansson (2019). ”Ett enande band bland Nordens alla samer”, i Educare, 2019:1, 96–115,

[ii] Rapport om genomförd kurs. Avdelningen för vuxenutbildningen 1982–1991, Folkhögskoleenheten Rapporter över planerade kurser 420262:83:02 E5:94, SÖ, RA.

[iii] Proposition 1990/91:82, Om folkbildning, https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/om-folkbildning_GE0382/?html=true; Riksdagens protokoll 1990/91:129, https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/_GE09129/; Historik Samernas folkhögskola/utbildningscentrum, http://www.samernas.se/om-samernas/historik/.

[iv] Se Johan Hansson (2019). ”Ett enande band bland Nordens alla samer”, i Educare, 2019:1, 96–115. https://doi.org/10.24834/educare.2019.1.5

[v] Charlotte Hyltén-Cavallius (2014). ”Om organisering av äkthet, erkännande och identifikation i sámi duodji”, i Katarina Ek-Nilsson och Birgitta Meurling (red.) Talande ting: berättelser och materialitet. Uppsala: Institutet för språk och språkminnen. 105–120, s. 114–115.

[vi] Birgitta Östlund, Förutsättningar för en högre utbildning i Duodji (förhandsupplaga), Jokkmokk: Sámiduodjistiftelsen 1995, s. 47–49; Gunvor Guttorm, Duoji bálgát – en studie i duodji: kunsthåndverk som visuell erfaring hos et urfolk. Tromsø: Universitet 2003, s. 22–44.

[vii] Birgitta Östlund (1995). Om förutsättningar för en högre utbildning i duodji (Förhandsutgåva). Jokkmokk:Sámiduodjistiftelsen, s.51–52.

[viii] Charlotte Hyltén-Cavallius (2014). ”Om organisering av äkthet, erkännande och identifikation i sámi duodji”, i Katarina Ek-Nilsson och Birgitta Meurling (red.) Talande ting: berättelser och materialitet. Uppsala: Institutet för språk och språkminnen. s. 117–119.

[ix] Gunvor Guttorm (2001). Duoji bálgat – en studie I duodji: kunsthåndverk som visuell erfaring hos et urfolk. Tromsø: Universitetet i Tromsø, s. 141; 165–166.

[x] Principer för antagande av elever. Ajtte, Samernas Folkhögskola. Protokoll Samernas folkhögskolas styrelse, 1977-1981, A1:5.

[xi] Rapport om genomförd kurs. Avdelningen för vuxenutbildningen 1982–1991, Folkhögskoleenheten Rapporter över planerade kurser 420262:83:02 E5:183, SÖ, RA.

[xii] Birgitta Östlund, Redogörelse för Samernas folkhögskola: 1970–1971, Jokkmokk (1971); Ajtte, Samernas Folkhögskola. Övriga handlingar, Samiska frågor, Ö2:1; Ajtte, Samernas Folkhögskola. Diarieförda skrivelser 72–73, E1:1.

[xiii] Ajtte, Samernas Folkhögskola. Långa kurser 1974–82, F7A:2.

[xiv] Ajtte, Samernas Folkhögskola. Planeringar mm 1987–1991, F7C:4; Ajtte, Samernas Folkhögskola. Planeringar mm, rennäringslinje 1988–89, 1996–97, F7C:7.

[xv] Samernas folkhögskola, Långa kurser 1987-1994, F7 A:4 Undervisningsjournaler, ej årtalsbestämda.

[xvi] Program för slöjdlinjens studieresa 25/2-3/3 1978. Ajtte, Samernas Folkhögskola. Planeringar mm 1977–1983, F7C:2.

[xvii] Utvärdering vårterminen 1998, Ajtte, Samernas Folkhögskola. Planeringar mm. 1998–1999, F7C:8.