Ungdom hjälper ungdom: Operation Dagsverke och det globala sextiotalet

Björn Lundberg

Inledning

När Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag 2018 blev aktionen snabbt mycket uppmärksammad. Under de kommande månaderna och åren spred sig skolstrejker och liknande protester för klimaträttvisa över Sverige och världen. Att unga på detta sätt använde skolan – eller rättare sagt utebliven skolgång – som ett led i kampen för planetens framtid har även uppmärksammats av forskare som sökt tolka den nya ungdomsrörelsen. Utgjorde de här protesterna ett nytt fenomen, eller ska de snarare ses som en fortsättning på år eller årtionden av ungdomlig, politisk aktivism?

Svaret beror delvis på hur vi väljer att definiera begrepp som aktivism och ungdomar. Den som begränsar perspektivet till klimatprotester kommer ha svårt att finna historiska föregångare under 1900-talet, men det beror snarare på klimatfrågans samhälleliga genomslag efter år 2000 än på ungdomars engagemang i omvärldsfrågor. Om vi istället betraktar klimatkrisen som ett av flera globala problem, vilka sysselsatt människor under de senaste hundra åren, framstår saken i annat ljus. Då blir det enklare att se exempel på kontinuitet i ungdomars engagemang för planetens eller mänsklighetens framtid. Att skolelever visat intresse för att påverka världen till det bättre kan knappast betraktas som en nymodighet. Istället kan man fråga sig vilka aktionsformer som etablerats, hur nätverk har bildats och vilka metoder unga använt för att förmedla budskap eller för att försöka påverka omvärlden.

En av de elevledda kampanjer som under 1900-talet fick störst uppmärksamhet i Sverige var utan tvekan Operation Dagsverke. I flera decennier samlade svenska skolelever in pengar till utbildningsprojekt i länder som Algeriet och Peru. Att kampanjen hade startats av elever och organiserades av elevrörelsen var inte nödvändigtvis klart för alla som deltog. Däremot blev Operation Dagsverke  i stora delar av landet en tradition som involverade tusentals ungdomar. Med tiden spred sig även kampanjen till de övriga nordiska länderna. Vad var det egentligen som låg bakom Operation Dagsverkes tillkomst?

Med tanke på kampanjens genomslag har det skrivits förvånansvärt lite om Operation Dagsverkes historia. Det är i och för sig inget unikt när det handlar om ungdomars insatser, som ofta glöms bort av historiker. Det som gör Operation Dagsverke särskilt intressant i sammanhanget är att kampanjen fick ett stort medialt genomslag när den lanserades. Enbart under åren 1960–1965 ger termen ”Operation Dagsverke” fler än 700 träffar i Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas. Det mediala intresset upphörde inte heller efter de första årens rubriker. 1966–1975 ger motsvarande sökning ytterligare 1 500 träffar.

Starten av Operation Dagsverke och protesterna mot apartheidpolitiken

Operation Dagsverke blev med andra ord ett fenomen och närmast en institution i svensk skola. Hur kom det sig? För att söka svaret på frågan behöver vi rikta blicken bortom grund- och gymnasieskolan. Första gången termen Operation Dagsverke användes i svensk press var nämligen inte i samband med en skolinsamling, utan i anslutning till en aktion som leddes av studenter vid Lunds universitet. Året var 1960 och en grupp studenter hade fått gehör för sin idé att samla in pengar för att bekosta ett antal flyktingstudenters underhåll. Förutom en sydafrikansk stipendiat räknade man med att kunna hjälpa sju östeuropeiska studenter.

Aktionen genomfördes den 2 april och ägde rum under FN:s världsflyktingår. Störst medial uppmärksamhet fick aktionen i de skånska dagstidningarna, men kampanjen resulterade även i förstasidesrubriker i tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Flera tidningar lyfte fram att studenten Lena Månsson fått vikariera som ”stabschef” på regementet F10 i Ängelholm. Andra studenter arbetade med skoputs eller som butiksbiträden. Några studenter hade fått i uppdrag att arbeta som ”ölprovare” åt ett lokalt bryggeri. Ytterligare andra arbetade som lokaltidningsjournalister med uppdrag att bevaka kampanjen. Högt och lågt, skämt och allvar, blandades. Svenska Dagbladet talade om ”spexaranda” och den karnevaleska inramningen var högst påtaglig. Detta gällde inte minst under den slipsauktion som ägde rum på Grand Hotel under kvällen. 24 slipsar från kända herrar bjöds då ut till försäljning, där Dag Hammarskjölds slips klubbades för 2 000 kronor. Den dåvarande amerikanske vicepresidenten Richard Nixons slips gick för 1 000 kronor medan boxarna Floyd Pattersons och Ingemar Johanssons slipsar vardera ”bara” inbringade 600 respektive 500 kronor. Det sammanlagda tillskottet för slipsaktionen blev 5 763 kronor, vilket motsvarar ungefär 85 000 kronor i dagens penningvärde. Det var knappast sensationellt i ekonomiska termer, men det mediala intresset för just slipsauktionen gick inte att ta miste på. Den omnämndes till och med i New York Times.

Sammanlagt inbringade Lundastudenternas Operation Dagsverke 78 000 kronor. Det är uppenbart att den stora uppmärksamhet som kampanjen gav upphov till också inspirerade andra studenter. Därefter plockades kampanjformatet bland annat upp vid Uppsala universitet, där man redan samma höst samlade in pengar till förmån för flyktingstudenter enligt samma metod som i Lund. Även här blandades spex och musik med mer alldagliga arbetsuppgifter.

Grundidén, att studenter under en dag lämnade elfenbenstornet och ägnade sig åt ”vanligt” arbete, där uppdragsgivaren istället för lön betalade en summa till insamlingen, var ett upplägg som alldeles uppenbart väckte genklang. Frågan om att hjälpa utländska studenter vid svenska universitet var dessutom en aktuell politisk fråga. Ett av de första konkreta förslagen på tekniskt bistånd till det som vid denna tid kallades ”underutvecklade områden” var den så kallade Mohnplanen, uppkallad efter diplomaten Paul Mohn. Han föreslog ett ambitiöst program för att finansiera universitetsstudier åt unga män och kvinnor som ett led i svenskt utvecklingsarbete. Även om planen aldrig genomfördes i den omfattning  Mohn hade tänkt sig så hade frågan om finansiering av universitetsstudier som en form av internationellt solidaritetsarbete likväl vunnit gehör i samhällsdebatten.

Året därpå, 1961, gjordes de första försöken att ordna kampanjer på temat ”Operation Dagsverke” bland gymnasieelever. Två insamlingar, som anordnades oberoende av varandra, skulle få särskild betydelse för kampanjens framtid. I september ordnade elever vid läroverket i Sundsvall ett dagsverke där både högstadieelever och gymnasister deltog. Aktionen genomfördes för att bekosta studierna åt en universitetsstudent från Sydvästafrika (Namibia), Zedekia Ngavirue.

Insamlingen i Sundsvall inbringade 14 000 kronor och innefattade ungdomars dagsverken enligt samma modell som etablerats vid universitetens insamlingar. Såväl enklare arbetsuppgifter för ungdomar som mer spexartade upptåg ingick i repertoaren. I januari 1962 reste Ngavirue till Sundsvall för att ta emot en stipendiecheck på det insamlade beloppet. ”Jag är lycklig, överväldigad och tacksam,” sade han till Dagens Nyheter.[1] Långt senare yttrade Ngavirue  i en intervju med Tor Sellström: “To find even young kids in the north of Sweden, working for a cause so far away was moving. The response was just incredible.”[2]

Samtidigt bidrog Ngavirue till att uppmärksamma den politiska situationen i sitt hemland. På ett fotografi ur Sundsvalls museums samlingar syns han diskutera bojkott av sydafrikansk frukt tillsammans med en av ledarna för Sundsvallskampanjen i Sundsvall samt med en företrädare för det lokala varuhuset Forum. Dessutom beslöt skolans elevkår, enligt Dagens Nyheter, att författa en resolution där man föreslog skärpt importbojkott mot varor från Sydafrika: ”Elevkåren vänder sig med skärpa mot att vissa sydafrikanska varor inköps av allmänna medel för skolbespisningar,” hette det i tidningen.[3] Den till synes opolitiska frågan om insamling av pengar till flyktinghjälp vävdes på så sätt samman med frågor som rörde Sveriges ekonomiska och politiska förbindelser med apartheidregimen i Sydafrika.

Den sydafrikanska apartheidpolitiken förblev ett viktigt forum för svenska ungdomars internationella politiska engagemang, men skulle komma att inta en underordnad ställning i förhållande till just Operation Dagsverke. En av förklaringarna kan sökas i den händelse som ägde rum bara tre dagar efter att eleverna i Sundsvall anordnat sin stora insamling.

Dag Hammarskjölds minnesfond

Under ett FN-uppdrag omkom Dag Hammarskjöld under oklara omständigheter i en flygkrasch i Nordrhodesia den 18 september 1961. Hans kvarlevor sändes till Sverige och den 29 september fick han en tv-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Inom ett par dagar lanserades förslaget att inrätta en minnesfond i hans namn och den 13 oktober anordnade Gubbängens läroverk i södra Stockholm en Operation Dagsverke-kampanj i syfte att stödja Hammarskjöld-fonden. Vad som var nytt i förhållande till tidigare kampanjer var att organisatörerna inte i första hand vände sig till lokala näringsidkare utan till föräldrar och andra privatpersoner, som erbjöds barnpassning, fönsterputs eller hjälp med trädgårdsarbete. Dagen avslutades med en stor skoldans i skolans lokaler, där bland annat Jerry Williams och en ung Hans Alfredsson stod för underhållningen. En av initiativtagarna var Staffan Thorsell, som i början av 1962 valdes till vice ordförande i Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO).

Hösten 1961 blev SECO fullvärdig medlem i Sveriges ungdomsorganisationers landsråd, SUL, och fick representation i dess styrelse. Efter den lyckade kampanjen i Gubbängen i oktober inleddes arbetet med att lansera Operation Dagsverke som en nationell kampanjform bland ungdomsorganisationerna under senhösten 1961 och vintern 1962. Under senhösten beslutade SUL:s styrelse att under nästkommande år sjösätta en insamlingskampanj till förmån för Dag Hammarskjölds minnesfond under mottot ”En dag för Dag” och med Operation Dagsverke som tema och arbetsform.

Alla medlemsorganisationer, från politiska ungdomsförbund till religiösa grupper och scoutorganisationer, inbjöds att vara med. För ändamålet anställdes en kampanjsekreterare och en särskild broschyr trycktes upp. I ett brev daterat den 13 december 1961 skickades information till medlemsorganisationerna från kampanjsekreterare Folke Bäck.

SECOs stora betydelse

Initiativet till En dag för dag kom således från SECO och det blev denna organisation som lämnade det överlägset största avtrycket till kampanjen. Även om initiativet till En dag för Dag-insamlingen togs av Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd blev SECOs del i kampanjen helt dominerande. Av de 450 000 kronor som samlades in kom mer än tre fjärdedelar, cirka 350 000 kr, från SECO.[4] Landsrådets övriga 51 medlemmar lämnade alltså ett förhållandevis litet bidrag – och inget som ens kom i närheten av de tio miljoner som nämndes hösten 1961.

Insamlingsaktionerna genomfördes lokalt eller regionalt under första halvåret 1962. Av arkivmaterialet framgår att arbetsgruppen och kampanjsekreteraren tryckte och fördelade broschyrer, höll kontakter med media och sökte stöd från nyckelpersoner inom utbildningsväsende, föreningsliv, näringsliv och politik. Beslut om att delta i kampanjen, liksom det praktiska genomförandet av dagsverkesaktioner, fattades däremot bland medlemsorganisationer, i enskilda skolor eller distrikt. Den största och mest uppmärksammade kampanjdagen ägde rum i Stockholm den 9 mars 1962 , då inte mindre än 15 000 elever vid 38 skolor  gav sig ut på gatorna för att genomföra en gemensam dagsverkesaktion anordnad av Stockholms Elevorganisation, SEO. Resultatet blev drygt 212 000 kronor. I Göteborg genomfördes en liknande aktion med drygt 5 000 elever den 11 maj, med inbringandet av  75 000 kronor. Även mindre kampanjdagar genomfördes på ett stort antal platser i Sverige. Riktigt alla samlade dock inte in pengar till Hammarskjöldfonden. Några, som Uppsala Högre Tekniska Läroverk, följde istället exemplet från Sundsvalls läroverkselever och finansierade stipendier för flyktingstudenter. Man kan vid denna tid därför tala om Operation Dagsverke dels som en generisk kampanjform, vilken snabbt fick spridning runt om i landet, och dels som en specifik insamling organiserad av SUL och SECO i samarbete. SUL noterade redan under våren 1962 att intresset föreföll störst inom elevrörelsen, och det var också tack vare skolorna som kampanjen fick en fastare förankring.

Stöd till Algeriet, Peru och Mocambique

Vid Elevriksdagen i augusti 1962 fattades sedan beslut om att genomföra en separat  aktion – i samarbete med Rädda Barnen – till förmån för skolbarn i Algeriet. I den promemoria som framställdes inför mötet stod att läsa: ”På grundval av de tidigare erfarenheterna torde SECO med gott resultat självständigt kunna genomföra en stor insamlingsaktion till något behjärtansvärt ändamål.” Vidare konstaterades: ”Värdet av en självständig aktion är uppenbart. Genom att eleverna vid landets skolor själva genomföra en insamling manifesteras svensk ungdoms vilja att hjälpa.”[5]

På elevriksdagen satte man som mål för insamlingen en halv miljon kronor. Redan vid årsskiftet 1962–1963 konstaterades att målet skulle nås, eftersom kampanjen då inbringat mer än 400 000 kronor.[6]

Dagsverket beskrevs som en ”överlägsen insamlingsform” i skolorna, eftersom eleverna inte själva behövde bidra ekonomiskt, utan istället utförde arbete som ”omvandlas i mångdubbelt större belopp än vad som skulle influtit vid en vanlig bössinsamling”.[7]

Barnens kanske viktigaste resurs – tid – kunde genom dagsverkena alltså omvandlas i betydande ekonomiskt stöd. Att skolornas elevorganisationer var mer framgångsrika i att organisera dagsverkeskampanjer än andra ideella organisationer kan i sin tur förklaras med att tid  relativt enkelt kunde mobiliseras, eftersom dagsverkesidén byggde på att eleverna tog en arbetsdag i anspråk, det vill säga tid de vanligen tillbringade i skolan. I de tidiga dagsverkeskampanjerna förlitade sig eleverna på stöd från rektorer för att använda lämplig tid – företrädesvis friluftsdagar – för detta ändamål.

Insamlingen till skolor i Algeriet avslutades 1964, med ett resultat på 1,2 miljoner kronor. Sex skolor byggdes inom ramen för Rädda Barnens verksamhet. Samma år beslutade SECO att genomföra en ny nationell kampanj inom ramen för Operation Dagsverke. Den inleddes under uppmärksammade former i oktober 1965 i syfte att samla in pengar för att bygga skolor i Peru. Den 15 oktober 1965 deltog mer än 100 000 elever runt om i Sverige i en gemensam dagsverkesaktion som på en enda dag inbringade 1,5 miljoner kronor – mer än Algerietkampanjen hade gjort under ett par års tid. Framgångarna fick elevrörelserna i de andra nordiska länderna att anamma samma idé. Genom samarbetsorganet Nordiskt elevforum planerades en gemensam aktion till förmån för skolor i Peru 1967.

Samtidigt visade Peru-insamlingen på svårigheterna att bedriva ”opolitisk” verksamhet av detta slag. Från vänsterhåll kritiserades i skarpa ordalag att SECO härigenom gynnade den USA-stödda regimen. Nästa svenska aktion genomfördes till förmån för Moçambique, med kopplingar till befrielserörelsen Frelimo. De norska och danska organisationerna valde då istället att främja ett läskunnighetsprojekt i Zambia.

När 1960-tal övergick i 1970-tal hade Operation Dagsverke etablerats inte bara i Sverige utan också i grannländerna. SECO hade spelat en avgörande roll för att sprida kännedom om kampanjen och ge den en fast organisatorisk struktur. Genom kampanjen hade elevrörelsen skapat ett forum i svensk skola där engagemang i globala frågor som fattigdomsbekämpning kunde omvandlas i konkret handling. 

Referenser:

[1] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[2] Zedika Ngavirue, intervju med Tor Sellström 1995 publicerad på Nordiska Afrikainstitutets hemsida: https://nai.uu.se/library/resources/liberation-africa/interviews/zedika-ngavirue.html.

[3] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[4] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[5] ”PM beträffande insamlingsaktion”. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[6] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 10. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[7] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”s, 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

Litteratur

Ahonen, Risto, ”Teinien Taksvärkki: Ykskaks Maailma Paremmaks!” Helsingfors universitet, 2000

Berg, Annika, Urban Lundberg och Mattias Tydén, En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975 (Stockholm 2021).

Helgren, Jennifer,American Girls and Global Responsibility: A New Relation to the World during the Early Cold War (New Brunswick 2017).

Holmén, Janne och Johanna Ringarp, ”1968 och reformer av högre utbildning i Finland och Sverige”’ i Anders Burman och Joakim Landahl (red.) 1968 och pedagogiken (Huddinge 2020), s. 49–69, https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-428279.

Jouhki, Essi, ”’Then we were ready to be radicals!’: school student activism in Finnish upper secondary schools in 1960–1967”. Scandinavian Journal of History 46, nr 3 (2021), s. 383–407.

Landahl, Joakim, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organisations in Sweden (1928–1989)”, History of Education Review 52, nr 1 (2023), s. 14-28.

Lundberg, Björn, “Youth Activism and Global Awareness: The Emergence of the Operation Dagsverke Campaign in 1960s Sweden”, Contemporary European History, Firstview Online, 2022.

Myers, Tamara, ‘Local Action and Global Imagining: Youth, International Development, and the Walkathon Phenomenon in Sixties’ and Seventies’ Canada’, Diplomatic History 38, nr 2 (2014), s. 282–293.

”Sedekia Ngavirue diskuterar bojkott av sydafrikansk frukt med varuhuset Forum och läroverkselever.” Digitaltmuseum: Sundsvalls museum. https://digitaltmuseum.se/021015885313/sedekia-ngavirue-diskuterar-bojkott-av-sydafrikansk-frukt-med-varuhuset

Sellström, Tor, Sweden and national liberation in Southern Africa Vol. 1 (Uppsala 1999).

Söderberg, Erik och Bertil Östberg, Skolan och elevrörelsen : skoldanser och elevinflytande (Stockholm 1981).


Björn Lundberg är docent i historia vid Lunds universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om medborgarfostran och friluftsliv i den svenska scoutrörelsen och Unga Örnar (1925–1960). Hans forskning söker förena perspektiv från barn- och ungdomshistoria, utbildningshistoria och kunskapshistoria. Bland annat har han studerat hur barn och ungdomar engagerade sig i globala frågor under 1900-talet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *