Övergång från skola till arbete i ett historiskt perspektiv: den svenska ”sinnesslövården” under 1900-talets första hälft

av THOMAS BAROW

En nyanserad historiesyn. Hur ser de historiska rötterna till dagens situation ut? Det är en fråga som alltid bör diskuteras när samhälleliga förändringar är aktuella.

Detta gäller också för den aktuella implementeringen av den reformerade gymnasiesärskolan, och här särskilt övergången från skola till arbete, som var en av drivkrafterna bakom reformen (SOU 2011:38). Att etableras på arbetsmarknaden är betydligt svårare för gymnasiesärskolans elever än för andra elever (Arvidsson et al., 2013).

Men i utredningen beskrivs tiden fram till andra världskrigets slut bara knapphändigt trots att frågan om övergången mellan skola och arbete diskuterats redan i början av 1900-talet. Efter en mycket kort sammanfattning av anstaltsväsendets etablering vid mitten av 1800-talet följer det viktiga, men här förenklade resonemanget att synen ”på personer med utvecklingsstörning skiftade från 1800-talets barmhärtighetstanke till 1900-talets första hälft, då de ’sinnesslöa’ ansågs vara en samhällsfara och skulle hållas åtskilda från övriga samhället” (SOU 2011:8, s 139). Bortsett från problematiken att använda det yngre begreppet ”utvecklingsstörning” i ett historiskt sammanhang förmedlas här inte en djupare insikt om hur sinnesslövårdens strävanden har sett ut när det gäller övergången från skola till arbete och sysselsättning för unga människor som kategoriserats som normavvikare. Denna summariska historiesyn gör det inte lättare att förstå den nuvarande situationen eller att planera för framtiden.

Syftet med den här artikeln är att nyansera det historiska perspektivet genom att beskriva och diskutera försöken under 1900-talets första hälft att skapa en bättre övergång från skola till arbete för unga människor som kategoriserades som ”sinnesslöa”.

Assarsons (2012) kritik mot anställningsbarhet som en av den nya gymnasiesärskolans viktigaste målsättningar kompletteras därmed med en historisk synvinkel. I texten används genomgående den historiska terminologin, eftersom funktionshinderkategorier är socialt skapade, därmed föränderliga och motsvarar bara delvis det nuvarande språkbruket. I metodiskt avseende följs en hermeneutisk ansats där facklitteratur med särskilt fokus på 1920-talet redovisas och tolkas. De viktigaste källorna är konferensrapporter (”Allmänna svenska möten för vården om de sinnesslöa”) som publicerades från 1915 och framåt. Mötenas ”förhandlingar” återspeglar dåvarande idéer, synsätten och debatterna av de professionella i området, även om deras inflytande på vidareutvecklingen av verksamheten var begränsat genom en socialpolitisk ram. Studier om sinnesslövården baserade på arkivmaterial från 1900-talets första hälft har redan presenterats (Areschoug, 2000; Barow, 2009). Nödvändiga avgränsningar gäller dessutom tidsramen. För idiotvårdens resp. sinnesslövårdens etablering under 1800-talets andra hälft hänvisas särskilt till Förhammar (2007).

Den nyttiga samhällsmedlemmen

Från 1800-talets mitt och framåt används sentensen ”från tärande till närande” (jfr Förhammar, 2007) för att vinna acceptans för utbildning och omsorg av unga människor som i dåvarande språkbruk kategoriserades som idioter och – några år senare – som sinnesslöa. Orienteringen av målsättningen mot borgerliga brukbarhets- och nyttighetsföreställningar var grundläggande: alla skulle vara nyttiga i samhället. Dock kompletterades denna målsättning genom det pedagogisk-humanitära synsättet att stödja individen i sin utveckling. Det har emellertid konstaterats, att den äldre filantropisk-pedagogiska ansatsen under 1900-talets första decennier så småningom trängts tillbaka av ”rationella” och psykiatriska perspektiv som ensidigt poängterade den samhälleliga nyttan av utbildning (Söder, 1978; Barow, 2009).

Ett kvarlevande av filantropiska traditioner från 1800-talet blir tydlig i Johan Ambrosius ”Undersökning om sinnesslöa barns psykiska utvecklingsmöjlighet” som publicerades i två band 1919/20. Ambrosius var från bildandet 1915 till 1928 ordförande för den ”Allmänna svenska föreningen för vården av sinnesslöa och fallandesjuka”, och han hade lång erfarenhet av området och utvecklade bl.a. anpassade läromedel för sinnesslöskolor. Han krävde att frågor kring hjälpklass- och sinnesslöundervisningen skulle tas upp i lärarutbildningen. Undervisningen av de sinnesslöa skulle huvudsakligen ske i särskilda internat, men utbildningens syfte var framtida förvärvsarbete och den sociala integrationen i vuxenåldern. I sin studie beskriver Ambrosius avslutningsvis målsättningen som ”att de sinnesslöa befrias ur sin hjälplösa isolering i andligt mörker och vanmakt, så att de kunna leva ett mänskligt liv i umgänge med andra människor samt härav njuta trevnad och tillfredsställelse. Så långt räcker deras utvecklingsmöjlighet, att deras krafter kunna utvecklas och stärkas till att uträtta något nyttigt arbete samt äga medvetande härom och lust att bruka sin förmåga, om den är aldrig så ringa. Härigenom skänkes dem en varaktig tröst och glädje i deras liv” (Ambrosius, 1920, s. 214). Även om språkbruket nuförtiden verkar ålderdomligt är dock synsättet djupt humant. Samtidigt förtydligas hänvisningen till ”nyttigt arbete” ekonomisk brukbarhet som en central målsättning för verksamheten.

Rashygien

Redan vid början av 1920-talet trädde dock sinnesslövårdens ”rashygieniska” betydelse fram, som Richard Österdahl, föreståndare för Sveriges största anstalt Johannesberg, uttryckte det. Med hänsyn till livet efter avslutad skolgång har arbetshem för sinnesslöa enligt Österdahl den nationalekonomiska uppgiften ”att göra skyddslingarna till så nyttiga människor som möjligt” (Österdahl, 1921, s. 93). Österdahl ansåg även att målet var att göra de intagna till ”lyckliga människor”, men han angav inte arbetshem eller förlängd anstaltsvistelse som något som stod i motsats till detta.

Fyra år senare poängterade Alfred Petrén arbete som målsättningen med utbildningen för sinnesslöa. Petrén var psykiater, Medicinalstyrelsens inspektor, socialdemokratisk riksdagsledamot och under mellankrigstiden den mest inflytelserika aktören inom sinnesslövården (Barow, 2009). Han skrev: ”Sinnesslöskolans uppgift bör nämligen vara den att göra de sinnesslöa så arbetsdugliga som möjligt” (Petrén, 1925, s. 58). I detta sammanhang krävde han etableringen av särskilda arbetsskoleavdelningar för elever som ”hava mest gagn av […] praktiskt arbete” (a.a.). Därmed eftersträvades en utvidgning av bildningsbegreppet för elever som ansågs knappt kapabla för lärandet av läsning, skrivning och räkning (Barow, 2011). Samtidigt fanns redan sådana klasser med fokus på praktiskt arbete i viss utsträckning. I detta avseende vidareutvecklade Petrén den tidiga sinnesslövården.

Baserat på denna tradition, och med hänsyn till sinnesslövårdens höga kostnader och den svåra ekonomiska situationen under 1920-talet är det föga överraskande, att även pedagoger som Sigrid Sandberg, föreståndare vid Sveriges första externatskola för sinnesslöa i Norrköping, tryckte på betydelsen av utveckling av elevernas praktiska förmågor. I hennes föredrag 1928 med den programmatiska titeln ”Vad kan och bör göras för att fostra de sinnesslöa till så praktiskt dugliga människor som möjligt?” sammanfattade hon målsättningen i att så många som möjligt skulle ”komma ut i praktiskt arbete […] och söka bidraga till sitt uppehälle. Detta först och främst för individens egen skull, men även ur samhällelig synpunkt för att mildra något på den stora skattebörda, som åsamkas genom dessa individer” (Sandberg, 1928, s. 74). Den långsiktiga minskningen av kostnader var ett argument för att säkerställa acceptansen för verksamheten.

På liknande sätt som Ambrosius några år tidigare resonerade Sandberg kring sysselsättningens betydelse när hon uttryckte att de sinnesslöa ”göra ju någon liten nytta och säkert i deras egna ögon mycket stor nytta, och detta fyller deras liv med glädje” (a.a., s. 80). För att motverka ”sorgliga levnadsvillkor” och ”moraliskt förfall” (Ambrosius, 1922, s. 139) ansågs även efter avslutad skolgång tillsyn och stöd som nödvändigt.

De ”sinnesslöas” situation efter skolan

Inom sinnesslövården fanns det under 1900-talets första hälft en rad uppföljningsundersökningar över alumners livssituationer. Utöver intresset för att utvärdera det egna arbetet och de unga vuxnas situation blandas inte sällan rättfärdigandet av pedagogiska eller sociala insatser in i uppföljningsambitionerna. Frågan rörande f.d. elevers utveckling efter skolan var aktuell under hela undersökningsperioden.

Redan kring 1900 genomfördes en mindre studie av alumner från anstalten Stretered nära Göteborg. Resultatet bygger ”på direkt personliga iakttagelser” (Petrén, 1916, s. 103) av Stretereds föreståndare och visade att 15 av 57 utskrivna personer kunde försörja sig själva, ytterligare sju kunde i viss grad bidra till sitt uppehälle. Men ”åtskilliga” hade efter skolans avslutning ”försämrats”, och anledningen var ”icke sällan […] ’bristen på lämplig sysselsättning’” (a.a.). Om en del hade inga närmare upplysningar erhållits; de antogs ha avlidit eller vara intagna på andra anstalter. Petrén drog slutsatsen att i ”19 fall hade sålunda kvarstannande å anstalt varit indicerat” (a.a.).

Men slutsatserna angående en förlängd anstaltsvistelse som omfattande lösning av ett socialt problem delades inte av alla. Ambrosius pekade på en ”meningsskiljaktighet” gällande de två alternativen ”kvarstående i anstalten för livstiden eller avgång från uppfostringsanstalten till kontrollerad familjevård” (Ambrosius, 1922, s. 13). Han förespråkade ”familjevård under omsorgsfullt organiserad tillsyn” (a.a.), där de utskrivna bor i familjer och förrätta praktiska arbeten, t.ex. i lantbruket. I detta sammanhang genomförde Ambrosius i början av 1920-talet en alumni-undersökning i Stretered och Betaniahemmet (Göteborg). Hans resultat visar att nästan två tredjedelar av de f.d. elever som avgick under en 20 års period hade någon form av arbete och därmed ”icke ha legat samhället till last” (a.a., s. 19). Ambrosius poängterade den ”moraliskt stärkande” kraften av det ”fria arbetet, under strävande att försörja sig själv eller åtminstone sköta något arbete till gagn för hemmet, skänker denna kraft i mycket högre grad än anstaltsarbetet, som, huru det än må ordnas, alltid får en viss tvångsnatur. Otvivelaktigt synes det mig också, att en mångårig internering och kvarstående i samma krets av sinnesslöa måste verka förslöande på intellekt och vilja” (a.a.). Ambrosius slutsatser poängterar arbetets personlighetsutvecklande funktion och är en tydlig kritik mot en livslång anstaltsvistelse.

Baserat på det optimistiska resultatet genomförde Ambrosius (1925) en rikstäckande uppföljningsstudie, den första stora empiriska undersökningen gällande övergången från skola till arbete och sysselsättning. Resultaten presenterades på sinnesslövårdsmötet 1924. Ambrosius fick uppgifter från alla svenska sinnesslöanstalter, sammanlagt lite mer än 90 procent av de 1130 personer som skrevs ut mellan 1908 och 1922. Av de 632 unga män och 390 unga kvinnor där information var tillgänglig hade en fjärdedel arbete, nästan en tredjedel kunde försörja sig helt eller delvis själva. Nästintill 40 procent hade sysselsättning i föräldrahemmet. Chanserna för unga män att få en betald anställning var avsevärt bättre än för unga kvinnor eftersom kvinnorna relativt ofta skötte sysslor i hemmet. Drygt 30 procent av de utskrivna hade enligt Ambrosius inte förmågan att utföra något arbete. Två tredjedelar av alla bodde hos sina föräldrar och bara fyra procent räknades som ”sedligt förfallna” (a.a., s. 13). Dock misstänktes att det fanns flera sedligt förfallna bland de nästan 10 procent ”sorgebarn” där inga upplysningar hade lämnats.

I sin tolkning av resultaten medgav Ambrosius att det behövs ”vård och tillsyn […] för nästan alla” (a.a., s. 14) efter skolan. Men han var optimistisk gällande de kompetenser föräldrarna och de arbetsförmögna unga hade. Samtidigt ansåg han att det var viktigt för de f.d. eleverna ”att veta, till vem de kunna vända sig för att få hjälp” (a.a., s. 15), exempelvis i fall av föräldrarnas bortgång, egen sjukdom eller åldrande. Med hänsyn till de ”sedligt förfallna” påminde Ambrosius om att de ”möjligen hade kunnat räddas” genom ”ständig tillsyn” och hjälp, samt att de inte heller skulle ”betraktas som ohjälpligt förlorade” (a.a.). En livslång anstaltsvistelse eller anstaltstvång tillbakavisade han. I stället ville Ambrosius utveckla den s.k. kontrollerade familjevården, och han föreslog efter dansk förebild inrättandet av ”lokala ombud”, som ska besöka de unga människorna i sina hem, få kunskap kring deras levnadsförhållande och informera anstalten om de utskrivna är i behov av hjälp. I längden skulle sinnesslövården på så sätt inte bara bli bättre, utan också billigare.

Uppföljningsstudien diskuterades under sinnesslövårdsmötet 1924 livligt, vilket kan utläsas i konferensrapporten. Ambrosius fick stöd från Sigrid Sandberg, som hänvisade till att utackorderingen ”visar befolkningen, att de sinnesslöa ej äro så farliga, och att de kunna göra nytta” (a.a., s. 21). Vissa föreståndare, t.ex. A. Hägglund (Gävle), ansåg dock ”att skyddslingarna ha sin lyckligaste tillvaro vid anstalterna” (a.a., s. 19). Petrén däremot ansåg att anstalterna ”äro till för de sinnesslöa och ej tvärtom” (a.a., s. 20), och att det skulle tas hänsyn till anhörigas önskemål. I debatten blev det emellertid tydligt hur djupt eugeniskt tänkande redan hade vunnit mark i sinnesslövården, framförallt när ”steriliseringsfrågan” lyftes fram. Petrén, som hade tagit upp frågan i Riksdagen, varnade med hänvisning till ”rasbiologiska” skäl för att man ”bör vara mycket försiktigt” (a.a.) vid utskrivning av kvinnliga sinnesslöa.

I socialpolitiskt avseende var Ambrosius knappast framgångsrik. Lokala ombud kunde inte etableras, och oavsett en ökning av antalet unga vuxna i den kontrollerade familjevården – från några dussin under första världskriget till 300 i början och 600 i slutet av andra världskriget (Barow, 2009, s. 183) – var denna vårdform rent kvantitativt knappt betydelsefull. Däremot ökade under samma tidsperiod antalet platser i arbetshem från 600 till 2400 (a.a.). Utbyggnaden möjliggjordes genom den förnyade sociallagstiftningen från 1919 där beviljandet av statsbidrag för arbetshem ingick. De nya reglerna stimulerade särskilt grundandet av privata arbetshem. Utvecklingen låg i linje med den liberala politiken av den s.k. socialhjälpsstaten (Nilsson, 2003) under 1900-talets första decennier.

Tillgången på arbete och individernas försörjningsförmåga var från 1930-talet till början av 1950-talet ett återkommande tema i fackdiskussionen, och statligt ingripande och styrning blev tydligare. Areschoug (2000) hänvisar till flera uppföljningsstudier under de två decennierna, bl.a. en av Skolöverstyrelsen genomförd undersökning av 1785 utskrivna elever mellan 1936 och 1946. Sammanfattningsvis konstaterades att mellan en fjärdedel och hälften av de från sinnesslöskolor utskrivna personerna kunde försörja sig helt eller delvis själva. Tolkningarna av resultaten speglar både tillfredsställelse och besvikelse. På grund av 1940-talets arbetskraftbrist blev det enklare för unga vuxna att få en betald sysselsättning. Som betydelsefulla förmågor för att säkerställa försörjningsförmågan ansågs skolornas insatser för att skaffa ”lämpliga platser” för eleverna, ”hjälpa dem till rätta under övergången till arbetslivet och ge dem det stöd de behöver” (a.a., s. 315). Som problematisk bedömdes dock ”efterblivenhet i sig”, ungdomarnas ”karaktärssvaghet”, avsaknad av yrkesutbildning, sjukdom, dåliga hemförhållanden samt olämpligt val av sysselsättning (a.a., s. 316). Både strävandet att främja elevernas övergång till arbetslivet samt de därmed sammanhängande svårigheterna att säkerställa försörjningsförmågan var ett kontinuum i den svenska sinnesslövårdens diskussion under 1900-talets första hälft.

Den enhälliga acceptansen av framtida arbete som den huvudsakliga målsättningen för sinnesslöundervisningen var dock inte oproblematisk, vilket skulle visa sig under 1930-talet och särskilt under andra världskriget. Sammanhängande med den stora arbetskraftsbristen under beredskapstiden fanns det ett uttalat intresse att även de sinnesslöa skulle kunna vara nyttiga. Utvecklingen skedde parallellt med implementeringen av steriliseringslagstiftningen (1935/36 och 1941) samt skolplikten för bildbara sinnesslöa (1944/45) som båda stärkte statens kontroll över en grupp normavvikande medborgare (Areschoug, 2000; Barow, 2011). Exempelvis kunde visas att en sinnesslöanstalt i Lund strävade efter att placera främst unga män på bondgårdar och att unga kvinnor i första hand skulle göra hushållsarbete. Förutsättningen var dock att de ”utackorderade” personerna har blivit steriliserade innan de kom ut från anstalten. Sterilisering har på så sätt blivit en problematisk förutsättning för en i viss utsträckning ”normal” livsföring utanför anstalten (Barow, 2009).

Utanförskap igår, idag – och i morgon?

Ambrosius kunde under mitten av 1920-talet visa att en viss andel av de utskrivna från sinnesslöanstalterna kunde bidra till sin egen försörjning, men hänvisade också till den sämre situationen för unga sinnesslöa kvinnor. Oavsett nya funktionshinderkategorier över tid, stora samhälleliga och pedagogiska förändringar – nedläggning av anstalter, skolplikt för alla osv. – och andra uppföljningsstrategier finns det en viss kontinuitet i att en grupp yngre människor, som bedöms att inte klara av den allmänna skolans krav, har problem med att etablera sig på arbetsmarknaden (Arvidsson et al., 2013). Särskilt för unga kvinnor – oavsett om de kallas ”sinnesslöa”, ”utvecklingsstörda” eller ”människor med intellektuella funktionsnedsättningar” – finns det uppenbarligen en hög sannolikhet att avskiljandet i skolan följs av utanförskap i yrkeslivet. Den öppna arbetsmarknaden hade och har tydligen bara en begränsad förmåga att absorbera unga människor som har kategoriserats som samhälleliga normavvikare. Ytterligare forskning behövs dock för att utreda hur framgång av vissa unga vuxna med en utbildningsbakgrund i särskiljande skolor kan förklaras och främjas.

Utbildning, arbetsförmåga och sysselsättning var för Ambrosius under 1920-talet vägen till ett ”mänskligt liv” som vuxen, men hans tankar kunde bara i begränsad omfattning påverka sinnesslövårdens praktiska inriktning. Under mellankrigstiden och särskilt under andra världskriget tappade humanistiska uppfattningar alltmer mark. Den rådande eugeniska ideologin var för stark, och utförandet av ”ett nyttigt arbete” stod inte i motsats till denna ideologi. Det finns inga källor som tyder på sinnesslövårdens motstånd gällande utbyggnad av anstaltsväsendet i allmänhet och arbetshem i synnerhet – även om alternativa idéer såsom kontrollerad familjevård och lokala ombud redan existerade i viss omfattning.

Judit Areschoug har konstaterat att bara en ”mycket begränsad form av medborgarskap” stod till buds för elever som hade kategoriserats som sinnesslöa, och att arbetet spelade i detta sammanhang en ”betydande roll” (Areschoug, 2000, s. 308). Frågan om arbete som kvalifikation för medborgarskap känns igen från dagens debatt och det visar på en kontinuitet över mer än hundra år.

Betald sysselsättning har uppenbarligen betydelse både för personlighetsutveckling och för vederbörandes status i samhället. Brukbarhetstänkandet har en lång tradition vid argumentation för pedagogiska och sociala insatser. Dock kan det problematiseras om den faktiska nyttan ligger på individens eller på samhällets sida. Med anspelning på Peter Tillbergs välkända målning ställer Inger Assarson den retoriska frågan ”Blir du lönsam, lille vän?” (Assarson, 2012, s. 17). Hon kritiserar anställningsbarhet som en av den reformerade gymnasiesärskolans centrala målsättningar och befarar att ”särskolans elever kommer att fortsätta bli undertryckta i en effektiviserad ekonomi som syftar till att göra människor med funktionsnedsättning så närande och så lite tärande som möjligt” (a.a., s. 23). Just denna målsättning hade nämligen blivit mycket stark under 1900-talets första hälft.

Från den svenska sinnesslövårdens historiska utveckling kan lärdomar dras om hur svårt det är att etablera hjälp- och stödinsatser som är integrerade i samhället. Framställningen har dessutom visat vilka progressiva idéer som existerade i delar av den svenska sinnesslövården redan kring 1920 – men även hur lite de faktiskt kunde påverka den praktiska utvecklingen. Ändå är denna medvetenhet om historien viktigt för att planera nutida och framtida hjälpinsatser – tendenser av marginalisering och utanförskap kan bli synligare. Det behövs inte bara koncept för progressiva stödformer, utan även strategier för implementeringen och ett samhälle som främjar den sociala inkluderingen.

Inte minst vid övergången från skolan till arbete och sysselsättning måste individens välmående sättas i förgrunden. Samtidigt sker denna process i en social kontext som genom fokus på den samhälleliga nyttan kan leda till att allas lika värde ifrågasätts. Som alternativ till det kan frågan ställas: Hur kan framtidens samhälle se ut om allas förmåga värdesätts, även – för att säga det med Ambrosius (1920, s. 214) – ”om den är aldrig så ringa”?


 

tomas-barrow_undervisningshistoria.seThomas Barow är fil. dr i specialpedagogik, universitetslektor i handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Tidigare verksam i lärarutbildningen vid Högskolan i Borås (2008–2013) och Universitetet i Siegen, Tyskland (2011). Han disputerade 2007 på Humboldt-universitet i Berlin med en avhandling om den svenska sinnesslövårdens historia 1916–1944.

 


 

REFERENSER

Ambrosius, J. (1920). Undersökning om sinnesslöa barns psykiska utvecklingsmöjlighet. Pedagogiska skrifter utgivna av Sverges allmänna folkskollärareförenings litteratursällskap. Nittioförsta häftet. Lund

Ambrosius, J. (1922). Vården om äldre bildbara sinnesslöa. I: Nyt Tidsskrift for Abnormvæsenet: omfattande aandssvage-, blinde- og vanføresagen i Norden, 24, s. 12-20

Ambrosius, J. (1925). Vård och tillsyn om bildbara sinnesslöa, som avgått från uppfostringsanstalterna [med kommentarer i efterföljande diskussion]. I: Förhandlingarna vid Nionde Allmänna Svenska Mötet För vården om de sinnesslöa i Karlstad den 18–19 juni 1924. Utgivna av Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka Genom mötets sekreterare. Göteborg, s. 7-23

Areschoug, J. (2000). Det sinnesslöa skolbarnet: undervisning, tvång och medborgarskap 1925–1954. Diss. Linköping: Universitet

Arvidsson, J., Widén, S., & Tideman, M. (2013). Upper secondary school – and then? About young adults with an educational background in the upper secondary special school and the transition to work. I: NNDR2013 – 12th Research Conference Nordic Network of Disability Research: May 30–31, 2013 in Turku, Finland. Abstract Book, Turku: Finnish Society for Disability Research, s. 17.http://nndr2013.fi/media/pdfs/abstract_and_program_books/NNDR2013AbstractbookPageformatted130523_2.pdf [2015-01-16]

Assarson, I. (2012). Bildbar – men inte anställningsbar. I: Barow, T. & Östlund, D. (red.). Bildning för alla! En pedagogisk utmaning. Kristianstad: Kristianstad University Press, s. 17-25

Barow, T. (2009). Kein Platz im Volksheim? Die Schwachsinnigenfürsorge in Schweden 1916–1945. Bad Heilbrunn: Klinkhardt

Barow, T. (2011). Begreppet ”obildbar” som en social konstruktion. Teoretisk diskussion och praktisk tillämpning inom den svenska sinnesslövården under 1900-talets första hälft. I: Andersson, O., Barow, T. & Tideman, M. (red.). Omsorg i förändring. En vänbok till Karl Grunewald. Stockholm: Intra, 159-170

Förhammar, S. (2007). Från tärande till närande: funktionshinder, utbildning och socialpolitik i Sverige. Lund: Studentlitteratur

Nilsson, R. (2003). Kontroll, makt och omsorg: sociala problem och socialpolitik i Sverige 1780-1940. Lund: Studentlitteratur

Petrén, A. (1916). Grunddragen av sinnesslövårdens utveckling i Sverige. I: Förhandlingarna vid sjunde allmänna svenska mötet för vården om de sinnesslöa hållet i Mariestad den 20–22 juni 1916. Utgivna av Mötesbestyrelsen genom dess sekreterare. Mariestad, s. 57-123

Sandberg, S. (1928). Vad kan och bör göras för att fostra de sinnesslöa till så praktiskt dugliga människor som möjligt? I: Förhandlingar vid tionde allmänna svenska mötet för vården om de sinnesslöa i Lund den 19–20 juni 1928. Utgivna av Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka Genom Ingrid Fröstedt, mötets sekreterare. Lund, s. 73-80

SOU 2011:8. Gymnasiesärskoleutredningen (2011). Den framtida gymnasiesärskolan: en likvärdig utbildning för ungdomar med utvecklingsstörning: betänkande. Stockholm: Fritzes

Söder, M. (1978). Anstalter för utvecklingsstörda. En historisk sociologisk beskrivning av utvecklingen. Stockholm: ALA

Österdahl, R. (1921). Målet för vårt arbete och något om vägarna. I: Förhandlingarna vid Åttonde Allmänna Svenska Mötet För Vården om de Sinnesslöa i Sundsvall, Boda, Furuhagen Den 10–12 Juni 1920. Utgivna av Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka Genom mötets sekreterare. Göteborg, s. 84-93

 


 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *