Estetikens triumf: Skolan på världsutställningen i Paris 1900

JOAKIM LANDAHL

Utan överdrift skulle man kunna åt senare hälften af innevarande sekel gifva beteckningen ”utställningarnas tidevarf”; ty ett af dess kännetecken är just det formliga raseri för uppvisningar af allehanda slag, hvilket för närvarande gör sig gällande.
– Otto Salomon 1884.

Världsutställningen som internationell pedagogisk tävling

Idag jämförs nationers skolor med hjälp av storskaliga internationella mätningar. Trots sin relativt korta historia har de etablerats som en nästan självklar måttstock på hur skolväsendet fungerar i ett land. Men även om PISA och motsvarande undersökningar har en kort historia är internationella jämförelser mellan nationer inte någon nyhet.
Den här artikeln handlar om en tidig form av internationella jämförelser av skolor: pedagogiska utställningar på världsutställningar. Dessa fungerade på flera sätt analogt med dagens storskaliga kunskapsmätningar. När länder presenterade sitt undervisningsväsen i utställningsform var det en form av tävlan, och aktörerna som deltog var nationer. Att man verkligen tävlade underströks av att priser och medaljer delades ut. Samtidigt som man tävlade försökte man också lära sig av varandra.

Man hämtade inspiration från andra länder, och kunde komma hem med nya idéer kring skolans utveckling.
Men även om det finns likheter med dagens kunskapsmätningar innebar utställningsformen att de internationella jämförelserna fick en innebörd som på många sätt var unik för sin tid. Världsutställningarna representerar därmed ett annorlunda sätt att tänka kring hur skolor i olika länder kan jämföras, liksom hur pedagogiska idéer får internationell spridning.

Jag ska i den här texten diskutera den jämförande blick som växte fram genom världsutställningarna med utgångspunkt i världsutställningen i Paris 1900. Jag är särskilt intresserad av vad det var som denna blick riktades mot, vilka aspekter av ett lands skolväsen som ansågs väsentliga att jämföra. I världsutställningarna utvecklades idéer om vad som var förkastligt respektive förebildligt när länder presenterade sig, och dessa idéer kunde ha stor betydelse för vilka pedagogiska metoder som kom att spridas internationellt. Idéerna var naturligtvis tidsbundna, effekter av det utvecklingsstadium som skolväsendet för tillfället befann sig på. Men, de var också konsekvenser av utställningsformen som sådan. Utställningen premierade vissa värden mer än andra. Inte minst riktade utställningen fokus mot skolans estetiska dimensioner.

Paris 1900: att representera verkligheten

Med start i London 1851 arrangerades under 1800-talet ett stort antal världsutställningar i framförallt Europa och Amerika. Utställningstrenden var ett uttryck för en intensifierad globaliseringsprocess där länder tävlade om att ställa ut det främsta av industri- och konstprodukter. Som sådana representerade de en sorts kult av moderniseringen och framsteget. Utställningarna beskrevs ofta i termer av fredlig tävlan, eller fredlig samverkan, men som en forskare inom området påpekat genomsyrades de av konkurrens. ”The very raison d’etre of many exhibitions was envy, not love of other nations, or a manic desire to outdo them” (Greenhalgh 1988:18).

Om dessa spektakulära arrangemang finns det en omfattande forskning. På senare år har det även börjat uppmärksammas att utställningarna rymde pedagogiska avdelningar (t ex Lawn 2009; Dittrich 2010). Världsutställningen i London 1862 var den första som introducerade en sådan utställning, och här kunde nationer visa upp det som de var mest stolta över i sitt undervisningsväsende.

Paris befann sig under 1800-talets andra halva i världens centrum, och kom senare att beskrivas av Walter Benjamin som ”1800-talets huvudstad”. En serie av världsutställningar bidrog till att etablera denna bild av Paris som modernititetens symbol framför andra.  Utställningar ordnades här 1855, 1867, 1878, 1889 och så slutligen 1900. Utställningen år 1900 markerade kulmen på en storartad utveckling för utställningsväsendet, och besöksantalet blev denna gång enormt: cirka 50 miljoner personer besökte utställningen. I ett gigantiskt utställningsområde, med en rad nybyggda, storslagna byggnader samsades cirka 80 000 utställare.  Att det var fråga om ett monumentalt arrangemang blev också tydligt vid ingivningsfesten. 15 000 personer var inbjudna, och en orkester på 800 man spelade, bland annat Marseljäsen. ”Den spelades upp med en hänförelse, som jag aldrig förr bevittnat” mindes Hjalmar Berg senare i sina memoarer.

En av utställningskategorierna handlade om utbildning. Här gavs en möjlighet att både presentera särdrag i ett nationellt skolväsende för en internationell publik och lära om hur andra länder organiserar sin skola. En av Sveriges utställare var Stockholms folkskolor, och de som arrangerade denna utställning var slöjdförståndaren Hjalmar Berg (bror till Fridtjuv) och folkskolinspektören C.G. Bergman.

Utställningen, inklusive Stockholms medverkan i utställningen, är ovanligt väl dokumenterad. Den ena av upphovsmännen – Hjalmar Berg – var nämligen medarbetare i Svensk lärartidning, och han bereddes stort utrymme i tidningen för att beskriva utställningen. I sammanlagt åtta nummer beskrevs utställningen. 42 år senare publicerades Bergs memoarer. I dessa upplät han nio sidor åt resan till Paris. Det är dessa två källor som denna artikel grundas sig på. Jag återkommer till hur vi kan förstå Bergs motsägelsefulla roll som utställare och reporter från sin egen utställning.

Uppdraget att göra en utställning över Stockholms folkskolor hade Berg och Bergman fått ett drygt år innan själva utställningen i Paris. De hade således ett år på sig att planera och genomföra en representation av Stockholms folkskoleväsende. Det gällde att fatta beslut om vad som var intressant för en internationell publik, och att presentera detta på ett tilltalande sätt. Genom Bergs memoarer kan vi få en viss inblick i förberedelsearbetet. Man hade bestämt att utställning skulle inkludera ett skolrum, två slöjdsalar och ett skolkök, och denna sattes först upp i Sverige, i Klara folkskolas gymnastiksal. Arbetet med denna utställning hade utförts av Hjalmar Berg, slöjdinspektrisen Hulda Lundin och fru Sofi Nilsson. Innan utställningen togs ned för att skickas till Paris besöktes den av kung Oscar. ”Han förklarade sig nöjd med den och förmanade mig att sätta upp den fint och vackert i Paris. Han skulle se den på nytt, när han besökte världsutställningen i juli. Jag lovade att göra mitt bästa.” (Berg 1942: 168). Med dessa ord om att skapa något ”fint och vackert” hade Berg fått en kunglig uppmaning om att verka i estetikens anda. Detta intresse för det sköna kom sedan också att bilda en röd tråd i Bergs möte med världsutställningen.

paris-utstallningen

Bild 1. Utställningen i Paris gjordes till en stor nyhet i Svensk lärartidning. Utställningen för Stockholms folkskolor presenterades som förstasidesnyhet i tre nummer redan innan den satts upp i Paris.

I mars 1900 begav sig Berg till Paris. Väl framme vid utställningen fann han att de 38 packlårarna var på plats. De materiella uttrycken för Stockholms folkskolor var med andra ord redo att presenteras för världen. Nu gällde det bara att arrangera utställningen på ett tilltalande sätt.

Svensk lärartidning gjorde ett stort nummer av utställningen i flera av sina nummer. Redan innan utställningen påbörjats var den en stor nyhet. Den svenska utställningen, som satts upp i en folkskola i Stockholm, presenterades i tre nummer – på förstasidan. Själva utställningen presenterades sedan i en artikelserie om fem delar. Det är tydligt att utställningen framställdes som en stor och viktig händelse, en nyhet redan innan den ägt rum. Denna nyhetsvärdering hängde förstås delvis samman med att Hjalmar Berg som ansvarade för utställningen, hade täta förbindelser både med SAF och med dess organ – Svensk lärartidning. I egenskap av utställningsproducent och skribent på Svensk lärartidning hade han alltså tillgång till två sätt att representera skolan, dels till en internationell publik och dels till en nationell publik av lärare.

I tidningen presenterade Berg de olika nationernas skolutställningar. I fyra artiklar redogjorde han för sina intryck, där ris och ros delades ut till de olika utställningarna. Här fanns exempelvis Spaniens pråliga men innehållslösa utställning, Portugals ofärdiga utställning och Rysslands relativt rikhaltiga utställning. Dessa kunde bedömas som utställningar, men också som tecken på hur det faktiska utställningsväsendet såg ut i ett land. Den ryska utställningen vittnade enligt Berg om moderna ambitioner. Här kunde man se att ”man äfven borta i det stora tsar-riket på ett och annat ställe söker att följa med sin tid” – något som bland annat visade sig i att man visade upp fotografier av salar för trä- och metallslöjd.

undervisningspalatset

Bild 2. I det pampiga undervisningspalatset presenterades skolväsendet i olika länder. Källa: Svensk lärartidning, 1900. 

 När Berg bedömde utställningarna använde han sig inte sällan av en estetisk måttstock. Kroatiens och Slavoniens utställning hade ett ”smakfullt yttre” och visade upp ”vackra” elevarbeten i slöjd, skrivning och ritning. Norge visade upp ett ”synnerligen prydligt och praktiskt inredt skåp” där elevarbeten visades upp. Finland visade upp en ”vacker” slöjdutställning, och en finsk yrkesskola visade upp metallarbeten som utmärkte sig genom ”smakfullhet och noggrant utförande.” I Frankrike kunde man bevittna teckningar och modellering som var så imponerande att de ”närma sig verklig konst.” Man kunde också se läroböcker med ”god utstyrsel” och ”väl utförda illustrationer.” Även de franska seminarierna bidrog i utställningen och här kunde man se ”vackra lärjungearbeten.” De skriftliga uppgifterna var inte sällan försedda med teckningar. En klass vid ett seminarium hade exempelvis gjort en studieresa, och dokumenterat denna i en reseberättelse, som man lät illustrera: ”Denna vimlar af väl utförda teckningar af märkliga byggnader, historiska minnesmärken, geologiska bildningar, karakteristiska växter m.m. samt små kartor.” I den amerikanska utställningen kunde man se läroböcker med ”elegant utstyrsel: godt papper, tydligt tryck och färglagda bilder.”

Hur gick det då för Sverige i denna internationella tävling? Hjalmar Berg som rapporterade om tävlingen för Svensk lärartidning gav sig själv privilegiet att recensera sin egen insats.

Sedan utställningen blifvit färdig, hafva en hel del skolmän af olika nationer gjort besök i densamma, och samtliga hafva uttalat sitt varmaste erkännande. Uti öfverskådlig och instruktiv anordning öfverträffas den näppeligen af någon annan skolutställning här och med avseende på omfattning endast af den franska (Svensk lärartidning 1900: 306).

Att på detta sätt bedöma sin egen insats pekar på ett särdrag i utställningen som jämförande praktik. I detta fall hade samma person som presenterade bilden av Sverige också tillgång till den mediekanal som kunde redogöra för hur bilden hade tagits emot. Här fanns det givetvis incitament för Berg att framställa utställningen som lyckad. Därmed kunde han också indirekt prisa både sin egen insats och det arbete som utfördes i Stockholms folkskolor. Men det fanns också andra sätt att mäta framgångar. Prisutdelningar var ett sådant. På världsutställningarna var praxis att ett stort antal priser delades ut. Här kunde Sverige stoltsera med ett stort antal priser. Bland annat fick Stockholms stads folkskolor den högsta utmärkelsen (grand prix) (Svensk lärartidning 1900, s. 567). Framgångar i världsutställningar kunde också visa sig i att andra länder visade ett intresse för att övertaga en specifik utställning. Detta var fallet med folkskoleutställningen. En representant från Schweiz, ett land som under denna tid ansågs ha ett högstående skolväsen, ville köpa hela utställningen och flytta den till Zürich. Där skulle den ha sin ordinarie plats, och sedan skulle den flyttas runt i landet i samband med olika lärarmöten. Svensk lärartidning rapporterade emellertid att detta smickrande anbud inte antagits av Folkskoleöverstyrelsen. Istället bestämdes att utställningen skulle förvaras i överstyrelsens lokaler i Stockholm (ibid. s. 592).

Att Sverige vann priser var dock inte ett så objektivt kvalitetsmått som den samtida rapporteringen kunde ge sken av. I sina memoarer från 1942 nämner Berg något som relativiserade värdet av vinsten. Världsutställningarna delade ut priser ganska friskt, och det främsta priset var inte per definition reserverat för endast en tävlande. Flera kunde vinna, och att vinsten delades kastade en skugga över priset: ”För oss sjönk emellertid denna utmärkelse i värde därigenom, att också Rysslands mycket tarvliga skolutställning hugnades med samma pris. När vi gjorde ett besök på den ryska utställningen och började bläddra i de utlagda proven på teckning och skrivning, funno vi dem så fulla av ohyra, att vi skyndsamt avlägsnade oss” (Berg 1942: 171).

Världsutställningen som förändrande kraft: teckningsundervisningens reformering

Det intressanta med världsutställningen i Paris är vilka effekter den sedermera kom att få i Sverige. Utställningen var ju inte bara ett sätt att marknadsföra Sverige, den var också ett sätt att lära sig av andra länder. På så vis kunde utställningen sprida olika pedagogiska ideal globalt. Den spridningseffekt som Hjalmar Berg beskriver är helt i linje med de estetiska och visuella ideal som genomsyrade själva utställningsmediet. Enligt Berg blev utställningen i Paris startskottet på en ny teckningsundervisning i Stockholm.

Det var framförallt den amerikanska utställningen som gjorde intryck på Berg. Han bevittnade här en teckningsundervisning som starkt skilde sig från den mycket mekaniska undervisning som fortfarande dominerade i Sverige – den så kallade Stuhlmannska metoden. I Sverige hade man sedan 1870-talet använt sig av denna metod, som avvisade allt vad fantasi, färg och egen iakttagelse hette. Istället byggde metoden på att barnen lärde sig rita genom att göra vertikala och horisontella linjer på ett rutat papper. Missnöjet hade under en tid grott bland teckningslärare med metoden, men fortfarande var den relativt fast förankrad i undervisningspraxis. I Paris kunde så Berg se en helt annan typ av teckningsundervisning. U.S.A. hade ställt ut teckningar från barn i olika ålder, och kunde på så vis demonstrera en tydlig progression. Där fanns de små barnens teckningar som mest av allt påminde om det som även svenska barn kunde prestera i hemmiljö när de fått penna och papper av sina föräldrar. Dessa små barns teckningar föreställde allt möjligt – en eldsvåda, blommor, hästar, Mary med sitt lilla lamm. Det som imponerade på Berg var inte den tekniska skickligheten. Tvärtom, teckningarna var ”mycket ofullkomliga”, om än präglade av ”liv och intresse.” Det som snarare tycks ha gripit Berg var att dessa teckningar inte enbart var knutna till hemmiljön, såsom fallet var i Sverige. Istället gavs de en plats i den amerikanska skolan, och dessutom presenterades de på en världsutställning, där de användes för att demonstrera att teckningsundervisningen inte borde präglas av kopiering.

Mången torde betrakta [teckningarna] såsom fullkomligt värdelösa och anse den tid, som användts på deras åstadkommande, vara alldeles förspilld. Men då man, såsom här är fallet, kan följa utvecklingen steg för steg framåt och se hvilka märkliga resultat som slutligen uppnås, så ser man snart nog med andra ögon på det första ’klottret.’ Man ser huru de små redan från första början vänjas icke att kopiera förebilder utan att själfva iakttaga och afbilda verkliga föremål, huru man låter deras fantasi få spelrum, och huru man genom att sätta teckningen i samband med den öfriga undervisningen ger densamma ökadt intresse och värde (Svensk lärartidning 1900, s. 563).

När Berg återvände till Sverige kom intrycken från världsutställningen att omsättas i praktiska reformer av teckningsundervisningen i Stockholm. Berg blev 1901 ordförande i en kommitté som skulle utarbeta en ny plan för teckningsundervisningen och anskaffa nytt teckningsmateriel. Kommittén menade att eleverna skulle lära sig att använda teckning som ett uttrycksmedel. I form och färg skulle de kunna återge sådant som de iakttagit i verkligheten eller föreställt sig i fantasin (Berg 1942:135).

Snart var det dags för nya, nationella, utställningar. Då hände det som ofta hände i utställningarnas värld: lärdomarna som en gång inhämtats på en utställning kom senare att presenteras för en ny publik på en annan utställning, och nu kunde den som tidigare lärt sig av andra undervisa i samma metod. Utställningar om Stockholms nya teckningsundervisning presenterades både vid allmänna svenska folkskollärarmötet 1903 och vid Industri- slöjd och konstutställningen i Lund 1907. I den sistnämnda fick Stockholms folkskolor en guldmedalj för ”banbrytande bestämd plan, successivt framåtskridande och goda resultat med den nya teckningsmetoden” (Berg 1942:136). Så hade alltså Stockholm, som i Paris 1900 spelade rollen som läraktig elev, fått rollen som guldmedaljsbelönad läromästare i konsten att teckna.

Internationella tävlingars avestetisering

Utställningen var en form av tävlan och lärande som premierade de estetiska aspekterna av skolan. Man tävlade med hjälp av estetik, och man hämtade in kunskaper som handlade om estetik. På så vis kunde man modernisera skolan på estetisk väg. Estetik och modernitet smälte samman till en odelbar enhet.

Att skolutställningarna lade stor vikt vid det estetiska var delvis en effekt av själva utställningsmediet, som lockade fram visuellt tilltalande produkter. Saker placerades på en utställning för att beskådas. Till detta kom att estetiken blev en konkurrensfördel. Georg Simmel konstaterade att det var den extrema konkurrensen på utställningarna som gjorde att ytan fick en sådan vikt. De föremål som presenterades på en utställning kunde inte bara hävda sig genom sin funktion (Simmel 1997:257). Men det visuella hade också en social grund. I det samtida samhället började det visuella rent generellt få en mer framträdande roll, inte minst i en stad som Paris med dess framväxande masskultur (Schwartz 1998). Och i skolor runt om i världen var dessutom åskådningspedagogiken en central trend. I ljuset av detta kan man hävda att världsutställningarnas sätt att jämföra skolor var logisk. Det fanns en harmoni mellan samhälle, skola och utställningsmediet som lade en grund för den estetiskt grundade jämförelsen.

Hundra år efter världsutställningen i Paris genomfördes den första PISA-studien av OECD, en kunskapsmätning som tar fasta på helt andra aspekter än man gjorde på världsutställningarna och som har blivit oerhört inflytelserik. Detta nya sätt att jämföra länders skolor innebär en förändring av förhållandet mellan samhälle, skola och internationella jämförelser. På ett samhälleligt plan lever vi idag i en värld där flödet av bilder, berättelser, ljud och andra estetiska uttryck är än mer omfattande än någonsin. Detta syns emellertid inte i de internationella kunskapsmätningarna.  Därmed kan man säga att det har uppstått en klyfta mellan världens estetiska prägel och vilka kompetenser som kunskapsmätningarna lyfter fram som värdefulla. Medan världsutställningarna jämförde nationers undervisning i slöjd, teckning, välskrivning samt presenterade deras skolbyggnader, är dagens internationella kunskapsmätningar fullständigt blinda för tillvarons visuella aspekter.


joakim-landahlJoakim Landahl, FD i pedagogik, forskar i utbildningshistoria och har bland annat publicerat Stad på låtsas (2013), Den läsande läraren (2009) och Auktoritet och ansvar (2006). Under 2014 kommer han att påbörja arbetet med en biografi över Fridtjuv Berg.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Berg, Hjalmar (1942). Hågkomster från en lång levnad. Stockholm: M. Bergvall.

Benjamin, Walter (1990). Paris, 1800-talets huvudstad: passagearbetet. I-III. Stockholm: Symposion.

Dittrich, K. (2010). Experts Going Transnational: Education at World Exhibitions during the Second Half of the Nineteenth Century. University of Portsmouth.

Greenhalgh, Paul (1988). Ephemeral vistas: the Expositions Universelles, great exhibitions and world’s fairs, 1851-1939. Manchester: Manchester University Press.

Lawn, Martin. (red.) (2009). Modelling the future: exhibitions and the materiality of education. Oxford: Symposium Book

Salomon, Otto (1884). Om slöjden såsom uppfostringsmedel. Stockholm: Samson & Wallin.

Schwartz, Vanessa R. (1998). Spectacular realities: early mass culture in fin-de-siècle Paris. Berkeley, California: University of California Press.

Simmel, Georg (1997). Simmel on culture. London: Sage Publications.

Svensk lärartidning 1900

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page