Rökande skolungdom: förbud, undervisning och självbestämmande

GERMUND LARSSON

Om man studerar skolan och dess regelsystem är det tydligt att rökningen under hela 1900-talet var en viktig tvistefråga. Det går också att se att rökningen inte bara varit en fråga som har involverat skolans ledning och lärare, utan också föräldrar, målsmän, myndigheter och privata intresseorganisationer i samhället. Aktörer som både enskilt och tillsammans verkade för att motarbeta ungdomens rökningsvanor. Denna påverkan, från en till del auktoritär vuxenvärld, kan ställas mot elevernas aktiva och passiva motstånd, vilket tog sig uttryck genom att exempelvis öppet trotsa rökningsförbud och ignorera antirökningspropagandans budskap.

Motståndet kan även kopplas samman med elevernas vilja att hävda sina rättigheter och sitt självbestämmande. Ända sedan cigarettrökningen populariserades under det sena 1800-talet har rökningen setts som ett problem inom skolan, både ur ordnings- och hälsoperspektiv. Rökningen hos skolungdomen har bekämpats såväl genom förbud som genom information och utbildning. Men trots detta kan man konstatera att den rökande eleven fortfarande utgör ett problem inom vissa skolor. Det är därmed relevant att se hur rökningsfrågan, och den rökande eleven, har behandlats inom det svenska skolväsendet ur ett historiskt perspektiv.

Rökningens medicinska fara

De regler och föreskrifter som skolorna införde i början av 1900-talet var en reaktion på cigarettrökningens utbredning i slutet av 1800-talet.

Cigaretten var för tiden en ny uppfinning som hade populariserats och spridits till Europa och vidare till USA i samband med Krimkriget genom hemvändande soldater. Cigarettrökning blev också populärt i Sverige, och 1901 byggdes de första svenska cigarettfabrikerna i Gävle och Stockholm. Den ökande efterfrågan på cigaretter medförde en stadigt ökande produktion.

År 1902 producerades 7,2 miljoner cigaretter i Sverige, en siffra som 1915 hade ökat till 121,5 miljoner. 1961 hade produktionen ökat till hisnande 7,2 miljarder cigaretter. Cigarettrökningens utbredning i samhället medförde att rökvanor kröp långt ned i åldrarna, och blev därmed en fråga för skolorna att hantera.

År 1905 instiftades en ny läroverksstadga, som bland mycket annat syftade till att reglera ordningen vid läroverken. I stadgan berörs inte rökning i direkta ordalag men omnämns implicit, genom att skolan skulle motverka att elever använde sig av det som ”menligt inverka på hans andliga och kroppsliga utveckling”. En ordalydelse som ombegrep saker som kunde ha såväl moralisk som medicinsk påverkan. Rökningen blev tämligen snabbt utsedd till en vana som man inom skolan menade hade en både moralisk och medicinsk menlig påverkan på eleverna. Ett synsätt som också blev återkommande i skolrökningsfrågan.

Även om rökningsfrågan inom skolan vilat på både en medicinsk och en moralisk grund var de medicinska argumenten till början de starkaste. En av de som tidigt behandlade skolungdomens rökning var skolläkaren Peter Silfversköld. I sin bok Vår skolungdoms hälsovård (1883) beskrev han, bland annat, rökningens faror för ungdomen. Han varnade i likhet med andra läkare vid tiden för att cigarettrökning kunde leda till nikotinförgiftning, vilket enligt hans beskrivning yttrade sig genom osäkerhet, ängslighet, nedstämdhet, håglöshet, darrningar och oförmåga till andligt arbete. Enligt Silfversköld gav nikotinförgiftningen alltså främst psykiska men. Detta går i linje med vad andra läkare vid tiden uttryckte, där tobaksrökningen till och med sattes i samband med ökningen av sinnessjukdomar.

Förbud och bestraffning

Utifrån läroverksstadgans paragraf om ordning och tukt utfärdades ordningsföreskrifter och ordningsregler vid varje läroverk. En återkommande punkt i dessa regelverk var rökningsförbudet, även om det utformades på olika sätt. En variant var att eleverna inte fick röka överhuvudtaget. Det vill säga att de inte fick röka oavsett om de befann sig i skolan, hemmet eller staden, oavsett vilken tid på dygnet. Andra lokala ordningsföreskrifter tillät eleverna att röka i hemmet, med föräldrarnas tillåtelse. Vanligast var dock att det var förbjudet för eleverna att röka i alla offentliga sammanhang. Inom läroverken så etablerades rökningsförbuden tämligen omgående efter läroverksstadgans införande, och därigenom blev också rökningen något som eleverna kunde straffas för.

Det var dock inte alla som delade synen på att rökning inom skolungdomen skulle bekämpas genom förbud och bestraffning. En annan hållning, som exempelvis Silfversköld hade, var att rökningen bäst bekämpades genom undervisning om tobakens faror. Detta resulterade i att rökningen både kom att bekämpas genom förbud och undervisning i skolorna.

Cigarettrökningen var inte bara ett problem inom läroverken utan det var också en fråga som diskuterades i folkskolan. År 1899 behandlades rökningsfrågan inom Sveriges folkskolelärarförening (SAF). Med utgångspunkt i Silfverskölds skrift diskuterades rökningens faror för ungdomen. Dock ansåg man inte att undervisning om tobakens faror var tillräcklig, utan förordade ett generellt förbud mot ungdomars tobaksbruk inom skolans område och på offentliga platser. SAF:s ställningstagande hade föregåtts av två motioner i riksdagen, med krav om ett allmänt rökningsförbud för skolungdom vid alla statsunderstödda skolor och förbud mot att sälja, eller överlämna, tobaksvaror till ungdomar. Både motionerna röstades ned med argumentet att det var omöjligt att tillämpa och upprätthålla ett rökningsförbud, och att det inte låg på riksdagens ansvar att förorda ett generellt försäljningsförbud.

Utan den statliga regleringen verkade SAF istället för att man från statligt håll skulle ta fram småskrifter om rökningens faror som kunde användas i undervisningen. I den petition som ställdes till Kung. Maj:t framhölls dock rökningens moraliska faror framför de fysiska och psykiska farorna, som man tidigare sökt stöd för i läkarvetenskapen.

Då den statliga regleringen av ungdomars rökning uteblev föll ansvaret på de enskilda skolorna och det enskilda regelverket, vilka ofta såg rökningen som en moralisk fråga. Rökning ansågs som ett tecken på bristande moral och det ansågs alltså som ofint om en elev rökte, i synnerhet om det skedde offentligt. Det finns också exempel på hur man inom skolan såg en rökande elev, inte bara som moraliskt svag, utan också som oansvarig mot sig själv och sin hälsa.

Brott mot rökningsförbuden bestraffades på olika sätt, från tillsägelser och varningar till nedsatt uppförandebetyg. Trots att elever kunde bestraffas genom exempelvis nedsatt uppförandebetyg, som var en allvarlig bestraffning, efterlevdes inte rökförbuden i särskilt stor utsträckning. Den främsta orsaken var att det blev omöjligt för rektorer och lärare att övervaka eleverna och kontrollera att de inte rökte. Något som vid många skolor fick till konsekvens att man resignerade och rektorer och lärare valde att inte agera när de såg att eleverna bröt mot rökförbudet. Vid andra skolor infördes restriktioner för vilka platser som eleverna fick vistas på för att underlätta övervakningen. Dessa försök var dock inte särskilt lyckade, utan istället fortsatte eleverna med sitt tysta motstånd, genom den så kallade smygrökningen.

Motstånd och elevernas självbestämmande

Det tysta motståndet som smygrökningen innebar kom under 1930-talet att kompletteras med ett organiserat motstånd från elevernas sida. Genom 1928 års läroverksstadga fick eleverna vid läroverken ett utökat självstyre gällande disciplineringen. Ur detta självstyre började eleverna ställa krav på förändringar av rökförbudet. År 1939 gjorde gymnasisterna vid Stockholms läroverk gemensam sak och krävde att rökförbudet utanför skolans område skulle slopas. Ett av gymnasisternas argument var att rökningsförbudet var orättvist, då de ungdomar som var jämngamla med dem, som inte gick i gymnasiet, fick röka på stadens gator. Kravet från stockholmsgymnasisterna hade föregåtts av en förändring av rökförbudet i läroverket i Lund, som hade tillåtit eleverna att röka offentligt i staden.

Det gemensamma kravet från stockholmgymnasisterna på att avskaffa rökningsförbudet ledde dock inte till någon förändring. Rökförbuden var kvar – åtminstone i formell mening. Vid flera skolor gjordes i praktiken inga åtgärder för att upprätthålla förbuden. Detta ledde till att situationen till slut ansågs som ohållbar, och 1946 inkom Norra Latin med en skrivelse till Skolöverstyrelsen om att man ville ändra rökförbudets lydelse, för att bara gälla då eleven stod under skolans omedelbara ledning och uppsikt.

Skolöverstyrelsen skickade vidare förslaget till landets alla läroverk med uppmaning om att yttra sig i frågan. Från de svar som inkom kan man se att skolorna i storstäderna generellt var mer positiva till förändringen än vad man var i de mindre städerna, det gällde i synnerhet för städerna i norra Sverige. Skrivelsen förde med sig att allt fler läroverk i landet frångick det offentliga rökförbudet. Men då det var upp till varje enskilt läroverk att själva bestämma om rökningen blev det rökningsförbudet också kvar vid många läroverk.

Samtidigt som rökförbudet länge fanns kvar inom läroverken, fanns det andra tankar inom andra skolformer om elevers rökning. I ungdomskommitténs utredning (1947) föreslogs exempelvis att folkskolorna skulle kunna användas som fritidslokaler efter skolans slut, men då föresattes det att eleverna skulle kunna röka i lokalerna.

Ett annat förslag gick ut på att underlätta för ungdomen att röka i stadens offentlighet, genom att de skulle vara tillåtet att röka på de så kallade ungdomskaféerna. Dessa exempel visar på hur skilda förutsättningarna var för elever i de olika skolformerna: eleverna från läroverken tilläts inte att röka, medan folkskolans elever fick göra det. Det fanns alltså en viss acceptans att skolungdom från de lägre klasserna rökte, till skillnad från elever vid läroverken som fick leva under striktare förhållningsregler.

Den mer tillåtande synen på rökning hos skolungdomen fick inte stå oemotsagd; förbudsstrategin ersattes istället med en allt intensivare satsning på utbildning om rökningens faror. Utbildningstanken involverade inte bara själva skolväsendet, utan även myndigheter och intressegrupper utanför skolornas verksamhet. Exempelvis utlyste Skolöverstyrelsen 1955, med stöd av bland andra AB Svenska tobaksmonopolet, en tävling för lärare och annan skolpersonal, där de skulle inkomma med förslag på hur man skulle undervisa om rökningens faror. I samband med detta återkom också frågan om ett generellt rökförbud. Denna gång avvisades förslaget utifrån skolornas autonomi, men även utifrån argumentet att det var svårt att kontrollera att förbudet efterlevdes.

Trots utbildningsinsatserna höjdes skolungdomens röster för att få röka allt högre under 1950- och 1960-talen. Frågan drevs ofta av skolans elevråd. Ett av de problem som både elever och lärare påpekade var att rökförbudet och smygrökning födde misstänksamhet mellan lärare och elever. Kraven från eleverna tillsammans med att rökförbudet inte gick att upprätthålla gjorde att flera läroverk inte bara tillät rökning i offentligheten, utan även att man införde den så kallade rökrutan som tillät att eleverna rökte på skoltid. Rökrutan var ett särskilt område på, eller i direkt anslutning till, skolgården, där elever tilläts röka under raster. För många elever var rökrutan en självklar del av skolan och en fristad för skolans rökande elever från dess införande på 1950-talen och framåt.

Införandet av rökrutor var ett sätt för skolan att tillåta ett beteende som man visserligen formellt motsatte sig, men som man inte kunde kontrollera. Det innebar dock inte att man helt kapitulerade för rökningen inom skolan, utan man fortsatte med information och undervisning. I kampen mot rökningen startades 1979 organisationen A NON SMOKING GENERATION, med målet att påverka ungdomen till att sluta röka, eller inte börja alls.

Organisationens verksamhet kan ses i ljuset av att rökningen i skolorna var både utbredd och accepterad. I början av 1980-talet fanns det rökrutor, eller andra platser där eleverna kunde röka, vid 80 procent av alla högstadieskolor. Under 1980-talet kom dock inställningen till rökningen vid skolorna att förändras, och vid årtiondets slut hade siffran sjunkit till 60 procent.

I början av 1990-talet, i samband med den nya tobakslagen, återuppväcktes frågan om laglig reglering av rökning. Till skillnad från förslagen från seklets början riktade sig det nya förslaget inte bara mot skolungdomen, utan det förordades ett generellt rökförbud för skolan som arbetsmiljö. Tobakslagen (1993) ledde bland annat till att rökning blev förbjuden enligt lag i ”lokaler som är avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem”. Genom lagen blev det alltså inte bara förbjudet för elever att röka i skolan, utan förbjudet att röka för alla som vistades i skolmiljön.

År 1997 kom också försäljningen av tobaksvaror att regleras, då försäljning och utlämnade av tobaksvaror till personer under 18 år förbjöds. Den nya tobakslagstiftningen gjorde att rökningsfrågan inom skolan inte längre enbart utgjorde en disciplinär fråga som skolorna själva kunde bestämma över. Istället blev det också en fråga där även andra delar av samhället förväntades ta ett ansvar: rökningen blev en arbetsmiljöfråga och det förväntades nu att affärer inte sålde cigaretter till skolungdomen.

Ser man på rökningen ur en historisk synvinkel kan man dock konstatera att trots lagstiftningen är rökningen fortfarande ett stort problem vid vissa skolor. I en undersökning som gjordes av Länsstyrelsen 2017 visade det sig att elever rökte vid 41 procent av 128 undersökta högstadie- och gymnasieskolor i Stockholm. Vid flera skolor fanns det också exempelvis rökrutor, askkoppar och vindskydd för rökare.

Rökningen och skolan har genom åren präglats av förbud, undervisning och information. Men det har också varit en fråga som har handlat om hälsa, moral, övervakning, kontroll, motstånd och självbestämmande. Det är också en fråga som styrts genom ett stort lokalt ansvar och senare har blivit del av ett större samhällsansvar. Avslutningsvis kan man konstatera att den rökande eleven som problem inom skolan inte har försvunnit. Dagens situation påminner i mångt och mycket om hur det såg ut vid förra sekelskiftet: skolan utfärdar förbud och regler, som besvaras med elevernas aktiva eller passiva motstånd genom att öppet trotsa förbudet eller smygröka.


Germund Larsson är anställd som postdoktor i pedagogik, Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap vid Örebro universitet.

 


LITTERATUR:
Ekelin, Sigvard, Bullstriden vid Härnösands läroverk 1924–1925, (Härnösand 1965).
Larsson, Germund, ”Rökningen revolution – från förbud till rökruta” Ingår i: Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring / [ed] Berb, Anne et al., (Uppsala 2017).
Larsson, Germund, Förbrytelser och förvisningar: Bestraffningssystemet i de svenska läroverken 1905–1961 (Uppsala 2018).
Loewe, Walter, ”Liten svensk cigaretthistoria”, (Borås 1992).
Silfverskiöld, Peter, Vår ungdoms hälsovård, (Stockholm 1893).
af Trolle, Ulf, ”Från monopol till fri konkurrens” i Om tobakens i Sverige: Jubileumsskrift 1915–1965, (Stockholm 1965).

Tidningar och tidskrifter
Dagens Nyheter, (DN), ” Fyra av tio skolor bryter mot rökförbudet” 2/2 2018.
”Föreningen: Tidskrift för Sveriges allmänna folkskollärarförening”, första häftet (Stockholm 1899).
Tidningen för Sveriges Läroverk nr: 14 (1946), Westberg, Hilding, ”Rökningsförbudet vid läroverken”.
Tidningen för Sveriges Läroverk nr: 5 (1940), Wetterwik, Einar, ”Skolan och tobaksrökningen.”.
Skolöverstyrelsen, Ungdom och tobaksrökning: 10 lektionsförslag, (Stockholm 1957).

Svensk författningssamling
SFS 1905:6, Kungl. Maj:ts nådiga stadga för rikets läroverk.
SFS 1928:412, Kungl. Maj:ts nådiga stadga för rikets läroverk.
SFS 1933:109, Kungl. Maj:ts förnyade stadga för rikets allmänna läroverk.
SFS 1993:581, Tobakslag.

Statliga utredningar
SOU 1924:15 Det svenska tobaksmonopolet. En undersökning av dess verksamhet 1915–1922, (Stockholm 1924).
SOU 1945:22, Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommittéens betänkande del III. (Stockholm 1945).
SOU 1947:12, Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del IV, (Stockholm 1947).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *